Bronsålderns högkulturer försvann – systemkollapser då och nu

Det här inlägget började egentligen när jag följde upptäckten av en kolossalstaty av en Egyptisk farao, som först identifierades (felaktigt, vet vi nu) som Ramses II. Om det hade varit så, så hade det varit ett fynd i en mycket intressant historisk kontext, eftersom det var en stormig tid med många krig, inte minst ”slaget vid Kadesh” (där både Ramses II och Muwatalli II utropade sig själva till segrare i den egna propagandan efteråt), och det första tillfället då de så kallade ”sjöfolken” uppträder i Egyptiska källor. De återkommer i en andra våg under hans efterträdare, och kan då associeras med att flera stora högkulturer ungefär samtidigt försvinner ur historien.

Bild på fragment med text i Linear A, från Wikimedia av användaren Ursus. Använd enl licens CC A-SA

Den minoiska högkulturen är en sådan. Idag kan vi inte läsa det språk som benämns ”Linear A”, som de lämnade efter sig. Vi vet att de använde (och med största sannolikhet utvecklade) det skriftsystem som även deras ”adopterade” dottercivilisation i Grekland, Mykene, använde (Linear B, som är läsbart eftersom det är en antik version av grekiska). Det vi vet om den minoiska högkulturen, är legender bevarade i framför allt senare grekiska källor (tex legenden om labyrinten under palatset i Knossos med minotauren).

Även Mykene gick under i den stormiga perioden ca 1200-1160 fvt. Den stad som i det senare, antika Grekland, var förebilden för ”guldåldern” och där många av de senare legenderna (tex om Herakles och Perseus) ska ha utspelat sig och där den atreidiska dynastin, med bröderna Agamemnon och Menelaus (från Illiaden) härskade.

Gick under gjorde också stadsstaten Ugarit – en för sin tid enormt rik och välmående handelsstad som sannolikt hade funktionen av ett nav som knöt samman handeln runt östra medelhavet med handelsvägar som sträckte sig till inre Asien och bland annat försörjde regionen med värdefullt tenn och lapis lazuli, från så avlägsna områden som dagens Afghanistan. Men det var fler civilisationer som strök med – den kanaaitiska civilisationen, hettiterna, den lykiska civilisationen. Också på Cypern finns klara kontinuitetsbrott. Allt detta som utspelade sig över loppet av en till två generationer och för alltid förändrade historien, har kommit att kallas ”kollapsen under den sena bronsåldern”.

Sjöfolkens härjningar, som Ramses II försvarade Egypten mot (och Egypten överlevde ju perioden utan kontinutitetsbrott, även om det försvagades) är det som framför allt, tidigare, har antagits förklara detta. Nu för tiden har dock denna enkla bild alltmer ifrågasatts, och det kanske snarare var så att ”sjöfolkens” härjningar var resultatet av flera parallella pågående förändringar, inklusive lokala krig, klimatförändringar och långvariga återkommande jordskalv som drabbade de flesta stater kring Östra Medelhavets många förkastningszoner.

Spåren av detta är inte begränsade till Östra Medelhavet, utan kan också skönjas i tex centrala Västeuropa, där den så kallade ”urnfältskulturen” ersätter den tidigare utbredda ”höggravskulturen” ungefär samtidigt, även om denna övergång är mer gradvis och inte uppvisar samma kontinuitetsbrott eller efterlämnar samma tecken på stridigheter och folkomflyttningar.

Även detta kan tolkas som ett stöd för att globala förändringar, tex klimatförändringar och deras inverkan på de ekonomiska betingelserna, finns med i bilden snarare än bara lokala folkomflyttningar och strider med intränglingar.

