En stark röst har tystnat

Christopher Hitchens 2010. Foto: Andrew Rusk

Christopher Hitchens 2010. Foto: Andrew Rusk

Christopher Hitchens avled av lunginflammation den 15:e december 2011, på MD Anderson Cancer Center i Texas. En av vår tids viktigaste och starkaste röster har tystnat för alltid.

För oss som följt hans kamp mot cancern, har hopp och onda aningar följts åt under en lång tid. Jag vet att jag – allt oftare på sistone – oroligt kontrollerat hans uppgifter varje gång hans namn nämnts på ett sätt som det allra minsta kan tolkas som ”past tense”.

Att han varit en självständig och betydelsefull tänkare visas inte minst i hans orubbliga debattlust och alltid lika utforskande attityd. Han var inte rädd att ompröva sina åsikter och inte heller att stöta sig med tidigare vänner eller åsiktsfränder, när han fann att argumenten inte längre höll. Ett bättre omdöme än så, kan man inte önska sig.

Annonser

Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

Vilken gud då?

På vägen hem från jobbet såg jag att Svenska kyrkans stift i Stockholm startat en ny reklamkampanj i tunnelbanan, på temat Nej till rasism. Det är naturligtvis ett väldigt välkommet budskap. Det är också lätt att se en koppling till biskopens predikan på samma tema inför riksdagens öppnande – vilket jag bara kan se som en modig och rakryggad handling, även om jag har svårt att förstå vad den gudstjänsten ska spela för roll i riksdagsinvigningen vart fjärde år. Men när det nu är så…

Och kyrkan är givetvis en välkommen samhällsinstitution att ta upp kampen mot främlingsfientlighet och rasism. Ju fler dess bättre.

Jag hade heller inte tänkt att detta skulle bli ett ”sur-ateist”-inlägg, som drar alltför stora växlar på att ”i gamla testamentet står det något annat minsann”. Alla med någon minsta religionskunskap vet ju att där flitigt förekommer skildringar av folkmord och andra bestialiska dåd, på direkt order från någon gud. (Jag skriver ”någon” eftersom det förekommer ett antal olika gudar i GT, allteftersom texter från olika källor och kulturer fogats ihop. Ibland visserligen omskrivet vid senare tidpunkter, men fortfarande på många ställen helt synligt.)

Men lite kan jag inte avstå från att problematisera budskapet. Under rubriken finns nämligen tre kompletterande sentenser:

Vi tror på en gud som älskar alla människor
Vår tro rymmer bara öppenhet och respekt
Där finns inte plats för främlingsfientlighet

Även med respekt för att alla troende jag känner är genomhyggliga människor som ställer upp på detta, så tycker jag att man kunde valt en bättre utformning – en som inte luktar historierevisionism. Det är inte alldeles uppenbart att dessa påståenden stämmer in på någon tolkning av den kristne guden – och vi behöver inte gå vare sig tusentals eller hundratals år tillbaka i tiden för det. Vi behöver inte gå tillbaka i tiden överhuvudtaget. Svenska kyrkan brottas ännu med en högljudd opposition som vare sig vill välkomna kvinnliga präster eller viga samkönade par. Heder åt den majoritet (åtminstone av kyrkomötet och av ledande företrädare) som kämpar för att övervinna sådana åsikter – men de finns fortfarande.

Och går vi så en generation eller två tillbaka, fanns det allt annat än öppenhet och rymdes en hel del främlingsfientlighet inom den svenska statskyrkan.

Som sagt – det diskvalificerar absolut inte Svenska kyrkan från ett tydligt antirasistiskt budskap idag. Tvärtom, kyrkan är mer än välkommen. Men en smula mer ödmjukhet i budskapet hade varit klädsamt. ”Bara” är trots allt inte alltid bara och ”alla” är inte alltid alla, ens idag.

Om Svenska kyrkan ordentligt hade gjort upp med sitt förflutna – om en modern kristen kyrka hade något substantiellt att säga om sina underlåtenheter och sina tillkortakommanden i historien – hade dess budskap idag säkerligen klingat mer genuint.

Och särskilt prekär blir ju situationen när det parti, Sverigedemokraterna, som först och främst är måltavla för kritiken samtidigt som sin partiståndpunkt säger sig värna om Svenska kyrkan som institution och har ledamöter i kyrkomötet (sju efter senaste valet 2009) och i en lång rad församlingar och samfälligheter.

En dogm är till sin natur dogmatisk

För en ateist är det givetvis enkelt att peka finger åt en religiös organisation, som bygger så mycket av sitt budskap och sin trovärdighet på en historik och en dogmatik som har lätt för att bli en belastning. Det blir ständiga ”äta kakan och ha den kvar”-situationer.

Att helt skala bort det historiska är knappast önskvärt – det vore ren historieförfalskning. Däremot är ett nytt förhållningssätt alltid önskvärt. Men vilken roll får då de centrala delarna av budskapet som nu kan ifrågasättas? Ja, där har vi den oklara ställningen för t.ex. gamla testamentets texter. De befinner sig i limbo, minst sagt. Och det gör dessutom den övervägande delen av de tidigare tolkningarna av diverse känsliga ställen i nya testamentet.

När Åke Green predikade att ”homosexuella är en cancersvulst” inför halvtomma bänkar i Pingstkyrkans lokaler på Öland, var det inte bara det han sa – han citerade också bibelställen som återfinns i den senaste bibelöversättningen (t.ex. Romarbrevet 1:24-32). Han gjorde dock en tolkning som majoriteten i vare sig Pingstkyrkan eller Svenska kyrkan skulle kännas vid. Den tolkning Åke Green gjorde, är dock ingalunda någon esoterisk eller långsökt tolkning. Den finns där, i texten, utan särskild omskrivning. Och Paulus ställning i teologin är trots allt ohotad.

Det visar det svåra i att undkomma ett dogmatiskt arv – dogman är till sin natur dogmatisk.

Därför tror jag inte att Stockholms stifts formulering i den här reklamkampanjen kommer sig av någon aktiv vilja att förfalska historien eller att förneka uppenbara fakta. Det är bara det att eftersom processen att göra upp med sin egen historia är långt ifrån påbörjad och dessutom vore extremt komplicerad, så får det även denna gång stå tillbaka.

Vilket är extra synd när det gäller främlingsfientlighet och rasism. I den mån kyrkan faktiskt på allvar hade gjort upp med sin historia, hade det kanske också bidragit till att skapa samma process i samhället. Det vill säga precis det kampanjen syftar till.

Frigör tanken

Hur mycket lättare är det inte då att vara ateist och liberal humanist? Även bland de historiska personer vars åsikter och/eller handlingar jag respekterar djupast och störst, finns det likaledes inslag av förgripligheter jag absolut inte vill associeras med. Charles Darwin hade både rasistiska och djupt kvinnofientliga åsikter. Abraham Lincoln var övertygad rasist. John Stuart Mill en uttalad elitist som ansåg att det bara var till nytta för ”mindre civiliserade folk” att styras av mer civiliserade. T. H. Huxley likaså. Isaac Newton må vara en vetenskaplig förebild – men ägnade sig minst lika mycket åt ockulta spekulationer.

Moderna exempel saknas inte heller – senast häromveckan diskuterade jag med en vän som besökt en föreläsning av Lynn Margulis. Hon var den första som kunde visa hållbara bevis för hypotesen att mitokondrier och kloroplaster ursprungligen är självständiga organismer, som idag lever vidare som delar av celler, så kallad endosymbios. Denna åsikt vidhöll hon mot en överväldigande majoritet i dåtidens etablisemang, och utstod mycket spott och spe för, tills fler och fler stödde henne. Men idag driver hon en lång rad andra åsikter som många gånger är klart ovetenskapliga och framför ofta kritik mot ”vetenskapens snäva synsätt”.

Men dessa tillkortakommanden utgör inte något problem. Dessa förebilder och deras åsikter, är inte någon liberal humanistisk dogm. Personerna kan vara exempel eller förebilder, i den mån de uträttat något värt att beundra. Men aldrig för hela sin livsföring eller alla sina åsikter. Varje åsikt och varje ståndpunkt, står för sig självt. De kommer aldrig i något paket och är aldrig immuna mot angrepp eller kritik.

Det är en avsevärd skillnad i förhållningssätt. Det är kanske förmätet av mig och det kanske strider mot religionens själva kärna – men jag skulle ändå vilja uppmana Svenska kyrkan att anamma något av det. Städa ut dogman och gör upp med historien – så kommer budskapet om alla människors lika värde inte att dränkas av rasslandet från garderoben.

Ekokammaren i full aktion

Det är lätt att bli förvånad och frustrerad över den pseudodebatt som dykt upp kring att regeringen kört över Skolverket om kristendomen i religionsundervisningen. Något litet tror jag kanske att det är ett utslag av nyhetstorka i politik-Sverige – i brist på Expressens panache att blåsa upp minsta fikapaus till ”hemligt möte” som förebådar regeringskris – att också snäppet mer seriös dagligmedia som DN tar i med rubriken ”Kristendomen ska dominera i skolan” (min kursivering).

”Dominera” låter verkligen som om det ska rabblas psaltarpsalmer dagligen och hållas katekesförhör stundligen. Och detta har somliga nappat på. Birger Schlaug utbrister att det är ”en eftergift för Sverigedemokraterna” och Rossana Dinamarca drar en lans för postmodernism genom att hävda att religion är en ideologi bland alla andra och lutar följdaktligen åt att ämnet, i sann kunskapsrelativistisk anda, ska suddas ut och blandas upp med historia och samhällskunskap.

Visst, också liberala och sekulära debattörer som Adam Cwejman och Christer Sturmark, kritiserar förslaget. Jag delar dock inte heller deras, betydligt mer sansade, invändningar. (Mer om det senare.)

”Men det kanske är sant för mig?”

Först hade jag tänkt att skriva raljant och, förhoppningsvis, humoristiskt om saken. Dra på i samma stil av överdrifter och total kunskapsrelativism. Oja mig över att svenska elever får mer undervisning om Hallands fyra små bäckar än hela Afrikas flodsystem! Indignerat påpeka att historieundervisningen är sjukt svenskfixerad och kräva att Ramses II:s fälttåg och slaget vid Qadesh får minst lika stort utrymme som Kalle dussin vid Poltava. Genast! Nu! Annars är ni alla sjukt konservativa, bakåtsträvande, ojämställda samhällsförstörare med fotsvett och dålig andedräkt!

Problemet är bara att det hade varit väldigt svårt att skilja sig från den bedrövande mängden av debattörer som – av allt döma – på fullaste allvar drar i väg i tangentens riktning

Ett stort antal kritiker tycks inte se någon mening alls i att ha kvar religionskunskap som ämne. Andra oroar sig för att skolans konfessionslöshet ska naggas i kanten (samtidigt som regeringen i den nya skollagen har förstärkt försvaret för en konfessionslös undervisning!) eller till och med att religionsfriheten är i fara.

I själva verket ett stort steg framåt för sekularismen

Det här är nedslående av flera skäl. För det första har vi haft debatten en gång förut. Jag skrev om den då (och det är ett av skälen till att jag ännu en gång avviker från regeln och plockar upp en dagsaktuell politisk fråga) och påpekade att hänvisningen till ”kristna helgdagar” kanske inte är världens mest relevanta exempel i en tid när allt färre bryr sig om dem och de största helgerna helt saknar koppling till kristen lära eller tradition. (Men att ett argument är dåligt är ju inte det samma som det är ett argument för något dåligt…)

Det är besynnerligt men alls icke underligt att vi får en ny debatt – minnet är som bekant kort. Minst lika kort som den tid den här debatten höll ett sansat och eftertänksamt tonläge.

För det andra innebär den nya kursplanen att religionskunskapen tar flera och viktiga steg i sekulär riktning! Det är ingalunda ett steg tillbaka. Det är inte ens ”två steg fram och ett steg tillbaka” – det är en klar och tydlig framgång. Aldrig någonsin har religionsundervisningens krav på objektivitet och neutralitet varit så tydligt markerade. Aldrig någonsin har kunskapsmålen varit så fria från kristet, konfessionellt, inflytande.

Ända sedan 1965 har religionsundervisningen i Sverige sekulariserats mer och mer.* Läroplanen för religionskunskap i Gymnasiet 1965 nämner bland annat vikten av att ta upp bl.a. humanism och existensialism. (Tidstypiskt för mitten av 60-talet finns också frågeställningar som ”Hur såg Marx och Freud på religion?”.) 

Detta sekulära perspektiv togs ännu längre i styrdokumenten under Lgr/Lgy 94 osv. (För att få lite historiskt perspektiv, läs t.ex. detta intressanta examensarbete!) Men trots det har det funnits mycket kvar ända fram till idag som betonat dels religionens allmänna värdefullhet och självklarhet som samhällsnorm, dels (protestantisk) kristendoms företräde.  

Betydelsen av ett kritiskt förhållningssätt skärps i den nya kursplanen på flera sätt jämfört med det som råder idag. I de nu gällande målen framställs ett av syftena med religionskunskapen fortfarande så här: ”Ett syfte med religionskunskap är att främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning samt att skapa nyfikenhet och intresse för religion.” (min kursivering). (Skolverkets webbplats, Kursplaner och betygskriterier, ämnet Religionskunskap, Inrättad 2000-07 SKOLFS: 2000:135. Gissar att en direktlänkning inom kort blir inaktuell…)

Motsvarande formulering i regeringens nya förordning lyder istället: ”Undervisningen ska stimulera eleverna att reflektera över olika livsfrågor, sin identitet och sitt etiska förhållningssätt. På så sätt ska undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva.” (PM: Förordning om läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, U2010/5865/S) 

Borta är målet att väcka ”nyfikenhet” eller andra liknande till religion onekligen positiva formuleringar. Borta är självklarheten att utgå från protestantismen för att förstå ”människors sätt att tänka och leva”.

Istället betonas vikten av ett kritiskt förhållningssätt genom t.ex. ”Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att kunna tolka kulturella uttryck med anknytning till religiösa traditioner. Eleverna ska också ges möjligheter att utveckla kunskap om hur man kritiskt granskar källor och samhällsfrågor med koppling till religioner och andra livsåskådningar.” (Ibid)

Väsentliga förbättringar skulle jag vilja säga.

Vad bråkas det då om? Jo, en del nya meningar har skjutits in här och var, jämfört med Skolverkets ursprungliga förslag. Bland annat denna: ”Undervisningen ska även ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar.” (Ibid)

Är det något förkastligt? Nej, det tycker jag inte. (Direkt därefter följer dessutom den kritiska skrivningen som citerades ovan.) På andra ställen har man ändrat formuleringar som ”analysera religioner och…” till ”analysera kristendomen, andra religioner och…”.  

Uppenbart är att knappast någon som kommenterar saken, har läst förslaget i fråga. Ännu färre har besvärat sig med att sätta sig in i skillnaderna mot tidigare, innan tordönstämman kommer fram.

Önskemålet om att ämnet religionskunskap ska bakas ihop med historia och samhällskunskap, så som det framförs hos exempelvis Dinamarca, Johan Westerholm m.fl, tillgodosågs redan 1980 (!) då grundskolans högstadium fick ”OÄ”, dvs. bland annat ”samhällsorienterade ämnen” där undervisning i religionskunskap, historia m.m. ingår. Det är först i gymnasiet som det är ett helt eget ämne. (Och att vänstern där vill göra fler kunskapsämnen bort-valbara är ju ingalunda en nyhet. Heller.)

Men också ett delmoment, som religionskunskapen är i grundskolan, behöver ju för den delen mål och syfte. 

Det grumligt beskyllda är det  grumligt tänkta

Hur är det då med Sverige-fixeringen? Är det inte alls lite misstänkt att – just nu – betona religionens betydelse?

Nej, för det är det ju just ingen som gör. Det finns inte annat än ett påhittat ”just nu”. Det vill säga att Skolverket presenterar förslag till nya kursplaner är ju en följd av att Alliansen fick majoritet i valet 2006 – sedan dess har arbetet pågått. Nu är det färdigt. Det ska bra mycket till för att ana en konspiration i att det råkar sammanfalla med att Sverigedemokraterna gjort ett – nog så beklagligt – intåg i riksdagen i år.

Eller var det det som var avsikten redan när arbetet började? ”Låt oss börja med att be Skolverket ta fram förslag, så arbetar de några år, och sen blir det en per-wait for it!-fekt debatt att ha i valrörelsen om fyra år!” Var det kanske rent av motivet bakom att på 1990-talet föreslå förlängda mandatperioder? För att få det hela att sammanfalla. Jag menar, att det gör det ”just nu”. Är inte det lite väl mycket av ett sammanträffande?

Och det svenska då? Nja, om det är långsökt att tänka sig att detta är ett utslag av så långsiktig planering att det började med reviderade mandatperioder på 1990-talet måste väl misstanken att ca. 1000 år av kristendom och svenskhet – vilket ju är ungefär jämngamla  företeelser – är en sammansvärjning för att vinna väljare, vara något av ett rekord.  

Det är ju fortfarande frågan om att kunna förstå dagens samhälle – och det inflytande kristendomen har och har haft. Vissa debattörerreagerar med att då förpassa diskussionen till historieämnet. Det är lika dumt som att föreslå att all undervisning i den grammatiska formen preteritum (a.k.a. ”imperfekt” för flumskolelever från 70- och 80-talen…) också ska skötas av historieläraren då det rör förfluten tid.

Vi har allt fler svenska medborgare som inte har någon kristen – och i synnerhet protestantiskt kristen – bakgrund. Antligen för att de är invandrare från en annan kultursfär eller för att kristendomens inflytande stadigt minskar. Desto större behov av undervisning för att förstå sambandet.

Kan man tycka.

– – – – – – – – – – –

*) Vid den tiden hände det sig att det från ecklesiastikminister Ragnar Edenman (S) utgick ett påbud att hela religionsundervisningen skulle avkristnas. Det var den första avkristningen av skolan och den hölls då Bertil Ohlin var Folkpartiets ledare. Då gick var och en till sitt parti och frågade hur de ställde sig. Så gjorde ock Lewi Pethrus, Birger Ekstedt och flera andra, och de fann att varken Folkpartiet eller Högerpartiet var för dem. Och se, de bildade Kristen Demokratisk Samling. (Dock inte i ett stall…)

Att därför göra Kristdemokraten Yvonne Andersson till dagens sanningsvittne och slå upp ”målet att ta över hela skolan”, som t.ex. Patrik Lindenfors gör, känns därför kanske en smula överilat. Det kan ju inte vara en nyhet, efter 45 år, att det är Kd:s själva existensberättigande som parti att vara emot avskaffande av (den konfessionella) kristendomsundervisningen…

Kristna högtider?

Jag återvänder till kristendomsdebatten. Från de debattörer som vill framhålla att ”Sverige är ett kristet land” är ett av de oftast nämnda kriterierna att vi firar kristna högtider (alternativt formulerat att ”våra högtider är kristna”, vilket kan tolkas delvis annorlunda).

Men är det så? I hur hög grad firar en genomsnittlig svensk en ”kristen” högtid på jul, midsommar, påsk et.c.? Vi firar inte längre högtider som Johannesmäss och Mickelsmäss, men däremot har vi ett stort firande av t.ex. midsommar och nyår.

Vi ska givetvis inte blanda ihop det med att det i semesterlagstiftningen ingår ett antal lediga dagar som sammanfaller med religiösa högtider – det är ju bestämt så och säger inget om vad hur den lediga befolkningen uppfattar anledningen till sin ledighet.

(Alltfler sektorer i arbetslivet tillämpar också ”röddagskonto” i någon utsträckning, d.v.s. möjligheten att helt eller delvis byta bort just kristna helgdagar mot andra dagar enligt t.ex. judisk, hinduisk eller muslimsk sedvänja.)

Mått på firande?

Hur mäter vi vilka dagar som firas mest? Det är svårt – firande kan ju se olika ut. Efter att ha letat en – mycket kort, ska erkännas – efter statistik på hur mycket mat som säljs och bara funnit månadsvis statistik har jag gett upp tanken på att försöka använda nån slags statistiskt underlag. Det kan inte hjälpas att det blir lite mer godtyckligt och subjektivt.

Årstidsbundna högtider

Det är ett rätt allmänt skick att uppmärksamma de fyra årstidernas växlingar genom helgdagar som markerar antingen årstidernas mittpunkt, deras höjdpunkter så att säga, eller deras växlingar. De flesta är därför bekanta med att den tidiga kristna kyrkan helt sonika anpassade vissa firanden strategiskt efter populära helgdagar i dåtidens Rom. Det är anledningen till att Kristi födelse påstås ha inträffat fasligt när högtiden Sol Invictus, fast den (av de fåtaliga historiska data om finns att tillgå) snarare tycks ha inträffat kring påsk.

Midvinter och midsommar – i äldre nordisk mytologi – har dock inte sammanfallit med de högtider vi firar idag, utan någon eller några veckor senare, beroende på månen. (Detta kan ju anas av vem som helst som inser att dessa högtider infaller alltför tidigt för att markera mitten av respektive årstid.) Jul-högtiden kan därför ha varit en högtid på senhösten/tidig vinter i samband med slakt och bärgning av skörden snarare än en fest under själva vintern.

Svenska kyrkans högtider

Sedan diverse tidigare populära helgonfestligheter strukits ur det officiella kyrkoårets högtider, firas numera framför allt jul (advent), påsk och pingst. Dessa sammanfaller med olika ledigheter – men inte nödvändigtvis med vad folk i allmänhet bryr sig om att fira.

Högtid Infaller Kyrklig/världslig
Nyårsdagen 1 januari Världslig  1)
Trettondagen 6 januari Kyrklig
Långfredagen rörlig, påskveckan Kyrklig
Påskdagen rörlig, påskveckan Kyrklig
Annandag påsk rörlig, påskveckan Kyrklig
”Våffeldagen” 3) 25 mars Kyrklig
Valborgsmässoafton 30 april Världslig (numera)
Första maj 1 maj Världslig
Kristi himmelfärd 6v efter påsk Kyrklig
Pingstafton 7v efter påsk Kyrklig
Pingstdagen 7v. efter påsk Kyrklig
Annandag pingst 7v. efter påsk Kyrklig
Trefaldighetsdagen 8v. efter påsk Kyrklig
Nationaldagen 6 juni Världslig
Midsommarafton fredag v. 25 Världslig 4)
Midsommardagen lördag v.25 Världslig 4)
Johannes döpares dag lördag v25. Kyrklig 4)
Apostladagen 13v. efter påsk Kyrklig
Kristi förklaringsdag 15v. efter påsk Kyrklig
Alla helgons dag 31 okt. – 6 nov. Kyrklig/världslig 5)
Domsöndagen 20-26 november Kyrklig
1 sönd. i advent 27 nov. – 3 dec. Kyrklig 6)
2 sönd. i advent 4 dec. – 10 dec. Kyrklig
3 sönd. i advent 11 dec. – 18 dec. Kyrklig
4 sönd. i advent 18 dec. – 24 dec. Kyrklig
Julafton 24 december Kyrklig 7)
Juldagen 25 december Kyrklig 7)
Annandag jul 26 december Kyrklig
Menlösa barns dag 27 december Kyrklig
Nyårsafton 31 december Världslig

 

Noter till tabellen:

1) Nyår räknas sällan upp bland de sekulära helgdagarna. Det har dock inget att göra med det kyrkliga året (som ju inte ens har nyår vid det tillfället) utan är i allt väsentligt en helt sekulär dag.

2) Påsken firas med mycket blandade ritualer och firande sammanfaller delvis med liknande vårfester i många kulturer. Det svenska namnet på påsken kommer från judiska pesach. I engelskspråkiga länder kommer namnet ”easter” från firandet av den hedniska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Därifrån kommer också seden att äta ägg i samband med påsk.

3) Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen, som i folkmun förvandlats till ”våffeldagen” och därför firas med våfflor är exempel på hur lätt den religiösa anledningen till högtiden faller i glömska i ett sekulärt samhälle och ersätts av ett firande för sin egen skull.

4)  Midsommarafton är sommarhalvårets stora sekulära festdag – och en av de allra största festdagarna i svensk allmänkultur. Dess hedniska rötter är ganska fördolda idag, även om bruket av midsommarstången har återimporterats. Midsommar inföll dock ursprungligen senare – i närheten av den verkliga ”mitten av sommaren”.

Den kyrkliga anknytningen till Johannes döpares dag är ett typexempel på anpassning till existerande firanden. Helgon och martyrer brukar firas på sina dödsdagar, men eftersom den inföll i slutet av augusti var den inte passande nog.

5) Firandet av Alla helgons dag har så gott som upphört, till förmån för åminnelsen av döda släktingar (döda själars dag) som ursprungligen firades i samband med pingst. Högtiden är numera alltmer uppblandad med anglosaxiska Halloween-traditioner.

6) Advent är inledningen av kyrkoåret, så 1:a advent är kyrkans ”nyår”. Införandet av adventsljusstakar (1920-talet) och adventskalendern (från Tyskland i mitten av 1930-talet) har varit försök att påminna om betydelsen i advents ”nedräkning” inför födelsehögtiden i slutet av december. Men det har svårt att behålla någon egentlig religiös innebörd vid sidan om det allmänna julhelgsfirandet.

7) Julen har precis som midsommar förkristen bakgrund. Dagens seder och traditioner är en mix av gammalt och nytt – men det mesta är nyare än folk kanske tror och ofta efterhandskonstruerade uppfattningar om äldre seder. Jultomten har egentligen ingen koppling till folktron om tomtar, utan är ett modernt påfund – har koppling till helgonlegenden om s:t Nicolaus – och har slagits ihop med julklappsgivandet (som har äldre rötter). Mer än någon annan helg har julfirandet karaktär av familjehögtid.

Kristna högtider? Verkligen?

Slutsatsen är att det inte är mycket kristendom att tala om i de högtider vi verkligen firar – inte ens de som har en kristen koppling (som ofta ”stulits” av den kristna kyrkan) är det särskilt många utanför den aktivt troende skaran som uppmärksammar. En del av sedvänjorna (t.ex. adventsljusstakar) lever sitt eget liv.

Flertalet kyrkliga högtider under kyrkoåret passerar spårlöst förbi, om det inte handlar om ledigheter. Men ledigheterna utnyttjas i regel inte för något firande – utan för ledighet. De bara råkar infalla på dagar (om pingst eller kristi himmelfärd) som en gång bestämdes av kyrkan auktoritet.

De allra största firandena i den sekulära befolkningens årskalender är jul/nyår och midsommar – och helt sekulärt. I den mån man firar påsk genom att äta ägg och sätta upp påskris (en annan fruktbarhetssymbolik), har det inte direkt Jesu död och uppståndelse som förebild.

Talet om att våra högtider är ”kristna” är en slags försök att genom upprepning till utmattning få det att förbli så. Det säger ingenting om hur en genomsnittlig svensk ser på firandet. Om hon är ledig, så är hon tacksam för att slippa jobba och passar kanske på (särskilt om vädret är bra) att fira detta med vänner. Men den -eventuella- religiösa bakgrunden och innehållet i det kyrkliga årets högtider är de flesta helt omedvetna – och obekymrade – om.

Debatten om religionsämnet

Skolverkets förslag till ämnesplan för religionskunskap har kritiserats av diverse kristna grupperingar och dito medier.

Skolverket skriver bland annat:

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om världsreligioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt. Undervisningen ska ta sin utgångpunkt i det nutida svenska samhället präglat av mångfald rörande livssyn, livsstil och livshållning.

Det är ju utmärkt!

Vad kritikerna reagerar på är dock frånvaron av en utpekad särställning för kristendomen. I dagens kursplaner står det nämligen:

…En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. … Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret.

I och för sig är det ju lätt att hålla med om påståendet att ”västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar”, men dock inte till det bättre. (Som också Christer Sturmark med flera från Humanisterna påpekar på SvD Brännpunkt.)

Men ett sådant kritiskt förhållningssätt att elever lär sig ifrågasätta historielösa påståenden om att kristendomen på något sätt skulle ha att göra med att Sverige har infört demokrati, jämställdhet, religions- och yttrandefrihet och numera anser att hbt-personer ska vara lika inför lagen, lär det – tyvärr! – inte vara fråga om oavsett kursplan.

Det är alltså värt att notera att ämnesplanen ingalunda förhindrar att man lägger stor vikt vid att förklara den kristna tron i allmänhet och den protestantiska varianten i synnerhet. Det föreskrivs bara inte att just det ska vara syftet med ämnet – men även en ärkehumanist som jag skulle se en sådan tonvikt som rätt naturligt.

