Om socker och beroende

Jag ska erkänna att jag haft ett stort motstånd mot att acceptera termen “sockerberoende”. Det är av flera skäl. För det första har jag läst en del psykologi, och på grund av intresse främst, fördjupat mig en del i vad litet om neuroanatomi och neurologi som erbjuds på fristående kurser i psykologi. Vilket i ärlighetens namn inte är så mycket, men ger en del orientering om hur neuroner fungerar och om hjärnans struktur. Kunskaper som är rätt bra på att punktera de påståenden som ofta kommer i form av populärvetenskapliga sensationer.

Och tyvärr är ofta så kallad vetenskapsjournalistik precis lika sensationslysten som de skvallertidningar som kvällspressen förvandlat sig till. Det märks inte lika mycket, för att de flesta av oss saknar just kunskaper att sålla mellan alla påståenden. Vetenskapliga rön som ger antydningar om möjliga, än så länge vaga och helt okartlagda samband slås upp som sanningar. Tyvärr finns det beräknande forskare vars anslag eller tjänst är på väg att förnyas som suktar över all publicitet för att för dem förnyade. Och tyvärr finns det vetenskapsjournalister som inte har något emot att gå deras ärenden.

Jag brukar alltså vara väldigt skeptisk till spektakulära påståenden. Genom att jag utnyttjar åtminstone gratisprenumerationer på de största vetenskapstidskrifterna, kan jag ofta komma åt samma källor som tidningarna använder sig av – antingen för att få hela artikeln, eller åtminstone dess abstract. Det är besvärande ofta som rubrik och ingress i tidningsartikeln egentligen helt saknar grund i vad den vetenskapliga artikeln visar.

För det andra är jag, när det gäller detta speciella område, en smula oroad över att begreppen “missbruk” och “beroende” håller på att vattnas ur. De står nu inte längre enbart för ett komplicerat och medicinskt konstaterat förändrat beteende med tillvänjning till narkotiska substanser, utan för ganska allmänna beteenden som blivit en svårbrytbar vana. (Vilket jag tror är en del i en större process av att förtingliga medvetandet. Vi är inte längre “medvetna”, vi “har ett medvetande”, liksom vi har andra saker. Men det får bli ämne för ett annat inlägg…)

Vetenskaplig grund eller en “sekulär synd”?

Alltnog, artiklar om “sockerberoende” har blivit allt vanligare. Det är också en del av en större strömning. Vårt behov av omställning till ett överflödssamhälle yttrar sig bland annat i ökat intresse för sambandet mellan kost och hälsa. Vilket i sig är utmärkt. Men dess uttryck är ibland skrämmande. (Tänk på hur snabbt ätstörningar ökar. Blir det bättre eller sämre av att vi samtidigt matas med så mycket information om den “fetmaepidemi” som påstås hota oss? Vilket skrivs det mest om? Är det rent av så, att det finns krafter som tycker att ökade ätstörningar och ångest hos vissa grupper av främst ungdomar är ett “acceptabelt pris” för att få en slankare och hälsosammare befolkning?)

Det finns kritiker som pekat på att övervikt har börjat förvandlas till något som i vårt moderna, sekulära samhälle är förvånasvärt likt en synd. Något moraliskt förkastligt som kännetecknar en person med dålig karaktär, någon som dessutom på något vagt sät hotar samhället i övrigt. Inte med risken för “guds vrede”, utan med risken för ökade sjukvårdskostnader.

Ett bisarrt påstående när trafik- och alkoholskador är de klart största kostnadsposterna inom akutsjukvården och kostnaden för allt längre och allt dyrare vård av äldre växer betydligt snabbare. Vi riskerar allvarliga felallokeringar när obefogat stor uppmärksamhet riktas mot mindre akuta och mindre viktiga problem. Ett fenomen som får betydligt mindre uppmärksamhet än det förtjänar, är de tilltagande problemen med hygien inom vården, vilket leder till att det uppstår fler komplikationer och rehabiliteringstider förlängs. Detta problem ökar betydligt snabbare och är betydligt allvarligare samhällsekonomiskt.

Så alltså, jag har sett alla skäl att motarbeta det utbredda bruket av termer som “beroende” där det inte alls hör hemma. Och “sockerberoende”, med sin uppenbara koppling till idéerna om att vi håller på att äta ihjäl oss, har varit ett av dem.

Men rätt ska vara rätt…

Nu finns det dock tecken som tyder på att hjärnan kan vara beroende av socker. Jag har studerat ett par seriösa vetenskapliga artiklar om det. Först och främst en riktigt utförlig och bra genomförd studie av Nicole Avena, Pedro Rada och Bartley Hoebel vid Princeton-universitetet.

Jag har läst och avfärdat dussintals “studier” jag sett tidigare. Dessa har mest av allt har gått ut på att mäta laboratorieråttornas motivation att skaffa sockerhaltig mat. Och ju mer socker maten innehåller, desto högre motivation uppvisar råttan. Därifrån sluter man sig till att socker har en stark belöningseffekt, och en sådan är en komponent i beroende.

Men den är ju långt ifrån den enda. Därför är – och förblir – dessa studier utan värde för påståenden om “sockerberoenden”.

Sockerbitar i närbild. Foto: Uwe Hermann

Avena m.fl. experiment är dock betydligt bättre genomförd. Det märks direkt på att artikelförfattarna omedelbart ger sig på att tydligt och klart definiera vad de menar med beroende och går igenom bakgrunden till de kriterier som de avser testa. De gör också en utförlig genomgång av kopplingen mellan beteende och neurokemi.

Det viktiga med deras studie är att de inte enbart studerat motivationen, utan också sådana med missbruk förknippade beteenden som abstinens vid avsaknad av drogen och korskänslighet (som gör att det typiska beteendet kan utlösas av andra substanser än den ursprungliga drogen, om den triggar samma “kretsar”). I studien görs också en kartläggning av vilka receptorer i råttornas hjärnor som är känsliga för socker ur beroendesynpunkt.

Rapporten är mycket klar i sina slutsatser. Det är inte uteslutet att socker faktiskt kan ha en “beroendeliknande effekt”, under vissa villkor. Forskarna skriver:

“Mat är vanligtvis inte en beroendeframkallande substans, men återkommande perioder av hetsätning och frånvaro [av socker] förändrar detta. Baserat på de observerade beteende- och neurokemiska likheter mellan effekterna av ständig tillgång till socker och narkotika, föreslår vi att socker, vardagligt som det är, ändå uppfyller kriterierna för att kunna vara “beroendeframkallande” för vissa individer när förbrukas på ett “binge-liknande” sätt. Denna slutsats förstärks av förändringarna i limbiska systemet neurokemi som är liknande för droger och för socker. De effekter vi observerar är mindre i storlek än de som produceras av drogmissbruk som kokain eller morfin, men det faktum att dessa beteenden och neurokemiska förändringar kan utlösas med en naturligt förekommande förstärkare är intressant. Det framgår inte av denna djurmodell om ständig sockertillgång kan leda till försummelse av sociala aktiviteter, i överensstämmelse med definitionen av beroende i DSM-IV-TR. Det är inte heller känt om råttorna kommer att fortsätta att själv administrera socker trots fysiska hinder, såsom bestående smärta för att få socker, som vissa råttor gör för att komma åt kokain. Trots det visar den omfattande serien experiment likheterna mellan socker-inducerade och narkotika-inducerade beteenden och neurokemiska förhållanden, som visas i avsnitten 4 och 5, vilket ger begreppet ‘sockerberoende’ en viss trovärdighet, preciserar dess definition, och ger oss en testbar modell för det.”

(Avsnitt 6 i rapporten, min översättning. Vissa källhänvisningar utelämnade.)

Det kommer säkerligen att fortsätta publiceras skräpartiklar med dåligt underbyggda studier och kraftigt överdrivna påståenden om både följder och styrkan i sambandet. Det kommer fortfarande att finnas betydligt allvarligare problem i samhället. Och det kommer fortfarande vara så att faran överdrivs kraftigt (“lika beroende framkallande som kokain” har jag sett i minst tre artiklar i två av våra största dagstidningar).

Men helt utan underbyggnad är det inte att tala om sockerberoende.

En stark röst har tystnat

Christopher Hitchens 2010. Foto: Andrew Rusk

Christopher Hitchens avled av lunginflammation den 15:e december 2011, på MD Anderson Cancer Center i Texas. En av vår tids viktigaste och starkaste röster har tystnat för alltid.

För oss som följt hans kamp mot cancern, har hopp och onda aningar följts åt under en lång tid. Jag vet att jag – allt oftare på sistone – oroligt kontrollerat hans uppgifter varje gång hans namn nämnts på ett sätt som det allra minsta kan tolkas som “past tense”.

Att han varit en självständig och betydelsefull tänkare visas inte minst i hans orubbliga debattlust och alltid lika utforskande attityd. Han var inte rädd att ompröva sina åsikter och inte heller att stöta sig med tidigare vänner eller åsiktsfränder, när han fann att argumenten inte längre höll. Ett bättre omdöme än så, kan man inte önska sig.

Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade “Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten “feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin “debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om “förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, “en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade “handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller “det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

Apropå historieförfalskning…

Moderaternas försök att redigera historieskrivningen för att försöka framställa sig själva i bättre dager slog snett med råge och förvandlade deras nya idéprogram till ett skämt. Bättre mottagande kan man önska sig. Men frågan är om de inte utkonkurrerades lika snabbt.

Ursprunget till kilskriftstecknet GAR, att äta, kunde också användas för att beteckna utbetalning av lön (som gavs i dagsransoner av säd). 5 000 år innan fackföreningar bildades i Sverige...

Betydligt längre och mycket mindre oblygt har Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen försökt framställa sig som alla framsteg i Sverige gjorts av dem. Vilket inte heller är sant. Men jag har träffat övertygade socialdemokrater som faktiskt tror på den egna propagandan och helt saknar insikt om något annat. Historien inleddes i mars 1920, ungefär.

Idag såg jag en bild som börjat cirkulera på Facebook. Det är ett foto av nån slags fejkat upprop mot facket*. Det inleds med meningarna “Jag är emot fackföreningar. Därför är jag också motståndare till alla förbättringar som uppnåtts av fackföreningarna under gångna år.” Därefter följer nio saker som det fejkade uppropet vänder sig emot – saker som alltså fackföreningarna uppnått under “gångna år”.

Nio påståenden. Låt oss gå igenom dem ett efter ett:

• Betald semester

Nja. Betald semester infördes genom lag 1938. (Första motionen i frågan, 1917, skrevs av kommunisterna.) Innan dess var synen på semester delad inom fackförbunden – de flesta (inkl. t.ex. industrifacken) ville hellre prioritera att regler arbetstiden. Tjänstemän hade dock ofta avtalad semester. Först efter påtryckningar från arbetsgivarna, som oroade sig för ”folkmaterialets utslitning” infördes lagstadgad semester för hela folket (två veckor).

• Sjukledighet

Icke sa Nicke. Rättigheten i sig är framför allt att inte kunna bli uppsagd, för att man frånvarar från arbetsplatsen när man är sjuk. (Att dessutom få ersättning, är en annan fråga – och kommer nedan.) Detta tycks man ha haft i begränsad omfattning (ett antal dagar) redan under åtm. slutet av 1880-talet. (Har dock inte kunnat hitta exakta uppgifter…) Karl Staaff tycks bl.a. ha drivit ett mål för arbetare som blivit uppsagda pga. sjukdom, på 1890-talet.

Redan då är det alltså i huvudsak en lagstiftningsfråga. (Men utöver lagstiftningen kan det förvisso ha existerat större rättigheter i enskilda kollektivavtal. Men då förmodligen företrädesvis i tjänstemannaavtal, som i allmänhet låg betydligt före när det gäller sociala rättigheter på grund av tjänstemännens bättre förhandlingsposition.)

• Reglerad arbetstid

Nja. Detta är onekligen en facklig paradgren. Men reglerad arbetstid fanns förvisso även långt innan några fackförbund uppstod, åtminstone för tjänstemän. (Dock inte lika ofta för de i lägsta rangen, de som fungerade mer som “gesäller” vid kollegierna och fakulteterna.) Men industrierna och daglöneyrkena hade inte reglerad arbetstid och avtalet byggde oftare på ackord – något som slet hårt på de grupper som hade lägst löner.

• Löneförhöjningar

Icke sa Nicke. Löneförhöjningar har existerat så länge lönearbete har funnits. Långt innan facket skaffade sig monopol på att föra förhandlingar om det. Och givetvis skulle löneförhöjningar existera utan facket.

Att arbetstagare och arbetsgivare enas om ett pris, kräver inga fackförbund. Inte heller att strejka för högre lön – det förekom redan när människans fösta städer uppkom. (Vi har kilskrifttavlor som dokumenterar att sumeriska daglönearbetare för ca. 4 500 år sedan var missnöjda med lönen – som betalades med dagsransoner av säd…)

Naturligtvis är det facket som har stått för förhandlingarna av de löner som nu betals på arbetsmarknaden – de har ju haft monopol på den rollen. Men det betyder inte att de kan ta åt sig äran för att några löneökningar alls skett. Med tanke på att reallöneutvecklingen alltid varit som lägst under de år då facken krävt som störst nominella ökningar kan vi inte ens säga att vi har högre lön idag tack vare facket!

• Pension

Icke sa nicke. Se sjukförsäkring.

• Sjukförsäkring

Icke sa Nicke. Privata och kooperativa försäkringskassor av olika slag fanns innan det fanns några fackliga organisationer i Sverige. De bildades efter att skråväsendet upplöstes, och övertog det (begränsade) sociala skyddsnät som skråna hade utövat. Det bildades “understödsföreningar” och “hundramannaföreningar”, där ett yrkesutövare gick ihop om ett litet kooperativt, ideellt ”försäkringsbolag”. Dessa kunde hantera lite olika slags sociala försäkringar, beroende på medlemmarnas val, men vanligast var olycksfall- och pensionskassor.

Fackföreningar kom först på 1880-talet, så där 30 år senare. (Även om det som blev typografförbundet 1887, och därmed brukar betraktas som Sveriges äldsta fackförbund, bildades som en yrkesförening – skråväsendets direkta efterföljare – 1846.) I flera fall övertog de första arbetarföreningarna och fackförbunden de understödskassor som fanns eller startade nya och drev dessa. Men de hade uppstått som företeelse och etablerats långt innan några fackförbund hade tecknat sina första stadgar.

Redan 1884 –  ville liberalen Adolf Hedin att staten skulle överta ansvaret, genom att inrätta “olycksfalls- och ålderdomsförsäkring”. Men det är först under första halvan av 1900-talet som sjukförmånerna börjar byggas ut. “Riksförsäkringsanstalten” bildades 1902 och var föregångare för Riksförsäkringsverket. Det dröjde till 1913 innan folkpension infördes.

• ”Annan” social trygghet

Icke sa Nicke. Om föräldraledighet tas som ett exempel på “annan social trygghet” – och det är är åtminstone krontalsmässigt en av de större sociala reformerna under 1900-talet – så är det inget facket överhuvudtaget verkar ha intresserat sig för särskilt mycket förrän på 1970/80-talen såvitt jag har kunnat se.

Vad det annars är, är svårt att säga och därför omöjligt att kommentera.

• Övertidsersättning

Ja. Detta är definitivt något som facket kan ta åt sig äran av.

• Skydd mot godtycklig uppsägning

Ja. Även detta är en klockren facklig framgång.

Summa summarum – två av påståendena är onekligen sanna. Två är åtminstone övervägande sanna (“nja”). Fyra av nio är en minoritet. Historieförfalskning var ordet, sa Bull.

Och det deprimerande är att okunskapen är så mycket större i det här fallet.

*) Bilden jag såg tillskrivs en person “från IF Metall Malmfälten”. Jag utgår från att det dock inte egentligen är något officiellt material, bara en alltför dåligt påläst medlems eller anställds ingivelse.

Sanningsministeriet slår till: När brucellos blev obotlig för att spara pengar

Det började med att en artikel dök upp i min RSS-läsare, som varslade om att ett fall av en “obotlig hundsjukdom” hittats i Sverige. Sjukdomen var brucellos. (Artikeln var publicerad i DN, när den dök upp hos mig. Men den har publicerats i olika versioner i flera tidningar och distribuerades av TT.)

Jag hajjade till därför att jag visste – i alla fall trodde mig veta – att brucellos ingalunda är en obotlig sjukdom, vare sig hos människor eller djur.

Sjukdomen och dess orsak

Brucella är ett släkte av bakterier, olika arter som är specialiserade för att angripa olika djur. De flesta kan även angripa människor. Sjukdomen kallas brucellos (-is, på engelska) och kan ge hög feber. En annan effekt är att den orsakar missfall och avbrutna graviditeter.

Risken för brucellos är en orsak till varför gravida inte bör äta ost gjord på opastöriserad mjölk. Via den kan nämligen bakterierna spridas, om djur i besättningen som möjlken kommer ifrån är smittade.

Hos hundar kan brucellos ibland medföra besvärliga symptom, som t.ex. ögoninfektioner. Men i många fall syns inga symptom alls. Den första upptäckten kan därför vara, som vid fallet i Perstorp, att en tik föder döda valpar.

Men det finns inga tecken på att hundens livskvalitet påverkas negativt, om det inte finns några andra symptom. I motsats till människors var feber, kräkningar, risk för uttorkning med mera kan leda till döden. (Innan orsaken var känd, kallades sjukdomen för olika namn – bland annat “Maltafeber”, när den dödade brittiska soldater stationerade på Malta under Krimkriget.)

Frånsett den ekonomiska aspekten för kenneln i att förlora en tik som var avsedd för uppfödning – och när man inte gärna kan sälja den vidare med kunskap om att den är smittad – finns det alltså inga starka skäl för att avliva en smittad hund.

Källkritik

Men okej, jag är ju ingen veterinär, så kanske har jag fel? (Wikipedia är i det fallet ingen tröst – den skrivs ju i hög grad av människor som mig, så har jag fel kan Wikipedia ha det också…

Men ett första steg att verifiera om informationen stämmer, är ju att undersöka de källor och eventuella organisationer som länkas från Wikipedia-artikeln. Där fanns till exempel ett “faktablad” om brucellos hos hundar, från hmm, ett amerikanskt företag som arbetar mot veterinärer. Men i alla fall med samma uppfattning som jag – att brucella hos hundar går att bota. Och de anger hur man testar och vilka antibiotika som bör användas för att bota. Borde vara en hyggligt trovärdig källa, men inte med någon riktig tyngd.

En annan källa som hänvisas till, är Centers for Disease Control and Prevention. Det är en organisation jag har stor respekt för. CDC är inte begränsat till att bekämpa epidemier hos människor (särskilt inte när det gäller zoonoser). CDC har samma uppfattning – att brucellos är fullt möjlig att bota. Rent av med några få dagars behandling!

Hmm, men är det säkert att CDC har rätt? För att dubbelkolla gick jag även till den amerikanska veterinärmyndigheten (AVMA). De är lite mer krassa. De har ett mycket utförligt faktablad med information om alla aspekter av bakterien, sjukdomsförlopp, spridning et.c. Men de rekommenderar inte behandling av sjukdomen “in nonhuman animals”, men i det fall man ändå överväger behandling så beskriver de precis vilka antibiotika som fungerar och för hur länge de behöver tas.

Fem till femton procent av fallen med okomplicerade infektioner kan få återfall, beroende på svårigheten att fullfölja behandlingen.

Men obotlig? Nej, inte då.

Den officiella svenska uppfattningen då?

I faktarutorna som omgav åtminstone de längre artikelversionerna, hänvisas till Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Vad har då de att säga?

Här är plötsligt tonen en annan: ”Avlivning rekommenderas av infekterade djur. Jordbruksverket kan välja att fatta beslut om hur djuret ska hanteras.” Okej. Det är en rekommendation. Betydligt skarpare än CDC eller AVMA. Men vad grundar den sig på då? Samma sida fortsätter: “En rad olika antibiotikakombinationer har prövats utomlands men ingen behandling har visats leda till elimination av B. canis från infekterade hundar, därför kan inte behandling rekommenderas.”

Här säger alltså den svenska veterinärmedicinen en helt annan sak än den amerikanska. Skumt. Rekommendationerna är en sak – även AVMA avråder från behandling. Men påståendet att antibiotikan inte fungerar, går på tvärs mot såväl CDC som AVMA.

Ledtråden finns dock i hänvisningen till Jordbruksverket. Det är en representant för Jordbruksverket som också uttalar sig i artiklarna, och i den kortare versionen framgår det att “Beslutet om omedelbar avlivning fattades av Jordbruksverket”. Vi följer spåret dit.

Verket för de agrikulturella näringarna

Jordbruksverket är ingen veterinär specialmyndighet. Deras roll i sammanhanget är att skydda framför allt de ekonomiska värdena i djurhållning (även om de har en “enhet för sällskapsdjur”). Det är därför bara indirekt, eftersom smittsamma sjukdomar som drabbar djurbesättningar kan förstöra stora värden, som de överhuvudtaget är intresserade av sjukdomar. (Oaktat vad deras enskilda tjänstemän må tycka, men som myndighet betraktat.)

Nu blir perspektivet ett annat. På samma sätt som en kennel som drabbas av en smittad tik kanske inte har så mycket val än att avliva henne, så framstår det samma som det logiska beslutet i alla fall av djurhållning – smittade grisar, kor, får eller getter är framför allt en ekonomisk belastning och det är knappast under några omständigheter lönsamt att ens försöka bota dem.

Vaccin finns

Både CDC och AVMA pekar också på att det finns verksamma vaccin. Men vaccin kostar pengar. Sverige (och Norge) har frånsett enstaka fall varit fria från brucellos. Alltså har vi sluppit vare sig kostsamma utbrott (med risk för smittöverföring till människor) och dyra vaccinationsprogram.

Etablerar sig sjukdomen i Sverige, så finns det dessutom mycket stor risk att den sprider sig till mottagliga vilda arter, som sen fungerar som reservoarer. Och hos vilda djur är sjukdomar alltid svåra att kontrollera.

Så visst. Det finns starka argument att använda hårda metoder för att kontrollera sjukdomen.

Men om man påstår att den är obotlig, talar man mot världsledande, erkända auktoriteter på området.

Varken hos Jordbruksverket eller SVA kunde jag hitta några länkar till studier som underbygger deras påståenden. Något jag lätt hittar både hos CDC och AVMA. Om nya studier hade funnits att hänvisa till, tror jag att båda de amerikanska myndigheterna hade varit snabba med att uppdatera informationen – i USA är nämligen Brucella utbredd och många stater har stora, fyra program för att hindra utbredningen av brucellos.

Så varför påstår två svenska myndigheter detta? Är det bara för att slippa en debatt och potentiellt ökade utgifter?

Det är i så fall en debatt som säkert kommer om Jordbruksverket tänker kräva avlivning av sällskapshundar som inte uppvisar några symptom på att lida av en sjukdom alla hundägare kan googla fram inte alls är obotlig. Och då kommer Jordbruksverket och SVA att tappa en hel del av sin auktoritet.

Men lycka till, hörni.

Vad händer sen?

Många inkommande fynd väntar på sin tur i laboratoriet. Foto: Sara Svanström

Efter fältarbetet återstår en hel del arbete innan ett fynd – eventuellt – kan landa i en utställningsmonter på museet. Kapslarna med fynd måste öppnas och prepareras när de kommer till laboratoriet. Det är ett krävande och långsamt arbete. Här samsas mastersstudenter och doktorander med anställda preparatörer som under höst- och vintermånaderna sliter med att hinna med allt.

En framgångsrik fältsäsong genererar dock betydligt mer material än man hinner med att granska, preparera och förbereda för utställningar eller lagring. Mycket hamnar därför i förråden där det kan få vänta upp till tio, femton år innan någon vars forskningsprojekt tangerar rätt ämnen intresserar sig för dem. Det som bereds direkt är sådant som är viktigt för pågående forskningsprojekt.

Detta är en av anledningarna till att många upptäckter kommer “i flock”. Det vill säga när nya arter beskrivs, så kommer ofta en ström av nyheter från det arbetet under flera år i följd. Det kan då bero på att den som arbetar med just den arten, istället för att spendera tre, fyra år i fält mellan varje uppsats, har förråden fulla med lovande material att arbeta med.

Finn fem fynd…

Ett rede har bärgats från utgrävningen och ska nu undersökas och fynden prepareras. (Klicka på bilden för att se tre ägg markerade.)

Preparationen kräver både tålamod och noggrannhet. Ungefär som bilden till vänster, kommer det att se ut när någon öppnar Sara Osers kapslar från “grop B”. (Klicka på bilden så är tre stycken ägg markerade på den bild som öppnas.) Att frilägga äggen så att de kan studeras, utan att skada andra fynd i närheten är utomordentligt viktigt. Det här är ett tredimensionellt pussel som läggs i blindo.

Man måste ha ögonen med sig och hela tiden fundera över vad varje detalj betyder. Det finns inget facit i det här arbetet. Man kan hela tiden stöta på saker som ingen människa sett förut.

