Att välja partiledare

Politiska personstrider kan vara ganska fula. Fyllda av intriger, anklagelser, smutskastning och dolda uppgörelser där människor agerar mer utifrån sina taktiska utsikter än faktiska övertygelser. För utomstående kan det ibland te sig avskräckande – förmodligen till och med direkt frånstötande. Även om det (ibland, men inte alltid) finns uppenbara åsiktsskillnader mellan kandidaterna, är metoderna som tillämpas inte sällan allt annat än konstruktiva.

Dessa dysfunktionella procedurer bidrar till att skrämma bort potentiella medlemmar från partimedlemskap. Det är inte en ovanlig kommentar jag får, när jag pratar med samhällsengagerade medborgare som valt bort medlemskap.

Varför är det då så?

Hur partier fungerar, beskrivs som för vilken förening som helst av dess stadgar. Men det finns dessutom en massa oskrivna regler. Tyvärr går en del av de oskrivna reglerna på tvärs mot de skrivna. Det är sånt som leder fram till märkliga beteenden, som tex att Göran Persson tre gånger svarade nej på frågan om han kandiderade till partiledarposten i Socialdemokraterna, medan hans allierade samtidigt gjorde allt för att bereda vägen för honom, bakom kulisserna.

Att leda ett parti är så klart en oerhört prestigefylld position – en som ger makt och samhällsinflytande mer än i de flesta föreningar. Det gäller inte bara partiledaren själv, utan i många fall också dennes närmare vänner och allierade som kommer att få större inflytande inom partiet, med möjlighet att påverka den förda politiken och vilka som utses till olika uppdrag.

Om insatserna är höga, så är det inget att förvånas över om människor är beredda att ta till mindre ärliga metoder för att nå sitt mål. Det är till och med så att det är pragmatiskt nödvändigt även för den vars ideal strider mot denna hantering, att åsidosätta åtminstone några av sina etiska principer för att förhindra att de som är beredda att ta till ännu fulare knep får alla fördelar av det.

Men så här hade det naturligtvis inte behövt vara. Det är snarare ett tecken på att partiväsendets nuvarande organisationsformer sedan länge överlevt sig själva.

Allt färre medlemmar bestämmer allt mindre

Första gången jag stötte på Mathias Sundins förslag om primärval, kände jag ungefär ”vad ska det vara bra för?”. Det är ibland svårt att engagera medlemmar, få dem att komma på årsmöten mm. Andelen som deltar i sk provval för att fastställa listor är ganska låg – och sjunkande. Och vi har ju (i Liberalerna) ordningen att välja partiledare varje landsmöte – kommer inte engagemanget att dala, när det inte finns motkandidater, och hur kommer det se ut i media om bara säg tio procent röstar? Vad kommer media att skriva när det sipprar ut? Tala om att bjuda in en partiledarkris…

Sedan dess har jag omvärderat förslaget. Tänk om det är så att medlemmarna inte kommer på mötena, inte deltar i provvalen etc för att de upplever att dessa formaliatyngda och styrda former faktiskt inte ger dem särskilt stor makt?

(Provvalsystemet har traditionellt sett varit rätt så ”riggat”, det är inte omöjligt för en stjärna att ”skrälla” – men de mest kända kandidaterna gynnas så att mycket ska till innan de riskerar att förlora sin plats…)

Kring sekelskiftet kom hypeade ”the Cluetrain Manifesto”. Även om den eg talar om företag, så stämmer mycket in på partier också. Tes nummer 14 lyder:

”Corporations do not speak in the same voice as these new networked conversations. To their intended online audiences, companies sound hollow, flat, literally inhuman.”

Partier idag måste inse att samhället är annorlunda, att den form de haft inte längre passar – den skapar avstånd och alienation. De måste delta i samtal, inte ”kommunicera”.

Det gäller externt – men i än högre grad internt.

Vi har sett en utveckling under decennier, där partier förlorat medlemmar över tiden. Skadan har dessutom varit större än de flesta inser. Många partiers medlemskår har en avsevärt högre medelålder än befolkningen i stort. De som blev medlemmar på den tiden medlemskap var något vanligt, har behållit det – men andelen nya medlemmar är mycket lågt. Det kan te sig som en hygglig andel av befolkningen fortfarande uppbär medlemskap i ett parti – men i själva verket är det ofta svårt att hitta folk som är intresserade av att besätta alla de förtroendeposter i valda församlingar som partiernas medlemmar ska beklä.

Häromdagen avslöjade Olle Wästberg på Facebook en liten passus från en kommande bok:

Den allmänna uppfattningen av partierna är också att de är toppstyrda. Bland personer som inte är medlemmar är det mindre än var femte som tror att partimedlemmarna har goda möjligheter till inflytande över partiernas politik. I en enkät som under 2015 genomfördes av Göteborgs universitet och som redovisas i tabellen har frågor ställts till partimedlemmar om hur mycket inflytande de har och hur mycket de borde ha. De flesta medlemmar upplever att de har lite inflytande och tycker att de borde ha mer att säga till om. Många anser att det vore bra eller mycket bra om alla medlemmar får rösta i valet av partiledare och att medlemmarna bör få spela en roll för att ta fram de nationella valplattformarna.