”Den som inte lär av historien” och så vidare…

Mycket av det som hände då, händer idag:

  • Lokala krig i Östra Medelhavsområdet, leder till mycket stora befolkningsomflyttningar och påfrestningar på omkringliggande staters ekonomi mm.
  • Klimatförändringar påverkar matförsörjning och ekonomi, skärper konflikter om naturresurser.
  • Handel med ekonomiskt betydelsefulla naturresurser berörs (olja idag bland annat).
  • Ekonomiska och sociala förändringar som skedde i spåret av dessa, fortplantades när stater föll och folk i desperation överföll andra folk för att komma över mat, boplatser mm.
  • Det ska tilläggas att även en hel del av de täta jordskalv som inträffade då, har motsvarigheter idag – både i den norra anatoliska förkastningen (i dagens Turkiet), i Italien med både jordbävningar och vulkanutbrott.

Idag finns det också många som ropar på stängda gränser och utmålar risker för en omfattande ”systemkollaps” som kan sprida sig till Västeuropa.

Min slutsats är dock en annan, nämligen att tack vare att vi lever i en starkt globaliserad värld, har vi möjlighet att absorbera dessa händelser. Den dominoeffekt som drabbade världen då, kan vi parera. Jordbävningar och vulkanutbrott kan fortfarande vara dödliga när de sker, men vi kan hantera effekterna av dem mycket snabbare och återuppbygga med internationellt stöd idag.

Även flyktingsituationen kan vi hantera. Men det kräver en medvetenhet om allvaret, om hur mycket värre det kan bli om inte vi i väst är med och bär upp en hel del av den tyngd som detta innebär på främst omkringliggande stater. Flyktingströmmarna 2015 och 2016 berodde i mycket på att vi ignorerade UNHCRs begäran om ökat stöd. Men de samlade bidragen till UNHCR minskade, snarare än ökade. Situationen i många flyktingläger blev desperat, även människor som bott där i kanske fler år begav sig mot Västeuropa i hopp om att hitta en mer dräglig situation.

Vi kan hantera detta. Vi har råd. Framför allt, kan det vara mycket mer som står på spel om vi inte tror oss ha råd. Vi ska definitivt prata om risken för ”systemkollaps” – men en systemkollaps av helt annan magnitud än hittills – och vad vi behöver göra för att undvika den. Till exempel öka stödet till UNHCR kraftigt och också lösa asylfrågorna i EU.

Idén att vi skulle kunna stänga ute stora förändringar i en del av världen som trots allt ligger så nära oss, är lika befängd som tron att klimatförändringarna inte skulle påverka oss eller att de uteblir om det snöar rikligt ett år. Det är precis tvärtom. Den systemkollaps som verkligen hotar oss, är om dagens globaliserade värld splittras i isolerade öar separerade av stängda gränser – gränser som desperata människor till varje pris vill passera.

 

Här är en intressant föreläsning av Eric Cline (författare till en utmärkt bok, även den med titeln ”1177 BC: the Year Civilization Collapsed”) som argumenterar för samma likheter nu och då.

Annonser

God Jul – men vilken jul?

Ja, bloggen har ju fått självdö under halvannat år. Hade inte tänkt återuppta bloggandet. Men. Efter ett antal diskussioner om jultraditioner och deras historia i framför allt olika sociala media så känns det på sin plats med åtminstone ett inlägg, om den saken. Det inlägg jag tidigare skrivit om midsommarfirandet tillhör dem som fortfarande får en del träffar via sökmotorer, så varför inte ett om julen?

Är julen en kristen högtid?

Idag, i Sverige, är julen en blandning – de kristna inslagen är tydliga, även om en stor del, troligen en majoritet, av befolkningen i allt högre grad väljer bort de mest märkbart kristna inslagen.

Även om antalet besökare i kyrkan går upp så här till jul, så är det fortfarande på det hela taget lågt. Och en del av uppsvinget består i besök vid körspel och andra konsertformer, som kan antas locka folk av andra skäl än de strikt religiösa.

Det är inget i sig konstigt. Sverige tillhör världens mest sekulära länder och det praktiska utövandet av en religion har liksom ingen större plats i livet, ens hos en del människor som ändå anser sig religiösa. Hur är det då inte för dem som inte aktivt identifierar sig med en religion, utan mer har den som kulturell bakgrund? Det är nog inte konstigt att man prioriterar gran, glögg, julklappar och mat före sådana aktiviteter som inte bidrar till en mysig stämning?

