Det är integrationen det handlar om

David Nyström på Gävle Dagblads ledarsidan sammanfattade ett antal tankar som jag själv haft.

När ett parti som Sverigedemokraterna får nära 13 procent i ett allmänt val, då kommer merparten av väljarna från andra partier. Det är ett faktum. SD har tidigare rekryterat en stor del från ”soffan”, dvs. de som kanske inte röstade alls eller om de någon gång gjorde det, så var det på olika andra hårt nischade missnöjespartier.

Men dessa väljare är förhållandevis få, har inte kraften att bära ett parti över spärren på fyra procent. Alla partier som sitter i riksdagen konkurrerar i huvudsak om den grupp på lite drygt 80 procent som röstar regelbundet i de flesta val. (Men att de mobiliserat kanske halvannan procentenhet som tidigare inte röstade regelbundet, har bidragit till ökat valdeltagande.)

Jag anser att det är en viktig ståndpunkt att slå fast att SD:s partiprogram innehåller rasistiska föreställningar. Det bör inte hymlas om. De är förvisso delvis nedtonade och delvis maskerade. Men de finns där, för den som kan sin historia och inte förväxlar rastänkande med genetik. (Tips: Det står inte längre ”ras”, men ras- i rasismen betyder heller inte det samma som det biologiska begreppet och har aldrig gjort.)

Så är deras väljare rasister? Sannolikt inte.

Det är förhållandevis få människor som ger uttryck för ett sådant tänkande som strikt delar in människor med avseende på härkomst och anser dem orubbligt färgade av den bakgrund de råkar ha. De flesta medger att människor är föränderliga, kan anpassa sig – och är mer lika i grunden än olikheterna som skiljer oss åt.

De flesta är således inte rasister. Däremot har de röstat på Sverigedemokraterna för att de vill se en minskad invandring.

Det finns heller ingen grund för att tro att de har blivit fler. Det sker rörelser på marginalen, när olika opinionsinstitut ställer frågan om hur stor andel som vill se ökad respektive minskad invandring. På marginalen har andelen som vill se minskad invandring ökat något. Men över tiden är trenden den motsatta.

Sverige har sedan 1990-talet haft en fallande andel som vill skärpa migrationspolitiken och ta emot färre flyktingar eller som motsätter sig annan form av invandring.

Detta är en viktig pusselbit. I takt med denna utveckling, har framför allt de stora partierna anpassat sig och blivit tydliga. Det var förut oftast Socialdemokraterna och Moderaterna som gjorde upp om skärpningar. (Eller S själva, när de kunde.) I praktiken har borgerliga regeringar alltid haft öppnare gränser än S-regeringar, så länge invandringen varit reglerad (vilket också skedde under S-regering.)

Det är klart att många människor som motsatt sig en generös flyktingpolitik under sådana villkor inte hade något som helst behov av att rösta på ett extremt missnöjesparti med rasistiska rötter. Det dög ju gott att rösta på S eller M. Det gav dessutom resultat. De kunde påverka politiken – det kunde inte SD. (Då utanför riksdagen.)

Det som alltså hänt, är att i takt med att alla andra riksdagspartier blivit solitt övertygade om att slå vakt om den generösa flyktingpolitiken, och flera dessutom övervunnit motståndet mot arbetskraftsinvandring, så har väljarna inte bytt uppfattning i någon särskild utsträckning. Det är snarare partierna som blivit mer radikala, väljarna är de samma.

Partierna har brustit
Partierna har brustit i att förklara för sina väljare varför dessa ståndpunkter är riktiga och varför väljarna borde acceptera dem. Och efterhand har då väljare valt det enda andra alternativ som står till buds för åsikten att invandringen borde minska.

Det är ett extremt dåligt betyg åt alliansregeringen att den till exempel, trots åtta års regeringsinnehav, inte ens kunde producera ett eget svar på frågan ”hur mycket kostar invandringen?”. Det hymlades och hummades i åtminstone sju och ett halvt år, från motanklagelser att frågan i sig skulle vara rasistisk till att den inte gick att ställa.

Istället överlämnades problemformuleringsprivilegiet till de rasistiska krafterna bakom SD. Och de påstående som cirkulerade omkring i allt vidare sammanhang, bemöttes inte alls eller på ett sätt som snarare befäste dem.

Det hade gått att svara. Svaret finns ju. En lite bättre kartläggning av vad det faktiskt kostar för kommunerna hade kunnat behövas. (En anledning att den inte gjordes, kan en misstänka, är att då hade kommunerna fått ett vapen för att kräva högre ersättning.)

Och ett realistiskt svar hade fortfarande varit en tiondel, eller mindre, av de siffror som kastas omkring i kommentarsfält och på ljusskygga bloggar. Summor på i storleksordningen 200, 250 eller rent av 500 miljarder är så verklighetsfrämmande att de – om det bara gjorts ett allvarligt försök – hade gått att bemöta.

BNP var 2012 drygt 3 600 mdr kronor, varav den offentliga sektorn stod för knappt 51 procent, dvs. ca 1 800 mdr. Att då omkring var fjärde eller var sjunde skattekrona skulle gå till invandringens kostnader är inte särskilt svårt att motbevisa. Alla kanske inte låter sig övertygas, men jag tror de flesta inser det orimliga i påståendet. Men vi försökte inte ens.

Ta ansvar först
Dessvärre kan det vara så att utvecklingen nu inte låter sig brytas. I elfte timmen försökte framför allt Fredrik Reinfeldt stå upp för och förklara varför den förda politiken var riktig. Det var rätt, men det var för sent.

Dessvärre var reaktionen från S och MP – de partier som nu sitter i regeringen – beklämmande. Det var viktigare att förhålla sig till SD än att försvara och förklara värderingarna de sade sig stå bakom.

Integrationspolitiken har problem. Beskrivningarna är legio. För många människor placeras på små orter nästan utan näringsliv. Här saknas allt – det finns helt enkelt ingen infrastruktur för att klara av åtagandet.

En kommun som har svårt att leva upp till sina åtaganden i vanliga fall, svårt att rekrytera behöriga lärare, brister i omsorgen, små marginaler i administrationen osv. och nästan helt saknar arbetsmarknad för akademiker, ska plötsligt klara av att lösa ett antal saker som är svårare än genomsnittet.

Det ställer högre krav på socialsekreterare och arbetsförmedlare att ta hand om de människor som helt saknar förutsättningar på arbetsmarknaden. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på lärare och skolpersonal att ta hand om elever som saknar språk och kanske också andra viktiga färdigheter. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på vård- och omsorgsinstitutioner att ta hand om människor som både saknar språk och kanske också har en problematik av trauma mm som de flesta saknar utbildning för. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

En enskild kommun har helt enkelt inga verktyg för att lösa många av de situationer som nu uppstår på dussintals platser runt om i landet. En storstadskommun eller kranskommun skulle kunna det betydligt bättre – för här finns åtminstone arbetsmarknaden att rekrytera de kompetenser som behövs. Och förmodligen också skatteunderlaget för att finansiera den del som inte staten står för. (Även om det gruffas över det också.)

Det är därför i sin ordning att påminna om att så länge migrationspolitiken är ett statligt ansvar så måste staten ta det ansvaret, fullt ut.

Det kan finnas flera positiva följder av att befolkningen på en tidigare avfolkningsort plötsligt ökar igen. Det finns ökat underlag för butiker och samhällsservice. Det skapas därigenom något fler arbetstillfällen, inom bla handel och omsorg. Skolor som hotades av vikande elevunderlag kan andas ut.

Men det förutsätter att resurserna som krävs faktiskt följer med och stannar kvar under den tid som vi faktiskt vet att det behövs extra resurser.

Fungerade detta, är jag övertygad om att den andel av befolkningen som anser att minskad invandring är deras kanske viktigaste skäl till partival skulle minska. Det är alltså ett sätt att beröva SD stora delar av deras väljarunderlag, utan att på minsta sätt anpassa den förda politiken efter deras agenda.

Dessvärre kräver det ett förmodligen oöverstigligt hinder – att erkänna att det finns ett problem.

Annonser

Vilken gud då?

På vägen hem från jobbet såg jag att Svenska kyrkans stift i Stockholm startat en ny reklamkampanj i tunnelbanan, på temat Nej till rasism. Det är naturligtvis ett väldigt välkommet budskap. Det är också lätt att se en koppling till biskopens predikan på samma tema inför riksdagens öppnande – vilket jag bara kan se som en modig och rakryggad handling, även om jag har svårt att förstå vad den gudstjänsten ska spela för roll i riksdagsinvigningen vart fjärde år. Men när det nu är så…

Och kyrkan är givetvis en välkommen samhällsinstitution att ta upp kampen mot främlingsfientlighet och rasism. Ju fler dess bättre.

Jag hade heller inte tänkt att detta skulle bli ett ”sur-ateist”-inlägg, som drar alltför stora växlar på att ”i gamla testamentet står det något annat minsann”. Alla med någon minsta religionskunskap vet ju att där flitigt förekommer skildringar av folkmord och andra bestialiska dåd, på direkt order från någon gud. (Jag skriver ”någon” eftersom det förekommer ett antal olika gudar i GT, allteftersom texter från olika källor och kulturer fogats ihop. Ibland visserligen omskrivet vid senare tidpunkter, men fortfarande på många ställen helt synligt.)

Men lite kan jag inte avstå från att problematisera budskapet. Under rubriken finns nämligen tre kompletterande sentenser:

Vi tror på en gud som älskar alla människor
Vår tro rymmer bara öppenhet och respekt
Där finns inte plats för främlingsfientlighet

Även med respekt för att alla troende jag känner är genomhyggliga människor som ställer upp på detta, så tycker jag att man kunde valt en bättre utformning – en som inte luktar historierevisionism. Det är inte alldeles uppenbart att dessa påståenden stämmer in på någon tolkning av den kristne guden – och vi behöver inte gå vare sig tusentals eller hundratals år tillbaka i tiden för det. Vi behöver inte gå tillbaka i tiden överhuvudtaget. Svenska kyrkan brottas ännu med en högljudd opposition som vare sig vill välkomna kvinnliga präster eller viga samkönade par. Heder åt den majoritet (åtminstone av kyrkomötet och av ledande företrädare) som kämpar för att övervinna sådana åsikter – men de finns fortfarande.

Och går vi så en generation eller två tillbaka, fanns det allt annat än öppenhet och rymdes en hel del främlingsfientlighet inom den svenska statskyrkan.

Som sagt – det diskvalificerar absolut inte Svenska kyrkan från ett tydligt antirasistiskt budskap idag. Tvärtom, kyrkan är mer än välkommen. Men en smula mer ödmjukhet i budskapet hade varit klädsamt. ”Bara” är trots allt inte alltid bara och ”alla” är inte alltid alla, ens idag.

Om Svenska kyrkan ordentligt hade gjort upp med sitt förflutna – om en modern kristen kyrka hade något substantiellt att säga om sina underlåtenheter och sina tillkortakommanden i historien – hade dess budskap idag säkerligen klingat mer genuint.

Och särskilt prekär blir ju situationen när det parti, Sverigedemokraterna, som först och främst är måltavla för kritiken samtidigt som sin partiståndpunkt säger sig värna om Svenska kyrkan som institution och har ledamöter i kyrkomötet (sju efter senaste valet 2009) och i en lång rad församlingar och samfälligheter.

En dogm är till sin natur dogmatisk

För en ateist är det givetvis enkelt att peka finger åt en religiös organisation, som bygger så mycket av sitt budskap och sin trovärdighet på en historik och en dogmatik som har lätt för att bli en belastning. Det blir ständiga ”äta kakan och ha den kvar”-situationer.

Att helt skala bort det historiska är knappast önskvärt – det vore ren historieförfalskning. Däremot är ett nytt förhållningssätt alltid önskvärt. Men vilken roll får då de centrala delarna av budskapet som nu kan ifrågasättas? Ja, där har vi den oklara ställningen för t.ex. gamla testamentets texter. De befinner sig i limbo, minst sagt. Och det gör dessutom den övervägande delen av de tidigare tolkningarna av diverse känsliga ställen i nya testamentet.

När Åke Green predikade att ”homosexuella är en cancersvulst” inför halvtomma bänkar i Pingstkyrkans lokaler på Öland, var det inte bara det han sa – han citerade också bibelställen som återfinns i den senaste bibelöversättningen (t.ex. Romarbrevet 1:24-32). Han gjorde dock en tolkning som majoriteten i vare sig Pingstkyrkan eller Svenska kyrkan skulle kännas vid. Den tolkning Åke Green gjorde, är dock ingalunda någon esoterisk eller långsökt tolkning. Den finns där, i texten, utan särskild omskrivning. Och Paulus ställning i teologin är trots allt ohotad.

Det visar det svåra i att undkomma ett dogmatiskt arv – dogman är till sin natur dogmatisk.

Därför tror jag inte att Stockholms stifts formulering i den här reklamkampanjen kommer sig av någon aktiv vilja att förfalska historien eller att förneka uppenbara fakta. Det är bara det att eftersom processen att göra upp med sin egen historia är långt ifrån påbörjad och dessutom vore extremt komplicerad, så får det även denna gång stå tillbaka.

Vilket är extra synd när det gäller främlingsfientlighet och rasism. I den mån kyrkan faktiskt på allvar hade gjort upp med sin historia, hade det kanske också bidragit till att skapa samma process i samhället. Det vill säga precis det kampanjen syftar till.

Frigör tanken

Hur mycket lättare är det inte då att vara ateist och liberal humanist? Även bland de historiska personer vars åsikter och/eller handlingar jag respekterar djupast och störst, finns det likaledes inslag av förgripligheter jag absolut inte vill associeras med. Charles Darwin hade både rasistiska och djupt kvinnofientliga åsikter. Abraham Lincoln var övertygad rasist. John Stuart Mill en uttalad elitist som ansåg att det bara var till nytta för ”mindre civiliserade folk” att styras av mer civiliserade. T. H. Huxley likaså. Isaac Newton må vara en vetenskaplig förebild – men ägnade sig minst lika mycket åt ockulta spekulationer.

Moderna exempel saknas inte heller – senast häromveckan diskuterade jag med en vän som besökt en föreläsning av Lynn Margulis. Hon var den första som kunde visa hållbara bevis för hypotesen att mitokondrier och kloroplaster ursprungligen är självständiga organismer, som idag lever vidare som delar av celler, så kallad endosymbios. Denna åsikt vidhöll hon mot en överväldigande majoritet i dåtidens etablisemang, och utstod mycket spott och spe för, tills fler och fler stödde henne. Men idag driver hon en lång rad andra åsikter som många gånger är klart ovetenskapliga och framför ofta kritik mot ”vetenskapens snäva synsätt”.

Men dessa tillkortakommanden utgör inte något problem. Dessa förebilder och deras åsikter, är inte någon liberal humanistisk dogm. Personerna kan vara exempel eller förebilder, i den mån de uträttat något värt att beundra. Men aldrig för hela sin livsföring eller alla sina åsikter. Varje åsikt och varje ståndpunkt, står för sig självt. De kommer aldrig i något paket och är aldrig immuna mot angrepp eller kritik.

Det är en avsevärd skillnad i förhållningssätt. Det är kanske förmätet av mig och det kanske strider mot religionens själva kärna – men jag skulle ändå vilja uppmana Svenska kyrkan att anamma något av det. Städa ut dogman och gör upp med historien – så kommer budskapet om alla människors lika värde inte att dränkas av rasslandet från garderoben.