Om socker och beroende

Jag ska erkänna att jag haft ett stort motstånd mot att acceptera termen ”sockerberoende”. Det är av flera skäl. För det första har jag läst en del psykologi, och på grund av intresse främst, fördjupat mig en del i vad litet om neuroanatomi och neurologi som erbjuds på fristående kurser i psykologi. Vilket i ärlighetens namn inte är så mycket, men ger en del orientering om hur neuroner fungerar och om hjärnans struktur. Kunskaper som är rätt bra på att punktera de påståenden som ofta kommer i form av populärvetenskapliga sensationer.

Och tyvärr är ofta så kallad vetenskapsjournalistik precis lika sensationslysten som de skvallertidningar som kvällspressen förvandlat sig till. Det märks inte lika mycket, för att de flesta av oss saknar just kunskaper att sålla mellan alla påståenden. Vetenskapliga rön som ger antydningar om möjliga, än så länge vaga och helt okartlagda samband slås upp som sanningar. Tyvärr finns det beräknande forskare vars anslag eller tjänst är på väg att förnyas som suktar över all publicitet för att för dem förnyade. Och tyvärr finns det vetenskapsjournalister som inte har något emot att gå deras ärenden.

Jag brukar alltså vara väldigt skeptisk till spektakulära påståenden. Genom att jag utnyttjar åtminstone gratisprenumerationer på de största vetenskapstidskrifterna, kan jag ofta komma åt samma källor som tidningarna använder sig av – antingen för att få hela artikeln, eller åtminstone dess abstract. Det är besvärande ofta som rubrik och ingress i tidningsartikeln egentligen helt saknar grund i vad den vetenskapliga artikeln visar.

För det andra är jag, när det gäller detta speciella område, en smula oroad över att begreppen ”missbruk” och ”beroende” håller på att vattnas ur. De står nu inte längre enbart för ett komplicerat och medicinskt konstaterat förändrat beteende med tillvänjning till narkotiska substanser, utan för ganska allmänna beteenden som blivit en svårbrytbar vana. (Vilket jag tror är en del i en större process av att förtingliga medvetandet. Vi är inte längre ”medvetna”, vi ”har ett medvetande”, liksom vi har andra saker. Men det får bli ämne för ett annat inlägg…)

Vetenskaplig grund eller en ”sekulär synd”?

Alltnog, artiklar om ”sockerberoende” har blivit allt vanligare. Det är också en del av en större strömning. Vårt behov av omställning till ett överflödssamhälle yttrar sig bland annat i ökat intresse för sambandet mellan kost och hälsa. Vilket i sig är utmärkt. Men dess uttryck är ibland skrämmande. (Tänk på hur snabbt ätstörningar ökar. Blir det bättre eller sämre av att vi samtidigt matas med så mycket information om den ”fetmaepidemi” som påstås hota oss? Vilket skrivs det mest om? Är det rent av så, att det finns krafter som tycker att ökade ätstörningar och ångest hos vissa grupper av främst ungdomar är ett ”acceptabelt pris” för att få en slankare och hälsosammare befolkning?)

Det finns kritiker som pekat på att övervikt har börjat förvandlas till något som i vårt moderna, sekulära samhälle är förvånasvärt likt en synd. Något moraliskt förkastligt som kännetecknar en person med dålig karaktär, någon som dessutom på något vagt sät hotar samhället i övrigt. Inte med risken för ”guds vrede”, utan med risken för ökade sjukvårdskostnader.

Ett bisarrt påstående när trafik- och alkoholskador är de klart största kostnadsposterna inom akutsjukvården och kostnaden för allt längre och allt dyrare vård av äldre växer betydligt snabbare. Vi riskerar allvarliga felallokeringar när obefogat stor uppmärksamhet riktas mot mindre akuta och mindre viktiga problem. Ett fenomen som får betydligt mindre uppmärksamhet än det förtjänar, är de tilltagande problemen med hygien inom vården, vilket leder till att det uppstår fler komplikationer och rehabiliteringstider förlängs. Detta problem ökar betydligt snabbare och är betydligt allvarligare samhällsekonomiskt.

Så alltså, jag har sett alla skäl att motarbeta det utbredda bruket av termer som ”beroende” där det inte alls hör hemma. Och ”sockerberoende”, med sin uppenbara koppling till idéerna om att vi håller på att äta ihjäl oss, har varit ett av dem.

Men rätt ska vara rätt…

Nu finns det dock tecken som tyder på att hjärnan kan vara beroende av socker. Jag har studerat ett par seriösa vetenskapliga artiklar om det. Först och främst en riktigt utförlig och bra genomförd studie av Nicole Avena, Pedro Rada och Bartley Hoebel vid Princeton-universitetet.

Jag har läst och avfärdat dussintals ”studier” jag sett tidigare. Dessa har mest av allt har gått ut på att mäta laboratorieråttornas motivation att skaffa sockerhaltig mat. Och ju mer socker maten innehåller, desto högre motivation uppvisar råttan. Därifrån sluter man sig till att socker har en stark belöningseffekt, och en sådan är en komponent i beroende.

Men den är ju långt ifrån den enda. Därför är – och förblir – dessa studier utan värde för påståenden om ”sockerberoenden”.

Sockerbitar i närbild. Foto: Uwe Hermann

Sockerbitar i närbild. Foto: Uwe Hermann

Avena m.fl. experiment är dock betydligt bättre genomförd. Det märks direkt på att artikelförfattarna omedelbart ger sig på att tydligt och klart definiera vad de menar med beroende och går igenom bakgrunden till de kriterier som de avser testa. De gör också en utförlig genomgång av kopplingen mellan beteende och neurokemi.

Det viktiga med deras studie är att de inte enbart studerat motivationen, utan också sådana med missbruk förknippade beteenden som abstinens vid avsaknad av drogen och korskänslighet (som gör att det typiska beteendet kan utlösas av andra substanser än den ursprungliga drogen, om den triggar samma ”kretsar”). I studien görs också en kartläggning av vilka receptorer i råttornas hjärnor som är känsliga för socker ur beroendesynpunkt.

Rapporten är mycket klar i sina slutsatser. Det är inte uteslutet att socker faktiskt kan ha en ”beroendeliknande effekt”, under vissa villkor. Forskarna skriver:

”Mat är vanligtvis inte en beroendeframkallande substans, men återkommande perioder av hetsätning och frånvaro [av socker] förändrar detta. Baserat på de observerade beteende- och neurokemiska likheter mellan effekterna av ständig tillgång till socker och narkotika, föreslår vi att socker, vardagligt som det är, ändå uppfyller kriterierna för att kunna vara ”beroendeframkallande” för vissa individer när förbrukas på ett ”binge-liknande” sätt. Denna slutsats förstärks av förändringarna i limbiska systemet neurokemi som är liknande för droger och för socker. De effekter vi observerar är mindre i storlek än de som produceras av drogmissbruk som kokain eller morfin, men det faktum att dessa beteenden och neurokemiska förändringar kan utlösas med en naturligt förekommande förstärkare är intressant. Det framgår inte av denna djurmodell om ständig sockertillgång kan leda till försummelse av sociala aktiviteter, i överensstämmelse med definitionen av beroende i DSM-IV-TR. Det är inte heller känt om råttorna kommer att fortsätta att själv administrera socker trots fysiska hinder, såsom bestående smärta för att få socker, som vissa råttor gör för att komma åt kokain. Trots det visar den omfattande serien experiment likheterna mellan socker-inducerade och narkotika-inducerade beteenden och neurokemiska förhållanden, som visas i avsnitten 4 och 5, vilket ger begreppet ‘sockerberoende’ en viss trovärdighet, preciserar dess definition, och ger oss en testbar modell för det.”

(Avsnitt 6 i rapporten, min översättning. Vissa källhänvisningar utelämnade.)

Det kommer säkerligen att fortsätta publiceras skräpartiklar med dåligt underbyggda studier och kraftigt överdrivna påståenden om både följder och styrkan i sambandet. Det kommer fortfarande att finnas betydligt allvarligare problem i samhället. Och det kommer fortfarande vara så att faran överdrivs kraftigt (”lika beroende framkallande som kokain” har jag sett i minst tre artiklar i två av våra största dagstidningar).

Men helt utan underbyggnad är det inte att tala om sockerberoende.

Sanningsministeriet slår till: När brucellos blev obotlig för att spara pengar

Det började med att en artikel dök upp i min RSS-läsare, som varslade om att ett fall av en ”obotlig hundsjukdom” hittats i Sverige. Sjukdomen var brucellos. (Artikeln var publicerad i DN, när den dök upp hos mig. Men den har publicerats i olika versioner i flera tidningar och distribuerades av TT.)

Jag hajjade till därför att jag visste – i alla fall trodde mig veta – att brucellos ingalunda är en obotlig sjukdom, vare sig hos människor eller djur.

Sjukdomen och dess orsak

Brucella är ett släkte av bakterier, olika arter som är specialiserade för att angripa olika djur. De flesta kan även angripa människor. Sjukdomen kallas brucellos (-is, på engelska) och kan ge hög feber. En annan effekt är att den orsakar missfall och avbrutna graviditeter.

Risken för brucellos är en orsak till varför gravida inte bör äta ost gjord på opastöriserad mjölk. Via den kan nämligen bakterierna spridas, om djur i besättningen som möjlken kommer ifrån är smittade.

Hos hundar kan brucellos ibland medföra besvärliga symptom, som t.ex. ögoninfektioner. Men i många fall syns inga symptom alls. Den första upptäckten kan därför vara, som vid fallet i Perstorp, att en tik föder döda valpar.

Men det finns inga tecken på att hundens livskvalitet påverkas negativt, om det inte finns några andra symptom. I motsats till människors var feber, kräkningar, risk för uttorkning med mera kan leda till döden. (Innan orsaken var känd, kallades sjukdomen för olika namn – bland annat ”Maltafeber”, när den dödade brittiska soldater stationerade på Malta under Krimkriget.)

Frånsett den ekonomiska aspekten för kenneln i att förlora en tik som var avsedd för uppfödning – och när man inte gärna kan sälja den vidare med kunskap om att den är smittad – finns det alltså inga starka skäl för att avliva en smittad hund.

Källkritik

Men okej, jag är ju ingen veterinär, så kanske har jag fel? (Wikipedia är i det fallet ingen tröst – den skrivs ju i hög grad av människor som mig, så har jag fel kan Wikipedia ha det också… 🙂

Men ett första steg att verifiera om informationen stämmer, är ju att undersöka de källor och eventuella organisationer som länkas från Wikipedia-artikeln. Där fanns till exempel ett ”faktablad” om brucellos hos hundar, från hmm, ett amerikanskt företag som arbetar mot veterinärer. Men i alla fall med samma uppfattning som jag – att brucella hos hundar går att bota. Och de anger hur man testar och vilka antibiotika som bör användas för att bota. Borde vara en hyggligt trovärdig källa, men inte med någon riktig tyngd.

En annan källa som hänvisas till, är Centers for Disease Control and Prevention. Det är en organisation jag har stor respekt för. CDC är inte begränsat till att bekämpa epidemier hos människor (särskilt inte när det gäller zoonoser). CDC har samma uppfattning – att brucellos är fullt möjlig att bota. Rent av med några få dagars behandling!

Hmm, men är det säkert att CDC har rätt? För att dubbelkolla gick jag även till den amerikanska veterinärmyndigheten (AVMA). De är lite mer krassa. De har ett mycket utförligt faktablad med information om alla aspekter av bakterien, sjukdomsförlopp, spridning et.c. Men de rekommenderar inte behandling av sjukdomen ”in nonhuman animals”, men i det fall man ändå överväger behandling så beskriver de precis vilka antibiotika som fungerar och för hur länge de behöver tas.

Fem till femton procent av fallen med okomplicerade infektioner kan få återfall, beroende på svårigheten att fullfölja behandlingen.

Men obotlig? Nej, inte då.

Den officiella svenska uppfattningen då?

I faktarutorna som omgav åtminstone de längre artikelversionerna, hänvisas till Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Vad har då de att säga?

