En stark röst har tystnat

Christopher Hitchens 2010. Foto: Andrew Rusk

Christopher Hitchens avled av lunginflammation den 15:e december 2011, på MD Anderson Cancer Center i Texas. En av vår tids viktigaste och starkaste röster har tystnat för alltid.

För oss som följt hans kamp mot cancern, har hopp och onda aningar följts åt under en lång tid. Jag vet att jag – allt oftare på sistone – oroligt kontrollerat hans uppgifter varje gång hans namn nämnts på ett sätt som det allra minsta kan tolkas som ”past tense”.

Att han varit en självständig och betydelsefull tänkare visas inte minst i hans orubbliga debattlust och alltid lika utforskande attityd. Han var inte rädd att ompröva sina åsikter och inte heller att stöta sig med tidigare vänner eller åsiktsfränder, när han fann att argumenten inte längre höll. Ett bättre omdöme än så, kan man inte önska sig.

Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

DO ”feg-tycker” i niqab-ärendet

När Diskrimineringsombudsmannen långt om länge kom till skott och svarade på anmälningen i det så kallade Niqab-ärendet, blev det ett icke-svar. Eftersom svaret har dröjt så länge att kvinnans utbildning är avslutad, är det inte aktuellt att driva ärendet till domstol, konstaterar DO. Detta trots att kvinnan hindrades att genomföra sin praktik och därför alltså inte har en fullständig utbildning. De stora bristerna i DO:s yttrande har också DN:s ledarsida kommenterat.

Det är uppenbart att om DO verkligen velat hade man mycket väl kunnat anse att det fanns en grund för att driva ärendet i domstol. Att någon som gått en utbildning hindrats från att fullfölja den är fullt tillräckligt. Men det finns mycket som tyder på att det aldrig har varit DO:s egentliga avsikt. Det första tecknet på det är att DO dagen efter att ärendet avslutats, presenterar det med byråkratins motsvarighet till pukor och trumpeter – dvs. med en artikel på DN debatt. I artikeln går man utanför ärendets ramar och pläderar för en tolkning av grundlagen som, enligt DO, ger ett starkt skydd för att bära niqab.

Denna uppfattning vet DO att en eventuell rättslig prövning mycket sannolikt skulle kullkasta. Precis som med det tidigare handskakningsärendet, som jag kommenterat här, är det en udda tolkning med många problem.

I sitt beslut skriver DO: ”…att som muslimsk kvinna välja att bära niqab får i normalfallet anses vara ett uttryck för religion”. Den meningen visar hur problematiskt DO:s resonemang är. Det laddade uttycket ”normalfallet” är i sammanhanget så glidande att det är fullständigt omöjligt att ta DO på allvar. Är det normalt – i betydelsen frekvent – att kvinnor med muslimsk tro bär niqab? Nej, det är ytterligt sällsynt och representativt bara för en del konservativa inriktningar. Är det normalt – i betydelsen gängse beteende – för kvinnor inom dessa inriktningar att bära niqab? Ja, det är det. Men det är bara i det första fallet – det som inte stämmer – som det kan anses att religionsfriheten ger något uttryckligt skydd för en viss sedvänja.

DO försöker sig helt enkelt på att argumentera för sin ideologiska uppfattning genom ett ”bait-and-switch”-trick. Om du köper det ena argumentet, ska du lockas att ansluta dig till slutsatsen som följer av det andra.

Jag kan ha respekt för den som tycker att religionsfriheten borde vara så stark att den skyddar den som vill utöva sin religion överallt och hela tiden (t.ex. genom klädsel) även om jag ingalunda delar den uppfattningen själv. Men det är inte så religionsfriheten ser ut idag – vilket DO mycket väl vet. Det skulle kräva en omfattande lagändring att etablera en så radikal tolkning – och det skulle sannolikt idag också krävas ändringar på Europeisk nivå, med tanke på hur stark normerande verkan till exempel Europakonventionen har.

Kloke Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa skriver på Newsmill om hur rättsläget faktiskt ser ut. I själva verket finns det många inskränkningar i både svensk och europeisk rätt, som tvingar utövandet av religion att anpassa sig i sociala situationer. Det framgår också, som nämns i Crafoords artikel, av förarbetena till till diskrimineringslagen att detta kan gälla just heltäckande klädsel, om förhållande i undervisningen kräver det.

