Privata sjukhus är en bra idé

Av någon anledning finns det ett motstånd mot privata sjukhus i Sverige. De flesta som yttrar den åsikten, verkar dock inte veta riktigt hur många privata sjukhus vi har eller har haft, utan verkar mest basera sig på någon slags principiellt resonemang.

(Exemplen här kommer att uteslutande handla om Stockholms Läns Landsting, eftersom det är här jag bor och någon slags kunskap om förhållandena. Jag vill mena att de principiella resonemangen är allmängiltiga, så länge villkoren är jämförbara. ) 

Låt vara att två av de privata sjukhus vi haft i decennier (Röda Korsets sjukhus i Stockholm och Ersta sjukhus) inte är några akutsjukhus utan mer specialiserade – framför allt mot geriatrik och en hel del rehabilitering. De är inga inrättningar som vem som helst kan komma i kontakt med hur som helst, så okunskapen kan iaf delvis vara förlåten av det skälet.

De är också uppskattade specialistinstitutioner och någon kritik mot dem kan sällan eller aldrig skönjas i det offentliga samtalet. När frågan om privatvård kommer upp, så förbigår den dessa exempel på hur privat vård finns och har funnits under lång tid. Det är inte så märkligt att kritikerna av privat vård inte nämner dem, men lite märkligt att förespråkarna så sällan ger dessa välskötta institutioner uppmärksamhet för de goda exempel de är.

När Sankt Görans sjukhus först upphandlades, gick debattens vågor höga med farhågor om nära förestående sammanbrott för vårdens allmäntillgänglighet. Den debatten ser vi inte mycket av idag. Det beror på att Sankt Göran också är ett exempel ett överlag väldigt välskött och välfungerande sjukhus. I den mån det finns kritik, tex mot köer, dålig tillgänglighet med mera, så är det inget som beror på att sjukhuset bedrivs i privat regi.

Sophiahemmet är däremot en rätt intressant historia, för den här debatten. Kärnan i det var en gång en världsberömd institution – ”radiumhemmet”. Världsledande i att utveckla och bedriva cancervård genom bestrålning. Den finns fortfarande, men dess verksamhet är separerad från de övriga som bedrivs på samma plats. Stora delar av den övriga verksamheten bedrivs, enligt tillgänglig information, istället i små separata företag (med visst samarbete). Närmare 50 stycken olika företag – från mycket små till ganska stora – delar lokaler på sjukhusområdet vid Valhallavägen.

En stor del av verksamheten inriktas på områden där det finns god ekonomi – tex företagshälsovård och en del specialiserad ”vård på uppdrag”. Det intressanta är att där en del i detta ser snikenhet och illasinnad profithunger, ser andra att det är följden av en hårt reglerad och styvmoderligt – periodvis väldigt styvmoderligt – behandlad verksamhet. Om det är den smala sektor där de ekonomiska villkoren medger företaget att överleva, var annars skulle det existera?

Sophiahemmet är en modern koncern, med en ideell förening i toppen av pyramiden. Föreningen är en sammanslutning av de olika ingående företagen. I koncernen finns en hel del intressant saker – till exempel bedrivs en privat vårdhögskola, för utbildning av sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor.

Tidvis har Sophiahemmet stått i skottgluggen för ett par initiativ – bland annat nyligen nedlagda BB Sophia, men kanske framför allt barnsjukhuset Martina som öppnade för ett par år sedan med uttalad inriktning att erbjuda vård vid sidan om den offentliga. Barnsjukhuset Martinas akutvård ingår inte i vårdvalet. Det erbjuder akut barnsjukvård till ”medlemmar”. (Deras medicinska utredningar mm ingår i vårdavtalet – alla kan remitteras dit för utredning, men inte alla kan få akutsjukvård. Barn under ett år kan dock alltid ges akutsjukvård.)

Det är klart att detta stör bilden av att alla ska ges vård på lika villkor. Ett medlemskap kostar en slant, ca 900 kr/månad för ett barn. Det är inget som alla kan betala utan problem. Hur se på detta?

Jag tror att det finns ett mycket enkelt svar på varför den privata vården inte är, inte har varit och med största sannolikhet aldrig kommer att bli förbjuden, hur mycket ”politisk stridsfråga” den än är. Alla som sysslar med sjukvårdspolitik inser att den nivå debatten rör sig på, inte har ett dugg att göra med sjukvårdens vardag. Där är frågan en helt annan.

