Yttrandefrihet med förhinder

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Antag att du bygger en bro över ett litet vattendrag och börjar byggandet på bägge sidor för att mötas i mitten. När brons valv slutligen ska mötas uppdagas att de inte är helt kompatibla – den ena brohalvan är något högre. Två sätt för att lösa problemet är uppenbara – att sänka den högra halvan eller att höja den lägre halvan. Är någondera lösningen objektivt bättre än den andra? Inte nödvändigtvis, men kanske (beroende på vattendraget) finns en liten preferens för att höja – om vårfloden är stormig är det bra att slippa få vatten över anklarna. Men en alltför hög bro kan bli rank, kanske bättre låg och bastant?

Om det nu inte handlar om broar utan om lagskyddet för yttrandefriheten – som i Sverige skyddas av två olika grundlagar: Tryckfrihetsförordningen (TF, 1949:105) för tryckta medier, dvs. böcker och tidningar huvudsakligen, och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL, 1991:1469) som framför allt från början avsåg radio och tv, men som genom de digitala mediernas utveckling kommit att omfatta en enormt stor och viktig del av vår dagliga nyhetsförmedling och samhällsdebatt – är det inte bara vanskligt att försöka sig på en jämkning av de två lagarnas skyddsnivå, det är också oerhört känsligt.

Bakgrunden är givetvis att Yttrandefrihetskommittén presenterat ett s.k. debattbetänkande, med olika modeller för en sammanslagen – och därmed teknikneutral – yttrandefrihetsreglering. Den ojämna bron ska göras jämn och rak – om det går. Det har, inte oväntat, mötts med skepsis i media.

Lager på lager av lagar

Debatten har redan i vissa stycken hunnit bli en smula förvirrad och vissa saker kan behöva förklaras. Yttrandefriheten slås fast i Regeringsformen (RF 2:1) och Europakonventionen (artikel 10). Det är där yttrandefriheten ”finns” – där den etableras som princip. TF och YGL är lagar som ska skydda yttrandefriheten genom att framför allt sätta tydliga regler för hur den ska skyddas, hur den ska avgränsas osv.

Detta skydd kan naturligtvis utformas på en rad olika sätt, mer eller mindre utförligt och mer eller mindre ”generöst”. Det påverkar i sin tur den praktiska betydelsen av yttrandefrihet. Med ett starkt skydd är den garanterad under betydligt fler omständigheter. Men flera olika varianter kan i och för sig vara förenliga med den grundläggande friheten.

Sveriges tryckfrihet är ett exempel på ett långtgående och starkt skydd. Det omgärdas av betydligt mer begränsningar mot intrång än de flesta länder i EU. Storbritannien har t.ex. fortfarande en indragningsmakt som kan tillämpas mot såväl tidningar som böcker. (Så drogs senast för ett par år sedan hela upplagan av en bok som kritiserade den brittiska militärens insats i Afghanistan in. Den gavs ut i andra länder – men i Storbritannien var det stopp.)

YGL har dock inte alla TF:s skyddsmekanismer. Det betyder naturligtvis inte att inte yttrandefrihet föreligger i t.ex. radio. Men skyddet är svagare. Det finns omständigheter där det kan vara mer riskabelt att yttra en åsikt i tv än att skriva det i en tidning. Vilket i sig kan vara ett problem – om yttrandefriheten regleras i olika lagar, finns det ingen uppenbar anledning att skyddet ska se olika ut. Alltså strävan efter en gemensam nivå i en sammanhållen, teknikneutral lag.

Enter, stage left: The European Union

Frågan om att hitta en jämkad nivå i en ny, teknikneutral lag kompliceras därför att det finns en inte osannolik risk att EU kan tänkas ha synpunkter. Som det, smått lakoniskt, står i betänkandet: ”Det finns konfliktytor mellan EU-rätten och den svenska regleringen av yttrandefriheten.”