Medan vi arbetade på en av kapslarna i “grop B”, hittade vi märkliga konkretioner som ingen kunde förklara. De bestod av vagt kristalina klumpar av blå eller mörkblått material med beige eller ljusbruna strängar mellan. Ibland kunde det finnas rester av äggskal ihop med klumpen, ibland inte.

När vi vände på kapseln hittade vi samma sorts klump, men denna gång med gnistrande kol istället för det blå materialet. Först då insåg vi att det vi hållit i och inte vetat vad det var, sannolikt är ägg som fossilerats i ett stadium innan embryot inuti nått en sådan utveckling att det bevarats. Den höga halten av organiskt material kan ha gett upphov till kol (som i vissa fall exponerats för regn och syre och kanske andra kemikalier, och därför blekts ur till den blå färgen) medan de bruna eller beige strängarna kan ha varit pågående brosk/benbildning.

Vi vet inte än. Om teorin stämmer, får framtida undersökningar visa. Men om det är så, har jag hållit resterna av dinosaurieembryon i mina händer, utan att ens inse det förrän efteråt.

Att ställas ut eller inte ställas ut?

Det mesta av det färdigpreprerade materialet hamnar i benförrådet. Har det inget publikt värde, så hålls det tillgängligt för forskare och framtida ändamål.

Syftena med att gräva ut dinosaurier är flera. För det första handlar det om forskning. Det betyder att vi framför allt gräver där chansen är högst att hitta något nytt. Inte nödvändigtvis som i nya arter. Det nya kan också vara att med hjälp av ny forskning eller nya metoder, dra nya slutsatser av material som vi vet ungefär vad det är. (Det är ju själva syftet med att gräva på Egg Mountain, ett dussin år eller så efter den senaste större utgrävningen där.)

Ett annat syfte kan vara att hitta material som är lämpligt för att sprida kunskap. Det vill säga sådana fynd som lämpar sig för utställningar. Då handlar det gärna om så fullständiga skelett som möjligt, stora individer och gärna med spektakulära egenskaper. (För, trots allt, de flesta intresserar sig mer för de stora rovdinosaurierna eller dinosaurier med horn, plattor på ryggen och svansklubbor än för de mindre skillnaderna mellan olika hadrosauriers tandbatterier, utvecklingen av finger- och fotben hos maniraptorer eller liknande.)

Det kan betyda helt andra saker än det som är viktigt för forskningen. För utställningsändamål är det en fördel om alla ben är hela. För forskningen kan det vara tvärtom. En skalle som är uppdelad på alla sina beståndsdelar gör det lättare att mäta och identifiera alla enskilda ben som den består av, men utan att limmas ihop gör den sig föga i utställningssalen.

Men Museum of the Rockies är väldigt duktiga på att utnyttja sitt rika material. De har tillgång till mer än de flesta museer världen över. Och till skillnad från de flesta, har de ofta mer än ett exemplar av mycket. De kan ha ben från samma art i ett antal olika “utföranden”, som till exempel i olika storlekar. Så de kan illustrera hur dinosaurier växer och utvecklas. Eller hur olika skador och sjukdomar kan påverka skelettet. (Se till exempel historien om “Big Al”.)

Big Mike

Kathy Wankels T. rex, eller "Big Mike", var den första rexen vars armar återfanns. Endast "Sue" är mer komplett. Foto: Sara Svanström

Med det sagt, så är det så klart inte sällan som ett spektakulärt fynd som kan locka museibesökare också kan vara betydelsefullt för forskningen samtidigt. Ett exempel är “Big Mike”, världens näst mest kompletta T. rex-skelett.

Big Mike hittades 1988 av ranchägaren Kathy Wankel, nära Fort Peck reservoaren. Den del hon hittade var faktiskt världens första fynd av en arm från T. rex. I sin helhet återfanns 90 procent av skelettet.

Så pass kompletta skelett är sällsynta, oavsett art, storlek eller lokal. Enbart i de mest spektakulära fyndplatserna – “Konservat-Lagerstätten” som Solnhofen eller Yixian – bevaras mer. (Men det är från sådana ställen som de allra bästa fynden, med spår av mjukdelar, fjädrar osv. finns.)

Nu hittade vi inga fynd som kommer i närheten av Big Mike. Men det gäller ur utställningssynpunkt. Resultatet av årets fältsäsong var spektakulärt framgångsrikt ur forskningssynpunkt. Inte minst fynden av fyra bevarade däggdjur, varav ett eller två kan visa sig vara nya arter, flera ödlor och ett par Maiasaura-bon med rester av vad som kan vara pre-embryonala ägg, kan mycket väl innebära flera forskningsframsteg.

Och jag var där.

 

 

 

Skördetid på fossilfälten

Vad gör man då med benen som kommer fram vid utgrävningen? De är sköra, kan snabbt bli förstörda och behöver skyddas från väder och vind – och inte minst från mänskliga händer och annan påverkan.

Hadrosaurfyndet i gipskapsel strax innan vändningen. Foto: Sandy Squillace

För det mesta undviker man att gräva ut ben för ben i fält. Istället gräver man runt en fyndplats och försöker, som jag tidigare nämnt, kapsla in benen i ett gipsomslag. (Innanför gipset skyddar man benen med blött hushållspapper och/eller stanniolfolie.) Gipset bör sluta om det framgrävda materialet som en kapsel, vilket kan vara svårt nog beroende på materialet man gräver i. Det behöver också vara starkt nog för att motstå en hel del. Därför kan man (som syns på bilden till höger) också gipsa in plankor för att förstärka konstruktionen.

Därefter gäller det att lyckas vända fyndkapseln. Det finns olika tekniker, beroende på materialet. I grunden frilägger man tillräckligt mycket för att fyndkapseln ska få en liten piedestal. Om det är mycket hårt, får man sen “tunnla” genom piedestalen, eventuellt med tryckluftsborr, och gradvis utvidga tunnlarna tills det går att vända på kapseln. I det här fallet räckte det dock med att knacka bort en del material från piedestalen och sen utnyttja de naturliga sprickor som fanns.

Vi sliter med att bära fyndkapseln till bilen för transport tillbaka till lägret. Foto: Sandy Squillace

Det finns dock nackdelar med att ha ett så lättarbetat material. Ju enklare det är att slå bort bitar av stenmatrisen runt fynden, desto mer material måste man ta med i kapseln. Det är rätt så enkelt. Om fyndet befann sig i ren sand, dvs. med nästan inget gräv-motstånd alls, skulle ju sanden helt enkelt bara rinna ut ur hålet i botten av kapseln när man försökte vända den. Om det å andra sidan är väldigt hård sten, så räcker det med att ta med det lager där benen befinner sig. Och oftast blir det någonstans emellan dessa extremer.

Man kan trimma kapseln efter vändningen och på så sätt ta bort en del av det överflödiga materialet. Sen lägger man på motsvarande gipslager och låter det stelna innan man transporterar iväg hela paketet. I vårt fall behövdes fem personer för att lyfta och bära kapseln 30-40 meter till bilen.

Inte bara ben

Jag och Becky arbetar i Saras grop med den stora kapseln. I bakgrunden Sarah Oser och Tim, en av de besökande lärarna. Foto: Sara Svanström

Nu heter det ju inte Egg Mountain bara för syns skull. Även om vi, i år, inte hade lyckan att hitta rester av något bo i den huvudsakliga utgrävningsplatsen (“huvudgropen”), så grävdes det på fler ställen. En av MSU:s master-studenter heter Sara Oser. Hennes uppsatsprojekt handlar om varför förhållandena just vid Egg Mountain inneburit att så mycket rester av ägg, bon och små varelser bevarats. (Som nämnts så har vi ju på två säsonger lyckats flerdubbla antalet utförliga däggdjursfynd från Krita-perioden. Vi har dessutom hittat ganska utförliga skelett ett par ödlor av ännu obestämd härkomst.) Så hon har haft en egen grop pågående en bit från den huvudsakliga utgrävningen för att samla data till sitt arbete.

I Saras grop finns rester av åtminstone två Maiasaura-bon. (De befinner sig på lite olika höjd, så det antyder att det är fråga om två olika bon vid olika tid. Men höjdförhållandena är lite luriga, eftersom det rör sig om fynd från en höjd där materialet kan ha förskjutits olika under årmiljonerna.)

Inmätning med moderna laserinstrument. I bildens nedre vänstra hörn ligger det äldre, optiska lanmäteriinstrument som vi vanligen använde.

Efter att vi avslutat arbetet med Hadrosaur-kapseln flyttade vi över till Saras grop. På grund av hennes undersökningsmetodik mätte vi här in också enstaka lösa fynd (en bit äggskal här, en tand där osv.) i tre dimensioner. På så vis blir det möjligt att följa upp den relativa spridningen av lösa föremål och bestämma om de kommer från samma källa som vi gräver ut (lokal spridning) eller kan ha kommit till fyndplatsen från någon helt annan lokal. Vi förde bland annat bok över andelen äggskal som hittats med den konkava sidan upp respektive ned. (Eller, i omkring 10 procent av fallen, helt vertikala – vilket i stort sett bara förekommer på kläckningsplatsen.)

Samtidigt som vi arbetade med detta, befann sig en delegation av spanska och italienska paleontologer på plats. Med hjälp av moderna laserinstrument och några hundra mätpunkter i terrängen byggde de en tredimensionell modell över Egg Mountain, som ska hjälpa till med inplaceringen av de olika fynden relativt varandra.

Kulle, ö eller träskmark?

Alla kapslar är dock inte stora. Här är jag i färd med att lösgöra en mindre kapsel med delar av ett Orodromeus-skelett. En annan kapsel ligger med undersidan upp, i bildens över högra hörn. Foto: Sara Svanström

Dessa studier, tillsammans med studier av sedimenten och stratigrafin som Jason Moore och Dave Varicchio utför, syftar till att ta reda på mer  om vad platsen egentligen varit. Olika teorier har funnits, men mycket litet har egentligen kunnat styrkas med någon säkerhet. Var det vi idag kallar Egg Mountain en liten kulle redan under kritaperioden? Om inte, har den uppstått senare genom att omgivningen eroderats bort – eller höjts upp på grund av tryck underifrån?

Hur såg platsen ut när äggen lades? Var det – som några tror – en delvis isolerad ö eller halvö i kanten av en större sjö eller en träskmark? Var det en skyddad dalgång (som lätt fylldes av vatten och slam vid översvämningar)? Spår av ett relativt stort vattendrag finns ju närheten – flod- eller sjöbotten skymtar fram vid lägerplatsen ungefär en kilometer från utgrävningen.

Från 22 till sex personer…

Dave Varicchio förklarar Montanas geologi under kritaperioden på en improviserad white board. Foto: Sara Svanström

Jämförelsen med skördetid är passande inte bara för att vi arbetat med att samla ihop säsongens resultat, utan också därför att lägret under ungefär två veckor svällde ut från sju-åtta personer till drygt 20. Att vi fick besök av en grupp spanska och italienska paleontologer har redan nämts. Vi hade också en grupp på cirka tio lärare, de flesta från Montana, som genomförde ett fortbildningsprogram där de deltog i utgrävningarna, under professor Frankie Jacksons ledning.

Deras besök innebar inte enbart ett tillskott på personer i lägret – och på utgrävningsplatsen – utan också att vi gjorde en del andra aktiviteter som en del av deras fortbildning. Bland annat en intressant utfärd till en del platser i omgivningen, inom formationen Two Medicine, och liknande.

På slutet krympte dock lägret snabbt till sex personer. Den allra sista veckan blev därför slitsam då vi dels arbetade hårt med att bärga de sista kapslarna för transport från utgrävningsplatsen, dels slet för att få både utgrävningen och lägerplatsen i ordning inför vintern. (Det är en av anledningarna till att uppdateringarna dröjt en del på sistone…)

Semester från semestern…

Vi slutade också något tidigare än beräknat. Det innebär lite tid över för mer ordinära semesteraktiviteter, så som besök i Yellowstone, Lewis & Clark Caverns med mera som jag kommer att återkomma till de kommande dagarna.

Mer om ben i sten

Hadrosaur-platsen innan årets arbete påbörjats.

Som jag nämnde häromdagen har jobbet de senaste dagarna bestått i att frilägga ett område där vi tidigare funnit hadrosaur-ben för att så småningom kapsla in en lagom bit av stenen för vidare transport till museets laboratorium. När vi började arbetet så såg platsen ut som på bilden till höger. Den delen som sticker ut och är inkapslad i gips är förra årets fynd. Linan som går över bilden avgränsar  - eller snarare, var tänkt att avgränsa – utgrävningsplatsen. Nu när vi hittat ben som sträcker sig förbi gränsen, gräver vi självklart ut även området utanför avgränsningen.

Hittills har vi mest arbetat så att Becky började norr om gipskapseln (ungefär där bilden är tagen) medan jag jobbat från söder.