Religionsfriheten som den uttrycks i våra grundlagar eller Europakonventionen är faktiskt ännu svagare. Turkiet är ingalunda en god företrädare för starka mänskliga rättigheter generellt och man har mycket starka regler mot vad som uppfattas som islamistiska symboler. Bland annat är bärandet av en vanlig sjal (det som ofta felaktigt kallas ”slöja”) helt förbjudet i all högre utbildning och på alla statliga arbetsplatser, på samma sätt som helskägg är för män. Ändå har Europadomstolen upprätthållit detta förbud. Det handlar alltså ingalunda om att det krävs en enskild prövning om omständigheterna under utbildningen, eller att en sjal skulle utgöra något problem i sig – den är en symbol som man med hänsyn till respekten för demokrati och jämställdhet förbjudit. Det räcker.

(Inom parentes kan man konstatera att den åsikt om heltäckande religiös klädsel som jag sett att ett flertal debattörer, och även en del nyhetsmedier, velat lägga i munnen på FP – för att sedan kritisera som höjden av främlingsfientlighet, alltså inte är mer främlingsfientlig än att den stöds av Europarådet och Europadomstolen. Den är dock inte FP:s åsikt, som är mer pragmatisk, men företräds däremot en smula överraskande av socialdemokraten Carina Hägg.)

DO feg-tycker för att slippa konfronteras med verkligheten

Problemet med DO är inte att man är en myndighet som försöker driva opinion. (Jag är betydligt mindre allergisk mot sådana myndigheter än många andra.) Problemet är inte heller, enbart, att man författat ett enstaka undermåligt beslut – efter långt dröjsmål. Problemet är att DO – som är en rättsvårdande myndighet – ger uttryck för rättstolkningar som det saknas grund för!

Naturligtvis måste det finnas ett visst utrymme för myndigheter att pröva rättstolkningar som inte är glasklara. Men här måste man nog ändå säga att det tvärtom är ganska klart att DO inte har det minsta stöd för sin ideologiska uppfattning. Och eftersom DO vet om det, så väljer man att dra ärendet i långbänk till dess man kan ursäkta sig från att driva det i domstol, där man skulle gå på pumpen, och sitter istället och ”feg-tycker” lite i största allmänhet.

DO:s syn på religion är – i detta ärende såväl som i andra fall, t.ex. den tidigare nämnda handskakningsdomen – att det flyter in i begreppet etnisk tillhörighet. Detta sägs rakt ut i yttrandet. ”Diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet kompletterar dessutom varandra så att vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt uttryck i allmänhet faller in under någon av diskrimineringsgrunderna(…)”

Detta är en högst problematisk uppfattning. Religion och etnicitet kan ibland sammanfalla i hög grad. Typexemplet är att den judiska religionen har en begränsad spridning utanför den etniskt judiska folkgruppen och att den gruppen i motsvarande mån har en något högre grad av genomsnittligt religionsutövande än de flesta andra populationer. Men det är undantagsfall och gäller i regel bara i skarpt avgränsade och under lång tid på eller annat sätt isolerade folkslag. Det vanliga är att en etnisk grupp har en betydande religiös diversitet, både i fråga om att ett flertal religioner kan utövas och att medlemmarna kan ha väldigt skriftande grad av religiocitet (från inte alls till väldigt hög).

Inte sällan leder denna spridning till olika problem. Det är ingalunda ovanligt att en religiös majoritet förtrycker en religiös minoritet – och som ett led av detta förtryck gör exakt samma likställande mellan etnicitet och religion, som DO hävdar! Radikal islamism (som vill göra sig till tolk för en extrem uppfattning av islam) likaväl som antisemitism känntecknas ofta av dessa förenklingar.

Det är både anmärkningsvärt och beklagligt att en svensk myndighet gör gemensam sak med så extrema uppfattningar!

Ekokammaren i full aktion

Det är lätt att bli förvånad och frustrerad över den pseudodebatt som dykt upp kring att regeringen kört över Skolverket om kristendomen i religionsundervisningen. Något litet tror jag kanske att det är ett utslag av nyhetstorka i politik-Sverige – i brist på Expressens panache att blåsa upp minsta fikapaus till ”hemligt möte” som förebådar regeringskris – att också snäppet mer seriös dagligmedia som DN tar i med rubriken ”Kristendomen ska dominera i skolan” (min kursivering).

