Ett skepp kommer lastat – med hat?

Jag är övertygad om att många av dem som bidragit med pengar eller på andra sätt i insamlingen till aktionen ”Ship to Gaza” har gjort det av djupt kända och ärliga, humanitära motiv. Jag är dock lika övertygad om att ledningen för kampanjen handlar med helt andra avsikter. Frågan är hur många som blivit grundlurad av ”Ship to Gaza”?

Ju mer konvojen närmar sig den brännbara situationen då man rent faktiskt ska förslka bryta blockaden, desto mer har också retoriken ändrats och avslöjar allt mer av de motiv som verkligen styr de inblandades handlande. Det hela handlar om att trotsa Israel och markera mot dess rätt att existera om stat, än några ädla humanitära skäl.

Säkerligen är en hel del av dem som deltar genuint okunniga om såväl folkrätt (blockader är i sig inte med nödvändigt rättsvidrigt, som de flesta tycks ta för givet, och denna blockad är om än inte erkänd så de facto accepterad av det internationella samfundet) som om det faktiska läget i Gaza.
 
Den israeliska armen, IDF (Israeli Defence Force) släpper varje dag (utom då strider pågår, av lätt insedda skäl) igenom mellan 60 och 90 lastbilar med mat och medicinska förnödenheter. IDF lämnar rapporter på nätet om alla transporter som godkänns. Vid ett antal tillfällen har det också godkänts transporter med material som inte anses direkt livsnödvändiga – så som kläder, byggnadsmaterial, bränslen et.c. (som inte släpps igenom dagligen, efterom t.ex. bränsle ockå kan användas som vapen).
 
Det ger så klart inget överflöd direkt, men om maten räknas om per invånare är det i alla fall igenomsnitt ca. 1 kg/dag. Det är väl över svältranson. (Här är det lämpligt att ge reservation – detta är vad som släpps igenom de israeliska spärrarna – någon garanti för att det verkligen når civilbefolkningen, kan inte ges. Hamas har flera gånger stört transporter eller ”rekvirerat” dem för eget bruk…)
 
Israel blockerar inte generellt inflöde av livsnödvändigheter i Gaza. De har anvisat konvojen att angöra den israeliska hamnstaden Ashod, där lasterna kan lossas, inspekteras och lastas om för transport till Gaza. Det finns alltså en helt fredlig, anvisad väg för att nå fram – om humanitära intressen hade varit det verkliga motivet.
 
Det är det nu inte. Det verkliga motivet är att demonstrera mot Israels existensberättigande.
 
En stat som är angripen eller ligger krig med en annan stat kan blockera dess hamnar. Det finns protokoll för hur detta ska hanteras. All sjöfart som trotsar blockaden, kan då riskera att uppbringas – eller i värsta fall till och med sänkas. I undantagsfall kan en blockad ske under fredstid – vilket i så fall naurligtvis kan bli föremål för fördömande från världssamfundet, om den anses orättfärdig. Men det kan också ske med alla parters goda minne – som utvidgandet av FN-missionen UNIFILs mandat i Libanon, där svenska kustkorvetter under 2006-2007 deltog i inspektioner av sjötrafik för att stoppa inflödet av vapen.

Blockader är alltså något som förekommer, och kan vara rättsligt sanktionerat, i internationell rätt.  Vill man protestera mot dem, civilt, kan man göra det. Vill man få dem upphävda på någon rättslig väg, vänder man sig till världsamfundet. 
 
Nu ligger inte Israel i krig, eftersom det saknas en statlig motpart – det existerar ingen palestinsk stat och har aldrig gjort det. Om det kan man ha delade meningar – man kan önska att det funnes en sådan stat osv. – men det är en realitet. (Och situationen hade säkerligen sett annorlunda ut, om det hade funnits en stat – en stat som också kunde sätta stopp för irreguljärt bruk av militärt våld.)  Men Israel har, som alla stater rätt att skydda sitt territorium och sin befolkning mot angrepp – från stater såväl som från irreguljära militära organisationer som Hamas.

Blockaden mot Gaza som Israel uprätthåller accepteras, därför att den är en följd av deras rätt att skydda sig mot Hamas väpnade angrepp. Att blockera vapensändningar är den enda möjligheten att göra detta.
 
(Den innebär dessutom att Hamas – som regelmässigt begår övergrepp mot civilbefolkningen i Gaza – något hindras från att fortsätta med det.)
 
Israel har som sagt på alla sätt konstruktivt verkat för att även ”Ship to Gazas” förnödenheter ska nå civilbefolkningen. Givet att konvojen angör en israelisk hamn och underkastas inspektion. Men från konvojens sida vägrar man och planerar att försöka bryta blockaden.
 
Därmed bevisar man att humanitära motiv aldrig varit det verkliga skälet bakom verksamheten. Genom att vägra erkänna blockaden, säger man att Israel inte har samma rätt att försvara sig som andra länder har. Flera av de deltagande svenskarna uttalar sig i revolutionsromantiska tongångar. Det är uppenbart att de inte heller enbart befinner sig där av altruistiska skäl. Undrar hur många av givarna som låtit lura sig?

Annonser

Intressant om Israel och demokratins utmaningar

Under förmiddagen (15/3) var jag på seminarium, arrangerat av min arbetsgivare Folkpartiet och Proventus/Robert Weil, om Israel. Inbjuden gäst var rabbi Michael Melchior. En otroligt begåvad talare, tänkare och inspiratör för fredsprocessen. En ortodox rabbin som kritiserar det ortodoxa etablissemangets roll i Israel, före detta ledamot av Knesset och minister i flera regeringar, som kritiserar den politiska apparatens misslyckanden.

Varför röstar människor på extrema partier? På grund av en extrem situation. Rabbi Melchior påminde om att när Osloavtalet skrevs 1993, baserad på en tvåstatslösning med ömsesidigt erkännande, stöddes det av fem procent av Israels medborgare – även om de flesta trodde, förväntade sig, att det skulle bli genomfört med stöd av USA och Europas länder.

Men fredsprocessen spårade ur. Våld har följt i spåren på mer våld. Denna utveckling drivs fram av små extremistiska grupper inom vardera befolkningen.

Idag är situationen en annan. 84 procent av Israels befolkning stöder en tvåstatslösning och vill få ett slut på våldet. Siffrorna är ungefär de samma på den palestinska sidan. Majoriteten är överväldigande – men ändå har de religiösa extremisterna ett inflytande de inte förtjänar.

Våld i kombination med religiös ortodoxi skapar en explosiv blandning.

Rabbi Melchior berättade, apropå fredsprocesser, att han läst en predikan av den norske rabbinen i samband med unionsupplösningen 1905. Trots att rabbinen bara varit i Norge tre månader, predikade han med full styrka om konflikten där han också fördömde svenskarna med religiöst inspirerade ordalag.

För rabbi Melchior var exemplet menat att tala om att situationen mellan två länder, beredda att gå i krig mot varandra, kan förbättras. För mig som sekulär humanist, blir det istället så klart en påminnelse om att i sådana situationer är religioner sällan en fredsbevarande kraft, utan tvärtom är religiösa ledare i regel snabba med att ta ställning och inte sällan de första att heja på krigsförberedelserna.

Men också rabbi Melchior är kritisk mot religionens roll i konflikten. Att den finns där, att den ligger slingrad som en tvehövdad orm runt konfliktens rötter, är han fullt medveten om. Därför menar han också att staten Israel måste vara en sekulär stat med åtskillnad mellan religion och statsmakt, och en liberal konstitution.

Om nu en så bred majoritet stöder fredsprocessen, hur kan de extremistiska partierna dominera? Därför att religion och rädsla leder till en massiv preferensförfalskning när det kommer till val. I en miljö där våld kan utlösas av extrema grupper som vill styra utvecklingen i sin riktning, skapas ett intrikat ”fångarnas dilemma” där alla är medvetna om att den som är beredd att spela hårt har trumf på hand. De kan när som helst sätta krokben för den demokratiska processen.

Det blir därför rationellt att istället välja det minst dåliga resultatet, vilket kan vara att stödja de ”moderat extrema”. Ungefär ”hellre lite nationalism som kanske i bästa fall ser till att vi har en stark armé som skapar ett visst skydd men till priset av fortsatt konflikt, än att riskera allt för en bräcklig fredsprocess som redan misslyckats flera gånger”.

Det allra mest explosiva i blandningen just nu, är så klart Iran under Ahmadinejad, som inom kort kan ha tillgång till kärnvapen och med en uttalad önskan att utplåna staten Israel.

Demokratins framtid i världen

Jag tror att situationen Israel/Palestina på många sätt är ett viktigare test av demokratins möjligheter, än försöken att skapa demokrati i Irak och Afghanistan. Alla tre länderna kommer – på gott och ont – att påverka synen på demokrati i världen under lång tid. Misslyckanden i något av dem kan säkerligen komma att skada utvecklingen mot ökad frihet och demokrati i världen. Och medan världens ögon i mycket är riktade på Irak och Afghanistan nu, tycks vi mer eller mindre ha accepterat ett konstant utövande av religiöst våld i Israel/Palestina. Det är inte rimligt och den situationen måste förr eller senare ändras.

Rabbi Melchior menar att det måste till ett paradigmskifte men är samtidigt rädd för att energin för att åstadkomma detta saknas i Israel/Palestina idag.

På en fråga från Fredrik Malm pekade rabbi Melchior på ännu ett exempel där demokratins konfliktyta mot religionen är aktuell – Turkiet. Här pågår konflikten mellan religion – med ett styrande, moderat, islamistiskt parti – och en sekulär stat. En stat därtill omgärdad av en rad ovanliga åtgärder för att skydda denna sekularistiska statsbildning som på ett eller annat sätt kan komma – och historiskt flera gånger har kommit – i konflikt med demokratin. Ett misslyckande här kan också visa sig ödesdigert för Europas förhållningssätt till islamska stater.

Naturligtvis kan fler stater där demokratin är ifrågasatt eller utmanad nämnas – Colombia är ett exempel bland flera i Sydamerika. Men jag tror inte de staterna är lika intressanta för frågan om demokrati på lång sikt, då det rör betydligt mer specifika problem.

Konflikten mellan religion och sekulära demokrati är mer central. När Västeuropa erövrade demokratin skedde det gradvis och parallellt med ett tillbakaträngande av religionernas starka ställning. Den konflikten ställdes aldrig riktigt på sin spets på det sätt den hade kunnat göra, eftersom processen var utdragen och komplex (och bara i efterhand framstår som en någorlunda rak linje från upplysningen till moderna demokratier…).

Judisk identitet – vad innebär det?

Det sker en oroande utveckling där den judiska staten Israel får allt svårare att hantera sin dualism – som stat och som ideologi. Frågan om hur begreppet ”judisk stat” tolkas, är inte självklar. Rabbi Melchior formulerade den som en kamp mellan demografi och innehåll – antingen baseras den judiska staten på det enkla förhållandet att den judiska befolkningen är majoritetsbefolkning, på samma sätt som den svenska befolkningen är majoritetsbefolkning i den svenska staten. Men blir det en fråga om statens innehåll, om dess lagar och dess ideologi, blir det värre.

Det sker en oupphörlig sammanblandning mellan judisk etnicitet och judisk religion – underblåst av ortodoxa krafter. Men, lika lite som islam är en etnicitet – trots den oupphörliga sammanblandningen – är judendom en sådan. Att spela med i det spelet och sätta likhetstecken mellan dem, spelar bara de extrema krafterna i händerna.

En effekt av denna process är också, som Ernst Klein påpekade, en tilltagande trend av fientlighet mot kritik också från dem som definierar sig som Israels vänner, från israeliskt håll. Melchior instämde i och beklagade detta. En demokrati måste acceptera kritik och kritik mot Israel kan inte alltid avvisas som antisemitisk. Det kan visserligen ibland vara svårt att dra en gräns eftersom antisemitism samtidigt är så utbredd – inte enbart bland fundamentalistiska grupper inom islam utan också i så många andra sammanhang lyser igenom. Ilmar Reepalu är ett pinsamt svenskt exempel.

Det är av vital betydelse att stater som Israel och Turkiet klarar av att hantera den frågan. Det är också av stor betydelse att vi själva lär oss den läxan, och tillämpar den ”hemmavid”, när islamofobin hotar att växa sig stark och i sin tur exploateras av främlingsfientliga partier och grupperingar.

__________

Andra som bloggar om seminariet: Mark Klamberg