Båda de lagstifntingar som reglerar den svenska tryck- och yttrandefriheten fanns vid EU-inträdet. Redan då fanns en medvetenhet om att det fanns vissa konfliktpunkter, vilket bl.a. ledde till den ensidiga svenska deklarationen om yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, men EU har de facto accepterat den svenska lagstiftningen. Om ny lagstiftning skrivs, kan dock EU hävda rätten att granska att den överensstämmer med de grundläggande fördragstexterna. Det är då konflikt kan uppstå.

Det är framför allt på två områden som EU haft känd kritik. Det första gäller vissa gränsdragningar av offentlighetsprincipen, där t.ex. handlingar som i EU anses hemliga (enligt principen om arbetsdokument) i Sverige behandlas som offentliga.

Det andra – och kanske för stunden svårare området – gäller avgränsningen mot personlig integritet. I den avvägningen har Sverige gått mycket långt mot pressfriheten, på bekostnad av skyddet för enskildas integritet. Det är – för att göra det enkelt – den ständigt aktuella frågan om publiceringar av namn och bilder. Det gäller både t.ex. paparazzibilder och t.ex. att lämna ut misstänkta gärningsmän i samband med uppmärksammade brott.

I tillämpningen är den så kallade ”Caroline av Monaco-domen” betydelsefull. Avgörandet i Europadomstolen slår fast att det ska vara ett tydligt allmänintresse i publiceringen av en bild, att den ”för debatten framåt” eller motsvarande, för att publicering (utan tillstånd av den fotograferade) ska varav försvarligt. Det skulle kräva ett stort inskränkande av dagens svenska yttrandefrihet, att ställa sådana krav.

Hur neutralt är teknikneutralt?

Jag brukade anse att det var önskvärt med en teknikoberoende lagstiftning. Det är svårt att acceptera att yttrandefriheten inte ska vara lika starkt skyddad, oavsett vilket medium som en viss åsikt uttrycks i. Jag har dock kommit att allt mer betvivla att det går att skapa en sådan teknikneutralitet, utan att väsentliga skyddsmekanismer går förlorade. Alltså att all jämkning i princip leder till en ”minsta gemensamma nämnare” – det skydd som inte kan ges i alla fall, ska inte ges i något enskilt fall.

Ungefär samma inställning uttrycker Folkpartiets två ledamöter och fyra av experterna, i utredningsbetänkandets särskilda yttrande.

Det finns – såvitt jag idag kan se – ingen realistisk möjlighet att överföra allt skydd som idag omgärdar det tryckta ordet, till nya medier. Det vore t.ex. orealistiskt och sannolikt ogörligt att utsträcka sådana specifika skyddande åtgärder som meddelarfrihet till alla bloggar – utan att samtidigt kräva att vad som är en blogg är lika strikt definerat som exempelvis en dagstidning (t.ex. med utgivarbevis) – ungefär som det redan fungerar med YGL.

Det vill säga, för en stor del av de nya medierna som tillkommit och som mycket tydligt är ”lågtröskel-medier” i betydelsen att istort sett vem som helst kan starta en utan någon nämnvärd kostnad, kommer det nog att även i framtiden krävas mer av den enskilde för att garantera samma skydd – att man ansöker om utgivningsbevis för sin blogg osv.

Det är givetvis en smula problematiskt. För många som bloggar är detta okänt – de räknar med att de med automatik innehar allt de skydd som vi vet att svensk lag ändå erbjuder. Men om de enda sätten detta kan ske, är genom metoder som i praktiken urholkar skyddet för mer traditionella medier, så är det inte värt det.

Annonser

Liberaler fast i ”utvärderingsklyftan”

Jag har läst flera intressanta inlägg på temat uppkomsten av nya liberala partibildningar (vilket främst syftar på det pågående bildandet av Liberaldemokraterna, i spåren av nu nedlagda nätverket Liberati). Hanna Wagenius deppar en smula inför risken att liberalismen tappar viktiga röster (både röster i debatten och röster i kommande val) vilket också Anders Froby gör. Adam Cwejman är lite mer sammanbiten. Han drar sig inte för att spekulera över om många liberaler är lite bortskämda och har en orealistisk syn på hur snabbt politik ska gå.

