En stark röst har tystnat

Christopher Hitchens 2010. Foto: Andrew Rusk

Christopher Hitchens 2010. Foto: Andrew Rusk

Christopher Hitchens avled av lunginflammation den 15:e december 2011, på MD Anderson Cancer Center i Texas. En av vår tids viktigaste och starkaste röster har tystnat för alltid.

För oss som följt hans kamp mot cancern, har hopp och onda aningar följts åt under en lång tid. Jag vet att jag – allt oftare på sistone – oroligt kontrollerat hans uppgifter varje gång hans namn nämnts på ett sätt som det allra minsta kan tolkas som ”past tense”.

Att han varit en självständig och betydelsefull tänkare visas inte minst i hans orubbliga debattlust och alltid lika utforskande attityd. Han var inte rädd att ompröva sina åsikter och inte heller att stöta sig med tidigare vänner eller åsiktsfränder, när han fann att argumenten inte längre höll. Ett bättre omdöme än så, kan man inte önska sig.

Vilken gud då?

På vägen hem från jobbet såg jag att Svenska kyrkans stift i Stockholm startat en ny reklamkampanj i tunnelbanan, på temat Nej till rasism. Det är naturligtvis ett väldigt välkommet budskap. Det är också lätt att se en koppling till biskopens predikan på samma tema inför riksdagens öppnande – vilket jag bara kan se som en modig och rakryggad handling, även om jag har svårt att förstå vad den gudstjänsten ska spela för roll i riksdagsinvigningen vart fjärde år. Men när det nu är så…

Och kyrkan är givetvis en välkommen samhällsinstitution att ta upp kampen mot främlingsfientlighet och rasism. Ju fler dess bättre.

Jag hade heller inte tänkt att detta skulle bli ett ”sur-ateist”-inlägg, som drar alltför stora växlar på att ”i gamla testamentet står det något annat minsann”. Alla med någon minsta religionskunskap vet ju att där flitigt förekommer skildringar av folkmord och andra bestialiska dåd, på direkt order från någon gud. (Jag skriver ”någon” eftersom det förekommer ett antal olika gudar i GT, allteftersom texter från olika källor och kulturer fogats ihop. Ibland visserligen omskrivet vid senare tidpunkter, men fortfarande på många ställen helt synligt.)

Men lite kan jag inte avstå från att problematisera budskapet. Under rubriken finns nämligen tre kompletterande sentenser:

Vi tror på en gud som älskar alla människor
Vår tro rymmer bara öppenhet och respekt
Där finns inte plats för främlingsfientlighet

Även med respekt för att alla troende jag känner är genomhyggliga människor som ställer upp på detta, så tycker jag att man kunde valt en bättre utformning – en som inte luktar historierevisionism. Det är inte alldeles uppenbart att dessa påståenden stämmer in på någon tolkning av den kristne guden – och vi behöver inte gå vare sig tusentals eller hundratals år tillbaka i tiden för det. Vi behöver inte gå tillbaka i tiden överhuvudtaget. Svenska kyrkan brottas ännu med en högljudd opposition som vare sig vill välkomna kvinnliga präster eller viga samkönade par. Heder åt den majoritet (åtminstone av kyrkomötet och av ledande företrädare) som kämpar för att övervinna sådana åsikter – men de finns fortfarande.

Och går vi så en generation eller två tillbaka, fanns det allt annat än öppenhet och rymdes en hel del främlingsfientlighet inom den svenska statskyrkan.

Som sagt – det diskvalificerar absolut inte Svenska kyrkan från ett tydligt antirasistiskt budskap idag. Tvärtom, kyrkan är mer än välkommen. Men en smula mer ödmjukhet i budskapet hade varit klädsamt. ”Bara” är trots allt inte alltid bara och ”alla” är inte alltid alla, ens idag.

Om Svenska kyrkan ordentligt hade gjort upp med sitt förflutna – om en modern kristen kyrka hade något substantiellt att säga om sina underlåtenheter och sina tillkortakommanden i historien – hade dess budskap idag säkerligen klingat mer genuint.

Och särskilt prekär blir ju situationen när det parti, Sverigedemokraterna, som först och främst är måltavla för kritiken samtidigt som sin partiståndpunkt säger sig värna om Svenska kyrkan som institution och har ledamöter i kyrkomötet (sju efter senaste valet 2009) och i en lång rad församlingar och samfälligheter.