Uppdragsvård mot betalning har för övrigt bedrivits, också det i decennier, av minst ett landstingsägt bolag – och i dess styrelse sitter länets sjukvårdspolitiker av alla färger och kulörter, så väl de som säger sig vara motståndare till ”privat vård” som de som iaf lite försiktigt närmar sig åsikten att det är fullt okej att bedriva privat vård i vinstsyfte. Vilket ju borde kunna ses som rätt basalt – när en sitter i styrelsen för ett bolag som gör just det…

Anledningen till att BB Sophia stängde var (enligt deras egna uppgifter, i viss mån offentligt vidimerade av bla bolagets revisorer) att den ekonomiska kalkylen var helt ohållbar. (Den var tom så pass grovt felräknad att det måste ha skett något riktigt basalt misstag på ett tidigt stadium som ingen därefter granskat. Eller så var det helt enkelt så, som DN skriver, att det var dyra ”stafettläkare” som spräckte budgeten.)

Det barnsjukhuset Martina kan erbjuda, genom sitt medlemskap för dyra pengar, är något alla skulle vilja ha – löften som överträffar vårdgarantin rejält. Korta väntetider, flexibilitet i tidsbokningssystemen som finns via appar istället för långa väntetider i telefonköer.

Att få den offentliga vården att komma dithän, kommer att ta tid och kosta pengar. (När den så småningom gör det, så kommer så klart också de privata aktörerna att ha rört sig framåt – iaf om de ska lyckas försvara att de tar ut en extra premie.) Och det är ett av de viktiga skälen till att privat vård, ifrågasättande till trots, är accepterad bortom debattartikelflosklerna. Den driver vården framåt.

En annan viktig anledning är att privat vård, även den på tex barnsjukhuset Martina, bidrar med vårdplatser som annars kanske inte skulle ha funnits. I ett bristläge – och vårdplatser är en brist, i Sverige generellt och i Stockholm i synnerhet –  finns faktiskt en allmän nytta i att ”gräddfiler” iaf något litet avlastar den allmänt tillgängliga vården. Jag tror även andra som är kritiskt inställda till existensen av sådana alternativ, inser att det i dagens läge inte är en lösning att förbjuda dem – det löser inte grundproblemet utan gör en dålig situation sämre.

Det finns ingen garanti för att samma personal i annan sysselsättning, skulle ha gett lika många platser – det finns inte ens någon garanti för att de skulle ha varit sysselsatta inom vården. Iaf inte i Sverige. Som tiotusen andra sjuksköterskor hade de kanske annars lockats till Norge?

Det är kanske inte fullt lika uppskattat att de privata vårdgivarna driver löneutvecklingen också. Men minst lika nödvändigt.

Dessa tre faktorer – driva den tekniska och medicinska utvecklingen framåt, utöka antalet tillgängliga vårdplatser och driva bättre anställningsvillkor – är sannolikt skälet att den privata vård vi har är så lite ifrågasatt i praktiken utan bara i teorin.

Och därför är det på det hela taget ett väldigt välkommet besked att Liberalerna i Stockholms Läns Landsting vill låta ännu ett akutsjukhus drivas i privat regi.  Också tydligt varför kritiken mot detta förslag låter som den låter. Oppositionen pekar på allmänna problem och vädrar trötta ideologiska ståndpunkter.

 

 

 

Annonser

Om absoluta tal och relativa mått

Ni har säkert sett det här:  (märkligt twitterbråk om löneskillnader)

Annars en kort sammanfattning (Twitter har ju kort livslängd. Storify har jag dålig koll på..) Moderat riksdagsledamot twittrar triumfatoriskt om minskade löneskillnader mellan män och kvinnor. Stefan Landin (enl. sin presentation: ”Frilansande skribent och föreläsare med fokus på utvecklingsfrågor.”) menar att det förhåller sig tvärtom. De två talar oupphörligen förbi varandra.

Jag vet inte vilka någon av dessa två personer är. (Jag har säkert stött på Katarina Brännström någon gång, men mig veterligen aldrig talat med henne.) Jag skulle inte hänga ut någon av dem, men nu är bråket redan så offentligt det kan bli. Jag menar inte att klandra eller driva med någon av dem. Men bråket är intressant av flera skäl, som nog ska framgå i detta inlägg.

Centralt i bråket är två tabeller.

Den rapport från Medlingsinstitutet (den statliga myndighet som ansvarar för att ta fram lönestatistik, bla. om skillnader mellan mäns och kvinnors löner) som presenterades för Arbetsmarknadsutskottet, fotograferade Katarina Brännström av i sin tweet:

BicOtTRIUAEe8yD

Stefan Landin presenterade en annan tabell, som han vad jag kan se tagit från samma rapport – men med andra siffror:

BicWaLSCIAAgwbe

Det intressant är att nu utbryter en diskussion där total förvirring tycks råda. Katarina Brännström tycks framför allt ifrågasätta källan till Stefan Landins påståenden, inte hans slutsats. Stefan Landin (som nog borde ha granskat sina uppgifter närmare) för fram samma argument på flera sätt.

