Konsten att förlora en debatt

Imorgon, 21:a mars, kommer riksdagen att rösta om Polisen ska få fortsätta att ha så gott som obegränsad tillgång till uppgifter om  privatpersoners telekommunikation och internetanvändning.

Som tur är kommer riksdagen att rösta ned detta förslag.

Riksdagen kommer nämligen – med all sannolikhet – att rösta ja till lagförslaget om ”trafikdatalagring”.

Vad för något? Du trodde – som så många andra – att det är införandet av lagen som är problemet. Jo, jag förstår att du är förvirrad. Du är inte ensam. I alla fall inte helt. (Men som tur är, är ni inte många heller. Jag återkommer till det…)

Så här är det. Trafikdata finns redan. Polisen får redan ut den, utan problem, av nästan alla it- och telekomoperatörer. (Utom några få, med ett litet antal kunder, som av ett eller annat skäl så gott det går undviker att lagra data. Men de är få och de är små.)

Så – att rösta ”nej” till förslaget i riksdagen är inte ett sätt att stoppa någonting alls. Tvärtom. Det är en röst för att låta polisen få ut uppgifter utan hinder, utan prövning och utan insyn. 

Det är detta som är så märkligt. Det finns – eller fanns, jag tror den är död nu – en spontan, oorganiserad och genuint folklig ”integritetsrörelse” i Sverige. Den uppstod med FRA-debatten. Sedan dess har de självutnämnda ledarna för den jobbat hårt på att göra sig så irrelevanta som möjligt.

Förlora debatten så fort som möjligt, så stort som möjligt!

Om du börjar en debatt med att säga något som omedelbart avslöjar för alla som vet vad debatten handlar om, att du inte gör det. Och om du sen raskt följer upp med att föreslå något som egentligen leder till raka motsatsen till det du vill. Och om du också gärna avslutar med att förolämpa och förtala en hel del av dem som tycker som du (men, som sagt, vet vad debatten handlar om och inte föreslår något kontraproduktivt) – förtjänar du då något annat än att förlora, stort och spektakulärt?

Nej, givetvis inte.

Det är där vi är nu. Den genomsnittliga debattartikeln, blogginlägget eller mejlet om datalagringsdirektivet innehåller allt av ovanstående. Låt oss därför gå, å vad sägs om 30 år tillbaka i tiden?

Statliga Televerket, anno 1980

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Det finns nu inget internet. Mobiltelefoni kommer om något år att lanseras (för annat bruk än i polisens ”radiobilar”) under namnet ”Nordisk MobilTelefoni (NMT, eller ”1G” som vi kanske skulle kalla det retroaktivt, fast det egentligen redan var tredje generationen teknik.) En genomsnittlig mobiltelefon väger 4 kg.

Statliga Televerket har fortfarande monopol, men det börjar ifrågasättas. De grå standardtelefonerna, som man inte fick äga utan lånades ut tillsammans med abonnemanget, har så sakta börjat ersättas av nya och piffiga modeller – men inom några år ska det helt braka samman, när privata aktörer börjar sälja alla möjliga telefoner utan godkännande!

Televerket var ingenting om inte noggranna. En vanlig abonnemangsfaktura specificerade exakt hur många minuter och sekunder de samlade samtalen varat, och till vilka riktnummerområden (det kostade nämligen olika). För en liten merkostnad, kunde man få en total specifikation över varenda samtal – hur länge det varat och till vilket nummer osv. Mer än en familj som överraskades av ovanligt höga teleräkningar, när barnen ringt för mycket till ”heta linjen” har säkert gjort det.

Och självklart har Polisen ända sedan Televerkets tillkomst också insett att man kan ha nytta av att veta om X ringt Y. Alla som tror att statliga Televerket hindrade dem från att få ut lika detaljerade samtalslistor som abonnenterna kunde få, hand upp? Nej, just det. ”Trafikdatalagring” är ingenting nytt.

Det Televerket sysslade med då, det sysslar fortfarande i princip varje it- och telekomoperatör med idag. Både att notera trafiken och lagra uppgifterna och att lämna ut den till Polisen. (Som sagt, utom ett fåtal. Om ens de klarar att helt undvika det…)

Ett företag som på något sätt har avgiften kopplad till användningen, måste nämligen det. Om inte annat så för att kunna styrka sina krav på abonnenten om fakturan inte betalas. (Spårbarhet.) Alltså lagras uppgifterna. Alltså kan de lämnas ut. Och det gör de.