En dogm är till sin natur dogmatisk

För en ateist är det givetvis enkelt att peka finger åt en religiös organisation, som bygger så mycket av sitt budskap och sin trovärdighet på en historik och en dogmatik som har lätt för att bli en belastning. Det blir ständiga ”äta kakan och ha den kvar”-situationer.

Att helt skala bort det historiska är knappast önskvärt – det vore ren historieförfalskning. Däremot är ett nytt förhållningssätt alltid önskvärt. Men vilken roll får då de centrala delarna av budskapet som nu kan ifrågasättas? Ja, där har vi den oklara ställningen för t.ex. gamla testamentets texter. De befinner sig i limbo, minst sagt. Och det gör dessutom den övervägande delen av de tidigare tolkningarna av diverse känsliga ställen i nya testamentet.

När Åke Green predikade att ”homosexuella är en cancersvulst” inför halvtomma bänkar i Pingstkyrkans lokaler på Öland, var det inte bara det han sa – han citerade också bibelställen som återfinns i den senaste bibelöversättningen (t.ex. Romarbrevet 1:24-32). Han gjorde dock en tolkning som majoriteten i vare sig Pingstkyrkan eller Svenska kyrkan skulle kännas vid. Den tolkning Åke Green gjorde, är dock ingalunda någon esoterisk eller långsökt tolkning. Den finns där, i texten, utan särskild omskrivning. Och Paulus ställning i teologin är trots allt ohotad.

Det visar det svåra i att undkomma ett dogmatiskt arv – dogman är till sin natur dogmatisk.

Därför tror jag inte att Stockholms stifts formulering i den här reklamkampanjen kommer sig av någon aktiv vilja att förfalska historien eller att förneka uppenbara fakta. Det är bara det att eftersom processen att göra upp med sin egen historia är långt ifrån påbörjad och dessutom vore extremt komplicerad, så får det även denna gång stå tillbaka.

Vilket är extra synd när det gäller främlingsfientlighet och rasism. I den mån kyrkan faktiskt på allvar hade gjort upp med sin historia, hade det kanske också bidragit till att skapa samma process i samhället. Det vill säga precis det kampanjen syftar till.

Frigör tanken

Hur mycket lättare är det inte då att vara ateist och liberal humanist? Även bland de historiska personer vars åsikter och/eller handlingar jag respekterar djupast och störst, finns det likaledes inslag av förgripligheter jag absolut inte vill associeras med. Charles Darwin hade både rasistiska och djupt kvinnofientliga åsikter. Abraham Lincoln var övertygad rasist. John Stuart Mill en uttalad elitist som ansåg att det bara var till nytta för ”mindre civiliserade folk” att styras av mer civiliserade. T. H. Huxley likaså. Isaac Newton må vara en vetenskaplig förebild – men ägnade sig minst lika mycket åt ockulta spekulationer.

Moderna exempel saknas inte heller – senast häromveckan diskuterade jag med en vän som besökt en föreläsning av Lynn Margulis. Hon var den första som kunde visa hållbara bevis för hypotesen att mitokondrier och kloroplaster ursprungligen är självständiga organismer, som idag lever vidare som delar av celler, så kallad endosymbios. Denna åsikt vidhöll hon mot en överväldigande majoritet i dåtidens etablisemang, och utstod mycket spott och spe för, tills fler och fler stödde henne. Men idag driver hon en lång rad andra åsikter som många gånger är klart ovetenskapliga och framför ofta kritik mot ”vetenskapens snäva synsätt”.

Men dessa tillkortakommanden utgör inte något problem. Dessa förebilder och deras åsikter, är inte någon liberal humanistisk dogm. Personerna kan vara exempel eller förebilder, i den mån de uträttat något värt att beundra. Men aldrig för hela sin livsföring eller alla sina åsikter. Varje åsikt och varje ståndpunkt, står för sig självt. De kommer aldrig i något paket och är aldrig immuna mot angrepp eller kritik.

Det är en avsevärd skillnad i förhållningssätt. Det är kanske förmätet av mig och det kanske strider mot religionens själva kärna – men jag skulle ändå vilja uppmana Svenska kyrkan att anamma något av det. Städa ut dogman och gör upp med historien – så kommer budskapet om alla människors lika värde inte att dränkas av rasslandet från garderoben.