När detta har cirkulerat runt i andra sociala medier, tycker jag mig ha sett en klar tendens till ställningstaganden baserade enbart på partipolitiska skiljelinjer. De som hyser sympatier andra än med dagens regering, drar omedelbart slutsatsen att Landin har rätt och Brännström förstår inte vad hon pratar om. De (få) kommentarer jag sett som går ut på motsatsen, säger nästan bara att ”du, det är Medlingsinstitutet, hur kan du tro att du har rätt och de fel?” – men inga vidare argument varför Landin har fel.

Procenträkning

Matematiklärare? Nej, David Copperfield. Kan dagens elever förstå matte?  Bildkälla: Wikimedia

Matematiklärare? Nej, David Copperfield. Kan dagens elever förstå matte?
Bildkälla: Wikimedia

Procenträkning är svårt. Det florerar många uppgifter om hur stor andel av befolkningen som har svårt att förstå vad procent motsvarar, beräkna räntor eller rabatter angivna i procent eller liknande. Jag ska inte bidra med ytterligare svårstyrkta påståenden om den andelens storlek (läs: Jag har inte kunnat hitta någon tillförlitlig källa…) Jag kan dock gärna citera en mening ur en rapport från en undersökning om hur effektiv traditionell matematikundervisning är att lära ut procentberäkning: ”Vi har i vårt resultat kommit fram till att även om grupperna som helhet inte uppvisar en önskad begreppsförståelse för procent så utesluter inte detta att enskilda elever påvisar att de fått en sådan ökad förståelse.”

Läraren går igenom, eleverna följer med, räknar sedan själva – en andel blir godkända på att ha lärt sig proceduren tillräckligt väl, men få förstår.

Så, hur ligger det då till?

Kan verkligen den relativa skillnaden mellan två tal, A och B, minska, om båda ökar – och A (det större) ökar mer än B, varje gång?

Jajamensan.

En liknelse: A och B är ute och går. A tar längre steg än B. Efter att A gått en kilometer, har B bara gått 837 meter. Under den andra kilometerna fortsätter A att ta längre kliv än B. Men efter att A gått två kilometer har B kommit 1720 meter. Avståndet mellan dem har alltså ökat från 163 meter till 280 meter.

Om det nu framstår för dig som solklart att A har ökat avståndet till B under andra kilometern jämfört med den första, så har du helt rätt. Stefan Landin har alltså rätt?

Nej, därför att det inte är vad löneskillnader beskriver.

Vad beskriver de då?

Jo, de beskriver (ungefär) att under den första kilometern ökade avståndet mellan A och B med 163 meter. Under den andra kilometern ökade det med 117 meter (163+117=280). Under den första kilometern gick B 83,7% av vad A gick. Under den andra kilometern gick B hela 86% av vad A gick.

Och nu framstår det som ganska självklart att 117 < 163. Eller hur?

Det är därför att avstånden, liksom krontalen i lönetabellen, är absoluta tal. Ett större absolut tal A kan öka med ett annat större absolut tal än B gör, och ändå kan skillnaden mellan dem i procent minska. Därför att procent är procent av något – av något av av talen.

Löneskillnader är, med det mått som används av Medlingsinstitutet, ”kvinnors lön uttryckt som procent av mäns lön”.

Det blir kanske ännu tydligare om vi lägger till två rader med andra uppgifter, från den tabell som Landin använde sig av:

Löneskillnader

Nu kan vi se, år för år, hur stor löneökningen var för män respektive kvinnor – men i procent av deras lön, inte uttryckt som kvinnors andel av mäns lön. Och då är det lätt att se att kvinnors löneökningar under perioden, utom ett år, har varit procentuellt större än mäns. Lägre absolut belopp, större andel.

För att åter begagna metaforen om en promenad, under andra kilometern fortsatte A att ta längre steg än B, men inte lika mycket längre. B har ökat längden på sina steg, men de är fortfarande inte riktigt lika långa som A:s.

Män och kvinnor har fortsatt få löneökningar. Män har fortfarande i genomsnitt fått större löneökningar. Men inte lika mycket större.

Så den inbördes skillnaden har minskat något.

Sensmoralen är helt enkelt, att om det ibland känns som du talar med en vägg – kanske det varit bäst om du faktiskt hade gjort det.

EDIT: Som jag snabbt fick påpekat för mig, skriver jag inte alls om ”absolutbelopp” (se webbadressen till inlägget, om denna kommentar verkar märklig…) utan om absoluta tal. Ja, även jag kan tala som en vägg ibland. 🙂 Jag började skriva ”lönebelopp” i rubriken, men fick en snilleblixt (icke!) och ändrade till det felaktiga begreppet. Har nu ändrat till rättvisande termer. Tack Carl!

Konsten att förlora en debatt

Imorgon, 21:a mars, kommer riksdagen att rösta om Polisen ska få fortsätta att ha så gott som obegränsad tillgång till uppgifter om  privatpersoners telekommunikation och internetanvändning.

Som tur är kommer riksdagen att rösta ned detta förslag.

Riksdagen kommer nämligen – med all sannolikhet – att rösta ja till lagförslaget om ”trafikdatalagring”.

Vad för något? Du trodde – som så många andra – att det är införandet av lagen som är problemet. Jo, jag förstår att du är förvirrad. Du är inte ensam. I alla fall inte helt. (Men som tur är, är ni inte många heller. Jag återkommer till det…)

Så här är det. Trafikdata finns redan. Polisen får redan ut den, utan problem, av nästan alla it- och telekomoperatörer. (Utom några få, med ett litet antal kunder, som av ett eller annat skäl så gott det går undviker att lagra data. Men de är få och de är små.)

Så – att rösta ”nej” till förslaget i riksdagen är inte ett sätt att stoppa någonting alls. Tvärtom. Det är en röst för att låta polisen få ut uppgifter utan hinder, utan prövning och utan insyn. 

Det är detta som är så märkligt. Det finns – eller fanns, jag tror den är död nu – en spontan, oorganiserad och genuint folklig ”integritetsrörelse” i Sverige. Den uppstod med FRA-debatten. Sedan dess har de självutnämnda ledarna för den jobbat hårt på att göra sig så irrelevanta som möjligt.

Förlora debatten så fort som möjligt, så stort som möjligt!

Om du börjar en debatt med att säga något som omedelbart avslöjar för alla som vet vad debatten handlar om, att du inte gör det. Och om du sen raskt följer upp med att föreslå något som egentligen leder till raka motsatsen till det du vill. Och om du också gärna avslutar med att förolämpa och förtala en hel del av dem som tycker som du (men, som sagt, vet vad debatten handlar om och inte föreslår något kontraproduktivt) – förtjänar du då något annat än att förlora, stort och spektakulärt?

Nej, givetvis inte.

Det är där vi är nu. Den genomsnittliga debattartikeln, blogginlägget eller mejlet om datalagringsdirektivet innehåller allt av ovanstående. Låt oss därför gå, å vad sägs om 30 år tillbaka i tiden?

Statliga Televerket, anno 1980

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Det finns nu inget internet. Mobiltelefoni kommer om något år att lanseras (för annat bruk än i polisens ”radiobilar”) under namnet ”Nordisk MobilTelefoni (NMT, eller ”1G” som vi kanske skulle kalla det retroaktivt, fast det egentligen redan var tredje generationen teknik.) En genomsnittlig mobiltelefon väger 4 kg.

Statliga Televerket har fortfarande monopol, men det börjar ifrågasättas. De grå standardtelefonerna, som man inte fick äga utan lånades ut tillsammans med abonnemanget, har så sakta börjat ersättas av nya och piffiga modeller – men inom några år ska det helt braka samman, när privata aktörer börjar sälja alla möjliga telefoner utan godkännande!

Televerket var ingenting om inte noggranna. En vanlig abonnemangsfaktura specificerade exakt hur många minuter och sekunder de samlade samtalen varat, och till vilka riktnummerområden (det kostade nämligen olika). För en liten merkostnad, kunde man få en total specifikation över varenda samtal – hur länge det varat och till vilket nummer osv. Mer än en familj som överraskades av ovanligt höga teleräkningar, när barnen ringt för mycket till ”heta linjen” har säkert gjort det.

Och självklart har Polisen ända sedan Televerkets tillkomst också insett att man kan ha nytta av att veta om X ringt Y. Alla som tror att statliga Televerket hindrade dem från att få ut lika detaljerade samtalslistor som abonnenterna kunde få, hand upp? Nej, just det. ”Trafikdatalagring” är ingenting nytt.

Det Televerket sysslade med då, det sysslar fortfarande i princip varje it- och telekomoperatör med idag. Både att notera trafiken och lagra uppgifterna och att lämna ut den till Polisen. (Som sagt, utom ett fåtal. Om ens de klarar att helt undvika det…)

Ett företag som på något sätt har avgiften kopplad till användningen, måste nämligen det. Om inte annat så för att kunna styrka sina krav på abonnenten om fakturan inte betalas. (Spårbarhet.) Alltså lagras uppgifterna. Alltså kan de lämnas ut. Och det gör de.

Det som bara alltför gärna kallas för ”införande av massövervakning” har alltså redan skett. Sen typ 1950.

Det är typiskt dåligt när den händelse som ens argument ska skrämmas med, redan har passerat åldern på nästan alla det ska övertyga.

”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”

Det är klart att man kan vilja vara emot det här. Man kan vilja att en sådan lagring inte får ske alls, eller åtminstone inte mer än för företagets behov och sen förstöras, inte kunna lämnas ut.

Ja, men då är det också upp till den som vill det att lägga fram ett sånt förslag. ”Nej till datalagring” är inte det. Det är, som sagt, faktiskt raka motsatsen – nämligen ”ja till fortsatt oregelerad utlämning till Polisen”.

Det är typiskt dumt att föreslå raka motsatsen till vad man egentligen vill åstadkomma.

Och det är, med tanke på Sveriges försening med införandet och inte minst riksdagens senaste beslut för ett år sedan om bordläggning i 12 månader, lite sent att inte ha kommit upp med det förslaget.

Det är inte som det inte framgått att utlämning redan sker. I till exempel utredning, proposition och betänkande.

När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet för en hel del år sedan, satte vi vid något extra debattsuget årsmöte upp en skylt med texten: ”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”. Det var en liten påminnelse om att debatten bör handla om det som debatten handlar om, nämligen vilka förslag man ska besluta om.

Det är så lätt att glömma.

Om man inte på fem år* kan formulera ett förslag som faktiskt innebär att man får som man vill, för den händelse att någon skulle vilja rösta för det, kan man inte direkt klaga på att inte tas seriöst.

(* Utredningen kom 2007. Nu är det 2012.)

”Ropen skalla! Vargar komma!”

Det är ju inte första gången det här händer.

IPRED skulle – förklarades med fullkomlig säkerhet – leda till att varje användare som någonsin laddat ned så mycket som en olaglig jingel, dömas till bötesbelopp stora som den grekiska statsskulden. Privata polisarméer i Hollywoods tjänst skulle storma in i människors hem i gryningsräder för att förhöra farmor om hon följt §36 A, stycke IV i användaravtalet.

Det blev varken privata polisarméer eller fantasiböter. Det blev inte ens några spektakulära utlämnanden av uppgifter om privatpersoner (och antipiratbyrån packade ihop sin verksamhet).

Varför blev det inte så? Därför att svensk rättstradition inte innehåller allt det som man sent om natten genom konsumtion av amerikanska polisserier kan få för sig.

ACTA skulle – förklarades med lika stor säkerhet (trots att det ju ansågs vara hemligt…) – hota yttrandefriheten, leda till att Tullen norpar iPod:ar och iPad:ar till höger och vänster och (det mest bisarra) att hemliga kommittéer skrev om länders lagar, när som helst, utan insyn.

Också det mesta av dessa felaktigheter – särskilt det där med hemlighetsmakeriet – har redan börjat tas tillbaka.

Jag ska avslöja en sak. Det är typiskt dumt att börja en debatt med att avslöja att man inte vet vad den handlar om, utan bara hittar på.

Ändå tycks det som om integritetsdebatter måste följa samma formell. De flesta som uppträder, måste ha högt tonläge och måste påstå att just detta, just nu, hotar allt som är gott.

Och följaktligen är alla som inte ropar att ”vargen kommer”, i själva verket i färd med att snitsla vägen till barnkrubban med fläskkotletter för att locka dit maximalt med vargar!

Och så förlorar man debatten. Och så kommer inte vargen. Den gången. Och så kommer en ny debatt. Och så förlorar man den. Och så kommer inte vargen. Den gången. Heller.

Men ingenstans har detta lett till minsta självinsikt och omprövning?

Verkligen?

Nej, tvärtom, för varje gång har tonläget höjts något, övertygelsen om att man är frihetens fanbärare befästs – genom glada tillrop till varandra (på samma bloggar, som upprepar varandras budskap i evig kretsgång…)

Det saknas inte hot mot integriteten

Det är inte det att jag anklagar alla som engagerat sig mot någon av dessa frågor för att vara opåläst. Nej, med tanke på hur mycket det skrivits, bloggats, twittrats et.c. så finns det energi och engagemang så det räcker.

Det är bara det att för att vara påläst, är det typiskt bra att inte bara läsa varandras alster, utan också, åh, till exempel förslaget det handlar om?

I så fall hade samtliga dessa grundläggande, pinsamma misstag kunnat undvikas. Enkelt. Inget av det har egentligen varit särskilt svårt att ta reda på (som att de ”privata poliserna” var ett påhitt och handlade om Kronofogden, att ACTA inte var hemligt osv.)

(Hade det kunnat undvikas, hade man inte heller fjärmat sig från en massa potentiellt allierade beslutsfattare. Dvs. dem som man nu försöker påverka genom att kalla vid öknamn. Typiskt dumt sätt att vinna sympati…)

Det är inte det att allt är frid och fröjd. Det saknas verkligen inte hot mot integriteten…

Så vi har trafikdatalagring, vad gör vi nu då?

Vi har lagring av trafikuppgifter. De lämnas ut till Polisen. Vad gör vi nu då?

