Copyrightdebatt – igen?

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllene dosor

Wikimedia spelar harmsna över en ny dom i Patent och Marknadsdomstolen (en avdelning av Stockholms Tingsrätt), som säger att de måste betala skälig ersättning till ett antal konstnärer för att få visa bilder på deras verk.

Jag säger ”spelar”, av den enkla anledningen att den här domen inte var någon nyhet. Rättsläget var känt (länk till HD-domen också.). Och Wikimedia-stiftelsen kunde ha gjort bättre saker med de drygt 500 000 kronor som de nu måste betala i rättegångskostnader för motparten. (Och de pengar de själva la ut, förstås.)

För övrigt gäller ju samma sak för alla andra som uttrycker (spelad) förvåning. Högsta Domstolens dom förra året var inte oväntad med tanke på att lagstiftningen om ”Droit de suite” mm sedan lång tid tillbaka stärkt rätten till ersättning även för sådant som kan ses som en form av ”sekundär konsumtion” av upphovsrättsskyddade verk. Och den kom förra året, som sagt.

Framtida maskad turistbild?

Kan det anses vara en dålig lagstiftning? Ja, säkerligen. Den har följder som blir besvärliga. Inte minst hamnar en massa offentlig konst i limbo – vilka rättigheter gäller? Gör den som tar ett ordinärt turistfoto sig skyldig till brott? Behöver jag betala ersättning om jag tar en bild på något och ett konstverk kommer med? En del av det?

Om jag publicerar bilden på tex Facebook eller Instagram, så finns det en (ofta missförstådd) text i användaravtalet som säger att jag som individ ger upp min upphovsrätt för att låta bilden publiceras vidare. Det betyder inte, som okunniga användare ofta låter sig skrämmas att tro, att Facebook hux-flux ”äger alla dina bilder och allt du skriver”, utan att du samtycker till att det delas med andra. (Alltså precis samma sorts juridisk följdverkan som ovan – och det är precis sådana ersättningsanspråk som företagen garderar sig mot…) Men hur går det, om bilden jag delat innehåller ett konstverk? Är jag fri att överlåta upphovsrätten till en bild, där jag kanske är bunden gentemot konstnären?

Det kan ställa till problem.

Men inget nytt under solen. Vi har ju redan haft den här debatten – för över ett decennium sedan. Då gällde det framför allt text och musik, men principen är ju den samma. Innan dess hade vi samma debatt när det gällde att sno bilder från webben och använda. (Det kan väl inte rimligen vara så att vi behöver ha samma debatt för varje slag av upphovsrättskyddat medium?)

Antingen köper vi att det finns upphovrätt och lägger ned att spela dumma eller så, ja – tar vi en rejäl debatt om att avskaffa den. 

Dumheten är nämligen ett problem i sig. När alla går omkring och säger nonsens som ”det här är ett helt nytt läge, vi vet inte vad vi ska göra” så blir inget gjort. Om du tvivlar – se bara på det faktum att vi befinner oss i den här situationen, trots att rättsläget i princip varit klart. Men eftersom alla hellre låtsats att det regnar, så har vi inte löst problemet. Upphovsrätten finns kvar, men vi låtsas som den inte kräver lite anpassning.

I själva verket vet vi mycket väl vad som behöver göras. Och det är inte mycket. Lite meckigt, men inte svårt. Och inte överhövan dyrt heller.

All publicering på Internet är ”ny” i den bemärkelsen att den inte kan sägas ingå implicit i äldre avtal. Den principen slogs fast på 90-talet. Alltså måste nya avtal slutas där det behövs. (I ett antal fall kommer det förmodligen att vara omöjligt – en konstnär kan vara avliden utan att skyddstiden löpt ut, vägra skriva på eller bara var praktiskt oanträffbar. Men det är ett problem för de enskilda verken.) En viss andel av den offentliga budgeten för konst kommer, under den tid det tar att lösa dessa avtal, att behöva avsättas till engångssummor för att lösa rätten för allmänheten att avbilda verken och sprida dem vidare.

Alla nya avtal om offentlig konst, måste skrivas så att denna rätt ingår från och med nu.

Sen är det löst. Så småningom. (De få konstverk som återstår får väl ha en liten skylt som talar om att de inte är öppna för fri spridning, till dess skyddstiden löper ut för dem.)

Jag är dock inte helt säker på att alla är intresserade av att agera rationellt. Intresset av att föra (ännu) en principdebatt om upphovsrätten är nog ganska lågt – utom hos en liten del av befolkningen som är oproportionerligt starka motståndare mot den. Men med en sida blir det sällan en debatt. (Och resten känner nog att den debatten inte är värd att ta upp, om det inte sägs något genuint nytt. Och det var ganska länge sen.)

Upphovsrätten är ett typexempel på en målkonflikt i rättsystemet. Det har en helt och hållet instrumentell roll – precis som för patent och andra liknande immateriella rättigheter. Vi lånar in ett system från den naturliga äganderätten (som ofta kan ges ett moralfilosofiskt berättigande – något som är egentligen juridiskt ovidkommande, även om detta verkar vara särskild hang-up för många upphovsrättsmotståndare) för att skapa ett motsvarande system. Helt enkelt för att det är nyttigt.

Med dess hjälp kan författare, journalister, fotografer, konstnärer och musiker försörja sig på sin skapande verksamhet i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den nyttan är större (anser iaf flertalet, så länge ingen kan övertyga om motsatsen) än omaket att behöva lösa en massa juridiska och ekonomiska problem som blir följden.

Därmed inte sagt att allt är a-okay överallt, jämt. I många fall är de branscher som baserar sig på upphovsrättsliga ersättningar i olika former mer än lovligt trögrörlig, för att inte säga direkt utvecklingefientlig. Många av de system vi skapat, är i skriande behov av modernisering och anpassning till en digital delningsekonomi. Men dessa problem går också att lösa – det är inte bara motståndarna som borde ha vett nog att sluta bete sig irrationellt och inse att Internet faktiskt inte är en fluga som försvinner om vi försöker tiga ihjäl den.

 

Universum bryr sig inte om vad du gör när du reser i tiden

Filmer eller böcker som berör tidsresor brukar älska paradoxen att någon kan resa fram eller tillbaka i tiden för att ta livet av sig själv. Protagonisten (vanligen, men inte alltid) förflyttar sig genom rumtiden och hamnar i en situation där hen står i begrepp att döda sig själv – kanske av en slump, kanske av nödvändighet. Och författaren/regissören brer gärna på i förväg med vaga hotelser om att en sådan paradox skulle kunna få hela universum att gå bananas, kanske förstöra sig självt hellre än att se kausaliteten så misshandlad.

Och en del sådana filmer lyckas vara fantastiskt bra och tankeväckande. I filmen ”Predestination” från 2014 handlar det inte om att begå självmord via tidsresor, utan handlingens paradoxer handlar om raka motsatsen. I ”Looper” från 2012 är det däremot en (välgjord) variant på den klassiska paradoxen. För att inte tala om de två första Terminator-filmerna, som lyckas med konststycket att bygga en dubbel, sluten paradox.

Hatten av för bra underhållning.

Det tråkiga beskedet är dock att universum inte bryr sig ett dugg om vad du gör, om du reser i tiden. Du kan skapa så många paradoxer du vill. Eller rättare sagt, det kan du inte alls.

Universum är nämligen inte sentimentalt.

Och det enda som misshandlas i en sådan (skenbar) paradox, är vår mänskliga känsla av sentimentalitet – vår nostalgi för en viss uppsättning atomer som vid en viss tidpunkt utgjorde ”oss”. Men det finns inget sätt att skapa en paradox, som inte också skapar en ny, självständig, uppsättning atomer vid samma tidpunkt – som, från universums synvinkel, inte har något som helst att göra med den andra atomhögen.

Ljuskonsdiagram över tidsresa

Tidsresor, till sin själva ”natur”, innebär att passera ur en befintlig ”kausalitets-kon” (eller en ljuskon, som de vanligen benämns) vid någon tidpunkt och sedan inträda i samma kausalitet vid en annan tidpunkt. Det vill säga det finns någon utsiktspunkt från vilken ”atomhögen” A1 försvinner ur händelsehorisonten för att senare komma in ”från ett annat håll”. Men då utgör den, utifrån den existerande kausaliteten, en helt ny uppsättning atomer, A2, som bara har en hög grad av likhet i ordningen med den första.

Det är bara vi som håller fast vid den skenbara identiteten mellan A1 och A2.

Idag har vi så klart ingen möjlighet att genomföra några tidsresor – annat än att vackert följa med i vår egen ”kausalitetskon” när den utvecklas genom tiden. Men vi vet tillräckligt om fysiken för att säga att om sådana resor alls skulle vara möjliga, så skulle de kosta fantastiska mängder energi.

Vad kan vi mer göra med fantastiska mängder energi? Jo, skapa atomer.

Att ”resa i tiden” är materiellt sett det samma som att använda en mycket stor mängd energi, för att skapa en uppsättning atomer som helt nyss inte fanns, på den plats i tiden där ”återinträdet” sker. Från en iakttagare där avresan av A1 i framtiden inte har skett ännu, är dessa händelser materiellt sett identiska – skapandet av A2 är den lokala händelsen. A2 kan från och med det ge upphov till händelser, som följer sin egen kausalitetskon från den tidpunkten och framåt, oberoende av A1.

Med andra ord existerar inget materiellt samband mellan A1 och A2. Bara vår sentimentala föreställning att A1 och A2 ”är samma”, för att det finns en subjektiv tidsbana som beskriver en linje mellan dem. Men i och med att den passerar ut ur händelsehorisonten för A1, så är det ekvivalent med att säga att A2 ”skapas” vid den tidigare tidpunkten.