”Dominera” låter verkligen som om det ska rabblas psaltarpsalmer dagligen och hållas katekesförhör stundligen. Och detta har somliga nappat på. Birger Schlaug utbrister att det är ”en eftergift för Sverigedemokraterna” och Rossana Dinamarca drar en lans för postmodernism genom att hävda att religion är en ideologi bland alla andra och lutar följdaktligen åt att ämnet, i sann kunskapsrelativistisk anda, ska suddas ut och blandas upp med historia och samhällskunskap.

Visst, också liberala och sekulära debattörer som Adam Cwejman och Christer Sturmark, kritiserar förslaget. Jag delar dock inte heller deras, betydligt mer sansade, invändningar. (Mer om det senare.)

”Men det kanske är sant för mig?”

Först hade jag tänkt att skriva raljant och, förhoppningsvis, humoristiskt om saken. Dra på i samma stil av överdrifter och total kunskapsrelativism. Oja mig över att svenska elever får mer undervisning om Hallands fyra små bäckar än hela Afrikas flodsystem! Indignerat påpeka att historieundervisningen är sjukt svenskfixerad och kräva att Ramses II:s fälttåg och slaget vid Qadesh får minst lika stort utrymme som Kalle dussin vid Poltava. Genast! Nu! Annars är ni alla sjukt konservativa, bakåtsträvande, ojämställda samhällsförstörare med fotsvett och dålig andedräkt!

Problemet är bara att det hade varit väldigt svårt att skilja sig från den bedrövande mängden av debattörer som – av allt döma – på fullaste allvar drar i väg i tangentens riktning…

Ett stort antal kritiker tycks inte se någon mening alls i att ha kvar religionskunskap som ämne. Andra oroar sig för att skolans konfessionslöshet ska naggas i kanten (samtidigt som regeringen i den nya skollagen har förstärkt försvaret för en konfessionslös undervisning!) eller till och med att religionsfriheten är i fara.

I själva verket ett stort steg framåt för sekularismen

Det här är nedslående av flera skäl. För det första har vi haft debatten en gång förut. Jag skrev om den då (och det är ett av skälen till att jag ännu en gång avviker från regeln och plockar upp en dagsaktuell politisk fråga) och påpekade att hänvisningen till ”kristna helgdagar” kanske inte är världens mest relevanta exempel i en tid när allt färre bryr sig om dem och de största helgerna helt saknar koppling till kristen lära eller tradition. (Men att ett argument är dåligt är ju inte det samma som det är ett argument för något dåligt…)

Det är besynnerligt men alls icke underligt att vi får en ny debatt – minnet är som bekant kort. Minst lika kort som den tid den här debatten höll ett sansat och eftertänksamt tonläge.

För det andra innebär den nya kursplanen att religionskunskapen tar flera och viktiga steg i sekulär riktning! Det är ingalunda ett steg tillbaka. Det är inte ens ”två steg fram och ett steg tillbaka” – det är en klar och tydlig framgång. Aldrig någonsin har religionsundervisningens krav på objektivitet och neutralitet varit så tydligt markerade. Aldrig någonsin har kunskapsmålen varit så fria från kristet, konfessionellt, inflytande.

Ända sedan 1965 har religionsundervisningen i Sverige sekulariserats mer och mer.* Läroplanen för religionskunskap i Gymnasiet 1965 nämner bland annat vikten av att ta upp bl.a. humanism och existensialism. (Tidstypiskt för mitten av 60-talet finns också frågeställningar som ”Hur såg Marx och Freud på religion?”.) 

Detta sekulära perspektiv togs ännu längre i styrdokumenten under Lgr/Lgy 94 osv. (För att få lite historiskt perspektiv, läs t.ex. detta intressanta examensarbete!) Men trots det har det funnits mycket kvar ända fram till idag som betonat dels religionens allmänna värdefullhet och självklarhet som samhällsnorm, dels (protestantisk) kristendoms företräde.  