Ekokammaren i full aktion

Det är lätt att bli förvånad och frustrerad över den pseudodebatt som dykt upp kring att regeringen kört över Skolverket om kristendomen i religionsundervisningen. Något litet tror jag kanske att det är ett utslag av nyhetstorka i politik-Sverige – i brist på Expressens panache att blåsa upp minsta fikapaus till ”hemligt möte” som förebådar regeringskris – att också snäppet mer seriös dagligmedia som DN tar i med rubriken ”Kristendomen ska dominera i skolan” (min kursivering).

”Dominera” låter verkligen som om det ska rabblas psaltarpsalmer dagligen och hållas katekesförhör stundligen. Och detta har somliga nappat på. Birger Schlaug utbrister att det är ”en eftergift för Sverigedemokraterna” och Rossana Dinamarca drar en lans för postmodernism genom att hävda att religion är en ideologi bland alla andra och lutar följdaktligen åt att ämnet, i sann kunskapsrelativistisk anda, ska suddas ut och blandas upp med historia och samhällskunskap.

Visst, också liberala och sekulära debattörer som Adam Cwejman och Christer Sturmark, kritiserar förslaget. Jag delar dock inte heller deras, betydligt mer sansade, invändningar. (Mer om det senare.)

”Men det kanske är sant för mig?”

Först hade jag tänkt att skriva raljant och, förhoppningsvis, humoristiskt om saken. Dra på i samma stil av överdrifter och total kunskapsrelativism. Oja mig över att svenska elever får mer undervisning om Hallands fyra små bäckar än hela Afrikas flodsystem! Indignerat påpeka att historieundervisningen är sjukt svenskfixerad och kräva att Ramses II:s fälttåg och slaget vid Qadesh får minst lika stort utrymme som Kalle dussin vid Poltava. Genast! Nu! Annars är ni alla sjukt konservativa, bakåtsträvande, ojämställda samhällsförstörare med fotsvett och dålig andedräkt!

Problemet är bara att det hade varit väldigt svårt att skilja sig från den bedrövande mängden av debattörer som – av allt döma – på fullaste allvar drar i väg i tangentens riktning

Ett stort antal kritiker tycks inte se någon mening alls i att ha kvar religionskunskap som ämne. Andra oroar sig för att skolans konfessionslöshet ska naggas i kanten (samtidigt som regeringen i den nya skollagen har förstärkt försvaret för en konfessionslös undervisning!) eller till och med att religionsfriheten är i fara.

I själva verket ett stort steg framåt för sekularismen

Det här är nedslående av flera skäl. För det första har vi haft debatten en gång förut. Jag skrev om den då (och det är ett av skälen till att jag ännu en gång avviker från regeln och plockar upp en dagsaktuell politisk fråga) och påpekade att hänvisningen till ”kristna helgdagar” kanske inte är världens mest relevanta exempel i en tid när allt färre bryr sig om dem och de största helgerna helt saknar koppling till kristen lära eller tradition. (Men att ett argument är dåligt är ju inte det samma som det är ett argument för något dåligt…)

Det är besynnerligt men alls icke underligt att vi får en ny debatt – minnet är som bekant kort. Minst lika kort som den tid den här debatten höll ett sansat och eftertänksamt tonläge.

För det andra innebär den nya kursplanen att religionskunskapen tar flera och viktiga steg i sekulär riktning! Det är ingalunda ett steg tillbaka. Det är inte ens ”två steg fram och ett steg tillbaka” – det är en klar och tydlig framgång. Aldrig någonsin har religionsundervisningens krav på objektivitet och neutralitet varit så tydligt markerade. Aldrig någonsin har kunskapsmålen varit så fria från kristet, konfessionellt, inflytande.

Ända sedan 1965 har religionsundervisningen i Sverige sekulariserats mer och mer.* Läroplanen för religionskunskap i Gymnasiet 1965 nämner bland annat vikten av att ta upp bl.a. humanism och existensialism. (Tidstypiskt för mitten av 60-talet finns också frågeställningar som ”Hur såg Marx och Freud på religion?”.) 

Detta sekulära perspektiv togs ännu längre i styrdokumenten under Lgr/Lgy 94 osv. (För att få lite historiskt perspektiv, läs t.ex. detta intressanta examensarbete!) Men trots det har det funnits mycket kvar ända fram till idag som betonat dels religionens allmänna värdefullhet och självklarhet som samhällsnorm, dels (protestantisk) kristendoms företräde.  

Betydelsen av ett kritiskt förhållningssätt skärps i den nya kursplanen på flera sätt jämfört med det som råder idag. I de nu gällande målen framställs ett av syftena med religionskunskapen fortfarande så här: ”Ett syfte med religionskunskap är att främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning samt att skapa nyfikenhet och intresse för religion.” (min kursivering). (Skolverkets webbplats, Kursplaner och betygskriterier, ämnet Religionskunskap, Inrättad 2000-07 SKOLFS: 2000:135. Gissar att en direktlänkning inom kort blir inaktuell…)

Motsvarande formulering i regeringens nya förordning lyder istället: ”Undervisningen ska stimulera eleverna att reflektera över olika livsfrågor, sin identitet och sitt etiska förhållningssätt. På så sätt ska undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva.” (PM: Förordning om läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, U2010/5865/S) 

Borta är målet att väcka ”nyfikenhet” eller andra liknande till religion onekligen positiva formuleringar. Borta är självklarheten att utgå från protestantismen för att förstå ”människors sätt att tänka och leva”.

Istället betonas vikten av ett kritiskt förhållningssätt genom t.ex. ”Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att kunna tolka kulturella uttryck med anknytning till religiösa traditioner. Eleverna ska också ges möjligheter att utveckla kunskap om hur man kritiskt granskar källor och samhällsfrågor med koppling till religioner och andra livsåskådningar.” (Ibid)

Väsentliga förbättringar skulle jag vilja säga.

Vad bråkas det då om? Jo, en del nya meningar har skjutits in här och var, jämfört med Skolverkets ursprungliga förslag. Bland annat denna: ”Undervisningen ska även ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar.” (Ibid)

Är det något förkastligt? Nej, det tycker jag inte. (Direkt därefter följer dessutom den kritiska skrivningen som citerades ovan.) På andra ställen har man ändrat formuleringar som ”analysera religioner och…” till ”analysera kristendomen, andra religioner och…”.  

Uppenbart är att knappast någon som kommenterar saken, har läst förslaget i fråga. Ännu färre har besvärat sig med att sätta sig in i skillnaderna mot tidigare, innan tordönstämman kommer fram.

Önskemålet om att ämnet religionskunskap ska bakas ihop med historia och samhällskunskap, så som det framförs hos exempelvis Dinamarca, Johan Westerholm m.fl, tillgodosågs redan 1980 (!) då grundskolans högstadium fick ”OÄ”, dvs. bland annat ”samhällsorienterade ämnen” där undervisning i religionskunskap, historia m.m. ingår. Det är först i gymnasiet som det är ett helt eget ämne. (Och att vänstern där vill göra fler kunskapsämnen bort-valbara är ju ingalunda en nyhet. Heller.)

Men också ett delmoment, som religionskunskapen är i grundskolan, behöver ju för den delen mål och syfte. 

Det grumligt beskyllda är det  grumligt tänkta

Hur är det då med Sverige-fixeringen? Är det inte alls lite misstänkt att – just nu – betona religionens betydelse?

Nej, för det är det ju just ingen som gör. Det finns inte annat än ett påhittat ”just nu”. Det vill säga att Skolverket presenterar förslag till nya kursplaner är ju en följd av att Alliansen fick majoritet i valet 2006 – sedan dess har arbetet pågått. Nu är det färdigt. Det ska bra mycket till för att ana en konspiration i att det råkar sammanfalla med att Sverigedemokraterna gjort ett – nog så beklagligt – intåg i riksdagen i år.

Eller var det det som var avsikten redan när arbetet började? ”Låt oss börja med att be Skolverket ta fram förslag, så arbetar de några år, och sen blir det en per-wait for it!-fekt debatt att ha i valrörelsen om fyra år!” Var det kanske rent av motivet bakom att på 1990-talet föreslå förlängda mandatperioder? För att få det hela att sammanfalla. Jag menar, att det gör det ”just nu”. Är inte det lite väl mycket av ett sammanträffande?

Och det svenska då? Nja, om det är långsökt att tänka sig att detta är ett utslag av så långsiktig planering att det började med reviderade mandatperioder på 1990-talet måste väl misstanken att ca. 1000 år av kristendom och svenskhet – vilket ju är ungefär jämngamla  företeelser – är en sammansvärjning för att vinna väljare, vara något av ett rekord.  

Det är ju fortfarande frågan om att kunna förstå dagens samhälle – och det inflytande kristendomen har och har haft. Vissa debattörerreagerar med att då förpassa diskussionen till historieämnet. Det är lika dumt som att föreslå att all undervisning i den grammatiska formen preteritum (a.k.a. ”imperfekt” för flumskolelever från 70- och 80-talen…) också ska skötas av historieläraren då det rör förfluten tid.

Vi har allt fler svenska medborgare som inte har någon kristen – och i synnerhet protestantiskt kristen – bakgrund. Antligen för att de är invandrare från en annan kultursfär eller för att kristendomens inflytande stadigt minskar. Desto större behov av undervisning för att förstå sambandet.

Kan man tycka.

– – – – – – – – – – –

*) Vid den tiden hände det sig att det från ecklesiastikminister Ragnar Edenman (S) utgick ett påbud att hela religionsundervisningen skulle avkristnas. Det var den första avkristningen av skolan och den hölls då Bertil Ohlin var Folkpartiets ledare. Då gick var och en till sitt parti och frågade hur de ställde sig. Så gjorde ock Lewi Pethrus, Birger Ekstedt och flera andra, och de fann att varken Folkpartiet eller Högerpartiet var för dem. Och se, de bildade Kristen Demokratisk Samling. (Dock inte i ett stall…)

Att därför göra Kristdemokraten Yvonne Andersson till dagens sanningsvittne och slå upp ”målet att ta över hela skolan”, som t.ex. Patrik Lindenfors gör, känns därför kanske en smula överilat. Det kan ju inte vara en nyhet, efter 45 år, att det är Kd:s själva existensberättigande som parti att vara emot avskaffande av (den konfessionella) kristendomsundervisningen…

Där man hånar religion…

När mitt lilla kåseri om påsken ur ett ateistiskt perspektiv hade publicerats i Tidningen NU, blev det lite uppståndelse i läsekretsen. (Ursäkta skämtet…)

I förra veckan publicerade NU en baktanke vars åsikt jag i och för sig inte delade men som jag ändå tyckte kunde illustrera påsken ur alternativ vinkel.
Det har lett till att ett antal läsare har sagt upp prenumerationen på tidningen. En av dem kommer även att skicka tillbaka ett aktiebrev i Liab, företaget som ger ut NU. En annan kommer att säga upp tidningen nästa vecka om jag inte tar avstånd från publiceringen i detta nummer. Och så vidare.

I tidningen publicerades också en (enligt uppgift endast en av ett flertal) insändare som bland annat talade om ”hädiska” tongångar och åkallade att liberaler historiskt drivits av ”kristna värderingar” varvid man skulle förstå att något dylikt vore otänkbart.

Jag tror nu inte att insändarskribenten aktivt ägnar sig åt historieförfalskning, utan helt enkelt är okunnig om det faktum att det många gånger var just de kristna liberalerna som var främst i att kräva ökad religionsfrihet, så som avskaffande av det så kallade konventikelplaketet och av hädelseparagrafen. Tidningens chefredaktör svarar också med ett utmärkt, liberalt stöd för yttrandefrihet – både i den ovan citerade krönikan och till svar på insändaren.

Men det är beklagligt att väsentliga insikter om religionsfrihetens villkor gått så pass förlorade. I all anspråkfullhet vill jag därför formulera en lag:

Endast i länder där man hånar religioner, respekteras religioner – i alla fall mer än en åt gången.

Jag kan naturligtvis inte svära på att det stämmer till hundra procent. Förmodligen är det som påståendet att demokratier aldrig går i krig med varandra. Det är mycket diskutabelt om det är sant, beroende på vad man anger för kriterier på såväl att ett land ska kallas demokratiskt som vad som ska räknas som krig.

Hurvida denna lag är sann är väl ytterst lika diskutabelt. (Det kan ju vara nyttigt att diskutera det, och det vore kul att se åtminstone ett försök i den riktningen vid något tillfälle.) Men vad jag kan komma på – och för dem jag under de senaste dagarna prövat sambandet på – så ter det sig rimligt sannolikt i varje fall. Det kan kanske hända att det funnits ett land som under någon längre tid tolererat mer än en religion, samtidigt som det upprätthållit (inte enbart haft lagar på pappret) ett strikt hädelseförbud – men jag åtminstone inte komma på något exempel.

Det hela hänger ju naturligtvis på att man anser – som jag gör – att den sortens lekfulla drivande med en religions innehåll – eller egentligen framför allt hur den berättelse som insändarskribenten kallade kristendomens ”mest gripande”, under några århundraden använts för att legitimera något avskyvärt – som jag ägnade mig åt, inte ska anses som en kränkning av religionens utövare. Det tycks ju dock vara ett känsligt kapitel – alldeles oavsett vilken religion utövarna nu må råka tillhöra. Jag är dock hoppfull, inte minst av den anledningen att det som sagt också funnits exempel på rakt motsatta insikter.

Jag är inte heller benägen att tro att det beror på en särskild inskränkthet hos religioner eller dess utövare, som jag tyvärr ibland tycker att alltför många ateister är snabba med att påstå. Jag tror nog att samma lättkränkthet finns över hela skalan av mänskliga beteenden och idiosynkratier – som i aktuella exempel nationalismen i Turkiet eller rojalismen i Thailand. Liknande irrationella upphöjanden av trosföreställningar och viljan att utpeka andras beteenden som hädiska (eller fosterlandsförrädiska, högmålsbrott, högförräderi et.c.) kan dyka upp var som helst.

Det är därför ifrågasättandet och driften med det som anses heligt fyller en viktig funktion. Det är vaccinet mot inskänkthet. Där den tillåts bita sig fast, drabbar den till slut alla.

Debatten om religionsämnet

Skolverkets förslag till ämnesplan för religionskunskap har kritiserats av diverse kristna grupperingar och dito medier.

Skolverket skriver bland annat:

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om världsreligioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt. Undervisningen ska ta sin utgångpunkt i det nutida svenska samhället präglat av mångfald rörande livssyn, livsstil och livshållning.

Det är ju utmärkt!

Vad kritikerna reagerar på är dock frånvaron av en utpekad särställning för kristendomen. I dagens kursplaner står det nämligen:

…En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. … Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret.

I och för sig är det ju lätt att hålla med om påståendet att ”västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar”, men dock inte till det bättre. (Som också Christer Sturmark med flera från Humanisterna påpekar på SvD Brännpunkt.)

Men ett sådant kritiskt förhållningssätt att elever lär sig ifrågasätta historielösa påståenden om att kristendomen på något sätt skulle ha att göra med att Sverige har infört demokrati, jämställdhet, religions- och yttrandefrihet och numera anser att hbt-personer ska vara lika inför lagen, lär det – tyvärr! – inte vara fråga om oavsett kursplan.

Det är alltså värt att notera att ämnesplanen ingalunda förhindrar att man lägger stor vikt vid att förklara den kristna tron i allmänhet och den protestantiska varianten i synnerhet. Det föreskrivs bara inte att just det ska vara syftet med ämnet – men även en ärkehumanist som jag skulle se en sådan tonvikt som rätt naturligt.

Precis som en atlas i regel utgår från det land – eller åtminstone den världsdel – där den tillverkats och sålts, är det knappast en nackdel (och inte heller ett värdeomdöme om innehållet) att undervisning utgår från det som rimligen kan antas vara mest välkänt för eleverna. Man får anta att det upplägget kommer att vara gängse i de flesta praktiska fall, liksom påverka utformningen av läromedel med mera.

Mental kollektivanslutning

Men det räcker inte, för kritikerna. Det har blivit en symbolfråga. Det är ju – sedan länge – inte längre sant att Sverige är ”ett land där de flesta är kristna”, oavsett hur ofta det påstås.  Men den mentala kollektivanslutningen till statskyrkan pågår fortfarande för fullt. Tyvärr även bland dem som borde veta bättre.  

Jan Björklund säger enligt tidningen Dagen:

– I Sverige är det en liten minoritet som anser sig vara ickekristna och tillhöra andra religioner.

Kravet att tillhöra en annan religion för att beviljas utträde ur statskyrkan avskaffades – på liberalt initativ – 1952.  Vore ju kul om även Björklund vore uppdaterad på den punkten…