Så om du hittar en tidsmaskin – det är ingen idé att du försöker skapa några tidsparadoxer. Universum bryr sig inte om vad du gör.

Att välja partiledare

Politiska personstrider kan vara ganska fula. Fyllda av intriger, anklagelser, smutskastning och dolda uppgörelser där människor agerar mer utifrån sina taktiska utsikter än faktiska övertygelser. För utomstående kan det ibland te sig avskräckande – förmodligen till och med direkt frånstötande. Även om det (ibland, men inte alltid) finns uppenbara åsiktsskillnader mellan kandidaterna, är metoderna som tillämpas inte sällan allt annat än konstruktiva.

Dessa dysfunktionella procedurer bidrar till att skrämma bort potentiella medlemmar från partimedlemskap. Det är inte en ovanlig kommentar jag får, när jag pratar med samhällsengagerade medborgare som valt bort medlemskap.

Varför är det då så?

Hur partier fungerar, beskrivs som för vilken förening som helst av dess stadgar. Men det finns dessutom en massa oskrivna regler. Tyvärr går en del av de oskrivna reglerna på tvärs mot de skrivna. Det är sånt som leder fram till märkliga beteenden, som tex att Göran Persson tre gånger svarade nej på frågan om han kandiderade till partiledarposten i Socialdemokraterna, medan hans allierade samtidigt gjorde allt för att bereda vägen för honom, bakom kulisserna.

Att leda ett parti är så klart en oerhört prestigefylld position – en som ger makt och samhällsinflytande mer än i de flesta föreningar. Det gäller inte bara partiledaren själv, utan i många fall också dennes närmare vänner och allierade som kommer att få större inflytande inom partiet, med möjlighet att påverka den förda politiken och vilka som utses till olika uppdrag.

Om insatserna är höga, så är det inget att förvånas över om människor är beredda att ta till mindre ärliga metoder för att nå sitt mål. Det är till och med så att det är pragmatiskt nödvändigt även för den vars ideal strider mot denna hantering, att åsidosätta åtminstone några av sina etiska principer för att förhindra att de som är beredda att ta till ännu fulare knep får alla fördelar av det.

Men så här hade det naturligtvis inte behövt vara. Det är snarare ett tecken på att partiväsendets nuvarande organisationsformer sedan länge överlevt sig själva.

Allt färre medlemmar bestämmer allt mindre

Första gången jag stötte på Mathias Sundins förslag om primärval, kände jag ungefär ”vad ska det vara bra för?”. Det är ibland svårt att engagera medlemmar, få dem att komma på årsmöten mm. Andelen som deltar i sk provval för att fastställa listor är ganska låg – och sjunkande. Och vi har ju (i Liberalerna) ordningen att välja partiledare varje landsmöte – kommer inte engagemanget att dala, när det inte finns motkandidater, och hur kommer det se ut i media om bara säg tio procent röstar? Vad kommer media att skriva när det sipprar ut? Tala om att bjuda in en partiledarkris…

Sedan dess har jag omvärderat förslaget. Tänk om det är så att medlemmarna inte kommer på mötena, inte deltar i provvalen etc för att de upplever att dessa formaliatyngda och styrda former faktiskt inte ger dem särskilt stor makt?

(Provvalsystemet har traditionellt sett varit rätt så ”riggat”, det är inte omöjligt för en stjärna att ”skrälla” – men de mest kända kandidaterna gynnas så att mycket ska till innan de riskerar att förlora sin plats…)

Kring sekelskiftet kom hypeade ”the Cluetrain Manifesto”. Även om den eg talar om företag, så stämmer mycket in på partier också. Tes nummer 14 lyder:

”Corporations do not speak in the same voice as these new networked conversations. To their intended online audiences, companies sound hollow, flat, literally inhuman.”

Partier idag måste inse att samhället är annorlunda, att den form de haft inte längre passar – den skapar avstånd och alienation. De måste delta i samtal, inte ”kommunicera”.

Det gäller externt – men i än högre grad internt.

Vi har sett en utveckling under decennier, där partier förlorat medlemmar över tiden. Skadan har dessutom varit större än de flesta inser. Många partiers medlemskår har en avsevärt högre medelålder än befolkningen i stort. De som blev medlemmar på den tiden medlemskap var något vanligt, har behållit det – men andelen nya medlemmar är mycket lågt. Det kan te sig som en hygglig andel av befolkningen fortfarande uppbär medlemskap i ett parti – men i själva verket är det ofta svårt att hitta folk som är intresserade av att besätta alla de förtroendeposter i valda församlingar som partiernas medlemmar ska beklä.

Häromdagen avslöjade Olle Wästberg på Facebook en liten passus från en kommande bok:

Den allmänna uppfattningen av partierna är också att de är toppstyrda. Bland personer som inte är medlemmar är det mindre än var femte som tror att partimedlemmarna har goda möjligheter till inflytande över partiernas politik. I en enkät som under 2015 genomfördes av Göteborgs universitet och som redovisas i tabellen har frågor ställts till partimedlemmar om hur mycket inflytande de har och hur mycket de borde ha. De flesta medlemmar upplever att de har lite inflytande och tycker att de borde ha mer att säga till om. Många anser att det vore bra eller mycket bra om alla medlemmar får rösta i valet av partiledare och att medlemmarna bör få spela en roll för att ta fram de nationella valplattformarna.

Förändring måste innebära – förändring

Förnyelse måste innebära förändring. Vi har kommit en bit på väg, tack vare inte minst Maria Arnholms outtröttliga arbete som partisekreterare – men jag tror vi måste vara ännu djärvare än vi varit hittills.

När vi införde de former vi har idag, var det ett stort steg framåt för interndemokratin – medlemmarna fick större makt, om än indirekt genom att utse ombud som utsåg partistyrelse (och ordförande). Då var det en rätt kostsam ansträngning – och det är det fortfarande, vartannat år – men medlemsomröstningar vore på den tiden en väldigt mycket större ansträngning att organisera.

Även då fanns det ett ganska stort internt motstånd mot att ändra de former som fungerat hyggligt sedan partiväsendets etablerande – men förnyelsen övervann till slut motståndet genom löftet om större medlemsinflytande under interndemokratiska former.

Idag vore en medlemsomröstning om partiordförande mycket enklare, och billigare, att organisera än någonsin tidigare. Faktiskt otroligt mycket billigare än den lösningen vi nu har, som innebär att ungefär 250 personer samlas på en konferensanläggning någonstans i landet och under tre (tidigare fyra) intensiva dygn försöker hinna med att diskutera alla politiska frågor, dessutom välja partiledare, styrelse och allt annat som hör en förenings inre liv till.

Folkpartiet (strax innan namnbytet…) genomförde en medlemsundersökning för att få reda på vad medlemmarna förväntade sig av partimedlemskapet. Resultatet presenterades som fyra slutsatser:

• Lära mig mer och träffa likasinnade.
• Bidra med kunskap, påverka politiken.
• Övertyga andra och driva kampanj.
• Arbeta politiskt och ställa upp i val.

Det är bara att konstatera att dagens organisationsformer (särskilt i ljuset av citatet från Olle Wästberg ovan) inte lever upp till detta i tillräckligt hög utsträckning. Även om arbete pågår för att öka det, är målsättningarna inte (i mina ögon) tillräckligt högt ställda.

”Ett nej är ett ja”

Och den misch-maschen är också den kanske starkaste orsaken till konflikterna kring formerna för tex att välja en ny ordförande.

Det är i denna misch-masch som de mest märkliga beteenden uppstått. Att en kandidat till partiledarposten liksom ska materialiseras spontant – dagen innan var han eller hon till synes inte alls intresserad, men plötsligt stod hen där. Och med en majoritet av partiets medlemmar bakom sig. (Iaf att döma av hur snabbt kommentarerna i media lät sig styras till att handla om hur få som stödde en inledningsvis ca 36 timmar gammal kandidatur samtidigt som sittande partiledare kunde räkna in nomineringar som ibland gjordes redan innan Birgitta Ohlssons kandidatur var känd…)

Det är naturligtvis ett spel. Nomineringarna betyder mycket litet. De är uttalanden av ringa vikt, eftersom alla ombud på landsmötet röstar efter sitt eget samvete. Stadgarna påbjuder att sluten omröstning ska hållas om det finns två kandidater till en och samma post, så möjligheterna att styra processen är små.

På den tiden det nuvarande systemet infördes, så fyllde sådana nomineringar en funktion. Partiets valberedning behövde underlag i sitt arbete. Om nomineringarna byggde på en samvetsgran dialog, så kunde de ge svar på frågan vilken kandidat som hade det största stödet. Nu har det blivit tvärtom. Den vars allierade dominerar en styrelse, kan försöka förmå dem att uttala ett stöd som egentligen är ihåligt och bara är en bricka i en positionering inför media (som uppenbarligen verkar sakna kunskap om hur de partier de ska rapportera om faktiskt fungerar).

När föreningsstyrelser (utan medlemsdialog) nominerat Jan Björklund, är detta i sin ordning enligt ordningens tillskyndare. Men om de gör något annat, är det inte bra. Rent av en kupp?

Allt, naturligtvis, ett försök att ”framea” (som det heter på PR-svenglish) utmanarkandidatens chanser som hopplösa och bara ett utslag av trotsighet, rent av dåligt omdöme.