Betydelsen av ett kritiskt förhållningssätt skärps i den nya kursplanen på flera sätt jämfört med det som råder idag. I de nu gällande målen framställs ett av syftena med religionskunskapen fortfarande så här: ”Ett syfte med religionskunskap är att främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning samt att skapa nyfikenhet och intresse för religion.” (min kursivering). (Skolverkets webbplats, Kursplaner och betygskriterier, ämnet Religionskunskap, Inrättad 2000-07 SKOLFS: 2000:135. Gissar att en direktlänkning inom kort blir inaktuell…)

Motsvarande formulering i regeringens nya förordning lyder istället: ”Undervisningen ska stimulera eleverna att reflektera över olika livsfrågor, sin identitet och sitt etiska förhållningssätt. På så sätt ska undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva.” (PM: Förordning om läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, U2010/5865/S) 

Borta är målet att väcka ”nyfikenhet” eller andra liknande till religion onekligen positiva formuleringar. Borta är självklarheten att utgå från protestantismen för att förstå ”människors sätt att tänka och leva”.

Istället betonas vikten av ett kritiskt förhållningssätt genom t.ex. ”Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att kunna tolka kulturella uttryck med anknytning till religiösa traditioner. Eleverna ska också ges möjligheter att utveckla kunskap om hur man kritiskt granskar källor och samhällsfrågor med koppling till religioner och andra livsåskådningar.” (Ibid)

Väsentliga förbättringar skulle jag vilja säga.

Vad bråkas det då om? Jo, en del nya meningar har skjutits in här och var, jämfört med Skolverkets ursprungliga förslag. Bland annat denna: ”Undervisningen ska även ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar.” (Ibid)

Är det något förkastligt? Nej, det tycker jag inte. (Direkt därefter följer dessutom den kritiska skrivningen som citerades ovan.) På andra ställen har man ändrat formuleringar som ”analysera religioner och…” till ”analysera kristendomen, andra religioner och…”.  

Uppenbart är att knappast någon som kommenterar saken, har läst förslaget i fråga. Ännu färre har besvärat sig med att sätta sig in i skillnaderna mot tidigare, innan tordönstämman kommer fram.

Önskemålet om att ämnet religionskunskap ska bakas ihop med historia och samhällskunskap, så som det framförs hos exempelvis Dinamarca, Johan Westerholm m.fl, tillgodosågs redan 1980 (!) då grundskolans högstadium fick ”OÄ”, dvs. bland annat ”samhällsorienterade ämnen” där undervisning i religionskunskap, historia m.m. ingår. Det är först i gymnasiet som det är ett helt eget ämne. (Och att vänstern där vill göra fler kunskapsämnen bort-valbara är ju ingalunda en nyhet. Heller.)

Men också ett delmoment, som religionskunskapen är i grundskolan, behöver ju för den delen mål och syfte. 

Det grumligt beskyllda är det  grumligt tänkta

Hur är det då med Sverige-fixeringen? Är det inte alls lite misstänkt att – just nu – betona religionens betydelse?

Nej, för det är det ju just ingen som gör. Det finns inte annat än ett påhittat ”just nu”. Det vill säga att Skolverket presenterar förslag till nya kursplaner är ju en följd av att Alliansen fick majoritet i valet 2006 – sedan dess har arbetet pågått. Nu är det färdigt. Det ska bra mycket till för att ana en konspiration i att det råkar sammanfalla med att Sverigedemokraterna gjort ett – nog så beklagligt – intåg i riksdagen i år.

Eller var det det som var avsikten redan när arbetet började? ”Låt oss börja med att be Skolverket ta fram förslag, så arbetar de några år, och sen blir det en per-wait for it!-fekt debatt att ha i valrörelsen om fyra år!” Var det kanske rent av motivet bakom att på 1990-talet föreslå förlängda mandatperioder? För att få det hela att sammanfalla. Jag menar, att det gör det ”just nu”. Är inte det lite väl mycket av ett sammanträffande?

Och det svenska då? Nja, om det är långsökt att tänka sig att detta är ett utslag av så långsiktig planering att det började med reviderade mandatperioder på 1990-talet måste väl misstanken att ca. 1000 år av kristendom och svenskhet – vilket ju är ungefär jämngamla  företeelser – är en sammansvärjning för att vinna väljare, vara något av ett rekord.  

Det är ju fortfarande frågan om att kunna förstå dagens samhälle – och det inflytande kristendomen har och har haft. Vissa debattörerreagerar med att då förpassa diskussionen till historieämnet. Det är lika dumt som att föreslå att all undervisning i den grammatiska formen preteritum (a.k.a. ”imperfekt” för flumskolelever från 70- och 80-talen…) också ska skötas av historieläraren då det rör förfluten tid.