Här är plötsligt tonen en annan: ”Avlivning rekommenderas av infekterade djur. Jordbruksverket kan välja att fatta beslut om hur djuret ska hanteras.” Okej. Det är en rekommendation. Betydligt skarpare än CDC eller AVMA. Men vad grundar den sig på då? Samma sida fortsätter: ”En rad olika antibiotikakombinationer har prövats utomlands men ingen behandling har visats leda till elimination av B. canis från infekterade hundar, därför kan inte behandling rekommenderas.”

Här säger alltså den svenska veterinärmedicinen en helt annan sak än den amerikanska. Skumt. Rekommendationerna är en sak – även AVMA avråder från behandling. Men påståendet att antibiotikan inte fungerar, går på tvärs mot såväl CDC som AVMA.

Ledtråden finns dock i hänvisningen till Jordbruksverket. Det är en representant för Jordbruksverket som också uttalar sig i artiklarna, och i den kortare versionen framgår det att ”Beslutet om omedelbar avlivning fattades av Jordbruksverket”. Vi följer spåret dit.

Verket för de agrikulturella näringarna

Jordbruksverket är ingen veterinär specialmyndighet. Deras roll i sammanhanget är att skydda framför allt de ekonomiska värdena i djurhållning (även om de har en ”enhet för sällskapsdjur”). Det är därför bara indirekt, eftersom smittsamma sjukdomar som drabbar djurbesättningar kan förstöra stora värden, som de överhuvudtaget är intresserade av sjukdomar. (Oaktat vad deras enskilda tjänstemän må tycka, men som myndighet betraktat.)

Nu blir perspektivet ett annat. På samma sätt som en kennel som drabbas av en smittad tik kanske inte har så mycket val än att avliva henne, så framstår det samma som det logiska beslutet i alla fall av djurhållning – smittade grisar, kor, får eller getter är framför allt en ekonomisk belastning och det är knappast under några omständigheter lönsamt att ens försöka bota dem.

Vaccin finns

Både CDC och AVMA pekar också på att det finns verksamma vaccin. Men vaccin kostar pengar. Sverige (och Norge) har frånsett enstaka fall varit fria från brucellos. Alltså har vi sluppit vare sig kostsamma utbrott (med risk för smittöverföring till människor) och dyra vaccinationsprogram.

Etablerar sig sjukdomen i Sverige, så finns det dessutom mycket stor risk att den sprider sig till mottagliga vilda arter, som sen fungerar som reservoarer. Och hos vilda djur är sjukdomar alltid svåra att kontrollera.

Så visst. Det finns starka argument att använda hårda metoder för att kontrollera sjukdomen.

Men om man påstår att den är obotlig, talar man mot världsledande, erkända auktoriteter på området.

Varken hos Jordbruksverket eller SVA kunde jag hitta några länkar till studier som underbygger deras påståenden. Något jag lätt hittar både hos CDC och AVMA. Om nya studier hade funnits att hänvisa till, tror jag att båda de amerikanska myndigheterna hade varit snabba med att uppdatera informationen – i USA är nämligen Brucella utbredd och många stater har stora, fyra program för att hindra utbredningen av brucellos.

Så varför påstår två svenska myndigheter detta? Är det bara för att slippa en debatt och potentiellt ökade utgifter?

Det är i så fall en debatt som säkert kommer om Jordbruksverket tänker kräva avlivning av sällskapshundar som inte uppvisar några symptom på att lida av en sjukdom alla hundägare kan googla fram inte alls är obotlig. Och då kommer Jordbruksverket och SVA att tappa en hel del av sin auktoritet.

Men lycka till, hörni.

Låt oss prata biologi (Del I)

Något jag verkligen ogillar är självrättfärdigheten hos de som vill kidnappa vetenskapen biologi som stöd för sina åsikter om genus och genusskillnader. Jag har ofta varit med om att personer med tämligen grunda kunskaper i ämnet tagit förgivet att jag, som i botten är humanist, vet mindre än dem om biologi och att de därmed med automatik kan åberopa det till stöd för påståenden som går helt stick i stäv med vedertagen kunskap.

