Låt oss prata biologi (Del I)

Något jag verkligen ogillar är självrättfärdigheten hos de som vill kidnappa vetenskapen biologi som stöd för sina åsikter om genus och genusskillnader. Jag har ofta varit med om att personer med tämligen grunda kunskaper i ämnet tagit förgivet att jag, som i botten är humanist, vet mindre än dem om biologi och att de därmed med automatik kan åberopa det till stöd för påståenden som går helt stick i stäv med vedertagen kunskap.

För min del är det biologin som jag tycker ger det allra starkaste stödet till en likhetsfeministisk inställning. Det betyder inte att det helt saknas skillnader. Det betyder att en närmare kunskap om de skillnader som finns, visar att dessa är nästintill betydelselösa i jämförelse med betydligt viktigare och utslagsgivande individuella faktorer.

Vad som utgör relevant biologi är inte en gång för alla givet. Det tycks dock finnas tre områden som dyker upp oftare än annars. Det är inte så svårt att se varför. Det första är de iakttagbara och lätt igenkännliga kvalitativa skillnader i sånt som längd och vikt, som de flesta tycks mena visar distinkta och signifikanta könsskillnader. Det andra är reproduktiva skillnader, från ren anatomi till beteende. Och det tredje området är hjärnan, det organ som givetvis betyder allra mest för homo sapiens specifika karaktär.

Jag avser behandla vart och ett av dessa. Dock tänker jag börja med ett lite mer generellt resonemang om varför alla möjliga olika hypoteser om eventuella skillnader redan från början bör misstros, åtminstone till dess de samlat så pass mycket stöd att det är klart att det inte beror på dåliga data eller rena fördomar.

Könsskillnader kostar

Det är helt enkelt så att könsskillnader kostar ett genetiskt pris. Evolution innebär ju gradvis selektion av genetiska anlag som ger individen fördelar framför andra genetiska varianter inom samma art. Könsskillnader medför då en åtminstone potentiell komplikation – varje anlag som skiljer sig åt mellan hanliga och honliga individer inom en art, komplicerar selektionsprocessen. Att bära omkring på överskottsinformation – information som inte har någon betydelse och till och med kan vara skadlig (minska fenotypens funktionalitet, om man så vill) om den uttrycks – är inte heller utan ett pris.

Därför är i regel könsspecifik genetisk information begränsad. Hos såväl däggdjur som fåglar och vissa reptiler är det som regel en kromosom (en av ett par i en komplementär kromosomuppsättning) som innehåller specifikt könskiljande anlag, medan merparten av arvsmassan är den samma för både hanar och honor. (Dock finns exempel på enskilda däggdjursarter som helt tappat Y-kromosomen.)

Det är också därför det finns all anledning att förmoda att hanar och honor, eller män och kvinnor, är lika tills det finns påtagliga indikationer på något annat. Det kostar ofta mindre att utrusta individerna med organ eller egenskaper som inte kommer till användning, än att öka den andel av genuppsättningen som är (könsbaserat) komplementär. Ibland kan organen vara rudimentära, underutvecklade – men finnas där. I andra fall helt funktionsdugliga, men inte ”i bruk”.

Ett exempel: Vi män (i betydelsen y-kromosom-innehavare) inom arten homo sapiens föds med inte bara yttre ”spenar” (bröstvårtor) utan också med hela den uppsättning av inre organ som krävs för att kunna ge di – men vi får vanligen ingen användning av funktionen på grund av att vi inte utsätts för rätt hormoner (eller snarare, i rätt doser) för att den ska aktiveras. Å andra sidan är det inte svårare att aktivera än att i stort sett vilken nybliven pappa som helst kan försöka med hjälp av lite ihärdighet och möjligen en karta p-piller.

En fråga om genetik?

Människans Y-kromosom innehåller ca. 2 procent av den genetiska informationen i en genomsnittlig cell. Men det är ett relativt trubbigt mått, eftersom vissa anlag kräver avsevärt mer plats än andra. Uppgifterna om antalet gener på Y-kromosomen varierar, men enligt Ensambl är det 73 gener som kodar för 23 specifika protein. (Ett par gener är dessutom identiska mellan Y och motsvarande X-kromosom.)

