Statens brutna nyårslöfte…

Så här var det, staten var lite full och lovade att förbättra försvaret, skålade och sen kollade alla på nyårsraketerna. Men precis som löften att börja träna, gå ned i vikt, städa skafferiet oftare osv så … blev det inte av. Men staten hade ju lovat, alla som var på nyårsfesten hade hört. Det är bara så … jobbigt att behöva dra på sig träningsskorna och gå till gymmet!

Återinförande av rekrytering/grundutbildning genom värnplikt innebär ett stort steg tillbaka. Och det värsta är, att det är ett försök till en ‘quick fix’. Precis som många av dem som vill gå ned i vikt, vill komma i form – men som inte alls gillar att behöva släpa sig gymmet etc så letar staten efter ett sätt att ”get the gain, without the pain”.

Värnplikt är inte omoraliskt – bara onödigt

Jag håller inte med om att värnplikt är omoraliskt eller politiskt otänkbart – det är bara oönskat. Det innebär ett tvång, men det finns det många andra saker som gör. ”Värnplikt är slaveri” är ett nyanslöst argument, ungefär som ”skatt är stöld”. Det finns omständigheter där en stat måste kunna använda den sortens metoder för att mobilisera alla invånare – till exempel när dess existens är hotad och det som ligger i den andra vågskålen med någon slags rätt kan sägas vara en risk som innebär betydligt större lidande än inslaget av tvång.

Så var det under det kalla kriget, där kärnvapenkrig och kommunistiskt förtryck var de två överskuggande riskerna. Lite tillspetsat, vi tvingades till tvångstjänstgöring under ett till två år, för att slippa tvångstjänstgöra i en kommunistisk diktatur under hela våra liv. Det var ett gott byte.

Frågan är fortfarande om det var den bästa lösningen, förstås. Om värnplikt inte så mycket är en fråga om principer, är det mer en fråga om pragmatism – är det bra? Är det den bästa lösningen på problemet att rekrytera x antal medborgare att upprätthålla en tillräcklig förmåga att värna territoriet, för att avskräcka någon från att försöka bemäktiga sig det?

Vi kan diskutera om det var det under hela perioden 1945-1989. (Jag tror det var det inledningsvis, men att systemet borde ha reformerats rejält ca 1970/1980 och istället övergått till ett mindre och mer frivilligt försvar – men det är en annan diskussion…)

Nu? Nej, nu ser den militära verkligheten så pass mycket annorlunda ut. De krav som ett modernt slagfält innebär, är mycket svårare att tillgodose med värnpliktig personal om vi inte utformar värnplikten så att dess effekter blir närmast oacceptabla.

Bristerna med utbildningstvång

Samhället vilar på rättvisa. Vi kan acceptera att det finns sådana saker som tvång, skatter, frustrerande byråkratiska strukturer  mm så länge vi förstår syftet och de i möjligaste mån fördelar sina avigsidor rättvist över befolkningen. (Även om vi alltid kan ha lite olika uppfattning om hur exakt den där rättvisan ska uppnås…)

Att värnplikten tog ifrån (de flesta) män upp till ett år i deras utbildnings- eller yrkeskarriär var ett rätt så acceptabelt pris. (Särskilt som män i sin livsinkomst ”kompenserades” för det, genom de löneskillnader som mer än väl försäkrade dem om att deras livsinkomst var större än kvinnors ändå…) *

Men den ekvationen bygger på att priset är relativt försumbart, annars bryter det mot rättviseprincipen.

Redan kring 1970 iakttog Försvarsmakten själva att den grundläggande utbildningstiden (7,5 månader för den genomsnittlige soldaten) inte räckte för att tillgodogöra sig allt som egentligen krävdes, så flera moment som skulle behövts skalades helt enkelt bort.

Vi noterade tex att Warszawapaktens soldater övade för strid i ”ABC-miljö”, dvs att kunna slåss i direkt anslutning till insats av kärnvapen eller kemiska vapen. Vi noterade att deras doktrin talade om att använda dessa på ”taktisk nivå”, dvs att de skulle användas som ett stridsmedel bland andra. Men vi minskade snarare än ökade inslaget av samma utbildning i det svenska försvaret. Istället för att genomföra större och större övningar i (simulerad, givetvis) ABC-miljö, inskränktes det till enstaka övningsmoment.

Samma sak har nu hänt, på säg ett halvdussin ungefär lika avgörande områden – teknologiskt, taktiskt och strategiskt. Många av de övningar jag lärde mig hålla på Officershögskolan 1990, är idag föråldrade på ungefär samma sätt som infanteritaktiken var i början av första världskrigets utbrott tack vare införandet av kulsprutor och modernt artilleri.