För min del är det biologin som jag tycker ger det allra starkaste stödet till en likhetsfeministisk inställning. Det betyder inte att det helt saknas skillnader. Det betyder att en närmare kunskap om de skillnader som finns, visar att dessa är nästintill betydelselösa i jämförelse med betydligt viktigare och utslagsgivande individuella faktorer.

Vad som utgör relevant biologi är inte en gång för alla givet. Det tycks dock finnas tre områden som dyker upp oftare än annars. Det är inte så svårt att se varför. Det första är de iakttagbara och lätt igenkännliga kvalitativa skillnader i sånt som längd och vikt, som de flesta tycks mena visar distinkta och signifikanta könsskillnader. Det andra är reproduktiva skillnader, från ren anatomi till beteende. Och det tredje området är hjärnan, det organ som givetvis betyder allra mest för homo sapiens specifika karaktär.

Jag avser behandla vart och ett av dessa. Dock tänker jag börja med ett lite mer generellt resonemang om varför alla möjliga olika hypoteser om eventuella skillnader redan från början bör misstros, åtminstone till dess de samlat så pass mycket stöd att det är klart att det inte beror på dåliga data eller rena fördomar.

Könsskillnader kostar

Det är helt enkelt så att könsskillnader kostar ett genetiskt pris. Evolution innebär ju gradvis selektion av genetiska anlag som ger individen fördelar framför andra genetiska varianter inom samma art. Könsskillnader medför då en åtminstone potentiell komplikation – varje anlag som skiljer sig åt mellan hanliga och honliga individer inom en art, komplicerar selektionsprocessen. Att bära omkring på överskottsinformation – information som inte har någon betydelse och till och med kan vara skadlig (minska fenotypens funktionalitet, om man så vill) om den uttrycks – är inte heller utan ett pris.

Därför är i regel könsspecifik genetisk information begränsad. Hos såväl däggdjur som fåglar och vissa reptiler är det som regel en kromosom (en av ett par i en komplementär kromosomuppsättning) som innehåller specifikt könskiljande anlag, medan merparten av arvsmassan är den samma för både hanar och honor. (Dock finns exempel på enskilda däggdjursarter som helt tappat Y-kromosomen.)

Det är också därför det finns all anledning att förmoda att hanar och honor, eller män och kvinnor, är lika tills det finns påtagliga indikationer på något annat. Det kostar ofta mindre att utrusta individerna med organ eller egenskaper som inte kommer till användning, än att öka den andel av genuppsättningen som är (könsbaserat) komplementär. Ibland kan organen vara rudimentära, underutvecklade – men finnas där. I andra fall helt funktionsdugliga, men inte ”i bruk”.

Ett exempel: Vi män (i betydelsen y-kromosom-innehavare) inom arten homo sapiens föds med inte bara yttre ”spenar” (bröstvårtor) utan också med hela den uppsättning av inre organ som krävs för att kunna ge di – men vi får vanligen ingen användning av funktionen på grund av att vi inte utsätts för rätt hormoner (eller snarare, i rätt doser) för att den ska aktiveras. Å andra sidan är det inte svårare att aktivera än att i stort sett vilken nybliven pappa som helst kan försöka med hjälp av lite ihärdighet och möjligen en karta p-piller.

En fråga om genetik?

Människans Y-kromosom innehåller ca. 2 procent av den genetiska informationen i en genomsnittlig cell. Men det är ett relativt trubbigt mått, eftersom vissa anlag kräver avsevärt mer plats än andra. Uppgifterna om antalet gener på Y-kromosomen varierar, men enligt Ensambl är det 73 gener som kodar för 23 specifika protein. (Ett par gener är dessutom identiska mellan Y och motsvarande X-kromosom.)

Detta kan tyckas väldigt lite – och det är väl min huvudsakliga poäng. Dock ska det inte – särskilt inte något enskilt mått – övertolkas. Gener kan reglera andra geners uttryck, och den sammanlagda kombinationen av könsskiljande genuttryck kan därför mycket väl vara mer avancerad och informationsrik än som framgår bara av att räkna antalet gener på Y-kromosomen. Men i vilket fall som helst kan det knappast finnas utrymme att koda in alla de många och varierande genusskillnader som bollas fram och tillbaka under namnet ”biologiska könsskillnader”.