Detta kan tyckas väldigt lite – och det är väl min huvudsakliga poäng. Dock ska det inte – särskilt inte något enskilt mått – övertolkas. Gener kan reglera andra geners uttryck, och den sammanlagda kombinationen av könsskiljande genuttryck kan därför mycket väl vara mer avancerad och informationsrik än som framgår bara av att räkna antalet gener på Y-kromosomen. Men i vilket fall som helst kan det knappast finnas utrymme att koda in alla de många och varierande genusskillnader som bollas fram och tillbaka under namnet ”biologiska könsskillnader”.

Varför ändra det som fungerar?

Överhuvudtaget är våra kroppar – och alla levande djurs – fyllt av återanvändning av fungerande lösningar från det allra minsta till det allra största. Genetiken ger en enorm möjlighet till variation – men den är inte helt ändlös. I regel handlar det om att ”ta vad man har”. Fungerar en sak i ett sammanhang, kan det utnyttjas i andra. Samma ämnen som skickar signaler mellan våra hjärnceller, och då kallas signalsubstanser, skickar ofta signaler mellan celler eller organ i övriga kroppen, men kallas då hormoner. (Och för att skilja dem åt, kapslas hjärnans blodbanor in av en särskild barriär.)

Också våra könsorgan är tämligen lika biologiskt sett – kroppen utvecklas stegvis och återanvänder till största delen samma material (när det än gång bildats) som modifieras (t.ex. äggstockar eller testiklar) än skapar unika vävnader (livmodern och några kringliggande vävnader är allt som skiljer på organnivå). Också våra hormonsystem är mycket lika, där de flesta hormoner förekommer hos både män och kvinnor. (Om än inte alltid i samma mängd eller i samma sekvenser.)

Denna princip är så stark att det utifrån rent biologisk synpunkt talar för en stark tillämpning av ”Occhams rakkniv”, varje genusskillnad som postuleras som ”biologisk” utan övertygande stöd, bör misstros.

När tydliga genusskillnader uppträder, är det ofta förknippat med fenomen som har betydelse för fortplantningsbeteendet. (Annorlunda utseenden eller beteenden i partnerselektion.) Här tycks det finnas lite lägre barriärer mot könsskillnader. Detta syns ju också hos människor, i några av våra associerade genusattribut (bröst, behåring et.c.).

Annonser

På stenåldern…

Jag tycker generellt illa om argument om hur vi borde bete oss idag som baserar sig på påståenden om att ditten eller datten har en historisk orsak, en ”så har vi alltid gjort”-variant. En särskild klass av sådana argument, särskilt frekvent förekommande i genusdebatten, är de som handlar om hur vederbörande föreställer sig att människor handlade på stenåldern.

Som om det skulle spela någon roll idag. (Om inte argumentets avsändare dessutom själv bor i ett tält av djurhudar och gör sina egna stenredskap kan argumentet inte annat än undergräva trovärdigheten. ”På stenåldern använde vi inga datorer, så logga ut och gå och stryp en björn till kvällsmat du…”) Det stör mig dessutom än mer att det som regel är argument som bara handlar om personens fantasier om stenåldern, eller uttjatade klichéer.

Jag provade en gång att argumentera emot med ironi – att våra moderna seder med kräftskivor och andra kalas på hösten var ett socio-biologiskt arv av att stammarna av jägare och samlare som följde efter bytesdjuren på deras vandringar under den senaste istiden stötte ihop när de drog sig söderut på höstarna, och stråken ”klämdes ihop” mellan centraleuropas bergskedjor, och då passade på att festa, umgås och ha sex med varandra (och eventuellt också ingå ”varaktiga parrelationer”, om nu sådana fanns…).

Jag fick bara till svar: ”Skärp dig, du är inte rolig”.

Fast det är allt lite tråkigt när det kommer artiklar som spelar en i händerna. Klichén som säger att ståldersmännen lämnade sina stenåldersfruar i grottan att ta hand om stenåldersbarnen medan de modigt tog sina spjut och tävlade om att fälla den största mammuten fick sig just en törn.

”Dads in early human species would have aided in carrying children, as well as in their bathing, feeding, playing and teaching them the lessons of prehistoric life”, skriver Lee Gettler vid Northwestern University’s institution för antropologi i en artikel i American Anthropologist berättar Discovery News.