Det som bara alltför gärna kallas för ”införande av massövervakning” har alltså redan skett. Sen typ 1950.

Det är typiskt dåligt när den händelse som ens argument ska skrämmas med, redan har passerat åldern på nästan alla det ska övertyga.

”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”

Det är klart att man kan vilja vara emot det här. Man kan vilja att en sådan lagring inte får ske alls, eller åtminstone inte mer än för företagets behov och sen förstöras, inte kunna lämnas ut.

Ja, men då är det också upp till den som vill det att lägga fram ett sånt förslag. ”Nej till datalagring” är inte det. Det är, som sagt, faktiskt raka motsatsen – nämligen ”ja till fortsatt oregelerad utlämning till Polisen”.

Det är typiskt dumt att föreslå raka motsatsen till vad man egentligen vill åstadkomma.

Och det är, med tanke på Sveriges försening med införandet och inte minst riksdagens senaste beslut för ett år sedan om bordläggning i 12 månader, lite sent att inte ha kommit upp med det förslaget.

Det är inte som det inte framgått att utlämning redan sker. I till exempel utredning, proposition och betänkande.

När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet för en hel del år sedan, satte vi vid något extra debattsuget årsmöte upp en skylt med texten: ”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”. Det var en liten påminnelse om att debatten bör handla om det som debatten handlar om, nämligen vilka förslag man ska besluta om.

Det är så lätt att glömma.

Om man inte på fem år* kan formulera ett förslag som faktiskt innebär att man får som man vill, för den händelse att någon skulle vilja rösta för det, kan man inte direkt klaga på att inte tas seriöst.

(* Utredningen kom 2007. Nu är det 2012.)

”Ropen skalla! Vargar komma!”

Det är ju inte första gången det här händer.

IPRED skulle – förklarades med fullkomlig säkerhet – leda till att varje användare som någonsin laddat ned så mycket som en olaglig jingel, dömas till bötesbelopp stora som den grekiska statsskulden. Privata polisarméer i Hollywoods tjänst skulle storma in i människors hem i gryningsräder för att förhöra farmor om hon följt §36 A, stycke IV i användaravtalet.

Det blev varken privata polisarméer eller fantasiböter. Det blev inte ens några spektakulära utlämnanden av uppgifter om privatpersoner (och antipiratbyrån packade ihop sin verksamhet).

Varför blev det inte så? Därför att svensk rättstradition inte innehåller allt det som man sent om natten genom konsumtion av amerikanska polisserier kan få för sig.

ACTA skulle – förklarades med lika stor säkerhet (trots att det ju ansågs vara hemligt…) – hota yttrandefriheten, leda till att Tullen norpar iPod:ar och iPad:ar till höger och vänster och (det mest bisarra) att hemliga kommittéer skrev om länders lagar, när som helst, utan insyn.

Också det mesta av dessa felaktigheter – särskilt det där med hemlighetsmakeriet – har redan börjat tas tillbaka.

Jag ska avslöja en sak. Det är typiskt dumt att börja en debatt med att avslöja att man inte vet vad den handlar om, utan bara hittar på.

Ändå tycks det som om integritetsdebatter måste följa samma formell. De flesta som uppträder, måste ha högt tonläge och måste påstå att just detta, just nu, hotar allt som är gott.

Och följaktligen är alla som inte ropar att ”vargen kommer”, i själva verket i färd med att snitsla vägen till barnkrubban med fläskkotletter för att locka dit maximalt med vargar!

Och så förlorar man debatten. Och så kommer inte vargen. Den gången. Och så kommer en ny debatt. Och så förlorar man den. Och så kommer inte vargen. Den gången. Heller.

Men ingenstans har detta lett till minsta självinsikt och omprövning?

Verkligen?

Nej, tvärtom, för varje gång har tonläget höjts något, övertygelsen om att man är frihetens fanbärare befästs – genom glada tillrop till varandra (på samma bloggar, som upprepar varandras budskap i evig kretsgång…)

Det saknas inte hot mot integriteten

Det är inte det att jag anklagar alla som engagerat sig mot någon av dessa frågor för att vara opåläst. Nej, med tanke på hur mycket det skrivits, bloggats, twittrats et.c. så finns det energi och engagemang så det räcker.

Det är bara det att för att vara påläst, är det typiskt bra att inte bara läsa varandras alster, utan också, åh, till exempel förslaget det handlar om?

I så fall hade samtliga dessa grundläggande, pinsamma misstag kunnat undvikas. Enkelt. Inget av det har egentligen varit särskilt svårt att ta reda på (som att de ”privata poliserna” var ett påhitt och handlade om Kronofogden, att ACTA inte var hemligt osv.)

(Hade det kunnat undvikas, hade man inte heller fjärmat sig från en massa potentiellt allierade beslutsfattare. Dvs. dem som man nu försöker påverka genom att kalla vid öknamn. Typiskt dumt sätt att vinna sympati…)

Det är inte det att allt är frid och fröjd. Det saknas verkligen inte hot mot integriteten…

Så vi har trafikdatalagring, vad gör vi nu då?

Vi har lagring av trafikuppgifter. De lämnas ut till Polisen. Vad gör vi nu då?

Jo, det första steget bör vara att reglera när utlämning får ske vad som får lämnas ut*. (Och det gör ju propositionen.)

Idag finns det, kortfattat, två grunder. Dels utlämning av uppgifter om enskild där det finns en konkret, skälig misstanke. Denna utlämning sker enligt Rättegångsbalken (RB). Det är bra, därför att Rättegångsbalken innehåller många centrala, fungerande skydd mot onödiga intrång, så som:

– Domstolsförhandling

– Allmänt ombud som företräder den som det berör

– Krav på skälig misstanke

– Innebär tydligt, spårbart beslut och medför god möjlighet till uppföljning

Dels finns utlämning enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation (LEK). Det är mindre bra. Där är kraven betydligt mindre rigorösa. Det behöver inte föreligga någon konkret misstanke, det förs ingen förhandling eller prövning om behovet överstiger allmänintresset osv.

Här finns en uppenbar fråga att ta itu med. Kraven på utlämning enligt LEK måste stramas åt. Åtminstone måste en prövning ske. Och, även om inte hela RB:s skyddsapparat kan tas in, så behöver kriteriet stramas åt.

Här kommer att komma en debatt i vår. Detta är nämligen föremål för en kommande proposition.

Här finns alltså en möjlighet för en mer sansad debatt – utan obefogade påhopp, onödiga överdrifter, missförstånd osv.

Mitt stalltips?

Det finns de som kommer att göra allt för att undvika en sån debatt.

Det sorgliga är bara att de säger sig (och tror sig) värna om integriteten i Sverige.

– – – –

Edit, ons 13:53:

Blev uppmärksammad på att jag sent igår skrev fel. Jag skrev att den förhandenvarande propositionen reglerade när trafikdata får lämnas ut. Det var ett misstag (det är vad som behandlas i den proposition 2011/12:55 som nämns senare.) Jag syftade snarare på att genom ändringen i Lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse att de exakta uppgifterna som ska lagras, ska bestämmas i en förordning (utfärdad av regeringen). Det skäper istället ”vad”, men inte ”när”.

Beklagar misstaget.

 

Annonser

Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

The Rights are in the ”I” of the Holder

(Ursäkta den putslustiga rubriken.) Mårten Schultz på Juridikbloggen skrev häromdagen ett inlägg om djurrätt – som väl egentligen (med sarkasmdetektorn påslagen) främst handlade om Attunda tingsrätts påfund att tilldela staten som rättssubjekt mänskliga rättigheter. Jag finner ingendera frågeställningen överdrivet svår.

Rättigheter ser jag i grunden som filosofiska konstruktioner, med det enda hållbara anspråket på universell normativitet att när rationellt kapabla varelser väl kan skapa och bruka rättighetsbegreppet ligger det i deras långsiktiga intresse att göra det.

För att förstå begreppet bättre, och lättare kunna avgöra vilka entiteter som kan omfattas av det, måste man se det i ett helhetsperspektiv. Poängen med rättigheter är att kunna påverka individers handlande – inte enbart eller ens främst rättighetsinnehavaren, utan tvärtom alla andra. Av en rättighet, följer skyldigheter som alla andra kapabla subjekt är moraliskt skyldiga att respektera. Skyldigheterna fungerar som rättighetens invers. (Något förenklat i alla fall.)

Rättigheter och skyldigheter hör ihop. De kan inte fungera ensidigt – det är därför rättigheter är meningslösa för subjekt som inte är kapabla att utöva dem och/eller kapabla att leva upp till skyldigheterna som följer av andras rättigheter.

Kommen så långt i diskussionen, kommer ofta indignerade invändningar. Här antyds ju klart och tydligt att ”icke-kapabla” – så som t.ex. barn eller kanske vissa mentalt handikappade – inte skulle ha rättigheter! Men bortsett från den sköna känslan av rejäl moralisk indignation, har invändningen inte mycket som talar för sig. Till att börja med accepterar de flesta av oss att barn och mentalt inkapabla inte ska ha fullt ansvar – och inte full handlingsfrihet – utan får stå under förmyndares överinseende.

För det andra måste man komma bort från synen att rättigheter (i denna betydelse) kommer som ett enda paket – det kan handla om olika saker. För de mest grundläggande rättigheterna, som att vara fri från våld, kräver det inte mycket eftertanke att inse att dessa måste omfatta alla entiteter som kan ses som människor, eller också skulle de inte fungera alls.

(Här brukar jag presentera ett tankeexperiment som går ungefär som följer. Antag att rätten till liv vore underkastad mental kapacitet. Jag får nyss om att min ärkefiende professor Moriarty kommer att hålla ett maratonföredrag i sitt favoritämne, de indoeuropeiska språkens filologi. Efter de första sex timmarna samlar jag mina hejdukar och drar till föreläsningen. Väl där visar han alla de tecken på utmattning jag räknat med – tankspriddhet, problem att uttala ens enkla ord på sanskrit och en hel del svamlande. Mitt i en stammande, förvirrad utsaga skjuter jag honom och nämner alla i salen som vittnen på att han drabbats av demens. Även om jag blir ställd inför rätta, förklarar jag mitt handlande med att jag tolkat tecknen – som alla vittnen kan intyga – som demens snarare än trötthet, och förnekar att jag visste något om hur lång föreläsningen varit – och kommer därför undan tack vare ”rimligt tvivel”.)

En del liberaler tycks reflexmässigt ha problem med detta resonemang, eftersom det betyder att den fenomenala, liberala skapelsen av individuella rättigheter skulle följa av en kollektiv egenskap – att vara människa. Jag har svårt att förstå det, det är ju talande att det är just ”mänskliga rättigheter” vi kallar dem. De alla mest fundamentala sådana, och däri ingår rätten att inte genom våld berövas sitt liv, måste således appliceras artvis. Andra kan vi ta tid på oss för att avgöra efter mer sofistikerade kriterier – så som vi redan sett görs med självbestämmande i framför allt ekonomiskt hänseende.

Djur och rättigheter

Kan således djur ha rättigheter? Min käre katt till sambo, Alf, protesterar både påtagligt och högljutt när han tycker jag underlåter mina skyldigheter mot honom – en tom matskål, att bli lämna ensam, att inte bli kliad under hakan eller bakom örat när jag har en hand ledig. Och visst skulle jag säga att jag är skyldig honom att sörja för dessa behov. (I rimliga mängder.) Men följer det av att han har en rättighet till det?

Nej, djur kan inte utöva några rättigheter. Att säga att ett djur har rättigheten X är därför meningslöst – det förändrar ingenting, det får inga följder vare sig för deras inbördes handlande eller deras relation till människor. Även om vi genom att ta inversen av skyldigheterna kan att skapa virtuella rättigheter, är det onödigt när det betydelsefulla i själva verket är skyldigheterna för människor.

Vi kan ha skyldigheter mot djur – och det tycker jag att vi har, därför att vi som ansvarskännande individer kan inse att det finns fördelar med att behandla djur på ett värdigt sätt – men då följer dessa skyldigheter enbart av vår insikt om detta, och inte av imaginära rättigheter. Vi behöver inga rättigheter i ekvationen, så i Laplace anda, förkastar vi onödiga hypoteser.

Det känns inte som en orimlig tanke att det kan finnas lägen när ett juridiskt ombud för djur vore en alldeles utmärkt lösning på potentiella problem. Givet att det i situationen går att någorlunda entydigt enas om vilka skyldigheter vi människor rimligen borde iaktta mot djuret (djuren) ifråga, så går det ju att utse ett ombud att bevaka att skyldigheterna efterlevs. Där är vi inte, men för åtminstone en del djurarter som tycks ha både intelligens och empati, men samtidigt är starkt hotade tycker jag att det vore högst önskvärt. Och åtminstone för djur som vi accepterar som våra husdjur, ingår vi i någon mening närmast ett kontraktslöfte om att ge dem säkerhet och omvårdnad – alldeles oavsett djurets mentala förmågor.