Jag delar i mycket Adams syn.

Visserligen har Sverige överlag ett betydligt mer dynamiskt partiväsende än många människor nog tror – eller i alla fall vad många ofta upprepar. Vi har flera partier som, på gott och ont, tagit sig in i riksdagen efter andra världskriget – Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Ny Demokrati och nu senast Sverigedemokraterna. Det är faktiskt fler än de flesta länder, som inte drabbats av totalt politiskt kaos på kuppen. (Italien t.ex. där antalet partier så sakteliga tycks närma sig antalet platser i underhuset för varje val…) Vi har partier som lyckats ta platser i Europaparlamentet vid något val, men som inte hittills lyckats omsätta den framgången i riksdagsmandat, Junilistan och Piratpartier. Vi har också FI som ihärdigt kämpar vidare, och får en hygglig mediabevakning trots att de hittills inte varit i närheten av att lyckas ta sig in. Lägg därtill alla lokala eller regionala partier. Sveriges partiväsende är långt mer levande och spännande än sitt rykte.

Men inte desto mindre ser nya Liberaldemokraterna, sprunget ur ena resten Liberatinätverket, från min horisont ut att vara dömt att gå samma öde till mötes som i bästa fall Piratpartiet. I sämsta fall som (Klassiskt) Liberala partiet. (Nå, jag tror för all del att chanserna överväger betydligt åt en begränsad framgång 2014. Det är gott om drivkraftiga, flitiga och kloka människor i nätverket bakom Liberaldemokraterna. Risken de löper är att Europaparlamentsvalet 2014 – som för dem liksom JL och PP blir en första chans att erövra trovärdighet och en plattform – ligger för nära inpå riksdagsvalet och förvandlas till en inrikespolitisk debatt. Å andra sidan – lyckas de ta en plats eller två i Europaparlamentet, är det nog också betydligt lättare att omvandla framgången till en rejäl chans i riksdagsvalet samma höst.)

För liberaler som är missnöjda med politiken hos något av de riksdagspartier som gör större eller mindre anspråk på att vara liberala (Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna) uppstår dilemmat mellan att hoppa på tidigt och kanske kunna komma att påverka ett litet parti i mycket stor utsträckning. Eller stå kvar och hoppas på att påverka ett större parti lite grand.

(För min del har jag valt det senare, men jag önskar alla liberaler som väljer att starta nytt i Liberaldemokraterna ett synnerligen starkt ”Lycka till”.)

Utvärderingsklyftan

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger.

För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande).

När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan.

Jag svarade på mer än en handfull mejl under valrörelsen som gick enligt mönstret: ”Ni tycker att X, hur kan ni då kalla er liberala? Vad har ni gjort under mandatperioden som förtjänar att kallas liberalt?”

Den lista jag kunde svara med var inte kort. Trots att en hel del av de saker som fanns med på listan inte rönt så mycket massmedial uppmärksamhet, har alliansregeringen lyckats göra en hel del klockrent liberala reformer under den gångna mandatperioden – sådant som näppeligen någon liberal kan misstycka över. (Från Apoteksmarknadens avreglering till Kårobligatoriets avskaffande till nedläggning av myndigheter till skattesänkningar.)

Det är, givetvis, inte det som är problemet. Problemet är det som saknas på listan. Saker som alltför många liberaler anser är viktigt att ha med. Och en del saker på listan över vad som åstadkommits, är tvivelaktigt från liberal synvinkel.

Vad jag framför allt välkomnar med Liberaldemokraterna är att de till skillnad från sina konkurrenter och föregångare (LP och PP), har alla chanser att driva på de fyra befintliga liberala riksdagspartierna så att listan inför nästa val inte bara är längre utan också saknar färre uppenbara liberala sakfrågor. De framgångar Liberati hade med Folkpartiet, som trots allt inte var obefintliga, visar att en konsekvent och debattlysten opinion kan göra skillnad.

 

Go LibDems!

Som en del andra liberaler noterat, rönte brittiska Liberaldemokraterna en stor framgång i den tv-sända partiledardebatten häromdagen. The Guardian går så långt som till att utnämna Nick Clegg till ”utmanare om premiärministerposten”.

Det är att ta i. Det återstår att se i hur hög grad framgången omsätts i röster. UK Pollingreport har publicerat en första analys av vilka grupper som framför allt attraheras av Clegg, och nämner kvinnor och ungdomar. The Guardian instämmer och påpekar ett problem med det – att ungdomar röster i betydligt mindre utsträckning.

Oaktat hur det går, en framgång för LibDems är det – och därmed är det sannolikt att de lyckas bättre i valet än de annars hade gjort. Resultatet från 2005 (där jag, liksom Niklas Frykman ”praoade” lite åt LibDems) var 63 mandat och hittills pekade prognoserna mot ett litet tapp, ca. 55 – 57 mandat. Det verkar nu troligare att LibDems snarare kan ta några ”marginal seats” än tappa.

Enkelt valsystem ger komplex process

Men om LibDems leder opinionsmätningarna, är det då inte troligt att de blir en valvinnare? Nja, valmatematiken i ett ”first past the post”-system är snarare mer komplicerad (!) än i ett proportionellt valsystem. Två faktorer avgör detta. Trots – eller tack vare – det enkla systemet där vinnaren tar allt, spelar psykologin större roll. Röstbenägenheten är en av faktorna.

I det läget att det ser mörkt ut för förstahandskandidaten, är det många som struntar i att rösta på något alls. (Vilket innebär att dåliga opinionsresultat ännu lättare blir självuppfyllande…) För en del andra, där aversionen mot den ledande kandidaten är större än mot att göra ett andrahandsval, innebär det att man hellre röstar på en kandidat som tycks ha en chans även om man egentligen hade föredragit någon annan.

Detta ger helt andra utslag än i ett proportionellt valsystem, där det visserligen kan förekomma taktikröstning (”kamrat fyra procent”) eller preferensförändringar av andra skäl, men sällan i den omfattningen.

Den andra viktiga faktorn, är mer matematisk till sin natur. Utfallet i en enskild valkrets är beroende av hur rösterna faller mellan alla kandidaterna – rörelser på marginalen kan därför skifta i en riktning som är svår att förutse. I en valkrets där den liberale kandidaten tar röster från båda sidor, men inte nog för att vinna, gynnas den sida som förlorar minst. Och det beror på om flödet från Labour eller de konservativa är jämt eller inte.

Liberaldemokraternas väljare brukar ligga aningen närmare Labour än de konservativa, både när det kommer till åsikter och socioekonomisk sammansättning. Därför kan man tänka sig att flödet från Labour till LibDems skulle bli större, och framgången därför skulle ske framför allt på Labours bekostnad. Gynnas då de konservativa indirekt av LibDems framgång? Nej, så enkelt är det inte – återigen beroende på röstbenägenhet, bland annat. Det beror också på vilka kandidater som i första hand står emot varandra i en specifik valkrets.

Cleggs framgång gynnar Brown

I de konservativas prospekt för att ta hem en majoritet i parlamentet, låg att ta åtminstone ett tiotal LibDem-mandat. Helst så många som 23, men det beror på hur många Labourmandat som kunde vinnas. Eftersom LibDem nu går fram och därför, sannolikt, kommer att behålla fler mandat gynnar det i första hand Gordon Brown, och spekulationerna om en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna, ”Lib/Labs” är i full gång.

Störst betydelse för valresultatet har de valkretsar där valets huvudmotståndare ligger relativt nära varandra – ”marginal seats”. En undersökning dagen före tv-debatten visade att Tories hade ledningen i en klar majoritet av dessa (Cons. 100, Lab: 80, Libdems: 20). Därmed var de konservativa inom räckhåll för en majoritet (vid en ökning med 117 mandat). Med omvänd matematik, är det också Toires som förlorar mest på att endera Labour eller LibDems tar fler marginalkretsar.