Hittills har diskuterats att grundutbildningen ska få ta längre tid – till exempel nio månader. Problemet är att nio månader är ungefär vad som hade behövts på 1990-talet. (Och det var tom vad tiden höjdes till, mot slutet av värnpliktssystemets tillämpning.) Men även om den skulle bli 12 månader, vilket nog rimligare kan ses som adekvat, är det ändå bara för att uppnå en grundläggande funktion i ett modernt fältförband.

All tid utöver det, som kan uppnås i förband vars personal tjänstgör under längre tid, innebär att fler färdigheter kan tränas och därmed kan förbandet utvecklas till att lösa fler uppgifter. De kan dessutom träna på att hela tiden bli bättre på att lösa sina grunduppgifter – eller åtminstone hela tiden upprätthålla förmågor de en gång tränats för. Värnpliktsförband tappar i kvalitet från utryckningsdagen och kommer aldrig att uppnå samma färdighetsnivå.

Frivilliga och delvis yrkestjänstgörande förband kan lösa fler uppgifter än motsvarande värnpliktsutbildade förband. Det innebär att även om vi löser rekryteringsproblemen i antal soldater, så måste vi räkna med att utbilda fler soldater under värnpliktslagar, eftersom de kan lösa färre uppgifter. Då behöver vi fler förband. Så tvånget måste utvidgas till fler. Och därmed är besparingen inte heller alls lika stor, i förhållande till frivillig rekrytering.

Lite förenklat – med en frivillig och delvis yrkesanställd bataljon, kan vi ”breddutbilda” ett kompani att kunna lösa vissa ingenjörsuppgifter, ha fler sjukvårdare, signalister, mekaniker, ha ett par plutoner som kan sköta (enkla) luftvärnsvapen för närskydd mot flyg osv. Med värnpliktsförsvar kräver alla dessa andra uppgifter separata förband. (Nu är det inte riktigt så det funkar, men det illustrerar principen.)

Fördelarna överdrivs

Värnpliktsförband sägs ibland ha fördelen att förena personer med väldigt olika yrkeskompetens, vilket gör dem mer mångsidiga. Men den skillnaden är i realiteten ganska liten mot den tänkta rekrytering som Sverige har idag. Den övervägande delen av personalen skulle vara ”tidvis tjänstgörande”, det vill säga inte heltidsanställd. Och då skulle även de ha ett civilt jobb vid sidan om – och ta med sig den kompetensen till krigsförbandet.

Det är framför allt dessa tjänster som Försvarsmakten inte lyckats nå rekryteringsmålet för, så det är dessa som främst kommer att fyllas med värnpliktsutbildade istället. Alltså tillför inte värnpliktssystemet heller någon ytterligare civil ”breddkompetens”, utan bara en lägre militär kompetens.

Det är också tveksamt om en annan av de fördelar som brukar framhållas har förutsättningar att uppnås, nämligen ökad folkförankring.

Om närmare hälften av befolkningen under sitt liv någon gång tjänstgör i militären skapar det odiskutabelt förankring. Alla i samhället kommer direkt eller genom nära anhöriga att ha en idé om försvaret, om dess för- och nackdelar, om dess syfte och en massa annat. Men om en mindre del tas ut, så minskas självklart denna effekt. Och i förslaget ligger såvitt vi sett hittills inga förslag om att väsentligt öka utbildningsnumerären.

2% till försvaret – och frivillig rekrytering

Försvarsmakten behöver mer resurser – det behövs till materiel, till ordentliga löner, till fler övningar och till fler förband. Att återinföra värnplikt är att sätta ett plåster på en av fem stora artärblödningar.

Den som tror eller argumenterar för att detta är en lösning – ens en avgörande del i en lösning på Försvarsmaktens problem – har inte förstått eller vill inte erkänna problemens verkliga omfattning. 

Det är därför, dessvärre, ännu ett steg av att ”synas verka hellre än att faktiskt göra något”. Men det är väl tyvärr vår tids motto. Videri, non esse.

 

– – – –

 

*) Systemet hade dessutom vissa inbyggda ”perks” – om du togs ut till längre tjänstgöring än genomsnittet, tom upp till 15 månader, så var detta något som senare gav dig en direkt fördel – du kompenserades märkbart genom att kunna sätta ett statligt ”sigill” på ditt CV. Framtida arbetsgivare kunde se att åtminstone två statliga myndigheter gick i god för att du uppvisat tillräckligt goda egenskaper för befälsutbildning, och dessa kunskaper var i sig en merit som var svår att få på andra sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: