Bronsålderns högkulturer försvann – systemkollapser då och nu

Det här inlägget började egentligen när jag följde upptäckten av en kolossalstaty av en Egyptisk farao, som först identifierades (felaktigt, vet vi nu) som Ramses II. Om det hade varit så, så hade det varit ett fynd i en mycket intressant historisk kontext, eftersom det var en stormig tid med många krig, inte minst ”slaget vid Kadesh” (där både Ramses II och Muwatalli II utropade sig själva till segrare i den egna propagandan efteråt), och det första tillfället då de så kallade ”sjöfolken” uppträder i Egyptiska källor. De återkommer i en andra våg under hans efterträdare, och kan då associeras med att flera stora högkulturer ungefär samtidigt försvinner ur historien.

Bild på fragment med text i Linear A, från Wikimedia av användaren Ursus. Använd enl licens CC A-SA

Den minoiska högkulturen är en sådan. Idag kan vi inte läsa det språk som benämns ”Linear A”, som de lämnade efter sig. Vi vet att de använde (och med största sannolikhet utvecklade) det skriftsystem som även deras ”adopterade” dottercivilisation i Grekland, Mykene, använde (Linear B, som är läsbart eftersom det är en antik version av grekiska). Det vi vet om den minoiska högkulturen, är legender bevarade i framför allt senare grekiska källor (tex legenden om labyrinten under palatset i Knossos med minotauren).

Även Mykene gick under i den stormiga perioden ca 1200-1160 fvt. Den stad som i det senare, antika Grekland, var förebilden för ”guldåldern” och där många av de senare legenderna (tex om Herakles och Perseus) ska ha utspelat sig och där den atreidiska dynastin, med bröderna Agamemnon och Menelaus (från Illiaden) härskade.

Gick under gjorde också stadsstaten Ugarit – en för sin tid enormt rik och välmående handelsstad som sannolikt hade funktionen av ett nav som knöt samman handeln runt östra medelhavet med handelsvägar som sträckte sig till inre Asien och bland annat försörjde regionen med värdefullt tenn och lapis lazuli, från så avlägsna områden som dagens Afghanistan. Men det var fler civilisationer som strök med – den kanaaitiska civilisationen, hettiterna, den lykiska civilisationen. Också på Cypern finns klara kontinuitetsbrott. Allt detta som utspelade sig över loppet av en till två generationer och för alltid förändrade historien, har kommit att kallas ”kollapsen under den sena bronsåldern”.

Sjöfolkens härjningar, som Ramses II försvarade Egypten mot (och Egypten överlevde ju perioden utan kontinutitetsbrott, även om det försvagades) är det som framför allt, tidigare, har antagits förklara detta. Nu för tiden har dock denna enkla bild alltmer ifrågasatts, och det kanske snarare var så att ”sjöfolkens” härjningar var resultatet av flera parallella pågående förändringar, inklusive lokala krig, klimatförändringar och långvariga återkommande jordskalv som drabbade de flesta stater kring Östra Medelhavets många förkastningszoner.

Spåren av detta är inte begränsade till Östra Medelhavet, utan kan också skönjas i tex centrala Västeuropa, där den så kallade ”urnfältskulturen” ersätter den tidigare utbredda ”höggravskulturen” ungefär samtidigt, även om denna övergång är mer gradvis och inte uppvisar samma kontinuitetsbrott eller efterlämnar samma tecken på stridigheter och folkomflyttningar.

Även detta kan tolkas som ett stöd för att globala förändringar, tex klimatförändringar och deras inverkan på de ekonomiska betingelserna, finns med i bilden snarare än bara lokala folkomflyttningar och strider med intränglingar.

”Den som inte lär av historien” och så vidare…

Mycket av det som hände då, händer idag:

  • Lokala krig i Östra Medelhavsområdet, leder till mycket stora befolkningsomflyttningar och påfrestningar på omkringliggande staters ekonomi mm.
  • Klimatförändringar påverkar matförsörjning och ekonomi, skärper konflikter om naturresurser.
  • Handel med ekonomiskt betydelsefulla naturresurser berörs (olja idag bland annat).
  • Ekonomiska och sociala förändringar som skedde i spåret av dessa, fortplantades när stater föll och folk i desperation överföll andra folk för att komma över mat, boplatser mm.
  • Det ska tilläggas att även en hel del av de täta jordskalv som inträffade då, har motsvarigheter idag – både i den norra anatoliska förkastningen (i dagens Turkiet), i Italien med både jordbävningar och vulkanutbrott.

Idag finns det också många som ropar på stängda gränser och utmålar risker för en omfattande ”systemkollaps” som kan sprida sig till Västeuropa.

Min slutsats är dock en annan, nämligen att tack vare att vi lever i en starkt globaliserad värld, har vi möjlighet att absorbera dessa händelser. Den dominoeffekt som drabbade världen då, kan vi parera. Jordbävningar och vulkanutbrott kan fortfarande vara dödliga när de sker, men vi kan hantera effekterna av dem mycket snabbare och återuppbygga med internationellt stöd idag.

Även flyktingsituationen kan vi hantera. Men det kräver en medvetenhet om allvaret, om hur mycket värre det kan bli om inte vi i väst är med och bär upp en hel del av den tyngd som detta innebär på främst omkringliggande stater. Flyktingströmmarna 2015 och 2016 berodde i mycket på att vi ignorerade UNHCRs begäran om ökat stöd. Men de samlade bidragen till UNHCR minskade, snarare än ökade. Situationen i många flyktingläger blev desperat, även människor som bott där i kanske fler år begav sig mot Västeuropa i hopp om att hitta en mer dräglig situation.

Vi kan hantera detta. Vi har råd. Framför allt, kan det vara mycket mer som står på spel om vi inte tror oss ha råd. Vi ska definitivt prata om risken för ”systemkollaps” – men en systemkollaps av helt annan magnitud än hittills – och vad vi behöver göra för att undvika den. Till exempel öka stödet till UNHCR kraftigt och också lösa asylfrågorna i EU.

Idén att vi skulle kunna stänga ute stora förändringar i en del av världen som trots allt ligger så nära oss, är lika befängd som tron att klimatförändringarna inte skulle påverka oss eller att de uteblir om det snöar rikligt ett år. Det är precis tvärtom. Den systemkollaps som verkligen hotar oss, är om dagens globaliserade värld splittras i isolerade öar separerade av stängda gränser – gränser som desperata människor till varje pris vill passera.

 

Här är en intressant föreläsning av Eric Cline (författare till en utmärkt bok, även den med titeln ”1177 BC: the Year Civilization Collapsed”) som argumenterar för samma likheter nu och då.

Annonser

Den borgerliga ondskan i teori och praktik

Jag har de senaste dagarna läst en lång rad mycket intressanta inlägg (som vanligt) på Peter Santessons utmärkta blogg inslag.se, med anledning av debatten i programmet ”Betnér direkt” med Sd:s partiledare Jimmie Åkesson. Inledningsvis konstaterar Peter, helt riktigt, att inte sällan har försvarare av en förhållandevis generös invandringspolitik mycket svårt att reda ut sina argument mot främlingsmotståndarna i Sd.

Som uppföljning till det, kommer först ett inlägg om invandringens ursprungsländer. Därefter ännu en uppföljning som påpekar det märkliga (men faktiskt en smula felaktiga) i att trots påståenden om motsatsen så tycks flyktingströmmarna snarare anpassa sig till svensk politik än tvärtom.

Kanske är det för att jag är partipolitiskt engagerad som jag snarare ser ett tydligt annat mönster bakom den senaste av Peters slutsatser. Jag skulle nämligen säga att den faktiska verkligheten torpederar den vanliga myten om att det finns ett gjutet borgerligt motstånd mot solidaritet och generös flyktingpolitik.

Jag roade mig med att göra om Peters kurvor till stapeldiagram, färgade efter den politiska majoriteten vid ett givet år. Det ser ut som följer:

Invandring, 1980-2011 Källa: Migrationsverket

Jag har gjort det enkelt för mig och gått på den redovisade bruttosiffran för antalet beviljade uppehållstillstånd respektive år. De grön-röda staplarna visar de år då den Socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 2006, då staplarna tar ett rejält skutt uppåt, var året då den tillfälliga lagen om förnyade möjligheter för barnfamiljer att söka uppehållstillstånd gällde. Det vill säga det som kom istället för den allmänna amnesti för gömda flytkingar, som FP, C, KD, MP och V krävde – tillsammans med ett drygt 20-tal andra organisationer i stora kampanjer under 2005.

Frestande att övertolka

Det vore frestande att övertolka dessa data och försöka vända på resonemanget – att Alliansens partier är långt mer generösa och humanitära än Socialdemokraterna – men det håller inte riktigt. Visst, det finns en till viss del synlig skillnad mellan praktik och retorik. Men den går inte så exakt vid blockgränserna. Inskränkningar i flyktingpolitiken har alltid röstats igenom av Socialdemokraterna och Moderaterna, som ju också röstade ned förslaget om amnesti 2005 trots att samtliga andra partier var för.

Snarare säger det något om samarbetsklimatet. Under borgerliga regeringar har det varit mer jämställda samarbetsformer, varför Moderaternas traditionellt strama syn inte har kunnat dominera. Under Socialdemokratiska minoritetsregeringar har Vänsterpartiet inte kunnat få gehör för sina åsikter. Det är inte förrän MP och V tillsammans kan kräva en mer humanitär tillämpning, som en förändring i praktiken sker.

Men myten i detta fall, är ju den att Socialdemokraterna står för solidaritet. Det gäller inte, vare sig i flykting- eller i biståndspolitiken. Det är något de gärna talar om – men inte något de lever upp till i praktiken. (Eller, för att åter hänvisa till inslag.se, vad de säger i slutna rum.)

Övertar Moderaterna Socialdemokraternas splittring?

När jag ovan skrev ”Moderaternas traditionellt strama syn” var det medvetet. Idag finns det många moderater som absolut delar Folkpartiets värderingar, när det gäller synen på en humanitär flykting- och invandringspolitik. Precis som det finns väldigt många socialdemokratiska gräsrötter där solidariteten inte stannar vid fina ord på första maj.

Den stora frågan för oss som värnar humanitära värden är därför vilken väg Moderaterna kommer att gå. Kommer de att bli lika cyniska som S, så att partiledningen i praktiken kommer att se till att M röstar för nya inskränkningar när tillfälle ges, eller kommer ”nya Moderaterna” att innebära en ny hållning även här?