Varför ändra det som fungerar?

Överhuvudtaget är våra kroppar – och alla levande djurs – fyllt av återanvändning av fungerande lösningar från det allra minsta till det allra största. Genetiken ger en enorm möjlighet till variation – men den är inte helt ändlös. I regel handlar det om att ”ta vad man har”. Fungerar en sak i ett sammanhang, kan det utnyttjas i andra. Samma ämnen som skickar signaler mellan våra hjärnceller, och då kallas signalsubstanser, skickar ofta signaler mellan celler eller organ i övriga kroppen, men kallas då hormoner. (Och för att skilja dem åt, kapslas hjärnans blodbanor in av en särskild barriär.)

Också våra könsorgan är tämligen lika biologiskt sett – kroppen utvecklas stegvis och återanvänder till största delen samma material (när det än gång bildats) som modifieras (t.ex. äggstockar eller testiklar) än skapar unika vävnader (livmodern och några kringliggande vävnader är allt som skiljer på organnivå). Också våra hormonsystem är mycket lika, där de flesta hormoner förekommer hos både män och kvinnor. (Om än inte alltid i samma mängd eller i samma sekvenser.)

Denna princip är så stark att det utifrån rent biologisk synpunkt talar för en stark tillämpning av ”Occhams rakkniv”, varje genusskillnad som postuleras som ”biologisk” utan övertygande stöd, bör misstros.

När tydliga genusskillnader uppträder, är det ofta förknippat med fenomen som har betydelse för fortplantningsbeteendet. (Annorlunda utseenden eller beteenden i partnerselektion.) Här tycks det finnas lite lägre barriärer mot könsskillnader. Detta syns ju också hos människor, i några av våra associerade genusattribut (bröst, behåring et.c.).

Spermier använder protoner som raketbränsle

För att nå fram till ett ägg att befrukta måste spermier simma en lång sträcka. Det kan handla om tre, fyra dagars oavbruten aktivitet – vilket kräver mycket av en enskild cell som inte har mycket bränsle med sig. Science News berättar nu om att spermier använder protoner som ”raketbränsle” för att få upp farten. Tidigare har man bara vetat att spermiens flagell, dess ”svans” som också fungerar som motor, drivs av vanliga ATP-molekyler, som de flesta celler. Genom att märka anlagen för en särskild kanal, Hv1, med bioluminicens (grönt nedan) har forskarna kunnat fotografera att denna är särskilt rikt förekommande i flagellen.

Bilden tagen av: Yuriy Kirichok

Protoner är ett förhållandevis lättburet bränsle, vilket förklarar hur spermierna kan hålla ett högt tempo under lång tid. Nackdelen, för cellen, är att överskottet av protoner ger den väldigt lågt pH-värde.

Karolinska och hjärtbyten

För några dagar sedan beslutade Rikssjukvårdsnämnden (som är en slags myndighet inom myndigheten Socialstyrelsen) att Karolinska sjukhuset inte längre ska ha tillstånd att utföra hjärtbyten. Mot detta invände – givetvis! – Karolinska sjukhuset och meddelade att de inte kommer att rätta sig efter beslutet.  

Skälen för beslutet, som de anges i pressmeddelandet, är en rangordning av ett antal relevanta faktorer. Bl.a. att vårdgivarna ska ”kunna ge vård som är säker, patientfokuserad, jämlik samt kunskapsbaserad och ändamålsenlig”. Det är nu inte den enda relevanta faktorn – Rikssjukvårdsnämnden hade redan från början bestämt att precis två vårdinrättningar skulle kunna få tillstånd. Detta beslut baserades på andra kriterier – främst antalet transplantationer som utförs, och vad det kostar att upprätthålla kunskap och kompetens på fler ställen. (Vilket man ur medicinsk synpunkt får betrakta som en externalitet, men ingalunda oviktig naturligtvis.)

Men Socialstyrelsens underlag förefaller en smula motsägelsefullt. Först anges med viss emfas att ”resultaten av den aktuella behandlingen hos de olika ansökande enheterna en primär bedömningsaspekt” (sid.16).