Precis som en atlas i regel utgår från det land – eller åtminstone den världsdel – där den tillverkats och sålts, är det knappast en nackdel (och inte heller ett värdeomdöme om innehållet) att undervisning utgår från det som rimligen kan antas vara mest välkänt för eleverna. Man får anta att det upplägget kommer att vara gängse i de flesta praktiska fall, liksom påverka utformningen av läromedel med mera.

Mental kollektivanslutning

Men det räcker inte, för kritikerna. Det har blivit en symbolfråga. Det är ju – sedan länge – inte längre sant att Sverige är ”ett land där de flesta är kristna”, oavsett hur ofta det påstås.  Men den mentala kollektivanslutningen till statskyrkan pågår fortfarande för fullt. Tyvärr även bland dem som borde veta bättre.  

Jan Björklund säger enligt tidningen Dagen:

– I Sverige är det en liten minoritet som anser sig vara ickekristna och tillhöra andra religioner.

Kravet att tillhöra en annan religion för att beviljas utträde ur statskyrkan avskaffades – på liberalt initativ – 1952.  Vore ju kul om även Björklund vore uppdaterad på den punkten…

Skakande handskakning

Jaha, Stockholms tingsrätt gick på DO:s linje och dömde Arbetsförmedlingen att betala skadestånd för att de drog in ersättningen till en muslimsk man som vägrade skaka hand med en den kvinnliga chefen på en potentiell praktikplats.

I sak kan man väl konstatera att Arbetsförmedlingen borde ha förvissat sig om att den uteblivna handskakningen hade bidragit i beslutet om att inte erbjuda mannen platsen. (I och för sig skulle man ju kunna säga att det egentligen inte har så stor betydelse, eftersom mannen trots allt hade en plikt att göra allt för att få platsen – och att vägra skaka hand skulle kunnat påverka det beslutet, om det inte  – tydligen – var så att företaget ändå tyckte han saknade kompetens. Men det kunde ju inte han veta, och alltså borde han skakat hand – för att inte försämra sina chanser…)

Domen har givetvis lett till kommentarer och debatt. Fattas bara! Hur Diskrimineringsombudsmannen kan försvara en i sig uppenbart diskriminerande sedvänja att vägra ta kvinnor i hand, är för mig obegripligt. (Och även för andra.) 

Religionsfrihet? Nej, den tycker jag har mycket lite med detta att göra. Seden att skaka hand är visserligen av religiöst ursprung. (Och betydligt äldre än de flesta tror. Det härstammar från Cybele eller Magna Mater-kulten, där det var det ursprungliga ”secret handshake” (bosktavligen!) för initierade som genomgått Taurobolium. Då den kulten var populär i legionerna, spreds seden som ett sätt för soldater, och köpmän med bakgrund i legionerna, att känna igen varandra. Det blev därigenom nyckeln till många favörer i provinserna, som många tog efter.)

Men det är också det gängse sättet att hälsa på varandra i de allra flesta muslimska länder – och sannerligen i Bosnien, från vilket land mannen i fråga härstammade. Det är bara det att man i ultrakonservativa, wahhabitiskt inspirerade kretsar, gör undantag just för att hälsa på kvinnor!

Det handlar alltså inte om kristendom vs. islam, eller om västerlandet vs. österlandet eller ens om en individ som kommer från ett land med främmande, annorlunda seder – utan just och jämt om kvinnoförtryck. Vilket  inte blir mindre förtryckande för att det åberopar påhittade väsen som man menar påbjuder det.

Men i denna fråga, liksom i fråga om kvinnor som vill bära hajib eller dess heltäckande kusiner, borde det egentligen räcka med en enda förhållandevis enkel fråga – ”är du villig att kompromissa?”.

Om individen är det, då kan man diskutera. Då finns det möjlighet  – och anledning – att se vad som rimligen och någorlunda enkelt kan göras för att undvika onödigt jobbiga situationer.

Om individen inte är beredd att kompromissa, så finns det inte heller så mycket att diskutera. Då handlar det om fundamentalism, och konsekvenserna av att välja att leva efter en fundamentalistisk tro är något individen får ta helt på egen hand.