Det skapar inte heller några etiska konflikter med att vi dödar och äter (eller på annat sätt exploaterar) djur, åtminstone under vissa omständigheter. Postulerar vi inga rättigheter, utan iakttar skyldigheter därför att vi som människor anser det riktigt, ligger det ingen motsägelse i det.

Stater och rättigheter

Så kan stater ha rättigheter, i den mening som vi normalt tänker på som ”mänskliga rättigheter”? Det är inte alls orimligt att tänka sig. Stater kan liksom föreningar och företag vara självständiga rättssubjekt. De kan ingå avtal, och av dessa avtal kan följa kontraktsrättigheter osv. Det tycks inte föreligga några hinder för kollektiva entiteter som företag, föreningar eller stater att utöva dessa.

Det är ju enkelt att förstå, för genom enkel reduktionism är ju en förening av människor – vilken som helst – aldrig något annat än de individer som företräder den. Men reduktionismen kan inte drivas så långt, att vi eliminerar föreningen som entitet – för genom den kan uppstå nya rättigheter som inte är identiska med individernas.

Även här är det mer en fråga om vilka rättigheter som därmed blir nödvändiga att tillerkänna stater. Jag ansluter mig till i grunden samma syn på staters funktion, som den amerikanska oavhängighetsförklaringen – att de är skapade av och för människor, för att fylla vissa rimliga behov och tillvarata gemensamma intressen, och att när de inte längre fyller dessa behov eller rent av motverkar dem, förlorar de sitt berättigande.

Vi kan redan där se åtminstone ett embryo till ”rättighetskatalog”, och den är starkt begränsad i förhållande till mänskliga individer. I synnerhet mot de egna medborgarna – som den har många skyldigheter mot. Något starkare rätt kommer den att ha mot andra länders medborgare, delvis därför att den därigenom agerar som stand-in för sina medborgares räkning.

Med detta sagt, känns det inte givet att Attunda tingsrätts beslut i det aktuella fallet är rimligt – men det beror i så fall mer på hur man tolkar statens rättighet i det specifika fallet, än att blotta tanken att staten skulle kunna ha rättigheter visavi sina enskilda medborgare är filosofiskt otänkbar.

Bekämpa mödradödligheten

En nära vän födde barn i söndags. Ingen i vår gemensamma vänkrets har sagt annat än grattis, lycka till, vad underbart ända sedan det blev känt att hon var gravid. Att vänta barn är – i Sverige – tryggt och säkert. Mödradödligheten är, om inte helt obefintlig så extremt sällsynt (1:17 400). Man kan kosta på sig att vara glad utan ett stygn av oro.

I andra delar av världen är det inte så. Värst utsatta är så klart fattiga, krigsdrabbade länder –  Afghanistan, Tchad, Sierra Leone, Kongo Kinshasa, Niger har alla en mödradödlighet runt en per tio gravida kvinnor. Men även i länder som inte är drabbade av krig kan mödradödligheten vara chockerande hög. Att få beskedet ”du är med barn” är för många kvinnor i fattiga länder som att få veta att man drabbats av cancer.

Globalt sett dör över 500 000 kvinnor varje år. Bra statistik finns på svenska FN-förbundets sajt Globalis eller på utmärkta Gapminder.org.

Trots att det hade kostat rätt lite att sänka mödradödligheten ganska mycket, med förhållandevis enkla åtgärder, är det inte politiskt prioriterat. Och ett stort motstånd finns mot den allra värsta dödsorsaken – aborter. Aborter utförs, vare sig myndigheterna vill eller inte. Frågan är bara hur. Av en medicinskt utbildad person med sterila redskap eller av en kvackare med en böjd klädgalje? Illegala aborter skrödar liv och det finns bara ett sät att minska dödligheten – att legalisera dem.

RFSU samlar idag, 8:e mars, en ”barnvagnamarsch” från Kungsträdgården till Mynttorget och presenterar sina krav för biståndsministern. Alldeles rimliga och enkla – men extremt viktiga för att rädda liv. Kom dit kl. 12.00 – eller ta en minut att klicka i det symboliska deltagandet via nätet.