Och naturligtvis borde det inte fungera så. Det går att misströsta om den interna demokratin. Och samtidigt kanske det måste spelas ett fult spel för att vinna, för att kunna förändra fulspelandets villkor?

Våga hoppa – alternativet är värre

Jag har fått överge min inneboende känsla av motstånd mot förändring och försöka omfamna det oprövade. Kanske är formen ”primärval” bättre, kanske inte. Om inte, får vi fortsätta pröva oss fram. Men fler medlemmar måste kunna på allvar delta i valet av våra främsta företrädare och på riktigt vara engagerade i att påverka politikens utformning. Dagens former erbjuder inte detta.

Våra egna, interna undersökningar visar hur viktigt det är. Forskningen visar hur dåligt vi lyckas idag.

Vill vi förändring, måste vi förändras.

Jag tror motståndet mot detta är ett både taktiskt och strategiskt misstag. Den nuvarande partiledningen gör sig själva synonyma med motstånd mot det allt fler önskar sig – ja, mot sina egna uttalade ambitioner till förnyelse.

För att avslutningsvis återigen citera the Cluetrain Manifesto:

53. There are two conversations going on. One inside the company. One with the market.

54. In most cases, neither conversation is going very well. Almost invariably, the cause of failure can be traced to obsolete notions of command and control.

55. As policy, these notions are poisonous. As tools, they are broken.

 

 

 

Bronsålderns högkulturer försvann – systemkollapser då och nu

Det här inlägget började egentligen när jag följde upptäckten av en kolossalstaty av en Egyptisk farao, som först identifierades (felaktigt, vet vi nu) som Ramses II. Om det hade varit så, så hade det varit ett fynd i en mycket intressant historisk kontext, eftersom det var en stormig tid med många krig, inte minst ”slaget vid Kadesh” (där både Ramses II och Muwatalli II utropade sig själva till segrare i den egna propagandan efteråt), och det första tillfället då de så kallade ”sjöfolken” uppträder i Egyptiska källor. De återkommer i en andra våg under hans efterträdare, och kan då associeras med att flera stora högkulturer ungefär samtidigt försvinner ur historien.

Bild på fragment med text i Linear A, från Wikimedia av användaren Ursus. Använd enl licens CC A-SA

Den minoiska högkulturen är en sådan. Idag kan vi inte läsa det språk som benämns ”Linear A”, som de lämnade efter sig. Vi vet att de använde (och med största sannolikhet utvecklade) det skriftsystem som även deras ”adopterade” dottercivilisation i Grekland, Mykene, använde (Linear B, som är läsbart eftersom det är en antik version av grekiska). Det vi vet om den minoiska högkulturen, är legender bevarade i framför allt senare grekiska källor (tex legenden om labyrinten under palatset i Knossos med minotauren).

Även Mykene gick under i den stormiga perioden ca 1200-1160 fvt. Den stad som i det senare, antika Grekland, var förebilden för ”guldåldern” och där många av de senare legenderna (tex om Herakles och Perseus) ska ha utspelat sig och där den atreidiska dynastin, med bröderna Agamemnon och Menelaus (från Illiaden) härskade.

Gick under gjorde också stadsstaten Ugarit – en för sin tid enormt rik och välmående handelsstad som sannolikt hade funktionen av ett nav som knöt samman handeln runt östra medelhavet med handelsvägar som sträckte sig till inre Asien och bland annat försörjde regionen med värdefullt tenn och lapis lazuli, från så avlägsna områden som dagens Afghanistan. Men det var fler civilisationer som strök med – den kanaaitiska civilisationen, hettiterna, den lykiska civilisationen. Också på Cypern finns klara kontinuitetsbrott. Allt detta som utspelade sig över loppet av en till två generationer och för alltid förändrade historien, har kommit att kallas ”kollapsen under den sena bronsåldern”.

Sjöfolkens härjningar, som Ramses II försvarade Egypten mot (och Egypten överlevde ju perioden utan kontinutitetsbrott, även om det försvagades) är det som framför allt, tidigare, har antagits förklara detta. Nu för tiden har dock denna enkla bild alltmer ifrågasatts, och det kanske snarare var så att ”sjöfolkens” härjningar var resultatet av flera parallella pågående förändringar, inklusive lokala krig, klimatförändringar och långvariga återkommande jordskalv som drabbade de flesta stater kring Östra Medelhavets många förkastningszoner.

Spåren av detta är inte begränsade till Östra Medelhavet, utan kan också skönjas i tex centrala Västeuropa, där den så kallade ”urnfältskulturen” ersätter den tidigare utbredda ”höggravskulturen” ungefär samtidigt, även om denna övergång är mer gradvis och inte uppvisar samma kontinuitetsbrott eller efterlämnar samma tecken på stridigheter och folkomflyttningar.

Även detta kan tolkas som ett stöd för att globala förändringar, tex klimatförändringar och deras inverkan på de ekonomiska betingelserna, finns med i bilden snarare än bara lokala folkomflyttningar och strider med intränglingar.

”Den som inte lär av historien” och så vidare…

Mycket av det som hände då, händer idag:

• Lokala krig i Östra Medelhavsområdet, leder till mycket stora befolkningsomflyttningar och påfrestningar på omkringliggande staters ekonomi mm.
• Klimatförändringar påverkar matförsörjning och ekonomi, skärper konflikter om naturresurser.
• Handel med ekonomiskt betydelsefulla naturresurser berörs (olja idag bland annat).
• Ekonomiska och sociala förändringar som skedde i spåret av dessa, fortplantades när stater föll och folk i desperation överföll andra folk för att komma över mat, boplatser mm.
• Det ska tilläggas att även en hel del av de täta jordskalv som inträffade då, har motsvarigheter idag – både i den norra anatoliska förkastningen (i dagens Turkiet), i Italien med både jordbävningar och vulkanutbrott.

Idag finns det också många som ropar på stängda gränser och utmålar risker för en omfattande ”systemkollaps” som kan sprida sig till Västeuropa.

Min slutsats är dock en annan, nämligen att tack vare att vi lever i en starkt globaliserad värld, har vi möjlighet att absorbera dessa händelser. Den dominoeffekt som drabbade världen då, kan vi parera. Jordbävningar och vulkanutbrott kan fortfarande vara dödliga när de sker, men vi kan hantera effekterna av dem mycket snabbare och återuppbygga med internationellt stöd idag.

Även flyktingsituationen kan vi hantera. Men det kräver en medvetenhet om allvaret, om hur mycket värre det kan bli om inte vi i väst är med och bär upp en hel del av den tyngd som detta innebär på främst omkringliggande stater. Flyktingströmmarna 2015 och 2016 berodde i mycket på att vi ignorerade UNHCRs begäran om ökat stöd. Men de samlade bidragen till UNHCR minskade, snarare än ökade. Situationen i många flyktingläger blev desperat, även människor som bott där i kanske fler år begav sig mot Västeuropa i hopp om att hitta en mer dräglig situation.

Vi kan hantera detta. Vi har råd. Framför allt, kan det vara mycket mer som står på spel om vi inte tror oss ha råd. Vi ska definitivt prata om risken för ”systemkollaps” – men en systemkollaps av helt annan magnitud än hittills – och vad vi behöver göra för att undvika den. Till exempel öka stödet till UNHCR kraftigt och också lösa asylfrågorna i EU.

Idén att vi skulle kunna stänga ute stora förändringar i en del av världen som trots allt ligger så nära oss, är lika befängd som tron att klimatförändringarna inte skulle påverka oss eller att de uteblir om det snöar rikligt ett år. Det är precis tvärtom. Den systemkollaps som verkligen hotar oss, är om dagens globaliserade värld splittras i isolerade öar separerade av stängda gränser – gränser som desperata människor till varje pris vill passera.

 

Här är en intressant föreläsning av Eric Cline (författare till en utmärkt bok, även den med titeln ”1177 BC: the Year Civilization Collapsed”) som argumenterar för samma likheter nu och då.

Statens brutna nyårslöfte…

Så här var det, staten var lite full och lovade att förbättra försvaret, skålade och sen kollade alla på nyårsraketerna. Men precis som löften att börja träna, gå ned i vikt, städa skafferiet oftare osv så … blev det inte av. Men staten hade ju lovat, alla som var på nyårsfesten hade hört. Det är bara så … jobbigt att behöva dra på sig träningsskorna och gå till gymmet!

Återinförande av rekrytering/grundutbildning genom värnplikt innebär ett stort steg tillbaka. Och det värsta är, att det är ett försök till en ‘quick fix’. Precis som många av dem som vill gå ned i vikt, vill komma i form – men som inte alls gillar att behöva släpa sig gymmet etc så letar staten efter ett sätt att ”get the gain, without the pain”.

Värnplikt är inte omoraliskt – bara onödigt

Jag håller inte med om att värnplikt är omoraliskt eller politiskt otänkbart – det är bara oönskat. Det innebär ett tvång, men det finns det många andra saker som gör. ”Värnplikt är slaveri” är ett nyanslöst argument, ungefär som ”skatt är stöld”. Det finns omständigheter där en stat måste kunna använda den sortens metoder för att mobilisera alla invånare – till exempel när dess existens är hotad och det som ligger i den andra vågskålen med någon slags rätt kan sägas vara en risk som innebär betydligt större lidande än inslaget av tvång.

Så var det under det kalla kriget, där kärnvapenkrig och kommunistiskt förtryck var de två överskuggande riskerna. Lite tillspetsat, vi tvingades till tvångstjänstgöring under ett till två år, för att slippa tvångstjänstgöra i en kommunistisk diktatur under hela våra liv. Det var ett gott byte.