Förändring måste innebära – förändring

Förnyelse måste innebära förändring. Vi har kommit en bit på väg, tack vare inte minst Maria Arnholms outtröttliga arbete som partisekreterare – men jag tror vi måste vara ännu djärvare än vi varit hittills.

När vi införde de former vi har idag, var det ett stort steg framåt för interndemokratin – medlemmarna fick större makt, om än indirekt genom att utse ombud som utsåg partistyrelse (och ordförande). Då var det en rätt kostsam ansträngning – och det är det fortfarande, vartannat år – men medlemsomröstningar vore på den tiden en väldigt mycket större ansträngning att organisera.

Även då fanns det ett ganska stort internt motstånd mot att ändra de former som fungerat hyggligt sedan partiväsendets etablerande – men förnyelsen övervann till slut motståndet genom löftet om större medlemsinflytande under interndemokratiska former.

Idag vore en medlemsomröstning om partiordförande mycket enklare, och billigare, att organisera än någonsin tidigare. Faktiskt otroligt mycket billigare än den lösningen vi nu har, som innebär att ungefär 250 personer samlas på en konferensanläggning någonstans i landet och under tre (tidigare fyra) intensiva dygn försöker hinna med att diskutera alla politiska frågor, dessutom välja partiledare, styrelse och allt annat som hör en förenings inre liv till.

Folkpartiet (strax innan namnbytet…) genomförde en medlemsundersökning för att få reda på vad medlemmarna förväntade sig av partimedlemskapet. Resultatet presenterades som fyra slutsatser:

  • Lära mig mer och träffa likasinnade.
  • Bidra med kunskap, påverka politiken.
  • Övertyga andra och driva kampanj.
  • Arbeta politiskt och ställa upp i val.

Det är bara att konstatera att dagens organisationsformer (särskilt i ljuset av citatet från Olle Wästberg ovan) inte lever upp till detta i tillräckligt hög utsträckning. Även om arbete pågår för att öka det, är målsättningarna inte (i mina ögon) tillräckligt högt ställda.

”Ett nej är ett ja”

Och den misch-maschen är också den kanske starkaste orsaken till konflikterna kring formerna för tex att välja en ny ordförande.

Det är i denna misch-masch som de mest märkliga beteenden uppstått. Att en kandidat till partiledarposten liksom ska materialiseras spontant – dagen innan var han eller hon till synes inte alls intresserad, men plötsligt stod hen där. Och med en majoritet av partiets medlemmar bakom sig. (Iaf att döma av hur snabbt kommentarerna i media lät sig styras till att handla om hur få som stödde en inledningsvis ca 36 timmar gammal kandidatur samtidigt som sittande partiledare kunde räkna in nomineringar som ibland gjordes redan innan Birgitta Ohlssons kandidatur var känd…)

Det är naturligtvis ett spel. Nomineringarna betyder mycket litet. De är uttalanden av ringa vikt, eftersom alla ombud på landsmötet röstar efter sitt eget samvete. Stadgarna påbjuder att sluten omröstning ska hållas om det finns två kandidater till en och samma post, så möjligheterna att styra processen är små.

På den tiden det nuvarande systemet infördes, så fyllde sådana nomineringar en funktion. Partiets valberedning behövde underlag i sitt arbete. Om nomineringarna byggde på en samvetsgran dialog, så kunde de ge svar på frågan vilken kandidat som hade det största stödet. Nu har det blivit tvärtom. Den vars allierade dominerar en styrelse, kan försöka förmå dem att uttala ett stöd som egentligen är ihåligt och bara är en bricka i en positionering inför media (som uppenbarligen verkar sakna kunskap om hur de partier de ska rapportera om faktiskt fungerar).

När föreningsstyrelser (utan medlemsdialog) nominerat Jan Björklund, är detta i sin ordning enligt ordningens tillskyndare. Men om de gör något annat, är det inte bra. Rent av en kupp?

Allt, naturligtvis, ett försök att ”framea” (som det heter på PR-svenglish) utmanarkandidatens chanser som hopplösa och bara ett utslag av trotsighet, rent av dåligt omdöme.

Och naturligtvis borde det inte fungera så. Det går att misströsta om den interna demokratin. Och samtidigt kanske det måste spelas ett fult spel för att vinna, för att kunna förändra fulspelandets villkor?

Våga hoppa – alternativet är värre

Jag har fått överge min inneboende känsla av motstånd mot förändring och försöka omfamna det oprövade. Kanske är formen ”primärval” bättre, kanske inte. Om inte, får vi fortsätta pröva oss fram. Men fler medlemmar måste kunna på allvar delta i valet av våra främsta företrädare och på riktigt vara engagerade i att påverka politikens utformning. Dagens former erbjuder inte detta.

Våra egna, interna undersökningar visar hur viktigt det är. Forskningen visar hur dåligt vi lyckas idag.

Vill vi förändring, måste vi förändras.

Jag tror motståndet mot detta är ett både taktiskt och strategiskt misstag. Den nuvarande partiledningen gör sig själva synonyma med motstånd mot det allt fler önskar sig – ja, mot sina egna uttalade ambitioner till förnyelse.

För att avslutningsvis återigen citera the Cluetrain Manifesto:

53. There are two conversations going on. One inside the company. One with the market.

54. In most cases, neither conversation is going very well. Almost invariably, the cause of failure can be traced to obsolete notions of command and control.

55. As policy, these notions are poisonous. As tools, they are broken.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: