Sanningsministeriet slår till: När brucellos blev obotlig för att spara pengar

Det började med att en artikel dök upp i min RSS-läsare, som varslade om att ett fall av en ”obotlig hundsjukdom” hittats i Sverige. Sjukdomen var brucellos. (Artikeln var publicerad i DN, när den dök upp hos mig. Men den har publicerats i olika versioner i flera tidningar och distribuerades av TT.)

Jag hajjade till därför att jag visste – i alla fall trodde mig veta – att brucellos ingalunda är en obotlig sjukdom, vare sig hos människor eller djur.

Sjukdomen och dess orsak

Brucella är ett släkte av bakterier, olika arter som är specialiserade för att angripa olika djur. De flesta kan även angripa människor. Sjukdomen kallas brucellos (-is, på engelska) och kan ge hög feber. En annan effekt är att den orsakar missfall och avbrutna graviditeter.

Risken för brucellos är en orsak till varför gravida inte bör äta ost gjord på opastöriserad mjölk. Via den kan nämligen bakterierna spridas, om djur i besättningen som möjlken kommer ifrån är smittade.

Hos hundar kan brucellos ibland medföra besvärliga symptom, som t.ex. ögoninfektioner. Men i många fall syns inga symptom alls. Den första upptäckten kan därför vara, som vid fallet i Perstorp, att en tik föder döda valpar.

Men det finns inga tecken på att hundens livskvalitet påverkas negativt, om det inte finns några andra symptom. I motsats till människors var feber, kräkningar, risk för uttorkning med mera kan leda till döden. (Innan orsaken var känd, kallades sjukdomen för olika namn – bland annat ”Maltafeber”, när den dödade brittiska soldater stationerade på Malta under Krimkriget.)

Frånsett den ekonomiska aspekten för kenneln i att förlora en tik som var avsedd för uppfödning – och när man inte gärna kan sälja den vidare med kunskap om att den är smittad – finns det alltså inga starka skäl för att avliva en smittad hund.

Källkritik

Men okej, jag är ju ingen veterinär, så kanske har jag fel? (Wikipedia är i det fallet ingen tröst – den skrivs ju i hög grad av människor som mig, så har jag fel kan Wikipedia ha det också… 🙂

Men ett första steg att verifiera om informationen stämmer, är ju att undersöka de källor och eventuella organisationer som länkas från Wikipedia-artikeln. Där fanns till exempel ett ”faktablad” om brucellos hos hundar, från hmm, ett amerikanskt företag som arbetar mot veterinärer. Men i alla fall med samma uppfattning som jag – att brucella hos hundar går att bota. Och de anger hur man testar och vilka antibiotika som bör användas för att bota. Borde vara en hyggligt trovärdig källa, men inte med någon riktig tyngd.

En annan källa som hänvisas till, är Centers for Disease Control and Prevention. Det är en organisation jag har stor respekt för. CDC är inte begränsat till att bekämpa epidemier hos människor (särskilt inte när det gäller zoonoser). CDC har samma uppfattning – att brucellos är fullt möjlig att bota. Rent av med några få dagars behandling!

Hmm, men är det säkert att CDC har rätt? För att dubbelkolla gick jag även till den amerikanska veterinärmyndigheten (AVMA). De är lite mer krassa. De har ett mycket utförligt faktablad med information om alla aspekter av bakterien, sjukdomsförlopp, spridning et.c. Men de rekommenderar inte behandling av sjukdomen ”in nonhuman animals”, men i det fall man ändå överväger behandling så beskriver de precis vilka antibiotika som fungerar och för hur länge de behöver tas.

Fem till femton procent av fallen med okomplicerade infektioner kan få återfall, beroende på svårigheten att fullfölja behandlingen.

Men obotlig? Nej, inte då.

Den officiella svenska uppfattningen då?

I faktarutorna som omgav åtminstone de längre artikelversionerna, hänvisas till Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Vad har då de att säga?

Här är plötsligt tonen en annan: ”Avlivning rekommenderas av infekterade djur. Jordbruksverket kan välja att fatta beslut om hur djuret ska hanteras.” Okej. Det är en rekommendation. Betydligt skarpare än CDC eller AVMA. Men vad grundar den sig på då? Samma sida fortsätter: ”En rad olika antibiotikakombinationer har prövats utomlands men ingen behandling har visats leda till elimination av B. canis från infekterade hundar, därför kan inte behandling rekommenderas.”

Här säger alltså den svenska veterinärmedicinen en helt annan sak än den amerikanska. Skumt. Rekommendationerna är en sak – även AVMA avråder från behandling. Men påståendet att antibiotikan inte fungerar, går på tvärs mot såväl CDC som AVMA.

Ledtråden finns dock i hänvisningen till Jordbruksverket. Det är en representant för Jordbruksverket som också uttalar sig i artiklarna, och i den kortare versionen framgår det att ”Beslutet om omedelbar avlivning fattades av Jordbruksverket”. Vi följer spåret dit.

Verket för de agrikulturella näringarna

Jordbruksverket är ingen veterinär specialmyndighet. Deras roll i sammanhanget är att skydda framför allt de ekonomiska värdena i djurhållning (även om de har en ”enhet för sällskapsdjur”). Det är därför bara indirekt, eftersom smittsamma sjukdomar som drabbar djurbesättningar kan förstöra stora värden, som de överhuvudtaget är intresserade av sjukdomar. (Oaktat vad deras enskilda tjänstemän må tycka, men som myndighet betraktat.)

Nu blir perspektivet ett annat. På samma sätt som en kennel som drabbas av en smittad tik kanske inte har så mycket val än att avliva henne, så framstår det samma som det logiska beslutet i alla fall av djurhållning – smittade grisar, kor, får eller getter är framför allt en ekonomisk belastning och det är knappast under några omständigheter lönsamt att ens försöka bota dem.

Vaccin finns

Både CDC och AVMA pekar också på att det finns verksamma vaccin. Men vaccin kostar pengar. Sverige (och Norge) har frånsett enstaka fall varit fria från brucellos. Alltså har vi sluppit vare sig kostsamma utbrott (med risk för smittöverföring till människor) och dyra vaccinationsprogram.

Etablerar sig sjukdomen i Sverige, så finns det dessutom mycket stor risk att den sprider sig till mottagliga vilda arter, som sen fungerar som reservoarer. Och hos vilda djur är sjukdomar alltid svåra att kontrollera.

Så visst. Det finns starka argument att använda hårda metoder för att kontrollera sjukdomen.

Men om man påstår att den är obotlig, talar man mot världsledande, erkända auktoriteter på området.

Varken hos Jordbruksverket eller SVA kunde jag hitta några länkar till studier som underbygger deras påståenden. Något jag lätt hittar både hos CDC och AVMA. Om nya studier hade funnits att hänvisa till, tror jag att båda de amerikanska myndigheterna hade varit snabba med att uppdatera informationen – i USA är nämligen Brucella utbredd och många stater har stora, fyra program för att hindra utbredningen av brucellos.

Så varför påstår två svenska myndigheter detta? Är det bara för att slippa en debatt och potentiellt ökade utgifter?

Det är i så fall en debatt som säkert kommer om Jordbruksverket tänker kräva avlivning av sällskapshundar som inte uppvisar några symptom på att lida av en sjukdom alla hundägare kan googla fram inte alls är obotlig. Och då kommer Jordbruksverket och SVA att tappa en hel del av sin auktoritet.

Men lycka till, hörni.

Låt oss prata biologi (Del I)

Något jag verkligen ogillar är självrättfärdigheten hos de som vill kidnappa vetenskapen biologi som stöd för sina åsikter om genus och genusskillnader. Jag har ofta varit med om att personer med tämligen grunda kunskaper i ämnet tagit förgivet att jag, som i botten är humanist, vet mindre än dem om biologi och att de därmed med automatik kan åberopa det till stöd för påståenden som går helt stick i stäv med vedertagen kunskap.

För min del är det biologin som jag tycker ger det allra starkaste stödet till en likhetsfeministisk inställning. Det betyder inte att det helt saknas skillnader. Det betyder att en närmare kunskap om de skillnader som finns, visar att dessa är nästintill betydelselösa i jämförelse med betydligt viktigare och utslagsgivande individuella faktorer.

Vad som utgör relevant biologi är inte en gång för alla givet. Det tycks dock finnas tre områden som dyker upp oftare än annars. Det är inte så svårt att se varför. Det första är de iakttagbara och lätt igenkännliga kvalitativa skillnader i sånt som längd och vikt, som de flesta tycks mena visar distinkta och signifikanta könsskillnader. Det andra är reproduktiva skillnader, från ren anatomi till beteende. Och det tredje området är hjärnan, det organ som givetvis betyder allra mest för homo sapiens specifika karaktär.

Jag avser behandla vart och ett av dessa. Dock tänker jag börja med ett lite mer generellt resonemang om varför alla möjliga olika hypoteser om eventuella skillnader redan från början bör misstros, åtminstone till dess de samlat så pass mycket stöd att det är klart att det inte beror på dåliga data eller rena fördomar.

Könsskillnader kostar

Det är helt enkelt så att könsskillnader kostar ett genetiskt pris. Evolution innebär ju gradvis selektion av genetiska anlag som ger individen fördelar framför andra genetiska varianter inom samma art. Könsskillnader medför då en åtminstone potentiell komplikation – varje anlag som skiljer sig åt mellan hanliga och honliga individer inom en art, komplicerar selektionsprocessen. Att bära omkring på överskottsinformation – information som inte har någon betydelse och till och med kan vara skadlig (minska fenotypens funktionalitet, om man så vill) om den uttrycks – är inte heller utan ett pris.

Därför är i regel könsspecifik genetisk information begränsad. Hos såväl däggdjur som fåglar och vissa reptiler är det som regel en kromosom (en av ett par i en komplementär kromosomuppsättning) som innehåller specifikt könskiljande anlag, medan merparten av arvsmassan är den samma för både hanar och honor. (Dock finns exempel på enskilda däggdjursarter som helt tappat Y-kromosomen.)

Det är också därför det finns all anledning att förmoda att hanar och honor, eller män och kvinnor, är lika tills det finns påtagliga indikationer på något annat. Det kostar ofta mindre att utrusta individerna med organ eller egenskaper som inte kommer till användning, än att öka den andel av genuppsättningen som är (könsbaserat) komplementär. Ibland kan organen vara rudimentära, underutvecklade – men finnas där. I andra fall helt funktionsdugliga, men inte ”i bruk”.

Ett exempel: Vi män (i betydelsen y-kromosom-innehavare) inom arten homo sapiens föds med inte bara yttre ”spenar” (bröstvårtor) utan också med hela den uppsättning av inre organ som krävs för att kunna ge di – men vi får vanligen ingen användning av funktionen på grund av att vi inte utsätts för rätt hormoner (eller snarare, i rätt doser) för att den ska aktiveras. Å andra sidan är det inte svårare att aktivera än att i stort sett vilken nybliven pappa som helst kan försöka med hjälp av lite ihärdighet och möjligen en karta p-piller.

En fråga om genetik?

Människans Y-kromosom innehåller ca. 2 procent av den genetiska informationen i en genomsnittlig cell. Men det är ett relativt trubbigt mått, eftersom vissa anlag kräver avsevärt mer plats än andra. Uppgifterna om antalet gener på Y-kromosomen varierar, men enligt Ensambl är det 73 gener som kodar för 23 specifika protein. (Ett par gener är dessutom identiska mellan Y och motsvarande X-kromosom.)

Detta kan tyckas väldigt lite – och det är väl min huvudsakliga poäng. Dock ska det inte – särskilt inte något enskilt mått – övertolkas. Gener kan reglera andra geners uttryck, och den sammanlagda kombinationen av könsskiljande genuttryck kan därför mycket väl vara mer avancerad och informationsrik än som framgår bara av att räkna antalet gener på Y-kromosomen. Men i vilket fall som helst kan det knappast finnas utrymme att koda in alla de många och varierande genusskillnader som bollas fram och tillbaka under namnet ”biologiska könsskillnader”.

Varför ändra det som fungerar?

Överhuvudtaget är våra kroppar – och alla levande djurs – fyllt av återanvändning av fungerande lösningar från det allra minsta till det allra största. Genetiken ger en enorm möjlighet till variation – men den är inte helt ändlös. I regel handlar det om att ”ta vad man har”. Fungerar en sak i ett sammanhang, kan det utnyttjas i andra. Samma ämnen som skickar signaler mellan våra hjärnceller, och då kallas signalsubstanser, skickar ofta signaler mellan celler eller organ i övriga kroppen, men kallas då hormoner. (Och för att skilja dem åt, kapslas hjärnans blodbanor in av en särskild barriär.)

Också våra könsorgan är tämligen lika biologiskt sett – kroppen utvecklas stegvis och återanvänder till största delen samma material (när det än gång bildats) som modifieras (t.ex. äggstockar eller testiklar) än skapar unika vävnader (livmodern och några kringliggande vävnader är allt som skiljer på organnivå). Också våra hormonsystem är mycket lika, där de flesta hormoner förekommer hos både män och kvinnor. (Om än inte alltid i samma mängd eller i samma sekvenser.)

Denna princip är så stark att det utifrån rent biologisk synpunkt talar för en stark tillämpning av ”Occhams rakkniv”, varje genusskillnad som postuleras som ”biologisk” utan övertygande stöd, bör misstros.

När tydliga genusskillnader uppträder, är det ofta förknippat med fenomen som har betydelse för fortplantningsbeteendet. (Annorlunda utseenden eller beteenden i partnerselektion.) Här tycks det finnas lite lägre barriärer mot könsskillnader. Detta syns ju också hos människor, i några av våra associerade genusattribut (bröst, behåring et.c.).

Spermier använder protoner som raketbränsle

För att nå fram till ett ägg att befrukta måste spermier simma en lång sträcka. Det kan handla om tre, fyra dagars oavbruten aktivitet – vilket kräver mycket av en enskild cell som inte har mycket bränsle med sig. Science News berättar nu om att spermier använder protoner som ”raketbränsle” för att få upp farten. Tidigare har man bara vetat att spermiens flagell, dess ”svans” som också fungerar som motor, drivs av vanliga ATP-molekyler, som de flesta celler. Genom att märka anlagen för en särskild kanal, Hv1, med bioluminicens (grönt nedan) har forskarna kunnat fotografera att denna är särskilt rikt förekommande i flagellen.

Bilden tagen av: Yuriy Kirichok

Protoner är ett förhållandevis lättburet bränsle, vilket förklarar hur spermierna kan hålla ett högt tempo under lång tid. Nackdelen, för cellen, är att överskottet av protoner ger den väldigt lågt pH-värde.

”Grönt är det nya bruna”

Expressen sidan 4 debatt publicerar idag ”MP måste göra upp med ekofacismen” av Alexander Bard och Adam Cwejman. Jag kan väl erkänna att jag haft något litet finger med i tillkomsten, genom Liberati – även om jag inte deltagit aktivt i skrivandet av den här artikeln.

Men jag tar åt mig äran för identifierandet av biologismen som den nya moralismen. Allt mer av åsikter och förslag som går ut på att begränsa människors frihet och styra över deras livsstil, baseras på eller motiveras av förment naturvetenskapliga/biologiska skäl.

Inte sällan är kopplingen till vetenskaplig biologi obefintlig, finns bara i avsändarens fantasi. Eller också är den sökt, hårt skruvade argument på ett mycket tunt underlag (kanske någon enstaka forskningsrapport) som övertolkas långt bortom bristningsgränsen. Inte sällan faller det – oavsett andra brister – också för ”Hume’s lag”, att det som är inte kan användas för att argumentera för något som bör vara.  

Naturen vet inte av något naturligt

Det metafysiska argumentet att ingenting av princip kan vara ”onaturligt” så länge det håller sig inom alla kända vetenskapliga lagar, faller i regel rätt platt eftersom det missar målet. Det är visserligen sant, men sällan relevant. Det är inte vad motståndaren är ute efter att påstå, eller i alla fall väldigt sällan. Motståndaren är ute efter att fördöma något som fel, och vill bara appellera till en så stark auktoritet som möjligt.

Argumentet att något är ”naturligt” bör anses suspekt i sig självt. Det beror inte bara på att den som hävdar det som sagt ofta har fel i sak, det beror framför allt på att vad uppfattar som naturligt är en social konstruktion.

(Här är kanske påkallat med en liten utvikning, eftersom jag iakttagit att många, särskilt naturvetare, har svårt att förstå vad en social konstruktion är. Att säga att något är en social konstruktion behöver ingalunda betyda att de ingående fenomenen i och för sig är osanna eller icke-existerande. Det betyder bara att den betydelse vi fäster vid dem, beror på hur vi tolkar dem eller sätter in dem i ett sammanhang, snarare än fenomenen i sig.)  

När det specifikt gäller Miljöpartiets politik, är det det behårda motståndet mot GMO (genetiskt modifierade organismer) som jag vänder mig emot. Hur modernt och latteliberalt partiet än vill framställa sig som på sistone, skiner dess bakgrund igenom på sådana här områden.

Det finns absolut ingenting i en genetiskt förändrad organism som är det minsta ”onaturligt”, och knappast i processen att skapa den heller. Vad det handlar om är ju att ta existerande, fungerande gener och flytta mellan genom. De bevisligen fungerande generna har ju en garanterad funktion – är just det som växtförädlaren vill komma åt – så i den meningen är de ju högst ”naturliga”.

Och att göra detta med teknik som förmår isolera och manipulera enstaka bitar av RNA eller DNA, snarare än det väldigt trubbiga sättet att korspollinera närbesläktade plantor, utan att ha en aning om vilka genetiska kombinationer som då kan uppstå, kan ju knappast i sig betraktas som ”onaturligt”. DNA genomsyrar ju typ hela naturen

Så vad det avslöjar, är ett djupt förakt för vetenskap – och ytterst för den rationella världsbilden i sig – därför att ”det är inte meningen att människan ska ha denna makt”; Prometheusmyten om igen.