Frågan är fortfarande om det var den bästa lösningen, förstås. Om värnplikt inte så mycket är en fråga om principer, är det mer en fråga om pragmatism – är det bra? Är det den bästa lösningen på problemet att rekrytera x antal medborgare att upprätthålla en tillräcklig förmåga att värna territoriet, för att avskräcka någon från att försöka bemäktiga sig det?

Vi kan diskutera om det var det under hela perioden 1945-1989. (Jag tror det var det inledningsvis, men att systemet borde ha reformerats rejält ca 1970/1980 och istället övergått till ett mindre och mer frivilligt försvar – men det är en annan diskussion…)

Nu? Nej, nu ser den militära verkligheten så pass mycket annorlunda ut. De krav som ett modernt slagfält innebär, är mycket svårare att tillgodose med värnpliktig personal om vi inte utformar värnplikten så att dess effekter blir närmast oacceptabla.

Bristerna med utbildningstvång

Samhället vilar på rättvisa. Vi kan acceptera att det finns sådana saker som tvång, skatter, frustrerande byråkratiska strukturer  mm så länge vi förstår syftet och de i möjligaste mån fördelar sina avigsidor rättvist över befolkningen. (Även om vi alltid kan ha lite olika uppfattning om hur exakt den där rättvisan ska uppnås…)

Att värnplikten tog ifrån (de flesta) män upp till ett år i deras utbildnings- eller yrkeskarriär var ett rätt så acceptabelt pris. (Särskilt som män i sin livsinkomst ”kompenserades” för det, genom de löneskillnader som mer än väl försäkrade dem om att deras livsinkomst var större än kvinnors ändå…) *

Men den ekvationen bygger på att priset är relativt försumbart, annars bryter det mot rättviseprincipen.

Redan kring 1970 iakttog Försvarsmakten själva att den grundläggande utbildningstiden (7,5 månader för den genomsnittlige soldaten) inte räckte för att tillgodogöra sig allt som egentligen krävdes, så flera moment som skulle behövts skalades helt enkelt bort.

Vi noterade tex att Warszawapaktens soldater övade för strid i ”ABC-miljö”, dvs att kunna slåss i direkt anslutning till insats av kärnvapen eller kemiska vapen. Vi noterade att deras doktrin talade om att använda dessa på ”taktisk nivå”, dvs att de skulle användas som ett stridsmedel bland andra. Men vi minskade snarare än ökade inslaget av samma utbildning i det svenska försvaret. Istället för att genomföra större och större övningar i (simulerad, givetvis) ABC-miljö, inskränktes det till enstaka övningsmoment.

Samma sak har nu hänt, på säg ett halvdussin ungefär lika avgörande områden – teknologiskt, taktiskt och strategiskt. Många av de övningar jag lärde mig hålla på Officershögskolan 1990, är idag föråldrade på ungefär samma sätt som infanteritaktiken var i början av första världskrigets utbrott tack vare införandet av kulsprutor och modernt artilleri.

Hittills har diskuterats att grundutbildningen ska få ta längre tid – till exempel nio månader. Problemet är att nio månader är ungefär vad som hade behövts på 1990-talet. (Och det var tom vad tiden höjdes till, mot slutet av värnpliktssystemets tillämpning.) Men även om den skulle bli 12 månader, vilket nog rimligare kan ses som adekvat, är det ändå bara för att uppnå en grundläggande funktion i ett modernt fältförband.

All tid utöver det, som kan uppnås i förband vars personal tjänstgör under längre tid, innebär att fler färdigheter kan tränas och därmed kan förbandet utvecklas till att lösa fler uppgifter. De kan dessutom träna på att hela tiden bli bättre på att lösa sina grunduppgifter – eller åtminstone hela tiden upprätthålla förmågor de en gång tränats för. Värnpliktsförband tappar i kvalitet från utryckningsdagen och kommer aldrig att uppnå samma färdighetsnivå.

Frivilliga och delvis yrkestjänstgörande förband kan lösa fler uppgifter än motsvarande värnpliktsutbildade förband. Det innebär att även om vi löser rekryteringsproblemen i antal soldater, så måste vi räkna med att utbilda fler soldater under värnpliktslagar, eftersom de kan lösa färre uppgifter. Då behöver vi fler förband. Så tvånget måste utvidgas till fler. Och därmed är besparingen inte heller alls lika stor, i förhållande till frivillig rekrytering.

Lite förenklat – med en frivillig och delvis yrkesanställd bataljon, kan vi ”breddutbilda” ett kompani att kunna lösa vissa ingenjörsuppgifter, ha fler sjukvårdare, signalister, mekaniker, ha ett par plutoner som kan sköta (enkla) luftvärnsvapen för närskydd mot flyg osv. Med värnpliktsförsvar kräver alla dessa andra uppgifter separata förband. (Nu är det inte riktigt så det funkar, men det illustrerar principen.)

Fördelarna överdrivs

Värnpliktsförband sägs ibland ha fördelen att förena personer med väldigt olika yrkeskompetens, vilket gör dem mer mångsidiga. Men den skillnaden är i realiteten ganska liten mot den tänkta rekrytering som Sverige har idag. Den övervägande delen av personalen skulle vara ”tidvis tjänstgörande”, det vill säga inte heltidsanställd. Och då skulle även de ha ett civilt jobb vid sidan om – och ta med sig den kompetensen till krigsförbandet.

Det är framför allt dessa tjänster som Försvarsmakten inte lyckats nå rekryteringsmålet för, så det är dessa som främst kommer att fyllas med värnpliktsutbildade istället. Alltså tillför inte värnpliktssystemet heller någon ytterligare civil ”breddkompetens”, utan bara en lägre militär kompetens.

Det är också tveksamt om en annan av de fördelar som brukar framhållas har förutsättningar att uppnås, nämligen ökad folkförankring.

Om närmare hälften av befolkningen under sitt liv någon gång tjänstgör i militären skapar det odiskutabelt förankring. Alla i samhället kommer direkt eller genom nära anhöriga att ha en idé om försvaret, om dess för- och nackdelar, om dess syfte och en massa annat. Men om en mindre del tas ut, så minskas självklart denna effekt. Och i förslaget ligger såvitt vi sett hittills inga förslag om att väsentligt öka utbildningsnumerären.

2% till försvaret – och frivillig rekrytering

Försvarsmakten behöver mer resurser – det behövs till materiel, till ordentliga löner, till fler övningar och till fler förband. Att återinföra värnplikt är att sätta ett plåster på en av fem stora artärblödningar.

Den som tror eller argumenterar för att detta är en lösning – ens en avgörande del i en lösning på Försvarsmaktens problem – har inte förstått eller vill inte erkänna problemens verkliga omfattning. 

Det är därför, dessvärre, ännu ett steg av att ”synas verka hellre än att faktiskt göra något”. Men det är väl tyvärr vår tids motto. Videri, non esse.

 

– – – –

 

*) Systemet hade dessutom vissa inbyggda ”perks” – om du togs ut till längre tjänstgöring än genomsnittet, tom upp till 15 månader, så var detta något som senare gav dig en direkt fördel – du kompenserades märkbart genom att kunna sätta ett statligt ”sigill” på ditt CV. Framtida arbetsgivare kunde se att åtminstone två statliga myndigheter gick i god för att du uppvisat tillräckligt goda egenskaper för befälsutbildning, och dessa kunskaper var i sig en merit som var svår att få på andra sätt.

Cartesiansk analys av Trump och SD

Gör ett tankeexperiment. Föreställ dig att du är nyligen invandrad till Sverige, från ett muslimskt dominerat land – men låt oss skruva upp det och dessutom lägga till att du kommer från en judisk minoritet i detta land, är en funktionshindrad bisexuell transkvinna som är utbildad genusvetare. Ändå har du just bestämt dig för att rösta på Sverigedemokraterna 2018.

Varför har du det?

Du har ju bokstavligen allt att förlora på det, så det kan inte vara av egennyttiga skäl. Kan du trots det komma på skäl som ändå, på något trovärdigt sätt skulle kunna få din fiktiva persona i den här övningen att välja att rösta på SD?

Ett antal gånger under de senaste åtta, tio åren har jag ställt frågan till personer i min omgivning i olika diskussioner, om de skulle kunna tänka sig att rösta på SD under några omständigheter. Ibland har svaret varit ett övervägt resonerande som gått ut på att det finns för stora och djupa konflikter för det. Men i många fall har svaret bara varit ett omedelbart och definitivt avvisande.

Det är väl egentligen inget fel i det – jag har full förståelse för att SDs uppenbara rasism och andra avskyvärda åsikter förtjänar ett avståndstagande. Men i ett sammanhang är det en belastning. Den som inte kan se att det finns skäl som i alla fall för vissa, under vissa omständigheter gör ett val av SD tilltalande, kan förmodligen inte övertyga denne någon om att låta bli. Ett totalt avståndstagande är en dålig grund för dialog – och utan dialog sker sällan eller aldrig någon påverkan.

Vi ser detta i Sverige, i den politiska debatten. Vi såg det också under presidentvalet i USA och vi ser det nu i reaktionerna på valet av Trump.

Notera nu – jag försöker ingalunda säga att Trump är ett bra val. Eller SD. Om du väljer att missförstå det så, är det ditt val – det är samma avståndstagande som vägran att ens försöka föreställa sig varför någon kan rösta på dem.