Stenmaterialet är ursprungligen en lerjord som stelnat och utsatts för tryck. Trycket har inte varit på långa vägar stort nog för att omvandla det till en metamorf bergart. Men tillräckligt för att vara jämförbart med lättcement eller liknande. Den vittrar dock lätt och efter några dagar med sol och vind har klippans små sprickor och skavanker vuxit så att man ofta kan plocka sönder det yttersta lagret med handkraft. Men i regel behövs åtminstone en syl eller en stenhammare för att slå lös stycken att undersöka.

Samma plats efter ca. tre dagars arbete. (Foto: Sara Svanström)

Den sten som kommer lös, här eller i i botten av den övriga utgrävningen ska naturligtvis undersökas. (Finns det en bra svensk översättning av engelskans “quarry” som inte är långt och omständligt som “utgrävningsplatsen”. Ett “stenbrott” är det ju inte fråga om – även om det stundtals känns så…) Det betyder att man får vända på en väldig massa sten varje dag. Är stenen stor eller om den visar tecken på att innehålla något intressant, gäller det att försöka slå sönder den i ytterligare mindre delar – utan att skada eventuellt innehåll. (Undersökta stenar hamnar i en hink som vi sen med jämna mellanrum tömmer över den norra sluttningen. Jag tror vi brutit mellan fyra och sex ton så här långt.)

På bilden till vänster ser man hur platsen ser ut efter ca. tre dagars hamrande och mejslande. Ett dike runt den del som innehåller ben håller på att ta form. (Det är jag som i bildens ytterkant smidigt böjer mig ned för att lyfta hinken och gå och tömma stenen från en dryg timmes arbete.)

De småfynd vi gör under tiden, samlas i plastpåsar beroende på fyndslag. Tänder i en påse, äggskalsrester i en annan, benbitar i en tredje och andra slags fynd i en fjärde. Sådana småfynd har inte nödvändigtvis något att göra med de ben vi för tillfället håller på att gräva fram. Det här har varit en aktiv plats och de andra fynden kan ha kommit till i efterhand eller flyttats från sin ursprungliga plats på grund av väder och vind. Men det är av vikt att de samlas in, katalogiseras och undersöks.

Ständigt dessa däggdjur…

Efter två dagars arbete gjorde jag ett fynd. När jag vände på en sten som jag nyss knackat loss, var den full av ben.

Cimexomys-fyndet! (Foto: Theresa Bednar)

Det var en rätt liten sten med rätt små ben i. Men desto mer sällsynta. De tillhör sannolikt ett tidigt däggdjur (eller snarare pungdjur) som heter Cimexomys (eller möjligen en Alphadon).

Med mer ben kvar i den ännu oknäckta stenen, och ytterligare några i kringliggande bitar, kan det vara ett rätt så komplett skelett. (Åtminstone de fyra viktigare käkdelarna, ett par av de längre benen, en del revben, ryggkotor et.c. finns med. Mer kan finnas inuti stenarna när de väl undersöks i laboratorium.)

Egg Mammal mountain

Kritaperioden är inte känt för sina däggdjur. På många sätt är det höjdpunkten av dinosauriernas tid, med så välkända inslag som Tyrannosaurus Rex och Triceratops – men det är också under kritaperioden som mycket viktigt händer med däggdjuren. Pungdjur (marsupialia) utvecklas men även tidiga (fulla) däggdjur ser dagens ljus.

Däggdjursfynd är dock sällsynta. Det beror mycket på att de var så små. Det är ovanligt att betingelserna är så goda att ett helt skelett bevaras. Oftast består fynden bara av tänder eller enstaka ben. Det enda tidigare relativt kompletta fyndet av Ciomexomys Judithae som gjorts, kommer också från Egg Mountain. Överhuvudtaget är det den enda fyndplats med i stort sett fullständiga och sammanhållna skelett av däggdjur från kritaperioden i Nordamerika. Och i år har vi antagligen fördubblat antalet fynd. Hittills.

Det är kanske dags för att byta namn på fyndplatsen?

Lagarbete

Jag får det kanske att låta som om jag ensam utför allt viktigt arbete. Så är så klart inte fallet. Det är bara ett utslag av att jag skriver de flesta inläggen från min personliga horisont (och utan att låtsas som jag är neutral i observationerna).

Från vänster: Becky, Theresa, Leonard, Dave (stående), jag, Jason. (Foto: Sara Svanström)

Troligen hade det varit rent outhärdligt att ens försöka arbeta i total ensamhet. För det mesta går det långt mellan fynden. Och som otränad amatör behöver man så klart alltid någon annans tränade ögon att hjälpa till med att skilja det intressant från det ointressanta. (Även om jag börjar bli bättre och bättre på egen hand. Jag har till och med börjat lära mig se skillnad på fragmentariska tänder och benrester. Men – som jag skrev om häromdagen – det är  givet de specifika förhållandena på den här fyndplatsen och skulle kanske inte alls fungera lika bra på andra platser där fossilen ser annorlunda ut.)

Dessutom är kamratskapen som utvecklas under de veckor man arbetar, bor och äter ihop en av de allra viktigaste skälen till att det är så otroligt roligt att delta.

När ben kommer upp ur jorden

Mathia från Italien inspekterar ett exponerat, väderskadat "långben" i Judith River-formationen

När ben fossileras förändras de. Över årmiljonerna ersätts vissa obeständiga mineral av andra. Vilka beror på miljön – och under ogästvänliga förhållanden bevaras benen inte alls. Därför kan fossil komma i nästan alla tänkbara färger, beroende på vilka material och vilka processer det genomgått. Fossil inom ett visst område har därför ofta en specifik färg. (Originalet till den T. Rex som står på Naturhistoriska museet kallas “Black beauty” (RTMP 81.6.1) på grund av att mineralkompositionen i det område där den hittades gjort benen svarta.)

När benen sedan tränger upp till ytan (eller snarare, när ytan når ned till dem genom erosion) och utsätts för UV-strålning, regn (eventuellt surt regn), kyla och andra väderförhållanden börjar de förändras igen. De urlakas och bleks. Och i regel förstörs de på relativt kort tid genom denna påverkan.

Fossila ben kan därför vara mycket svåra att känna igen. Man kan inte säkert veta vilken färg de har eller om de behållit sin ursprungliga form. De kan ha fragmenterats eller böjts och sträckts till oigenkänlighet.

Delar från ett troligt underkäkben från en Theropod (?) dinosaurie som Mathia och jag hittade i Judith River. (Det är faktiskt tre delar på bilden som är ben, resten är vanliga stenar.)

Att gå på rekognoceringsturer i fossilrika områden är därför en mycket nyttig erfarenhet. Både Rudyard-lägret, som ligger i formationen Judith River alldeles invid kanadensiska gränsen och Egg Mountain är så fossilrika att man kan vara säker på att hitta saker, om man vet man gör.

På den två-timmars tur vi tog när vi var i Rudyard för 4th of July-firandet, hittade vi inte enbart ben i olika grad av bevarande, utan också ett par tänder från rovdinosaurier, förmodligen Allosaurus, samt skal från sköldpaddor, benplattor från krokodiler och fjäll från Gar-fiskar. (Gar-fiskar är släkt med bl.a. Stör och tillhör de äldsta levande arterna av strål-fenade fiskar.)

Dagen bjöd på en provkarta av fossila ben av olika utseende. Vi hittade hela skalan från vita, blekta ben till bruna. (Inga riktigt blå-svart, som de brukar vara t.ex. kring Egg Mountain.) De flesta var “exploderade”, dvs. spräckta och förstörda av återkommande perioder av väta och frost. I det läget är det i regel ingen idé att bevara dem, om de är enstaka ben. Men om de är det första av flera som är på väg upp ur marken så ger det en ledning om var framtida grävplatser kan lokaliseras, så vi försöker mäta in platsen med GPS och katalogisera dem om de är nya.

Ett exploderat långben i nästan samma färg som omgivningen, i Judith river-formationen.

Den första utmaningen är alltså att hitta fossilen. Den andra är att identifiera dem. Jag som med visst besvär kan skilja ben från sten, är full av beundran för våra grävledares förmåga att efter ofta bara en snabb blick på ett fragment avgöra vilket ben och vilken undergrupp av arter det kan röra sig om. (Den senare informationen är iofs. ofta relativt lätt att härleda från vilka arter som beskrivits i området.)

Det är ungefär som om jag skulle kunna avgöra på enbart ett brottstycke av en mening, vilken filosof som sagt det. (Eller ja, det kan ju ibland vara lätt. Om citatet t.ex. börjar med “Min käre Glaukon…” men ni förstår vad jag menar.)

Att hitta ben inuti sten är en helt annan typ av utmaning. Det kan vara lätt nog att urskilja dem – om färgen avviker från det omgivande materialet – men desto svårare att få fram dem utan att skada dem. I Egg Mountain förra året – strax efter att jag hade åkt – hittade grävlaget ett av de mest kompletta däggdjursfossilen från Nordamerika. I år har vi kanske ännu mer intressanta ben, bland annat ben från en dinosauriegrupp som inte tidigare associerats med området, som Becky Schaf och jag arbetar med att frilägga.

Ett par blottlagda mindre ben i klippan vid Egg Mountain

Delar av klippan är så vittrad av väder och vind att den enkelt låter sig brytas i bitar med handkraft. Lite längre ned hårdnar det och man måste använda hammare eller tryckluftsborr. Men eftersom vi arbetar på en plats där det finns risk att skada benen, är tryckluftsborren utesluten i vårt fall. Än så länge har vi knappt hunnit skrapa på ytan, men Becky skrapade fram två mindre ben under eftermiddagen som i alla fall berättar för oss att det finns ben i det lager och inom det område vi misstänkte.

(Jag var tvungen att förstärka kontrasten något för att benen alls skulle synas, men det är de två mörkare skuggorna något över mitten på bilden.)

De närmaste veckorna kommer vi att tillbringa med hammare, mejsel, borste och tandläkarverktyg för att ta reda på inom vilket område benen finns så att vi kan ta loss en större del av klippan med benen inuti, för vidare transport till museets preparationsavdelning där de kan friläggas under mer ideala omständigheter.

Stopover New York

Äntligen! På lördagen började årets resa till utgrävningarna vid Egg Mountain. Det blir inte raka vägen dock. Två stopp är inplanerade på vägen. Det första är ett dygn i New York. Det andra är firandet av 4th of July, i Rudyard ihop med de andra grävlagen. (Mer om det senare.)

Central Park

Förra gången tog immigrationskontrollen så lång tid att jag missade anslutningsflyget och fick göra ett oplanerat stopp på ett flygplatshotell i Queens. Men den här gången hade jag planerat att stanna i New York. Där träffade jag också Sara Svanström och Gulan Avci som spenderat en vecka i staden. (Sara ska sen följa med på utgrävningarna.)

Central Park West

JFK är den enda flygplatsen i New York som har reglerade taxor för taxibilarna. Det hindrar inte mer självständiga entrprenörer från att försöka rekrytera kunder lite vid sidan av systemet. (Precis som i Stockholm frodas svarttaxi-förarna där det finns gott om turister som kanske inte är lika vaksamma.) Men den Yellow-cab som jag tog var väl värd sin avgift eftersom han – så gott det gick mellan vägarbeten och trafikomläggningar – tog “the senic route”, över Queensboro bridge och genom Central Park.

Vad gör man med bara en kväll i New York? Hur prioriterar man mellan allt som finns att se?

Svaret är att det gör man inte. Det är inte lönt att försöka. Särskilt inte med tidsomställningen från Sverige i ryggen, som gör att när man landar på eftermiddagen och klockan bara visar ett par timmar mer än i Stockholm, är det efter en mycket lååång dag. (Hur man kan bli så trött bara av att sitta still, i en flygplansfåtölj, är en gåta.) Ett besök på Museum of Natural History (AMNH på paleo-slang, den förkortning av institutionen som bl.a. används för att beteckna fossil som lagras där) hade varit trevligt, men det får vänta till någon annan gång.

Trump Tower

Istället slappade vi någon timme på hotellets Pool Deck. (Uppenbarligen något som man kommit på i efterhand, då vi fick trava upp för ett antal trappor för att komma ut på det ombyggda taket.) Med en drink i handen 12 våningar ovanför Broadway, lyckades jag alltså få in lite lyxliv innan det är dags för fyra spartanska veckor i tält.

Vi avslutade kvällen med att äta middag och ta en promenad i kvarteren runt Central Park West (och en avstickare i parken så klart).

New York på sex timmar – innan det var det dags att sova inför morgondagens resa. Om den inre klockan säger 03:00 är det inte svårt även om den lokala tiden är 23:00.