Det är bra. Vård ska, enligt lagen, vila på ”vetenskap och beprövad erfarenhet” och utvärdring av genomförd vård är A och O. Vårdkvalitet, mätt enligt strukturerade metoder och baserat på internationell praxis (om sån finns) alltid ska väga mycket tungt. 

Av tre kriterier anges vårdresultatet som det första – och kan till och med vara ensamt utslagsgivande (i det fall skillnaderna är stora). Och, säger Socialstyrelsen, även små skillnader kan tippa resultatet i endera riktningen.

Man har därför bett de ansökande institutionerna ange, som mått på detta, ett femårsgenomsnitt för överlevnaden av patienter som genomgått hjärtbyte efter ett respektive tre år, vilket jämfört med ISHLT:s (International Society for Heart & Lung Transplantation) medelvärde. Dessa resultat har utfallit till Karolinskas fördel:

Sjukhus År 1 År 3
KS 88 88
SU 90 81
UsiL 89 84
ISHLT 86 79

Det visar sig sedan att Socialstyrelsen plötsligt förkastar denna bedömning! Man konstaterar först att alla tre institutionerna ligger över genomsnittet för ISHLT. Men sedan är skillnaderna plötsligt oväsentliga.

Någon tillförlitlig jämförelse av de sökandes vårdresultat går dessvärre inte att göra, eftersom dataunderlaget inte är tillräckligt stort. Socialstyrelsen bedömer mot bakgrund av det ovan sagda att någon rangordning av de sökande inom bedömningsaspekten vårdresultat inte går att göra. (Sid. 18)

Från ”primärt” till oviktigt på två sidor! Och detta på grund av att Socialstyrelsen ställt en otillräcklig fråga! Så övergår man istället till att sätta volymmåttet överst. Och låter detta bli ”stand in” för uppmätt vårdkvalitet:

Detta förhållande, att produktionsvolym i sig kan vara grund nog för att avgöra vilken eller vilka sökande som får tillstånd att bedriva rikssjukvård, bygger på ett antagande om samband mellan volym och kvalitet, det vill säga att ju större produktionsvolym en vårdenhet haft under senare år, desto större erfarenhet och därmed högre kompetens antas man ha. (Sid. 18)

Jag tycker man kan ifrågasätta detta sätt att välja bort mätbara resultat. Men det beslutet visar sig till slut vara utslagsgivande för den slutgiltiga rekommendationen. Därmed framstår nämligen Karolinska sjukhuset som klart mindre lämpat (högst i en ranking jämfört med Universitetssjukhuset i Lund i tre) att jämte Sahlgrenska bedriva hjärtbyten!

Hade vårdkvalitetsresultatet stått kvar som tabellen ovan presenterar, så hade KS kommit högst i två (den viktigaste och den minst viktiga) och UsiL i två (de två ”mitterst” rankade kriterierna). Då hade slutsatsen ingalunda varit given.

Jag tycker inte detta är exempel på god myndighetsutövning. För ett så här viktigt beslut hade kompletterande underlag gott kunnat inhämtas, när skillnaden var så liten. Det tycks, tyvärr, som KS kritik om en oseriös utredning har visst fog för sig.

Och i grund och botten, tycker jag nog att Sverige gott och väl kan ha råd med en ”överetablering” av hjärbyten, med hela tre etablerade platser. Det är trots allt en fråga om en viktig medicinsk verksamhet, där hjärt- kärlspecialiserade kirurgers karriärmöjligheter minskar rätt kraftigt om den koncentreras till enbart två ställen. Det betyder sannolikt sämre rekrytering – vilket i sin tur påverkar kompetens och medicinsk säkerhet negativt. Och det ökar sårbarheten. Vilket inte kunde vara meningen med beslutet.

Hammarström svarar Bard och Cwejman

Idag svarar Expressens ledarskribent Tommy Hammarström på Alexanders och Adams debattartikel om ekofacismen, som jag nämnt tidigare.

Sällan har ett svar så tydligt bevisat att motståndaren har rätt!