Jo, det första steget bör vara att reglera när utlämning får ske vad som får lämnas ut*. (Och det gör ju propositionen.)

Idag finns det, kortfattat, två grunder. Dels utlämning av uppgifter om enskild där det finns en konkret, skälig misstanke. Denna utlämning sker enligt Rättegångsbalken (RB). Det är bra, därför att Rättegångsbalken innehåller många centrala, fungerande skydd mot onödiga intrång, så som:

– Domstolsförhandling

– Allmänt ombud som företräder den som det berör

– Krav på skälig misstanke

– Innebär tydligt, spårbart beslut och medför god möjlighet till uppföljning

Dels finns utlämning enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation (LEK). Det är mindre bra. Där är kraven betydligt mindre rigorösa. Det behöver inte föreligga någon konkret misstanke, det förs ingen förhandling eller prövning om behovet överstiger allmänintresset osv.

Här finns en uppenbar fråga att ta itu med. Kraven på utlämning enligt LEK måste stramas åt. Åtminstone måste en prövning ske. Och, även om inte hela RB:s skyddsapparat kan tas in, så behöver kriteriet stramas åt.

Här kommer att komma en debatt i vår. Detta är nämligen föremål för en kommande proposition.

Här finns alltså en möjlighet för en mer sansad debatt – utan obefogade påhopp, onödiga överdrifter, missförstånd osv.

Mitt stalltips?

Det finns de som kommer att göra allt för att undvika en sån debatt.

Det sorgliga är bara att de säger sig (och tror sig) värna om integriteten i Sverige.

– – – –

Edit, ons 13:53:

Blev uppmärksammad på att jag sent igår skrev fel. Jag skrev att den förhandenvarande propositionen reglerade när trafikdata får lämnas ut. Det var ett misstag (det är vad som behandlas i den proposition 2011/12:55 som nämns senare.) Jag syftade snarare på att genom ändringen i Lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse att de exakta uppgifterna som ska lagras, ska bestämmas i en förordning (utfärdad av regeringen). Det skäper istället ”vad”, men inte ”när”.

Beklagar misstaget.

 

Kristna högtider?

Jag återvänder till kristendomsdebatten. Från de debattörer som vill framhålla att ”Sverige är ett kristet land” är ett av de oftast nämnda kriterierna att vi firar kristna högtider (alternativt formulerat att ”våra högtider är kristna”, vilket kan tolkas delvis annorlunda).

Men är det så? I hur hög grad firar en genomsnittlig svensk en ”kristen” högtid på jul, midsommar, påsk et.c.? Vi firar inte längre högtider som Johannesmäss och Mickelsmäss, men däremot har vi ett stort firande av t.ex. midsommar och nyår.

Vi ska givetvis inte blanda ihop det med att det i semesterlagstiftningen ingår ett antal lediga dagar som sammanfaller med religiösa högtider – det är ju bestämt så och säger inget om vad hur den lediga befolkningen uppfattar anledningen till sin ledighet.

(Alltfler sektorer i arbetslivet tillämpar också ”röddagskonto” i någon utsträckning, d.v.s. möjligheten att helt eller delvis byta bort just kristna helgdagar mot andra dagar enligt t.ex. judisk, hinduisk eller muslimsk sedvänja.)

Mått på firande?

Hur mäter vi vilka dagar som firas mest? Det är svårt – firande kan ju se olika ut. Efter att ha letat en – mycket kort, ska erkännas – efter statistik på hur mycket mat som säljs och bara funnit månadsvis statistik har jag gett upp tanken på att försöka använda nån slags statistiskt underlag. Det kan inte hjälpas att det blir lite mer godtyckligt och subjektivt.

Årstidsbundna högtider

Det är ett rätt allmänt skick att uppmärksamma de fyra årstidernas växlingar genom helgdagar som markerar antingen årstidernas mittpunkt, deras höjdpunkter så att säga, eller deras växlingar. De flesta är därför bekanta med att den tidiga kristna kyrkan helt sonika anpassade vissa firanden strategiskt efter populära helgdagar i dåtidens Rom. Det är anledningen till att Kristi födelse påstås ha inträffat fasligt när högtiden Sol Invictus, fast den (av de fåtaliga historiska data om finns att tillgå) snarare tycks ha inträffat kring påsk.

Midvinter och midsommar – i äldre nordisk mytologi – har dock inte sammanfallit med de högtider vi firar idag, utan någon eller några veckor senare, beroende på månen. (Detta kan ju anas av vem som helst som inser att dessa högtider infaller alltför tidigt för att markera mitten av respektive årstid.) Jul-högtiden kan därför ha varit en högtid på senhösten/tidig vinter i samband med slakt och bärgning av skörden snarare än en fest under själva vintern.

Svenska kyrkans högtider

Sedan diverse tidigare populära helgonfestligheter strukits ur det officiella kyrkoårets högtider, firas numera framför allt jul (advent), påsk och pingst. Dessa sammanfaller med olika ledigheter – men inte nödvändigtvis med vad folk i allmänhet bryr sig om att fira.

Högtid Infaller Kyrklig/världslig
Nyårsdagen 1 januari Världslig  1)
Trettondagen 6 januari Kyrklig
Långfredagen rörlig, påskveckan Kyrklig
Påskdagen rörlig, påskveckan Kyrklig
Annandag påsk rörlig, påskveckan Kyrklig
”Våffeldagen” 3) 25 mars Kyrklig
Valborgsmässoafton 30 april Världslig (numera)
Första maj 1 maj Världslig
Kristi himmelfärd 6v efter påsk Kyrklig
Pingstafton 7v efter påsk Kyrklig
Pingstdagen 7v. efter påsk Kyrklig
Annandag pingst 7v. efter påsk Kyrklig
Trefaldighetsdagen 8v. efter påsk Kyrklig
Nationaldagen 6 juni Världslig
Midsommarafton fredag v. 25 Världslig 4)
Midsommardagen lördag v.25 Världslig 4)
Johannes döpares dag lördag v25. Kyrklig 4)
Apostladagen 13v. efter påsk Kyrklig
Kristi förklaringsdag 15v. efter påsk Kyrklig
Alla helgons dag 31 okt. – 6 nov. Kyrklig/världslig 5)
Domsöndagen 20-26 november Kyrklig
1 sönd. i advent 27 nov. – 3 dec. Kyrklig 6)
2 sönd. i advent 4 dec. – 10 dec. Kyrklig
3 sönd. i advent 11 dec. – 18 dec. Kyrklig
4 sönd. i advent 18 dec. – 24 dec. Kyrklig
Julafton 24 december Kyrklig 7)
Juldagen 25 december Kyrklig 7)
Annandag jul 26 december Kyrklig
Menlösa barns dag 27 december Kyrklig
Nyårsafton 31 december Världslig

 

Noter till tabellen:

1) Nyår räknas sällan upp bland de sekulära helgdagarna. Det har dock inget att göra med det kyrkliga året (som ju inte ens har nyår vid det tillfället) utan är i allt väsentligt en helt sekulär dag.

2) Påsken firas med mycket blandade ritualer och firande sammanfaller delvis med liknande vårfester i många kulturer. Det svenska namnet på påsken kommer från judiska pesach. I engelskspråkiga länder kommer namnet ”easter” från firandet av den hedniska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Därifrån kommer också seden att äta ägg i samband med påsk.

3) Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen, som i folkmun förvandlats till ”våffeldagen” och därför firas med våfflor är exempel på hur lätt den religiösa anledningen till högtiden faller i glömska i ett sekulärt samhälle och ersätts av ett firande för sin egen skull.

4)  Midsommarafton är sommarhalvårets stora sekulära festdag – och en av de allra största festdagarna i svensk allmänkultur. Dess hedniska rötter är ganska fördolda idag, även om bruket av midsommarstången har återimporterats. Midsommar inföll dock ursprungligen senare – i närheten av den verkliga ”mitten av sommaren”.

Den kyrkliga anknytningen till Johannes döpares dag är ett typexempel på anpassning till existerande firanden. Helgon och martyrer brukar firas på sina dödsdagar, men eftersom den inföll i slutet av augusti var den inte passande nog.

5) Firandet av Alla helgons dag har så gott som upphört, till förmån för åminnelsen av döda släktingar (döda själars dag) som ursprungligen firades i samband med pingst. Högtiden är numera alltmer uppblandad med anglosaxiska Halloween-traditioner.

6) Advent är inledningen av kyrkoåret, så 1:a advent är kyrkans ”nyår”. Införandet av adventsljusstakar (1920-talet) och adventskalendern (från Tyskland i mitten av 1930-talet) har varit försök att påminna om betydelsen i advents ”nedräkning” inför födelsehögtiden i slutet av december. Men det har svårt att behålla någon egentlig religiös innebörd vid sidan om det allmänna julhelgsfirandet.

7) Julen har precis som midsommar förkristen bakgrund. Dagens seder och traditioner är en mix av gammalt och nytt – men det mesta är nyare än folk kanske tror och ofta efterhandskonstruerade uppfattningar om äldre seder. Jultomten har egentligen ingen koppling till folktron om tomtar, utan är ett modernt påfund – har koppling till helgonlegenden om s:t Nicolaus – och har slagits ihop med julklappsgivandet (som har äldre rötter). Mer än någon annan helg har julfirandet karaktär av familjehögtid.

Kristna högtider? Verkligen?