Många blev (med rätta) upprörda över Trumps många hånfulla kommentarer. ”He’s a bully”. Men att många av Clintons ”surrogates”, dvs. andra ledande demokrater som deltog i hennes kampanj eller hennes talespersoner faktiskt uttalade sig på samma nedsättande sätt om Trumps väljare – om än inte lika tufft mot enskilda personer – har inte alls väckt samma kritik. För de måste ju vara minst lika vedervärdiga som den där människan de röstat på, eller hur?

De har ju förtjänat det, genom att stödja denna sörja av främlingsfientlig retorik, hat mot kvinnor, hbt-personer, funktionshindrade osv. Eller hur? Vad är det för fel att vara tydlig mot sådana värderingar? Att säga öppet att det här inte är okej värderingar? Om vi inte får protestera mot den här retoriken har PK-maffian gått för långt. Var är vår yttrandefrihet egentligen?

Ja, referenserna till ”PK-maffian” och ”yttrandefrihet” var lite klumpiga, men poängen kvarstår. Retoriken är spegelbilder av varandra – båda sidor är upprörda över den andra sidans överdrifter och nedsättande retorik. Sakine Madon uttryckte det väldigt väl i en ledare i Vestmanland Läns Tidning i går – ”Hånfulla uttalanden som ‘vita kränkta män’ ger motsatt effekt”.

(En ironi i sammanhanget är att när Clinton försökte göra ungefär denna poäng, att det krävs ett minimum av förståelse för att kunna övertyga – och vi måste försöka övertyga snarare än fördöma – så togs ett lösryckt citat ur det sammanhanget och användes för att sprida totalt motsatt bild, att hon kallat Trumps väljare för ”a basket of deplorables”…)

En annan som gör samma poäng, men med en vinkling mot ‘identitetspolitik’ och jämställdhetsdebatten, är Nina Björk:

För det är väl ändå människan, den hela människan, som är vårt mål? I så fall bör vi inte ägna vår feministiska intellektuella energi åt att fundera på vad som är manligt respektive kvinnligt beteende eller skrivande – strunt samma! Om den hela människan är vårt mål bör vi inte värdera utifrån en könad ram, där ‘manligt’ för feminister betyder dåligt och ‘kvinnligt’ betyder bra.

Poängen är överförbar – vi löser inte problemen, skapar bara djupare klyftor, genom avståndstagande och att utmåla motståndarna som obegripliga.

Även Linda Nordlund skriver klokt, med delvis samma perspektiv jag hade i gårdagens inlägg.

Med bubblorna växer oförsonligheten

Visst känns det som ett av de fenomen som gör valet av Trump extra olycksbådande är denna djupa, genomgående oförsonlighet. Och visst känns det som den oförsonligheten breder ut sig, växer?

Jag tror den gör det – och jag tror ”filterbubblorna” är orsaken. Dels därför att de på ett individuellt plan gör det lättare för oss att sortera bort inslag vi inte gillar. Vi konfronteras inte med det lika mycket, så när vi väl utsätts för det ser vi färre försonande drag i de personer som hyser åsikter vi filtrerar bort. Dels också därför att bubblorna tillåter oss att rent allmänt ha en betydligt större spridning i åsikter och värderingar, än i en mer hegemonisk miljö.

Priset för den tid som ibland hyllas nostalgiskt – ”när vi hade en tv-kanal och alla pratade om Hylands hörna på jobbet dagen efter” – är att det fanns många saker som var sämre då. Gästerna i Hylands hörna – eller Parneviks soffa eller Lasse Holmqvists blommiga fåtöljer – kunde dra rasistiska, sexistiska skämt utan att folk protesterade. Den utveckling som skett sen dess, har gått olika snabbt och olika långt.

Det positiva är att den har gått långt – det är ett betydligt bättre värderingsklimat idag på så otroligt många sätt. Det negativa är att det till stor del är begränsat till vissa delar av samhället. Och hade det inte varit det, hade det förmodligen inte alls gått så fort och nått så långt.

Det är bra att vi nått så långt. Men någonstans måste vi också börja ”hämta in” de delar i samhället som inte nått lika långt – och då måste vi ju ha en dialog. Så ibland måste vi nog sticka ut huvudet ur filterbubblan utan att hålla för näsan.

Radikalt tvivel får bubblorna att spricka

När René Descartes skrev sin Avhandling om metoden, upphöjde han tvivlet till ledstjärna för sökandet efter kunskap. Det är ingen produktiv metod för filosofien – men hans resonemang har bäring här. Descartes kritiserade den samtida filosofin för att harva runt i ett landskap av teorier som sa emot varandra, utan att kunna avgöra vilka av dem som var sanna. Det fanns ingen gemensam grund där företrädarna kunde enas ens om vilka kriterier som skulle avgöra om den ena eller andra uppfattningen var sann. Därför behövdes radikalt tvivel, för att fastställa vad vi absolut inte kunde ifrågasätta. Känns det igen?

Om du vill övertyga någon, måste du börja med att utgå från något gemensamt. Du måste hitta en gemensam utgångspunkt. Om det känns alldeles omöjligt, så får du helt enkelt tillämpa motsvarande ”radikalt tvivel” om dina egna värderingar.

Vill du övertyga en Sverigedemokrat idag? Börja med att föreställa dig att du själv skulle rösta på dem och fråga dig varför då? När du kan se vilka skäl som skulle kunna finnas för att få dig att göra det, då har du antagligen mer gemensamt med den du vill övertyga än innan du började. Det är första steget.

Orbán, Brexit, Trump, Erdogan – vart är världen på väg?

Det är lätt att bi modfälld över världens utveckling. Jag såg många kommentarer igår som gick ut på att en era fallit. En era som inleddes med Berlinmurens fall – 9 november 1989 – och symboliskt nog avslutades på samma datum 2016 med att världen vaknade upp till valet av Donald Trump.

Det ligger en hel del i det. Helt klart är att det skett en stark politisk reaktion mot de liberala och transnationalistiska värderingar som gynnades av murens fall, även om det tog ett decennium till innan de sköt fart ordentligt. Men måste det ta slut här? Historien är inte vare sig cyklisk eller ödesbestämd.

Framför allt är det upp till oss vad som händer nu.

Hotas USAs demokrati av Trump? Vi vet inte än. Han har gjort flera mycket illavarslande uttalanden – inte minst när han sa om Hillary Clinton ”You’d be in jail!”. Hota politiska motståndare med fängslande?

Nja, inte riktigt ändå. Det är trots allt ljusår mellan Trump och Erdogan eller Putin. USA är en demokrati med lång historia. (Också en av ledare som fått kritik för direkt tvivelaktiga motiv, avsikter och handling – Andrew Jackson, grundare av det Demokratiska partiet för övrigt – var populistisk, kontroversiell och djupt hatad i vissa kretsar.) Det är betydligt mindre risk för att USA ska råka ut för samma sak som Ungern under Orbán. Det finns institutioner som begränsar presidentens makt. (Det är ju hela poängen med konstitutionens maktdelning.) Så låt oss inte överdriva den faran, åtminstone tills vi ser vartåt utvecklingen går. Risken finns att överdrivna farhågor bara blir en distraktion.

En fördel med utvecklingen är att fler människor trots allt deltar i det demokratiska samtalet, även om det sker i nya former och ibland i delvis slutna forum där tongångarna är skruvade och extremt otrevliga. Men det finns möjligheter till dialog som inte fanns förut. Det är positivt.

Tillägg: En bra artikel av Andreas Johansson Heinö som bör läsas.

Trumps strategi lyckades – lär av det!

Det finns viktigs slutsatser att dra av utslaget i USAs presidentval, för svenska förhållanden. Vi får inte låta oss distraheras av extrema budskap riktade till marginalväljare, utan identifiera vilka frågor det är som håller kvar väljare som egentligen inte attraheras av den extrema politiken. Om vi inte gör det, kan vi luras att begå samma misstag 2018. 

Jag ska inte påstå att jag förutsåg Trumps valseger. Det gjorde jag inte. Jag valde bort all information som talade för hans valseger och valde istället att fördjupa mig i den information som talade för att Hillary Clinton skulle ta hem det. Jag försökte särskilt stärka mig i övertygelsen om att det snarare var hennes väljare som var underrepresenterade i opinionsundersökningarna. Visst hade hon chans att ta hem både North Carolina och Arizona? Visst var Michigan säkert ändå? Och fanns det inte chans till 50-50 eller tom 51-49 i senaten?

Men om jag så här i efterhand ska försöka rädda ansiktet inför mig själv, så var jag i alla fall medveten om att det fanns information som talade emot det – och var den mest sannolika felkällan i opinionsmätningarna fanns. Låt oss börja där.

Varför vann Trump?

Trump var tydlig med sin strategi. Hans målgrupp var vita, lågutbildade väljare som röstat sällan under de senaste decennierna. Han vann dem. Han fick dem att gå till vallokalerna och rösta, i tillräckligt antal för att få ett flertal som var större än den koalition Clinton kunde skrapa ihop, trots att en del av hennes styrkor faktiskt också slog ut – hon tog röster i minoritetsgrupper som väntat. (Dock inte tillräckligt mycket, på tillräckligt många ställen – framför allt lyckades hon inte få tillräckligt många att gå till vallokalerna i de kritiska delstaterna Florida, North Carolina och Virginia. Ja, hon vann ju faktiskt Virginia – men bara knappt.)

Trump å sin sida lyckades med att vinna både Pennsylvania och Michigan, som ingen räknade med. Och där var det ”game over”.

Hur kunde opinionsinstituten undgå att märka det? 

För att det handlade om väljare som visserligen var registrerade, men som i många fall inte röstat på länge – eller i alla fall så sällan att de tillhörde de mest osannolika att faktiskt realisera sin preferens för Trump i vallokalen. Och därmed fanns det en kombination av faktorer som dolde dem.

I den mån opinionsinstituten påverkar urvalet i en undersökning, det vill säga inte ringer upp helt slumpmässigt och först därefter viktar resultaten, så togs antagligen alldeles för få i den gruppen med i urvalet. (Det är en sämre metod att ”rigga” urvalet, men det är väldigt frestande att göra det – annars måste antalet deltagare vara så stort att viktningen i efterhand kan ske utan risk för att fullständigt vanställa resultatet och kanske skapa trender som inte alls finns i verkligheten…) Många undersökningar baserade sig på urval runt 400-600 i en viss delstat och jag har svårt att föreställa mig att det inte är ett ”strukturerat urval” där det finns pooler sammansatta av olika demografier redan från början. Ungefär ”vi vill ha 200 svar från dessa countys, 200 från dessa och sen 100 röster resten”. Slumpen får avgöra inom del-demografierna, men inte på det övergripande planet – och då har alltför många Trumpväljare sorterats bort.

Det är ett logiskt val, i ljuset av hur väljarbeteenden brukar se ut, valsystemet mm – det stöder sig på historiska mönster. Men i detta fall slog det helt fel.

Även de institut som inte gör så, viktar som sagt resultatet i efterhand mot en profil på hur väljarna antas se ut. Även om de fick svar från fler Trumpväljare, så har de sannolikt viktat ned det.

Det är vanligt – till och med ett tecken på kvalitet – att ha en så kallad ”likely voter screen” som försöker ta hänsyn till sannolikheten att just denne svarande väljaren verkligen kommer att gå och rösta. Det ska fungera som en motvikt mot att riskera att missa en trend bland mer osannolika väljare genom viktningen. Men uppenbarligen har det inte fungerat.

Hur ser Trumps koalition ut? 

Många har pratat om Demokraternas ”väljarkoalition”, men få om republikanernas. Det är kanske lite tröstande att tänka på att även Republikanernas stöd beror på många olika grupper, med delvis skiftande åsikter.

Grunden i den Republikanska koalitionen är fortfarande väljare med värdekonservativa men i övrigt respektabla åsikter. (Låt oss kalla dem för ”hygglo-konservativa”.) Det verkar för övrigt vara förhållandevis få som tagit till sig att Republikanerna de senaste decennierna varit större bland högutbildade väljare. Vi verkar utgå ifrån att väljare med akademisk utbildning automatiskt tenderar att rösta mer vänster – men så har det inte alls varit.

I själva verket var det en ganska stor grej att det länge såg ut som Clinton skulle fortsätta att utmana Republikanerna om dessa väljare. (Jag ska återkomma till varför jag tror hon misslyckades med det.)

En stor del av dessa väljare har röstat på Republikanerna av två skäl. Dels på grund av en lika stor andel konservativa värderingar som i befolkningen i stort (vilket är det många väljer att bortse från). Dels på grund av egennytta – högre utbildning leder ofta till högre lön, vilket gör skattesänkningar mer attraktiva. Och USA är ingen välfärdsstat i den meningen att det talas om en allmän nytta av social och ekonomisk trygghet, av att tillgång till fri sjukvård till exempel är bra även för den som inte behöver den.

Men många av dessa personer är välutbildade och har värderingar som inte skiljer sig väldigt mycket från de som dominerar i Europa – eller ens i Sverige. I alla fall inte förrän vi kommer ned på väldigt praktiska ”konsekvenser” av dem. En stor del av dem är tex för jämställdhet mellan könen och för hbt-personers rättigheter, inklusive rätten att gifta sig. (Även i USA har ju nu stödet för det blivit en majoritetsuppfattning.) Och i de frågor där det kanske märks en skillnad, så beror det då snarare på misstänksamhet mot en stor stat och höga skatter.

Till exempel kan vi ha väljare som är för jämställdhet, som är beredda att ifrågasätta iaf en hel del könsstereotyper på arbetsmarknaden osv. Och om de är emot sådana reformer som i praktiken skulle behövas för att stärka kvinnors ställning – tex utbyggd och subventionerad barnomsorg, utbyggd föräldraledighet etc. – så beror det alltså inte på värderingen (jämställdhet) utan på den rent praktiska politiken – skattetrycket.

Men det gör ju att de, i den konkreta sakpolitiken, har lättare att liera sig med de väljargrupper som har mer traditionella värderingar, som ser jämställdheten som ett hot, att ”feminismen gått för långt” osv. Alltså en omvänd koalition mot den som råder hos oss.

Extremister som vågmästare

Problemet – och det är iofs stort – är att den ”hygglo-konservativa” gruppen trots allt riskerar att domineras av den betydligt mindre men väldigt högljudda marginalväljargruppen som framför allt attraherats av de rasistiska och extremt misogyna tonerna i Trumps retorik.

Det är lite som Tea party-vågen när den var som värst. Det är illa, eftersom den visade att hårdföra politiska grupper som är beredda att driva ”chicken race” med sina egna, kan dominera oproportionerligt mycket. En trend som pågått under de senaste åren, är att polariseringen ökat. Det är vanligare nu att väljare röstar på samma parti rakt igenom, stället för att rösta på presidentkandidaten från ett parti och guvenör, senator eller kongressledamot från ett annat. Under lång tid har också moderata representanter som haft ”fel partifärg” i förhållande till sin delstat haft svårare att bli omvalda. Flera har tappat sina platser.

(Till exempel var den enda senatsplats som på valnatten verkade bytas ut en moderat Republikan i Demokratiskt dominerade Illinois, Mark Kirk.)

Polariseringen skyddade Trumps moderata väljare

Polariseringen gjorde att Trump kunde ta extrema positioner och ändå inte riskera att tappa så mycket väljare som befarat. Motståndet mot att byta part var stort. Och ett tecken på det, var att många Republikanska väljare uppgav att ett starkt skäl till deras röst var att rösta mot Clinton snarare än för Trump.

Trump gjorde motsatsen till att triangulera – han intog en extrem position, för att utvidga sin väljarkoalition. Lite som när besättningen hänger över relingen på en segelbåt, som motvikt, för att utnyttja vindstyrkan maximalt.

Om Trumps strategi ska ”belönas” för något, så var det i så fall identifierandet av att det krävdes extrema argument och en mycket uppskruvad retorik, för att nå de marginalväljare som kunde påverka valet. Den demografiska utvecklingen med starkt växande minoritetsgrupper har annars varit en trend som långsiktigt gynnat Demokraterna – och med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra det.

Och där spelade media honom i händerna. Fokus på hans extrema budskap, riktat till väljare som sannolikt behövde en ”rejäl dos” för att mobiliseras, var mer värdefullt än Demokraternas många gånger större valbudget och bättre organisation.

Det var dessa väljare – inte väljare i Republikanernas mittfåra – som vann valet för Trump.

Det var ”puckeln” till höger på den Republikanska väljarkurvan som vann valet – inte att Trump vann fler väljare i mittfåran.

Vilka frågor avgjorde? 

Det är alltså knappast Trumps extremism som majoriteten av de republikanska väljarna vill ha. Och en positiv sak är därför kanske att med en republikansk president kan det vara möjligt att hitta demokrater som nu är beredda att kompromissa för vad de kan få, vilket öppnar möjligheter för Ryan och McConnell mfl i kongressen att moderera vad Trump gör. (Givet att Ryan och McConnell blir kvar och inte manövreras ut av mer Trump-lojala ledare.)

Det kommer inte att vara en demokratisk agenda, men det finns iaf en möjlighet att det inte är den agenda som hägrat som det värsta hotet vid horisonten.

Så vad, rent praktiskt, hindrade Clinton från att skrämma fler väljare (framför allt högutbildade, vita kvinnor tex) över partilinjen? Jag tror att Republikanernas skrämsel med hotande kollaps och kraftigt ökade kostnader för ”Obamacare” byggde det stängsel som förhindrade väljarrörelser.

Jag gissar att den frågan också var mycket väl genomtänkt, testad och planerad. Det var nämligen så att strax efter första debatten och fram till dess FBI-chefen Comeys brev om nya mejl, dök det upp en lång rad artiklar som varnade för just ett sådant sammanbrott. En ”koncentrerad skur”, som måste ha planerats och förberetts. Och det fanns ju även under andra debatten mellan presidentkandidaterna en publikfråga om ”the rising cost of premiums”, som styrker att detta varit en viktig fråga.

Det är ungefär 15% av befolkningen som riskerar att drabbas av ökade premiekostnader själva, för att de varken omfattas av en försäkring som arbetsgivaren betalar eller av statliga subventioner. Och vilka är det då? Ja, bland annat egenföretagare och andra som ligger över inkomstgränsen för subventioner. Utan att undersöka det, gissar jag att detta var en nyckeldemografi. Och även andra lät sig antagligen också påverkas, när tidningarna fylldes av artiklar om de ökade kostnaderna.

Den frågan var stängslet som hägnade in de ”hygglo-konservativa”, medan Trump ägnade sig åt att elda upp ”the deplorables” med en aggressiv, homofobisk, xenofobisk, misogyn retorik.

Mellan dessa två poler låg valsegern och väntade. Det är ingen upplyftande slutsats, men det ger lärdomar som kan vara nyttiga och överförbara på Sverige. Vi får inte låta oss distraheras av att fixera på skruvade budskap riktade mot extra marginalväljargrupper. Vi måste identifiera de ”stängselfrågor” som hägnar in väljarna åt andra hållet.