Vi har allt fler svenska medborgare som inte har någon kristen – och i synnerhet protestantiskt kristen – bakgrund. Antligen för att de är invandrare från en annan kultursfär eller för att kristendomens inflytande stadigt minskar. Desto större behov av undervisning för att förstå sambandet.

Kan man tycka.

– – – – – – – – – – –

*) Vid den tiden hände det sig att det från ecklesiastikminister Ragnar Edenman (S) utgick ett påbud att hela religionsundervisningen skulle avkristnas. Det var den första avkristningen av skolan och den hölls då Bertil Ohlin var Folkpartiets ledare. Då gick var och en till sitt parti och frågade hur de ställde sig. Så gjorde ock Lewi Pethrus, Birger Ekstedt och flera andra, och de fann att varken Folkpartiet eller Högerpartiet var för dem. Och se, de bildade Kristen Demokratisk Samling. (Dock inte i ett stall…)

Att därför göra Kristdemokraten Yvonne Andersson till dagens sanningsvittne och slå upp ”målet att ta över hela skolan”, som t.ex. Patrik Lindenfors gör, känns därför kanske en smula överilat. Det kan ju inte vara en nyhet, efter 45 år, att det är Kd:s själva existensberättigande som parti att vara emot avskaffande av (den konfessionella) kristendomsundervisningen…

Kristna högtider?

Jag återvänder till kristendomsdebatten. Från de debattörer som vill framhålla att ”Sverige är ett kristet land” är ett av de oftast nämnda kriterierna att vi firar kristna högtider (alternativt formulerat att ”våra högtider är kristna”, vilket kan tolkas delvis annorlunda).

Men är det så? I hur hög grad firar en genomsnittlig svensk en ”kristen” högtid på jul, midsommar, påsk et.c.? Vi firar inte längre högtider som Johannesmäss och Mickelsmäss, men däremot har vi ett stort firande av t.ex. midsommar och nyår.

Vi ska givetvis inte blanda ihop det med att det i semesterlagstiftningen ingår ett antal lediga dagar som sammanfaller med religiösa högtider – det är ju bestämt så och säger inget om vad hur den lediga befolkningen uppfattar anledningen till sin ledighet.

(Alltfler sektorer i arbetslivet tillämpar också ”röddagskonto” i någon utsträckning, d.v.s. möjligheten att helt eller delvis byta bort just kristna helgdagar mot andra dagar enligt t.ex. judisk, hinduisk eller muslimsk sedvänja.)

Mått på firande?

Hur mäter vi vilka dagar som firas mest? Det är svårt – firande kan ju se olika ut. Efter att ha letat en – mycket kort, ska erkännas – efter statistik på hur mycket mat som säljs och bara funnit månadsvis statistik har jag gett upp tanken på att försöka använda nån slags statistiskt underlag. Det kan inte hjälpas att det blir lite mer godtyckligt och subjektivt.

Årstidsbundna högtider

Det är ett rätt allmänt skick att uppmärksamma de fyra årstidernas växlingar genom helgdagar som markerar antingen årstidernas mittpunkt, deras höjdpunkter så att säga, eller deras växlingar. De flesta är därför bekanta med att den tidiga kristna kyrkan helt sonika anpassade vissa firanden strategiskt efter populära helgdagar i dåtidens Rom. Det är anledningen till att Kristi födelse påstås ha inträffat fasligt när högtiden Sol Invictus, fast den (av de fåtaliga historiska data om finns att tillgå) snarare tycks ha inträffat kring påsk.

Midvinter och midsommar – i äldre nordisk mytologi – har dock inte sammanfallit med de högtider vi firar idag, utan någon eller några veckor senare, beroende på månen. (Detta kan ju anas av vem som helst som inser att dessa högtider infaller alltför tidigt för att markera mitten av respektive årstid.) Jul-högtiden kan därför ha varit en högtid på senhösten/tidig vinter i samband med slakt och bärgning av skörden snarare än en fest under själva vintern.

Svenska kyrkans högtider

Sedan diverse tidigare populära helgonfestligheter strukits ur det officiella kyrkoårets högtider, firas numera framför allt jul (advent), påsk och pingst. Dessa sammanfaller med olika ledigheter – men inte nödvändigtvis med vad folk i allmänhet bryr sig om att fira.