LibDems vågmästare med 80 mandat?

LibDems kan förmodligen inte behålla alla mandat de vann 2005 eller har vunnit därefter (LibDems brukar vinna lättare i fyllnadsval då kampen är mer öppen), men om deras opinionsframgångar håller i sig kommer de ändå att nå en större framgång. Den utmärkta sajten Electoral Calculus förutspår baserat på opinionsmätningar efter tv-debatten ett slutligt resultat för liberaldemokraterna kring 80 mandat (67 – 3 +15=79) mot de konservativas 296 och Labours 243. I det läget blir Liberaldemokraterna vågmästare. Och det är ett utfall som, idagsläget, ser realistiskt ut. Men att Liberaldemokraterna skulle bli mer eller mindre jämnstort med Labour eller de konservativa, är inte det – än så länge, är väl bäst att tillägga. Om swingen blir kraftigare, lär fler valkretsar röra på sig. Men det är osannolikt.

(På Electoral Calculus kan man också laborera med egna siffror, och får resultatet presenterat både som en lista och på en karta. Överhuvudtaget en sajt värd att besöka för den intresserade…)

Jasenkos liberala principer

Jasenko Selimovic skriver på Expressen debatt en läsvärd, personlig artikel om sin uppväxt i kommunismens Jugoslavien och politikens betydelse för – och ansvar för att upprätthålla – frihet. Ett slags personlig ideologisk förklaring. Mycket intressant.

Individens död?

På sistone har det kommit flera artiklar om ”individens upplösning”, så som i senaste arena (dock ej på nätet) eller Jan Söderqvists presentation av Thomas Metzinger i SvD.

Frågorna är intressanta. Bilden av jaget är, som många av skribenterna uttrycker, central för vår världsbild. Men jag blir i stort besviken på utförandet.

Karl Palmås vinkling i sitt bidrag till Arena, utgår från liknelser och allegorier när han framställer övervakningssamhället och den globala masskommunikationen som en väg mot individens upplösning. I vissa delar fingrar han på något intressant, vår sammansatthet som människor.

Individ är latin för odelbar. Men individen är inte alls odelbar (…) Vår kropp uppstår ur samverkan mellan fler kroppar – exempelvis de mikroorganismer som sörjer för vår matspjälkning – vilka lever egna liv. På samma sätt uppstår vår subjektivitet ur de idéer och föreställningar som man ”smittats” av (…) Individen är inget mer än en godtyckligt vald figur som klippts ut ur ett sammanhang. (Karl Palmås, arena 1/2010)

Det första tecknet på att denna iakttagelse  övertolkas grovt, kommer någon sida senare när Palmås avhandlat att ”hjärnor” står i kontakt med varandra genom olika kommunikationsmedel:

Det mänskliga subjektet är alltså en hjärna, som är en del av en större hjärna som uppstår genom kommunikationsteknologier. Sinnet är helt öppet för världen – det finns ingen skillnad mellan det som händer innanför och utanför människans kranium.

Jag är ledsen, men så är det inte. Visst är det fantastiskt att vi kan kommunicera enklare, snabbare och rikare än någonsin – och varje tidsålder har sannolikt uppfattat sin kommunikationsform som revolutionerande, från grottmålningar till telegrafen till internet – men det upphäver inte skillnaden mellan ”det som händer innanför och utanför människans kranium”. Det är inte alls där det intressanta i neurologins frammarsch ligger. Snarare kanske att vi som formats av evolutionära processer för lång tid sedan, trots dagens extremt snabba utveckling fortfarande kan just hålla isär allting. Att vi inte behöver göra det minsta avkall på vår individualitet i detta enorma informationstryck. (Utrymmet för individualitet har aldrig varit större.) Det är en imponerande överkapacitet som evolutionen försett våra hjärnor med.

Även Isobel Hadley-Kamptz utgår från kommunikation, hjärnans funktion och problemet med originalitet. Hon inleder med ett exempel och en rad retoriska frågor:

Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?

Svaret på alla dessa frågor är enligt Isobel Hedley-Kamptz nej. Även om hon har intressantare glimtar senare i texten, är det redan här dags att stanna upp och ifrågasätta om den stegringen håller, från problemet med originalitet till att se problem att urskilja enskilda individer.

Vi kan samverka med andra. Möjligheterna är fler nu än för tio år sedan – eller tiotusen år sedan. Men skulle det förändra våran individualitet? Nej, det är bara genom flitigt glidande mellan olika allegorier som man kan lockas att tro det.

Sociologer och historiker såväl som psykologer har alltid fascinerats av fenomen som ”tidsandan”, till synes spontana och oberoende händelser som sammanfaller och verkar skapa ett gåtfullt mönster. Om individer, oberoende av varandra, samtidigt kan komma fram till samma idéer, göra samma uppfinningar, influeras av samma ideal et.c. – är det då inte ett tecken på att individerna inte finns på riktigt, att vi förenas av något primalt? Ett jungianskt kollektivt undermedvetet? Eller en global kommunikation?

Jo, förenas gör vi ju just – men det är inte något gåtfullt alls över det. Vi ser och influeras av samma idéer. Vi tänker i, åtminstone delvis, samma banor – eftersom vi har ungefär samma utbildningsbakgrunder, inspirationskällor och så vidare. Vi tar efter, härmas, plagierar, stjäl – och bidrar då och då med lite egna idéer. Verklig originalitet har alltid varit rätt så sällsynt. Det krävs inte något kollektivt fenomen för att förklara likheter eller synkronistiska tidsandor när vi just har all denna kommunikation att peka på.

Den flyktiga individen

Vad Palmås och Hedley-Kamptz tycks vilja göra, är att säga att utifrån detta och utifrån teorin att mänskligt tänkande lika gärna kunde vara distribuerat som lokaliserat, ska vi avskaffa individen. Men det är ju alldeles tokigt. Här misstar de sig gravt på hjärnans funktion. Palmås, som vi sett tidigare, postulerar helt enkelt att det inte finns någon skillnad mellan ”det som händer innanför och utanför människans kranium”. Hedley-Kamptz om att ”hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla”. De har båda fel – därför att de inte tycks förstå vad de själva säger.

En stor del av hjärnans intryck – via sinnesorgan eller nervsystem – uppstår mycket riktigt utanför vårt kranium. Det är svårt att tänka sig en fungerande, tänkande hjärna utan dessa intryck.  Och det är riktigt att hjärnans verksamhet till mycket större del består av att filtrera, sortera och behandla dessa externa intryck, än att producera helt unika, ”egna” signaler. Men so what?

Individualitet består i att var och en av oss är utrustad med en signalfiltreringsapparat, som är programerbar via intryck och erfarenheter vi gör. Det är, på det hela taget, inte mycket som skiljer den åt från alla andra liknande signalfilter. Men, som det heter på engelska: ”There’s many like it, but this one’s mine!”

När jag väl har programmerats med mina erfarenheter, av min skolgång, tagit in min beskärda del av  samtidens kultur osv. så behandlar jag förmodligen signalerna i rätt hög utsträckning precis som andra som genomgått samma processer. Men av detta följer inte att vi är mindre individer.

Individualitet består inte i att vara unik i varje ögonblick. Inte i att skapa utifrån ett intet. Det är ju tvärtom själva den genikult som Hedley-Kamptz själv förkastar.

Kravet på unicitet, som också återfinns i det tredje bidraget i Arena av genusforskaren Cecilia Åsberg, men som då utgår från genetiken, är i själva verket en halmdocka. ”Det finns inte!” skriker motståndarna, men varför är det ett problem? Varför är det nödvändigt för att se individerna i massan?

Medvetandefilosofin

Jag anar att en delförklaring kanske ligger i det lilla utrymme som i Sverige ägnats åt idéer och filosofer som hävdar att medvetandet och determinismen är fullt förenliga – att medvetandet i sig är en helt beskrivbar och därmed teoretiskt förutsägbar process som följer fysikens lagar, men som ändå i allt väsentligt är fritt. Det grundläggande misstaget är att blanda samman medvetandets frihet med oförutsägbarhet, vilket inte har något alls med varandra att göra.

Men detta är föreställningar som rör sig på en populärkulturell nivå. Det är bilder som mer formats av författare än av forskare. Mer av Freud och vårt eviga ältande av dennes ”arv” än av verklig psykologisk forskning. Här tycker jag att Jan Söderqvist med Metzinger är betydligt mer på spåren:

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande.

Visst är vår individualism en föreställning som vi lärt in. Visst är ”jaget” en konstruktion, och delvis en skadlig sådan. Och delar av vår föreställningsapparat behöver ruskas om av sådana besked som att ett beslut i hjärnan uppstår redan innan vi är medvetna om det.

Men det säger bara något om att våra föreställningar är fel – att våra modeller av tänkandet och medvetandet (där Freud kommer in och spökar) med sin uppdelning i jaget, överjaget och det omedvetna, är ganska primitiva och felaktiga. Det är inte föreställningar på samma nivå som individualismen. Och följdaktligen hotas den inte  heller av att de revideras – lika lite som atomfysiken kullkastades av upptäckten att atomer är delbara…

Behöver friheten balanseras?

Håkan Boström skriver en ledarkrönika i DN på temat att individens frihet behöver ”balanseras”. Indirekt är krönikan också en hyllning till den moderna lite mer statsfientliga konservatismen som bl.a. Roland Poirier Martinsson försvarade i debatt med Johan Norberg under Timbros frihetsvecka.

Den konservatismen kännetecknas enligt Boström av att spela ”på liberalismens hemmaplan”. Det vill säga ”i rollen att stå upp emot den starka staten”. I dilemmat mellan att ensamma individer domineras av förtryckande kollektiv (Norbergs skräckvision) eller av en stor stat (Poirier Martinssons skräckbild) lanserar Boström ett slags maktdelningslära mellan individ och kollektiv: ”Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner.”

Till försvar för sin tes tar Boström upp den klassiska liberala maximen att ”om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig.”

Kruxet med denna liberalkonservativa teori ligger i påståendet att individerna ensamma inte är kapabla att stå emot förtryckande kollektiv, som Poirier Martinsson framför och Boström okritiskt sväljer. Är det så? Är inte detta själva kärnan i den paternalistiska föreställningen som förr eller senare alltid leder till förtryck?

Problemet är inte alls att hålla ”kollektiven i schack” utan att människorna. Om de inte domineras av en massa kollektiva gemenskaper som upprätthåller ”goda värden” kan de ju få för sig att styra över sina egna liv! Och vem vet, då kanske de bildar anarko-syndikalistiska kollektiv som odlar organiska livsmedel eller något annat ordningsstörande.

Friheten behöver ingen maktbalans. Friheten ÄR den maktbalans som håller stat och kollektiv tillbaka när de vill sluka individen. Individer är bra nog på att sluta sig samman för att hålla ”det onda” borta.

Lite för bra, faktiskt. Och det är precis därför friheten behövs. Den som glömmer detta grundläggande faktum, har ingenting i liberalismen hämta. Det är något helt annat ni drömmer om.

Således kan liberaler läsa John Donnes ”No man is an island”, som annars räknas som ett ärkekonservativt credo,  och se skönhet i det – men utan att lockas till onödiga konservativa experiment. ”Any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind”,  säger Donne. Men är målet därför att kontrollera mänskligheten för att skydda den mot sig själv? Om vi inte står fria, står vi inte alls. Vi är ”involved” inte ”subjugated”. Vi är en mänsklighet med betydelse för varandra, just därför att vi står tillsammans i frihet.

En nacke böjd i tvång är också ett stygn mot oss alla, även om den böjs under oket av skenbar välvilja.