Blanda inte roller

Under alliansregeringens första mandatperiod påverkade jag ett regeringsbeslut. Det var inget stort beslut och jag var kanske inte ensam om synpunkten som framfördes, men jag tyckte det var en viktig sak. Det som blev ”Myndigheten för Radio- och tv” skulle inte innehålla Presstödsnämnden.

Presstöd är i och för sig ett ingrepp i den fria konkurrensen mellan medier. Dessutom skapades, när den infördes, en särskild reklamskatt på tidningsannonser, som motverkar samma syfte som presstödet har – dvs. att stödja tidningar för att ”öka mångfalden” av pressröster.

Inledningsvis, när det inte fanns många andra reklamkanaler utom tidningar, gjorde skatten kanske inte så stort skada. Den omfördelade mest annonsintäkter från de mer framgångsrika tidningarna* (dvs. i regel det samma som större upplaga, då det i regel är det som spelar störst roll för reklamköpare) till de mindre framgångsrika. Men så fort det fanns andra kanaler som konkurrerade med dagstidningar, ledde skatten också till en skevhet mellan olika annonsslag, eftersom den inte drabbade all slags reklam lika. Alltså var reklamskatten på tidningsannonser något som drev annonsörer att söka efter andra medier där annonserna inte drabbades av samma skatt och därför var billigare – vilket så klart ledde till att alla tidningar, stora som små (men mindre tidningar i synnerhet) drabbades av minskade intäkter.

Alltnog. Presstödet finns. Det borde avvecklas – och reklamskatten slopas samtidigt. Men nu finns det. Min enkla slutsats är att det i så fall ska handläggas utan minsta risk att blanda in andra hänsyn än ett rent tabulerande av utgivningsstatistik, kostnader och intäkter. Absolut inget som luktar annan styrning får blandas in.

Därför var det viktigt att se till att presstödet inte ens administreras av samma myndighet som har en övervakande roll, inom massmediaområdet.

Nu har den röd-gröna regeringen kommit fram till något annat:

"Regeringen har idag gett Myndigheten för radio och tv i uppdrag att förbereda 
inordnande av uppgifter från Presstödsnämnden och inrättande av en nämnd för 
presstöd som ett särskilt beslutsorgan inom myndigheten från den 1 juli 2015."

Det är tråkigt att respekten för att hålla en klar rågång mellan statens olika funktioner inte respekteras bättre på ett så känsligt område som mediaområdet.

Risken är så klart inte överhängande att våra dagstidningar redan i morgon dag blir följsamma ”Pravda”-kopior eller att Myndigheten för radio och tv förvandlas till ett organ för att kontrollera och domptera den fria pressen. Men maktdelning och säkerhetsspärrar finns av en anledning. Det här luktar lite ”det skedde inga olyckor, så vi tog ned varningsskylten…” På sikt kan förtroendet för mediafriheten försvagas (ytterligare) om samma myndighet som har en övervakande roll, granskar innehåll och beviljar utgivningsbevis också är den som betalar ut ett för många redaktioner fullständigt nödvändigt stöd.

Lyckligtvis avslutas pressmeddelandet med orden: ”Uppdragen gäller med förbehåll för riksdagens beslut i nödvändiga delar.”

Utan att vara närmare insatt i ärendet, antar jag att dessa ”beslut i nödvändiga delar” är något som kan tänkas komma upp i Kulturutskottets kommande betänkande över mediafrågor. Detta ska justeras den 26 mars. Det bör då innehålla ett skarpt avvisande av förslaget.

 

* Reklamskatten idag omfattar även så kallade ”annonsblad”. Det vill säga de kolorerade tryck som vi får hem med enbart annonser och inga nyheter. Att utvidga skatten till sådana, var så klart en nödvändighet när annonser i tidningar väl beskattades. Annars hade samma annons varit billigare om den trycktes i ett blad utan nyheter än med nyheter.

Så småningom sänktes reklamskatten på tidningar, för att något litet missgynna den negativa effekten. Den är nu tre procent på tidningsannonser och åtta på andra tryckta annonser som omfattas av skatten. Men den borde vara noll procent oavsett – en helt onödig skatt som bara har negativa effekter.

Yttrandefrihet med förhinder

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Antag att du bygger en bro över ett litet vattendrag och börjar byggandet på bägge sidor för att mötas i mitten. När brons valv slutligen ska mötas uppdagas att de inte är helt kompatibla – den ena brohalvan är något högre. Två sätt för att lösa problemet är uppenbara – att sänka den högra halvan eller att höja den lägre halvan. Är någondera lösningen objektivt bättre än den andra? Inte nödvändigtvis, men kanske (beroende på vattendraget) finns en liten preferens för att höja – om vårfloden är stormig är det bra att slippa få vatten över anklarna. Men en alltför hög bro kan bli rank, kanske bättre låg och bastant?

Om det nu inte handlar om broar utan om lagskyddet för yttrandefriheten – som i Sverige skyddas av två olika grundlagar: Tryckfrihetsförordningen (TF, 1949:105) för tryckta medier, dvs. böcker och tidningar huvudsakligen, och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL, 1991:1469) som framför allt från början avsåg radio och tv, men som genom de digitala mediernas utveckling kommit att omfatta en enormt stor och viktig del av vår dagliga nyhetsförmedling och samhällsdebatt – är det inte bara vanskligt att försöka sig på en jämkning av de två lagarnas skyddsnivå, det är också oerhört känsligt.

Bakgrunden är givetvis att Yttrandefrihetskommittén presenterat ett s.k. debattbetänkande, med olika modeller för en sammanslagen – och därmed teknikneutral – yttrandefrihetsreglering. Den ojämna bron ska göras jämn och rak – om det går. Det har, inte oväntat, mötts med skepsis i media.

Lager på lager av lagar

Debatten har redan i vissa stycken hunnit bli en smula förvirrad och vissa saker kan behöva förklaras. Yttrandefriheten slås fast i Regeringsformen (RF 2:1) och Europakonventionen (artikel 10). Det är där yttrandefriheten ”finns” – där den etableras som princip. TF och YGL är lagar som ska skydda yttrandefriheten genom att framför allt sätta tydliga regler för hur den ska skyddas, hur den ska avgränsas osv.

Detta skydd kan naturligtvis utformas på en rad olika sätt, mer eller mindre utförligt och mer eller mindre ”generöst”. Det påverkar i sin tur den praktiska betydelsen av yttrandefrihet. Med ett starkt skydd är den garanterad under betydligt fler omständigheter. Men flera olika varianter kan i och för sig vara förenliga med den grundläggande friheten.

Sveriges tryckfrihet är ett exempel på ett långtgående och starkt skydd. Det omgärdas av betydligt mer begränsningar mot intrång än de flesta länder i EU. Storbritannien har t.ex. fortfarande en indragningsmakt som kan tillämpas mot såväl tidningar som böcker. (Så drogs senast för ett par år sedan hela upplagan av en bok som kritiserade den brittiska militärens insats i Afghanistan in. Den gavs ut i andra länder – men i Storbritannien var det stopp.)

YGL har dock inte alla TF:s skyddsmekanismer. Det betyder naturligtvis inte att inte yttrandefrihet föreligger i t.ex. radio. Men skyddet är svagare. Det finns omständigheter där det kan vara mer riskabelt att yttra en åsikt i tv än att skriva det i en tidning. Vilket i sig kan vara ett problem – om yttrandefriheten regleras i olika lagar, finns det ingen uppenbar anledning att skyddet ska se olika ut. Alltså strävan efter en gemensam nivå i en sammanhållen, teknikneutral lag.

Enter, stage left: The European Union

Frågan om att hitta en jämkad nivå i en ny, teknikneutral lag kompliceras därför att det finns en inte osannolik risk att EU kan tänkas ha synpunkter. Som det, smått lakoniskt, står i betänkandet: ”Det finns konfliktytor mellan EU-rätten och den svenska regleringen av yttrandefriheten.”

Båda de lagstifntingar som reglerar den svenska tryck- och yttrandefriheten fanns vid EU-inträdet. Redan då fanns en medvetenhet om att det fanns vissa konfliktpunkter, vilket bl.a. ledde till den ensidiga svenska deklarationen om yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, men EU har de facto accepterat den svenska lagstiftningen. Om ny lagstiftning skrivs, kan dock EU hävda rätten att granska att den överensstämmer med de grundläggande fördragstexterna. Det är då konflikt kan uppstå.

Det är framför allt på två områden som EU haft känd kritik. Det första gäller vissa gränsdragningar av offentlighetsprincipen, där t.ex. handlingar som i EU anses hemliga (enligt principen om arbetsdokument) i Sverige behandlas som offentliga.

Det andra – och kanske för stunden svårare området – gäller avgränsningen mot personlig integritet. I den avvägningen har Sverige gått mycket långt mot pressfriheten, på bekostnad av skyddet för enskildas integritet. Det är – för att göra det enkelt – den ständigt aktuella frågan om publiceringar av namn och bilder. Det gäller både t.ex. paparazzibilder och t.ex. att lämna ut misstänkta gärningsmän i samband med uppmärksammade brott.

I tillämpningen är den så kallade ”Caroline av Monaco-domen” betydelsefull. Avgörandet i Europadomstolen slår fast att det ska vara ett tydligt allmänintresse i publiceringen av en bild, att den ”för debatten framåt” eller motsvarande, för att publicering (utan tillstånd av den fotograferade) ska varav försvarligt. Det skulle kräva ett stort inskränkande av dagens svenska yttrandefrihet, att ställa sådana krav.

Hur neutralt är teknikneutralt?

Jag brukade anse att det var önskvärt med en teknikoberoende lagstiftning. Det är svårt att acceptera att yttrandefriheten inte ska vara lika starkt skyddad, oavsett vilket medium som en viss åsikt uttrycks i. Jag har dock kommit att allt mer betvivla att det går att skapa en sådan teknikneutralitet, utan att väsentliga skyddsmekanismer går förlorade. Alltså att all jämkning i princip leder till en ”minsta gemensamma nämnare” – det skydd som inte kan ges i alla fall, ska inte ges i något enskilt fall.

Ungefär samma inställning uttrycker Folkpartiets två ledamöter och fyra av experterna, i utredningsbetänkandets särskilda yttrande.

Det finns – såvitt jag idag kan se – ingen realistisk möjlighet att överföra allt skydd som idag omgärdar det tryckta ordet, till nya medier. Det vore t.ex. orealistiskt och sannolikt ogörligt att utsträcka sådana specifika skyddande åtgärder som meddelarfrihet till alla bloggar – utan att samtidigt kräva att vad som är en blogg är lika strikt definerat som exempelvis en dagstidning (t.ex. med utgivarbevis) – ungefär som det redan fungerar med YGL.

Det vill säga, för en stor del av de nya medierna som tillkommit och som mycket tydligt är ”lågtröskel-medier” i betydelsen att istort sett vem som helst kan starta en utan någon nämnvärd kostnad, kommer det nog att även i framtiden krävas mer av den enskilde för att garantera samma skydd – att man ansöker om utgivningsbevis för sin blogg osv.

Det är givetvis en smula problematiskt. För många som bloggar är detta okänt – de räknar med att de med automatik innehar allt de skydd som vi vet att svensk lag ändå erbjuder. Men om de enda sätten detta kan ske, är genom metoder som i praktiken urholkar skyddet för mer traditionella medier, så är det inte värt det.

Där man hånar religion…

När mitt lilla kåseri om påsken ur ett ateistiskt perspektiv hade publicerats i Tidningen NU, blev det lite uppståndelse i läsekretsen. (Ursäkta skämtet…)

I förra veckan publicerade NU en baktanke vars åsikt jag i och för sig inte delade men som jag ändå tyckte kunde illustrera påsken ur alternativ vinkel.
Det har lett till att ett antal läsare har sagt upp prenumerationen på tidningen. En av dem kommer även att skicka tillbaka ett aktiebrev i Liab, företaget som ger ut NU. En annan kommer att säga upp tidningen nästa vecka om jag inte tar avstånd från publiceringen i detta nummer. Och så vidare.

I tidningen publicerades också en (enligt uppgift endast en av ett flertal) insändare som bland annat talade om ”hädiska” tongångar och åkallade att liberaler historiskt drivits av ”kristna värderingar” varvid man skulle förstå att något dylikt vore otänkbart.

Jag tror nu inte att insändarskribenten aktivt ägnar sig åt historieförfalskning, utan helt enkelt är okunnig om det faktum att det många gånger var just de kristna liberalerna som var främst i att kräva ökad religionsfrihet, så som avskaffande av det så kallade konventikelplaketet och av hädelseparagrafen. Tidningens chefredaktör svarar också med ett utmärkt, liberalt stöd för yttrandefrihet – både i den ovan citerade krönikan och till svar på insändaren.

Men det är beklagligt att väsentliga insikter om religionsfrihetens villkor gått så pass förlorade. I all anspråkfullhet vill jag därför formulera en lag:

Endast i länder där man hånar religioner, respekteras religioner – i alla fall mer än en åt gången.

Jag kan naturligtvis inte svära på att det stämmer till hundra procent. Förmodligen är det som påståendet att demokratier aldrig går i krig med varandra. Det är mycket diskutabelt om det är sant, beroende på vad man anger för kriterier på såväl att ett land ska kallas demokratiskt som vad som ska räknas som krig.

Hurvida denna lag är sann är väl ytterst lika diskutabelt. (Det kan ju vara nyttigt att diskutera det, och det vore kul att se åtminstone ett försök i den riktningen vid något tillfälle.) Men vad jag kan komma på – och för dem jag under de senaste dagarna prövat sambandet på – så ter det sig rimligt sannolikt i varje fall. Det kan kanske hända att det funnits ett land som under någon längre tid tolererat mer än en religion, samtidigt som det upprätthållit (inte enbart haft lagar på pappret) ett strikt hädelseförbud – men jag åtminstone inte komma på något exempel.

Det hela hänger ju naturligtvis på att man anser – som jag gör – att den sortens lekfulla drivande med en religions innehåll – eller egentligen framför allt hur den berättelse som insändarskribenten kallade kristendomens ”mest gripande”, under några århundraden använts för att legitimera något avskyvärt – som jag ägnade mig åt, inte ska anses som en kränkning av religionens utövare. Det tycks ju dock vara ett känsligt kapitel – alldeles oavsett vilken religion utövarna nu må råka tillhöra. Jag är dock hoppfull, inte minst av den anledningen att det som sagt också funnits exempel på rakt motsatta insikter.

Jag är inte heller benägen att tro att det beror på en särskild inskränkthet hos religioner eller dess utövare, som jag tyvärr ibland tycker att alltför många ateister är snabba med att påstå. Jag tror nog att samma lättkränkthet finns över hela skalan av mänskliga beteenden och idiosynkratier – som i aktuella exempel nationalismen i Turkiet eller rojalismen i Thailand. Liknande irrationella upphöjanden av trosföreställningar och viljan att utpeka andras beteenden som hädiska (eller fosterlandsförrädiska, högmålsbrott, högförräderi et.c.) kan dyka upp var som helst.

Det är därför ifrågasättandet och driften med det som anses heligt fyller en viktig funktion. Det är vaccinet mot inskänkthet. Där den tillåts bita sig fast, drabbar den till slut alla.

Konsten att slå in öppna dörrar

Kloka Isobel beklagar sig över kraven på att ”folk i allmänhet eller muslimer i synnerhet att ‘ta avstånd’ från mordplanerna mot Lars Vilks”. Och sannerligen blir det en smula enformigt när hela kanaler som Facebook, Twitter eller osannolikt många bloggare samtidigt känner ett behov av att uttrycka samma sak.

Varför idag, kan man fråga sig? Mordhotet har funnits länge – och det är ju i och för sig väldigt glädjande att polisen lyckats gripa de illa funtade människor som nu anklagas för att ha planerat att mörda konstnären – men är inte, därmed, risken som minst idag. Och, därmed, behovet av uppmärksamhet.

Migrationsverket – myndigheten som anser sig ha rätt att bedriva en egen utrikespolitik, skapar om definitionen av krig och utan att blinka hittar kryphål i alla slags konventioner – tycker så klart inte heller att yttrandefrihet är något värt att stödja. Om det är en insats för yttrandefrihet vi vill göra, varför inte rikta den mot Migrationsverket istället – det skulle förmodligen åstadkomma mer.

Men det finns vissa avståndstaganden som faktiskt är betydelsefulla, som bör uppmärksammas och välkomnas. Till exempel detta. Peter Englunds tydlighet och glasklarhet är befriande och välkommet – till skillnad från de ryggradslösa medlöpare i Akademien som vägrade ta avstånd från fatwan mot Salman Rushdie för tjugo år sedan.

Peter Englunds ord är de enda som räknas idag. Allt annat är exercis i konsten att slå in öppna dörrar.