Hammarström skriver bland annat:

Ekologisk odling betyder formellt att man odlar utan gifter och konstgödsel. Men omställningen, eller rättare sagt återställningen, griper djupare än så – i grunden handlar den om ett annat förhållande till naturen: att man vill verka med den och inte emot den.

Notera 1: ”Återställningen”. Hammarström försöker sig på att låtsas som om odling enligt vissa godtyckliga principer (motstånd mot fosfater i vissa former, vissa bekämpningsmedel osv.) på något sätt är mer ursprungligt än annat modernt jordbruk. Sanningen är ju att ekologiskt jordbruk är mycket modernt och ett rent lyxfenomen – när vi uppnått en så hög garanterad avkastning att vi kan vraka vissa hjälpmedel.

Notera 2: De som inte är för ”naturen”, är emot den!  Den som till äventyrs tyckte att Bard och Cwejman tog i lite för mycket med epitetet ”-facism”, så är ju dylika svart/vita sätt att resonera om sina meningsmotståndare tämligen avslöjande.

Ja, delar av den ekologiska rörelsen ser det som ett krig, ett krig där människan (utom de själva) står mot ”naturen”. Har ingen aning om Hammarström bekänner sig till dessa, men de finns. Kännetecknande är överdrivna påståenden om människans skadlighet och/eller en gravt romantiserad syn på naturen, uttryckt i kvasifilosofiska (och i regel falska) påståenden som ”djur för inga krig” eller ”människan påminner om ett virus” (populariserat genom filmen The Matrix) och en extrem utvecklingspessimism.

Debatten om religionsämnet

Skolverkets förslag till ämnesplan för religionskunskap har kritiserats av diverse kristna grupperingar och dito medier.

Skolverket skriver bland annat:

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om världsreligioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt. Undervisningen ska ta sin utgångpunkt i det nutida svenska samhället präglat av mångfald rörande livssyn, livsstil och livshållning.

Det är ju utmärkt!

Vad kritikerna reagerar på är dock frånvaron av en utpekad särställning för kristendomen. I dagens kursplaner står det nämligen:

…En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. … Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret.

I och för sig är det ju lätt att hålla med om påståendet att ”västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar”, men dock inte till det bättre. (Som också Christer Sturmark med flera från Humanisterna påpekar på SvD Brännpunkt.)

Men ett sådant kritiskt förhållningssätt att elever lär sig ifrågasätta historielösa påståenden om att kristendomen på något sätt skulle ha att göra med att Sverige har infört demokrati, jämställdhet, religions- och yttrandefrihet och numera anser att hbt-personer ska vara lika inför lagen, lär det – tyvärr! – inte vara fråga om oavsett kursplan.

Det är alltså värt att notera att ämnesplanen ingalunda förhindrar att man lägger stor vikt vid att förklara den kristna tron i allmänhet och den protestantiska varianten i synnerhet. Det föreskrivs bara inte att just det ska vara syftet med ämnet – men även en ärkehumanist som jag skulle se en sådan tonvikt som rätt naturligt.

Precis som en atlas i regel utgår från det land – eller åtminstone den världsdel – där den tillverkats och sålts, är det knappast en nackdel (och inte heller ett värdeomdöme om innehållet) att undervisning utgår från det som rimligen kan antas vara mest välkänt för eleverna. Man får anta att det upplägget kommer att vara gängse i de flesta praktiska fall, liksom påverka utformningen av läromedel med mera.

Mental kollektivanslutning

Men det räcker inte, för kritikerna. Det har blivit en symbolfråga. Det är ju – sedan länge – inte längre sant att Sverige är ”ett land där de flesta är kristna”, oavsett hur ofta det påstås.  Men den mentala kollektivanslutningen till statskyrkan pågår fortfarande för fullt. Tyvärr även bland dem som borde veta bättre.  

Jan Björklund säger enligt tidningen Dagen:

– I Sverige är det en liten minoritet som anser sig vara ickekristna och tillhöra andra religioner.

Kravet att tillhöra en annan religion för att beviljas utträde ur statskyrkan avskaffades – på liberalt initativ – 1952.  Vore ju kul om även Björklund vore uppdaterad på den punkten…