Högtid	Infaller	Kyrklig/världslig
Nyårsdagen	1 januari	Världslig  1)
Trettondagen	6 januari	Kyrklig
Långfredagen	rörlig, påskveckan	Kyrklig
Påskdagen	rörlig, påskveckan	Kyrklig
Annandag påsk	rörlig, påskveckan	Kyrklig
”Våffeldagen” 3)	25 mars	Kyrklig
Valborgsmässoafton	30 april	Världslig (numera)
Första maj	1 maj	Världslig
Kristi himmelfärd	6v efter påsk	Kyrklig
Pingstafton	7v efter påsk	Kyrklig
Pingstdagen	7v. efter påsk	Kyrklig
Annandag pingst	7v. efter påsk	Kyrklig
Trefaldighetsdagen	8v. efter påsk	Kyrklig
Nationaldagen	6 juni	Världslig
Midsommarafton	fredag v. 25	Världslig 4)
Midsommardagen	lördag v.25	Världslig 4)
Johannes döpares dag	lördag v25.	Kyrklig 4)
Apostladagen	13v. efter påsk	Kyrklig
Kristi förklaringsdag	15v. efter påsk	Kyrklig
Alla helgons dag	31 okt. – 6 nov.	Kyrklig/världslig 5)
Domsöndagen	20-26 november	Kyrklig
1 sönd. i advent	27 nov. – 3 dec.	Kyrklig 6)
2 sönd. i advent	4 dec. – 10 dec.	Kyrklig
3 sönd. i advent	11 dec. – 18 dec.	Kyrklig
4 sönd. i advent	18 dec. – 24 dec.	Kyrklig
Julafton	24 december	Kyrklig 7)
Juldagen	25 december	Kyrklig 7)
Annandag jul	26 december	Kyrklig
Menlösa barns dag	27 december	Kyrklig
Nyårsafton	31 december	Världslig

 

Noter till tabellen:

1) Nyår räknas sällan upp bland de sekulära helgdagarna. Det har dock inget att göra med det kyrkliga året (som ju inte ens har nyår vid det tillfället) utan är i allt väsentligt en helt sekulär dag.

2) Påsken firas med mycket blandade ritualer och firande sammanfaller delvis med liknande vårfester i många kulturer. Det svenska namnet på påsken kommer från judiska pesach. I engelskspråkiga länder kommer namnet ”easter” från firandet av den hedniska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Därifrån kommer också seden att äta ägg i samband med påsk.

3) Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen, som i folkmun förvandlats till ”våffeldagen” och därför firas med våfflor är exempel på hur lätt den religiösa anledningen till högtiden faller i glömska i ett sekulärt samhälle och ersätts av ett firande för sin egen skull.

4)  Midsommarafton är sommarhalvårets stora sekulära festdag – och en av de allra största festdagarna i svensk allmänkultur. Dess hedniska rötter är ganska fördolda idag, även om bruket av midsommarstången har återimporterats. Midsommar inföll dock ursprungligen senare – i närheten av den verkliga ”mitten av sommaren”.

Den kyrkliga anknytningen till Johannes döpares dag är ett typexempel på anpassning till existerande firanden. Helgon och martyrer brukar firas på sina dödsdagar, men eftersom den inföll i slutet av augusti var den inte passande nog.

5) Firandet av Alla helgons dag har så gott som upphört, till förmån för åminnelsen av döda släktingar (döda själars dag) som ursprungligen firades i samband med pingst. Högtiden är numera alltmer uppblandad med anglosaxiska Halloween-traditioner.

6) Advent är inledningen av kyrkoåret, så 1:a advent är kyrkans ”nyår”. Införandet av adventsljusstakar (1920-talet) och adventskalendern (från Tyskland i mitten av 1930-talet) har varit försök att påminna om betydelsen i advents ”nedräkning” inför födelsehögtiden i slutet av december. Men det har svårt att behålla någon egentlig religiös innebörd vid sidan om det allmänna julhelgsfirandet.

7) Julen har precis som midsommar förkristen bakgrund. Dagens seder och traditioner är en mix av gammalt och nytt – men det mesta är nyare än folk kanske tror och ofta efterhandskonstruerade uppfattningar om äldre seder. Jultomten har egentligen ingen koppling till folktron om tomtar, utan är ett modernt påfund – har koppling till helgonlegenden om s:t Nicolaus – och har slagits ihop med julklappsgivandet (som har äldre rötter). Mer än någon annan helg har julfirandet karaktär av familjehögtid.