Slutsatsen är att det inte är mycket kristendom att tala om i de högtider vi verkligen firar – inte ens de som har en kristen koppling (som ofta ”stulits” av den kristna kyrkan) är det särskilt många utanför den aktivt troende skaran som uppmärksammar. En del av sedvänjorna (t.ex. adventsljusstakar) lever sitt eget liv.

Flertalet kyrkliga högtider under kyrkoåret passerar spårlöst förbi, om det inte handlar om ledigheter. Men ledigheterna utnyttjas i regel inte för något firande – utan för ledighet. De bara råkar infalla på dagar (om pingst eller kristi himmelfärd) som en gång bestämdes av kyrkan auktoritet.

De allra största firandena i den sekulära befolkningens årskalender är jul/nyår och midsommar – och helt sekulärt. I den mån man firar påsk genom att äta ägg och sätta upp påskris (en annan fruktbarhetssymbolik), har det inte direkt Jesu död och uppståndelse som förebild.

Talet om att våra högtider är ”kristna” är en slags försök att genom upprepning till utmattning få det att förbli så. Det säger ingenting om hur en genomsnittlig svensk ser på firandet. Om hon är ledig, så är hon tacksam för att slippa jobba och passar kanske på (särskilt om vädret är bra) att fira detta med vänner. Men den -eventuella- religiösa bakgrunden och innehållet i det kyrkliga årets högtider är de flesta helt omedvetna – och obekymrade – om.

”Grönt är det nya bruna”

Expressen sidan 4 debatt publicerar idag ”MP måste göra upp med ekofacismen” av Alexander Bard och Adam Cwejman. Jag kan väl erkänna att jag haft något litet finger med i tillkomsten, genom Liberati – även om jag inte deltagit aktivt i skrivandet av den här artikeln.

Men jag tar åt mig äran för identifierandet av biologismen som den nya moralismen. Allt mer av åsikter och förslag som går ut på att begränsa människors frihet och styra över deras livsstil, baseras på eller motiveras av förment naturvetenskapliga/biologiska skäl.

Inte sällan är kopplingen till vetenskaplig biologi obefintlig, finns bara i avsändarens fantasi. Eller också är den sökt, hårt skruvade argument på ett mycket tunt underlag (kanske någon enstaka forskningsrapport) som övertolkas långt bortom bristningsgränsen. Inte sällan faller det – oavsett andra brister – också för ”Hume’s lag”, att det som är inte kan användas för att argumentera för något som bör vara.  

Naturen vet inte av något naturligt

Det metafysiska argumentet att ingenting av princip kan vara ”onaturligt” så länge det håller sig inom alla kända vetenskapliga lagar, faller i regel rätt platt eftersom det missar målet. Det är visserligen sant, men sällan relevant. Det är inte vad motståndaren är ute efter att påstå, eller i alla fall väldigt sällan. Motståndaren är ute efter att fördöma något som fel, och vill bara appellera till en så stark auktoritet som möjligt.

Argumentet att något är ”naturligt” bör anses suspekt i sig självt. Det beror inte bara på att den som hävdar det som sagt ofta har fel i sak, det beror framför allt på att vad uppfattar som naturligt är en social konstruktion.

(Här är kanske påkallat med en liten utvikning, eftersom jag iakttagit att många, särskilt naturvetare, har svårt att förstå vad en social konstruktion är. Att säga att något är en social konstruktion behöver ingalunda betyda att de ingående fenomenen i och för sig är osanna eller icke-existerande. Det betyder bara att den betydelse vi fäster vid dem, beror på hur vi tolkar dem eller sätter in dem i ett sammanhang, snarare än fenomenen i sig.)  

När det specifikt gäller Miljöpartiets politik, är det det behårda motståndet mot GMO (genetiskt modifierade organismer) som jag vänder mig emot. Hur modernt och latteliberalt partiet än vill framställa sig som på sistone, skiner dess bakgrund igenom på sådana här områden.

Det finns absolut ingenting i en genetiskt förändrad organism som är det minsta ”onaturligt”, och knappast i processen att skapa den heller. Vad det handlar om är ju att ta existerande, fungerande gener och flytta mellan genom. De bevisligen fungerande generna har ju en garanterad funktion – är just det som växtförädlaren vill komma åt – så i den meningen är de ju högst ”naturliga”.

Och att göra detta med teknik som förmår isolera och manipulera enstaka bitar av RNA eller DNA, snarare än det väldigt trubbiga sättet att korspollinera närbesläktade plantor, utan att ha en aning om vilka genetiska kombinationer som då kan uppstå, kan ju knappast i sig betraktas som ”onaturligt”. DNA genomsyrar ju typ hela naturen

Så vad det avslöjar, är ett djupt förakt för vetenskap – och ytterst för den rationella världsbilden i sig – därför att ”det är inte meningen att människan ska ha denna makt”; Prometheusmyten om igen.