Privata sjukhus är en bra idé

Av någon anledning finns det ett motstånd mot privata sjukhus i Sverige. De flesta som yttrar den åsikten, verkar dock inte veta riktigt hur många privata sjukhus vi har eller har haft, utan verkar mest basera sig på någon slags principiellt resonemang.

(Exemplen här kommer att uteslutande handla om Stockholms Läns Landsting, eftersom det är här jag bor och någon slags kunskap om förhållandena. Jag vill mena att de principiella resonemangen är allmängiltiga, så länge villkoren är jämförbara. ) 

Låt vara att två av de privata sjukhus vi haft i decennier (Röda Korsets sjukhus i Stockholm och Ersta sjukhus) inte är några akutsjukhus utan mer specialiserade – framför allt mot geriatrik och en hel del rehabilitering. De är inga inrättningar som vem som helst kan komma i kontakt med hur som helst, så okunskapen kan iaf delvis vara förlåten av det skälet.

De är också uppskattade specialistinstitutioner och någon kritik mot dem kan sällan eller aldrig skönjas i det offentliga samtalet. När frågan om privatvård kommer upp, så förbigår den dessa exempel på hur privat vård finns och har funnits under lång tid. Det är inte så märkligt att kritikerna av privat vård inte nämner dem, men lite märkligt att förespråkarna så sällan ger dessa välskötta institutioner uppmärksamhet för de goda exempel de är.

När Sankt Görans sjukhus först upphandlades, gick debattens vågor höga med farhågor om nära förestående sammanbrott för vårdens allmäntillgänglighet. Den debatten ser vi inte mycket av idag. Det beror på att Sankt Göran också är ett exempel ett överlag väldigt välskött och välfungerande sjukhus. I den mån det finns kritik, tex mot köer, dålig tillgänglighet med mera, så är det inget som beror på att sjukhuset bedrivs i privat regi.

Sophiahemmet är däremot en rätt intressant historia, för den här debatten. Kärnan i det var en gång en världsberömd institution – ”radiumhemmet”. Världsledande i att utveckla och bedriva cancervård genom bestrålning. Den finns fortfarande, men dess verksamhet är separerad från de övriga som bedrivs på samma plats. Stora delar av den övriga verksamheten bedrivs, enligt tillgänglig information, istället i små separata företag (med visst samarbete). Närmare 50 stycken olika företag – från mycket små till ganska stora – delar lokaler på sjukhusområdet vid Valhallavägen.

En stor del av verksamheten inriktas på områden där det finns god ekonomi – tex företagshälsovård och en del specialiserad ”vård på uppdrag”. Det intressanta är att där en del i detta ser snikenhet och illasinnad profithunger, ser andra att det är följden av en hårt reglerad och styvmoderligt – periodvis väldigt styvmoderligt – behandlad verksamhet. Om det är den smala sektor där de ekonomiska villkoren medger företaget att överleva, var annars skulle det existera?

Sophiahemmet är en modern koncern, med en ideell förening i toppen av pyramiden. Föreningen är en sammanslutning av de olika ingående företagen. I koncernen finns en hel del intressant saker – till exempel bedrivs en privat vårdhögskola, för utbildning av sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor.

Tidvis har Sophiahemmet stått i skottgluggen för ett par initiativ – bland annat nyligen nedlagda BB Sophia, men kanske framför allt barnsjukhuset Martina som öppnade för ett par år sedan med uttalad inriktning att erbjuda vård vid sidan om den offentliga. Barnsjukhuset Martinas akutvård ingår inte i vårdvalet. Det erbjuder akut barnsjukvård till ”medlemmar”. (Deras medicinska utredningar mm ingår i vårdavtalet – alla kan remitteras dit för utredning, men inte alla kan få akutsjukvård. Barn under ett år kan dock alltid ges akutsjukvård.)

Det är klart att detta stör bilden av att alla ska ges vård på lika villkor. Ett medlemskap kostar en slant, ca 900 kr/månad för ett barn. Det är inget som alla kan betala utan problem. Hur se på detta?

Jag tror att det finns ett mycket enkelt svar på varför den privata vården inte är, inte har varit och med största sannolikhet aldrig kommer att bli förbjuden, hur mycket ”politisk stridsfråga” den än är. Alla som sysslar med sjukvårdspolitik inser att den nivå debatten rör sig på, inte har ett dugg att göra med sjukvårdens vardag. Där är frågan en helt annan.

Uppdragsvård mot betalning har för övrigt bedrivits, också det i decennier, av minst ett landstingsägt bolag – och i dess styrelse sitter länets sjukvårdspolitiker av alla färger och kulörter, så väl de som säger sig vara motståndare till ”privat vård” som de som iaf lite försiktigt närmar sig åsikten att det är fullt okej att bedriva privat vård i vinstsyfte. Vilket ju borde kunna ses som rätt basalt – när en sitter i styrelsen för ett bolag som gör just det…

Anledningen till att BB Sophia stängde var (enligt deras egna uppgifter, i viss mån offentligt vidimerade av bla bolagets revisorer) att den ekonomiska kalkylen var helt ohållbar. (Den var tom så pass grovt felräknad att det måste ha skett något riktigt basalt misstag på ett tidigt stadium som ingen därefter granskat. Eller så var det helt enkelt så, som DN skriver, att det var dyra ”stafettläkare” som spräckte budgeten.)

Det barnsjukhuset Martina kan erbjuda, genom sitt medlemskap för dyra pengar, är något alla skulle vilja ha – löften som överträffar vårdgarantin rejält. Korta väntetider, flexibilitet i tidsbokningssystemen som finns via appar istället för långa väntetider i telefonköer.

Att få den offentliga vården att komma dithän, kommer att ta tid och kosta pengar. (När den så småningom gör det, så kommer så klart också de privata aktörerna att ha rört sig framåt – iaf om de ska lyckas försvara att de tar ut en extra premie.) Och det är ett av de viktiga skälen till att privat vård, ifrågasättande till trots, är accepterad bortom debattartikelflosklerna. Den driver vården framåt.

En annan viktig anledning är att privat vård, även den på tex barnsjukhuset Martina, bidrar med vårdplatser som annars kanske inte skulle ha funnits. I ett bristläge – och vårdplatser är en brist, i Sverige generellt och i Stockholm i synnerhet –  finns faktiskt en allmän nytta i att ”gräddfiler” iaf något litet avlastar den allmänt tillgängliga vården. Jag tror även andra som är kritiskt inställda till existensen av sådana alternativ, inser att det i dagens läge inte är en lösning att förbjuda dem – det löser inte grundproblemet utan gör en dålig situation sämre.

Det finns ingen garanti för att samma personal i annan sysselsättning, skulle ha gett lika många platser – det finns inte ens någon garanti för att de skulle ha varit sysselsatta inom vården. Iaf inte i Sverige. Som tiotusen andra sjuksköterskor hade de kanske annars lockats till Norge?

Det är kanske inte fullt lika uppskattat att de privata vårdgivarna driver löneutvecklingen också. Men minst lika nödvändigt.

Dessa tre faktorer – driva den tekniska och medicinska utvecklingen framåt, utöka antalet tillgängliga vårdplatser och driva bättre anställningsvillkor – är sannolikt skälet att den privata vård vi har är så lite ifrågasatt i praktiken utan bara i teorin.

Och därför är det på det hela taget ett väldigt välkommet besked att Liberalerna i Stockholms Läns Landsting vill låta ännu ett akutsjukhus drivas i privat regi.  Också tydligt varför kritiken mot detta förslag låter som den låter. Oppositionen pekar på allmänna problem och vädrar trötta ideologiska ståndpunkter.

 

 

 

Om asyldebatten

En diskussion på Facebook tidigare idag påminde mig om en sak få tänker på i asyldebatten. Idag tolkar vi de konventioner (och multilaterala avtal) som asylrätten ursprungligen grundar sig på, på ett annat sätt än de tolkades när de skrevs. De skrevs för att försöka få länder att enas om att ge flyktingar tillfällig respit i länder inte i omedelbar närhet av krigszonen. Några grundläggande behov, borde staterna förpliktiga sig att uppfylla, men det gavs knappast några särskilt utsträckta rättigheter.

Något annat hade den tidens stater knappast accepterat. De flesta stater accepterade inte existensen av universella rättigheter, när den första Geneve-konventionen skrevs under 1864. Den har sen kompletterats flera gånger, 1906, 1929 och 1949. Det är bara vid den senaste av dem, som ett antal stater hade enats bakom FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna (som inte ens är ett bindande dokument!).

Detta inte sagt för att på något sätt försöka undermina frågan om asylsökande har rättigheter, utan för att påminna om att vägen till idag har varit ganska lång. Det är väldigt ohistoriskt att argumentera som om den tolkning som fått fäste de senaste decennierna, i våra liberala demokratiska stater i västvärlden, är vad dessa dokument bygger på. Det är det inte. De representerar, i bästa fall, en strävan mot den tolkning vi gör idag.

När UNHCR byggdes upp var perspektivet kortsiktigt (först tänktes organisationen finnas i tre år!) och verkade i princip bara i Europa. Med tiden blev den permanent och omfattar (nästan) hela världen. (Den israelisk-palestinska konflitken har tex fortfarande ett separat organ, eftersom det fanns när UNHCR bildades.) Men UNHCR och de avtal som organisationen bygger på innehåller fortfarande i mycket på ett tänkande som många idag inte tycks beredda att acceptera, till och med fördömer. Flyktingar fördelas till exempel till mottagande länder efter ett kvotsystem. (Vi benämner det ofta så också, det är därför det talas om ”kvotflyktingar”…)

UNHCR kan så klart göra prioriteringar av vilka de fördelar – och gör det, såvitt jag vet, utifrån humanitära utgångspunkter. Men poängen är att de verkar efter ett system som många idag helt avvisar, när det gäller andra asylfall. Kvoter framställs som något inhumant.

Idag har vi andra värderingar och synen på individuella rättigheter har stärkts. Därför menar vi att asylfall vid gränsen, ska skötas på ett annat sätt – varje individ ska få sina skäl prövade, efter i förväg uppställda kriterier.

Det är bra. Det är en mer humanitär och liberal syn, än den som skapade UNHCR. Men det betyder inte att vi helt kan förkasta tex avtalstexter, konventioner eller ens resonemang som har gällt fram till nu som ”rasism” eller ”främlingsfientligt” utan att ens motivera den tolkning som görs nu. Förkastar vi det, så förkastar vi alltså UNHCR. Något talesätt om barn och badvatten, kommer till minnes.

Jag har tidigare bloggat om en annan, men delvis relaterad fråga, nämligen att borgerliga regeringar i praktiken alltid haft en generösare syn än Socialdemokratiska, när det gäller invandring generellt och även när det gäller asylmigration. Diagrammet i den bloggposten (som iofs har några år på nacken nu) visar en annan sak – vi har haft en hårt reglerad asylpolitik under mycket lång tid. Det har handlat om betydligt lägre nivåer, även på 2000-talet, trots flera stora krig (Afghanistan, Irak, Kongo, Somalia, Tchad, Sudan).

En politik motsvarande den som Sverige förde – med ganska bred politisk uppslutning då – förs nu av många länder i Europa. (Plus att många länder ger tillfälliga uppehållstillstånd, som med tiden kan omvandlas till permanenta om skälen kvarstår. Något som många totalt förkastar som ”inhumant”, ”att köpa en främlingsfientliga agenda” eller liknande idag. Fast, som sagt, det var det som var förutsättningen i Geneve-konventionerna och de flesta andra dokument som utgör den folkrättsliga grunden för asylsystemet…)

Jag tycker inte att detta kan fördömas som ”främlingsfientligt”. Än mindre som ”rasistiskt”. Jag tycker att vi ska hålla fast vid en så generös och humanitär tolkning som vi kan mäkta med, vilket är där vi är idag. Men jag kan inte förkasta alla som argumenterar för den politik vi hade igår (och som de flesta länder har idag) som ”rasister”. Det är inte seriöst – och det är inte rimligt.

Ändå tycker jag att jag ser det, nästan varje dag. Det och andra avsiktliga misstolkningar av vad folk skriver, säger, twittrar eller bloggar om. Allt tolkas med minimalt utrymme för generositet. Det är beklämmande.

De misstolkningarna (för att inte säga anklagelserna…) inkluderar att jämställa de som argumenterar för att ”ta människors oro på allvar” med ”att köpa Sverigedemokraternas problemformuleringar”. Så, att svara på att någon är orolig, är att köpa ett rasistiskt partis värderingar? Det förstår inte jag.

Framför allt ser jag inte hur det på något sätt försvarar det asylsystem vi har idag. Och det bör försvaras.

Och det bör försvaras med en viss ödmjukhet. Det är Sverige som avviker, det är våra uppfattningar nu som avviker från vår egen historia. Det är bra att vi kommit hit, men vi kan inte bara visa förakt mot dem som kanske inte hängt med hela vägen.

Mer försvar för pengarna – men mer pengar till försvaret!

Att försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i såväl nyhetsflöde som i den allmänna debatten är på en och samma gång glädjande och sorgligt. Det är sorgligt därför att anledningen är att så lite hänt, trots så stor uppmärksamhet. Det glädjande är att det trots allt fortfarande får uppmärksamhet och att fler och fler håller med om att Försvarsmakten behöver mer resurser.

Dessvärre ser det, inför den kommande försvarsuppgörelsen, inte ut att bli bättre. Det står mellan en rad olika förslag som i princip alla innebär fortsatt underfinansiering, bara i olika hög grad.

Även Sverigedemokraterna? Ja. De skulle säkert hävda att deras förslag – som i och för sig innebär ett förhållandevis stort påslag – verkligen innebär en väsentlig upprustning. Men även deras budgetmotion om försvarspolitiken innehåller betydligt högre krav än motsvarande tillskott av pengar.

Underfinansieringen måste tas på allvar. Sverige lägger varje år knappt 40 miljarder på ett försvar som inte håller måttet, som är i konstant omorganisation och ständigt ”lappar och lagar”. Den reella effekten är kanske mellan halva eller så lite som en tredjedel av det satsade beloppet, om vi jämför med andra länder. 

Den uppgörelse som i skrivande stund förhandlas om, handlar om finansieringen av ett helt annat försvar än det vi behöver. i själva verket är alla försvarsbeslut sedan 2004 fattade under förutsättningar som inte längre gäller.

Efter 2004 påbörjade Ryssland i allt väsentligt den marsch mot allt mer auktoritärt styre, militär upprustning och ökad aggression mot omvärlden som vi nu ser utgöra ett överhängande hot. Och trots att alla varningsklockor borde ringa, trots att det som Försvarsberedningen 2007/08 själv omtalade som ett ”lackmustest”* inom mindre än ett år blev invasionen i Georgien, trots pågående krig i Ukraina, föreslås ingen väsentlig ökning av vår förmåga.

Till och med de saker som presenteras som  ”satsningar”, tex fler moderniserade JAS-plan, innebär snarare en mindre minskning än någon ökning. (Från 80 plan ned till 70, istället för 60. Hur som helst färre, när vi borde öka antalet.)

Försvarsutgifterna måste ofrånkomligen ökas – på sikt rejält

Vi är idag ett ”säkerhetsvakuum”, som är en belastning snarare än en tillgång för säkerheten i vårt närområde. Det finns gott om scenarier som pekar på Östersjöns ökade strategiska betydelse. (I ett tidigare blogginlägg har jag länkat till flera sådana.) Gotland utgör nyckeln till kontroll över flyg- och sjövägarna i norra Östersjön och därmed till kontrollen över Baltikum. Den som sitter på Gotland, behärskar både luften och havet.

På sikt behöver vi återta en försvarsförmåga värd namnet. Istället för det ÖB häromåret kallade för ”enveckas-försvaret”, måste vi ha ett försvar som:

• I varje strategiskt utsatt del av landet, förmår ta upp och föra striden med en kvalificerad fiende. (6-7 dagars uthållighet.) Detta samtidigt som mobilisering av de egna stridskrafterna pågår.
• Som efter tillförande av egna strategiska förstärkningar, klarar av att upprätthålla striden under längre tid, i minst två riktningar. (8-14 dagars uthållighet.)

Som därefter kan:

• Kraftsamla för att slå en fiende i minst en riktning, om ett angrepp visar sig begränsat.
• Ta emot förstärkningar av utländska förband och förnödenheter, och fortsätta striden tillsammans med dessa.

Att göra detta, framstår som fullständigt ogörligt med dagens resurser. Det måste därför till stora anslagshöjningar. På tio, femton års sikt bör försvarsutgifterna ligga i storleksordningen 1,5 – 2% av BNP mot dagens 1,17%.

Varför just dessa mål? Försvarsbloggare som Johan Wiktorin och Wiseman’s Wisdoms (Carl Bergqvist) har övertygande visat i både artiklar och olika blogginlägg, att det tar tid och är förenat med problem att ta emot utländska förband utan ordentliga förberedelser. Två veckor är den tid vi måste kunna hålla ut, om vi inte är NATO-medlemmar och väljer att förbereda för förband att verka i vårt land.

Förutom en generell fördubbling (och lite till inom vissa nyckelområden och förmågor) av våra stridskrafter, vilket ovanstående kräver, måste vi också förbereda oss på att skydda vårt samhälle och dess infrastruktur på olika sätt.

Vi måste kunna uthärda en längre tids tilltagande ”problem”, som yttrar sig i exempelvis cyberattacker och riktade sabotage mot nyckelpunkter i vår infrastruktur, främst el och telekommunikationer. Vi måste kunna upprätthålla import av mat och förnödenheter (bränsle, inte minst) under ett förhöjt säkerhetsläge.

Vi måste kunna göra allt detta, och ändå när detta pågått under en längre tid vara beredda att plötsligt mobilisera för väpnad strid. Det finns inga förutsättningar idag. När infrastrukturen börjar krokna, när Göteborgs hamn tvingats stänga för utländsk sjöfart (vi saknar i praktiken resurser att skydda sjöfarten mot ens enkla hot) med mera, då börjar klockan för vår uthållighet ticka. När det är dags för mobilisering, kan förråden redan vara tömda.

Vår fiende vet detta – och räknar med det.

Ett återkommande mantra i försvarspolitiken har varit att vi ska få ut mer för pengarna. Det är ett rimligt krav. Idag dras vi med stora effektivitetsförluster. (Jag beskriver en del i denna artikel, från tidskriften Vårt försvar.) Men flera av dem beror på ”dumsnålhet”. Effekten uteblir, när investeringar hålls inne, plattformar blir dyrare än beräknat – så pengarna till deras beväpning stryks och liknande.

Ett effektivare försvar kräver reformer för ökad effektivitet. Men i många fall kräver det också ökade resurser. Vi måste satsa mer pengar, för att få ut maximal effekt av de resurser vi satsar. 

 

* I DS 2008:48 ”Försvar i användning”, stod: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.” (Sid 23)