Kristna högtider? Verkligen?

Slutsatsen är att det inte är mycket kristendom att tala om i de högtider vi verkligen firar – inte ens de som har en kristen koppling (som ofta ”stulits” av den kristna kyrkan) är det särskilt många utanför den aktivt troende skaran som uppmärksammar. En del av sedvänjorna (t.ex. adventsljusstakar) lever sitt eget liv.

Flertalet kyrkliga högtider under kyrkoåret passerar spårlöst förbi, om det inte handlar om ledigheter. Men ledigheterna utnyttjas i regel inte för något firande – utan för ledighet. De bara råkar infalla på dagar (om pingst eller kristi himmelfärd) som en gång bestämdes av kyrkan auktoritet.

De allra största firandena i den sekulära befolkningens årskalender är jul/nyår och midsommar – och helt sekulärt. I den mån man firar påsk genom att äta ägg och sätta upp påskris (en annan fruktbarhetssymbolik), har det inte direkt Jesu död och uppståndelse som förebild.

Talet om att våra högtider är ”kristna” är en slags försök att genom upprepning till utmattning få det att förbli så. Det säger ingenting om hur en genomsnittlig svensk ser på firandet. Om hon är ledig, så är hon tacksam för att slippa jobba och passar kanske på (särskilt om vädret är bra) att fira detta med vänner. Men den -eventuella- religiösa bakgrunden och innehållet i det kyrkliga årets högtider är de flesta helt omedvetna – och obekymrade – om.

Debatten om religionsämnet

Skolverkets förslag till ämnesplan för religionskunskap har kritiserats av diverse kristna grupperingar och dito medier.

Skolverket skriver bland annat:

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om världsreligioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt. Undervisningen ska ta sin utgångpunkt i det nutida svenska samhället präglat av mångfald rörande livssyn, livsstil och livshållning.

Det är ju utmärkt!

Vad kritikerna reagerar på är dock frånvaron av en utpekad särställning för kristendomen. I dagens kursplaner står det nämligen:

…En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. … Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret.

I och för sig är det ju lätt att hålla med om påståendet att ”västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar”, men dock inte till det bättre. (Som också Christer Sturmark med flera från Humanisterna påpekar på SvD Brännpunkt.)

Men ett sådant kritiskt förhållningssätt att elever lär sig ifrågasätta historielösa påståenden om att kristendomen på något sätt skulle ha att göra med att Sverige har infört demokrati, jämställdhet, religions- och yttrandefrihet och numera anser att hbt-personer ska vara lika inför lagen, lär det – tyvärr! – inte vara fråga om oavsett kursplan.

Det är alltså värt att notera att ämnesplanen ingalunda förhindrar att man lägger stor vikt vid att förklara den kristna tron i allmänhet och den protestantiska varianten i synnerhet. Det föreskrivs bara inte att just det ska vara syftet med ämnet – men även en ärkehumanist som jag skulle se en sådan tonvikt som rätt naturligt.

Precis som en atlas i regel utgår från det land – eller åtminstone den världsdel – där den tillverkats och sålts, är det knappast en nackdel (och inte heller ett värdeomdöme om innehållet) att undervisning utgår från det som rimligen kan antas vara mest välkänt för eleverna. Man får anta att det upplägget kommer att vara gängse i de flesta praktiska fall, liksom påverka utformningen av läromedel med mera.

Mental kollektivanslutning

Men det räcker inte, för kritikerna. Det har blivit en symbolfråga. Det är ju – sedan länge – inte längre sant att Sverige är ”ett land där de flesta är kristna”, oavsett hur ofta det påstås.  Men den mentala kollektivanslutningen till statskyrkan pågår fortfarande för fullt. Tyvärr även bland dem som borde veta bättre.  

Jan Björklund säger enligt tidningen Dagen:

– I Sverige är det en liten minoritet som anser sig vara ickekristna och tillhöra andra religioner.

Kravet att tillhöra en annan religion för att beviljas utträde ur statskyrkan avskaffades – på liberalt initativ – 1952.  Vore ju kul om även Björklund vore uppdaterad på den punkten…