Det klagas på att julen är för kommersiell. Jag skulle nog vilja framhålla att det är en av våra främsta sociala högtider, med en stark släkt- och familjekoppling. (Många andra högtider firar vi ju mer med den sociala krets som vi själva skapat – vänner, vänners vänner, kollegor och eventuella partners diton.)

Är julen en hednisk högtid?

Knappast. Den har förkristna rötter. Men det finns ingen koppling mellan det hedniska firandet och den jul vi firar idag. Fast man vid flera tillfällen försökt rekonstruera olika äldre inslag och delvis lyckats återinföra dem.

Men skinkan? Granen som fertilitetssymbol? Julbockar..?

Påhitt från 17/1800-tal. Låt oss ta dem i tur och ordning.

Skinkan Visst har grisens olika ätbara delar haft en stadig plats på matbordet sedan Hedenhös. Men det beror till största delen på nödvändighet – det har varit vårt främsta matdjur under lång tid. Det har inte funnits en tid då inte grisen utgjort något inslag i vår basföda. (Utom för den som varit för fattig. Då har sillen varit den främsta källan till protein.)

Kopplingen till asatidens julfirande finns. I julfirandet ingick slaktandet av en julgalt, sonargoltr, som omnämns i bla. Hervararsagan och Håkon den godes saga. (Betydelsen av ”sonar-” har diskuterats. Det tolkades tidigare som en slags motsvarighet till kristusmytens sonande av synder, men ordet har andra betydelser och källorna som finns nämner ingen sådan symbolik utan istället en koppling till avgivandet av högtidliga löften, heitstrengingar, med handen på galtens borst.)

Att vi äter just skinkan till jul, är ett modernt påfund. Djur som slaktades till blot åts i regel upp, men om en viss del föredrogs eller serverades på ett speciellt sätt har vi ingen aning om. Sannolikt berodde det på hur pass rik gården var och vad man behövde spara till de senare, magra tiderna innan våren. Vad jag kunnat läsa mig till, började ”julskinka” förekomma i bättre ställda hem tidigast på sent 1700-tal, men blev inte vanlig förrän på 1900-talet. I brist på skinka, har andra delar av djuret tagits tillvara – olika varianter av sylta (som till stor del kan bestå av mindre ädla delar, kanske ganska lite kött) var och är vanliga inslag. De lär ha förekommit långt tidigare än andra rätter på dagens julbord. (Julbord förresten… Mer om det senare.) Grisfötter lär dock fortfarande ingå som traditionell julmat i några delar av landet.

Att man tog tillvara tex blodet och gjorde blodkorv av vet vi. Intill början av 1900-talet var ”lussekatt” en form av blodkorv som bland annat innehöll russin. Den seden kan ha varit mer ursprunglig än julskinkan, och kanske har namnet ursprungligen haft med annat att göra än lucia eller så har det tillkommit senare. Men inte heller detta vet vi med någon säkerhet.

Granen Detta fenomen uppstod i Tyskland, sannolikt strax efter reformationen. Granen har ingen som helst koppling till asatron. Men träd eller växter som är vintergröna, har i många kulturer ovh vid många tider ansetts ha en symboliskt innebörd i besegrandet av vintern. Detta kan ha spelat in i konstruktionen av granen som en slags överförd uppståndelsemyt. Om det alltså finns ett underliggande mytiskt innehåll, går det snarare att hänföra till ”folkmagiska” tolkningar av kristendomen, än asatron.

Julbocken Det här är en symbol som har gamla anor. Precis som flera andra inslag av ”skrämsel” i julfirandet – Krampus eller Zwarte Piet – går det tillbaka till att onda väsen ansågs vara extra aktiva under de långa, mörka nätterna. (Även vissa av de goda, kunde det innebära otur att möta om man inte skyddade sig, tex. genom att alltid bära en bit stål i fickan.)

Fram till och med tidigt 1900-tal, ingick det att unga män dolde sig bakom halmmasker med horn och drog runt på en slags ”trick-or-treat” runda. Dessa masker är ursprunget till julbockar i flätad halm. (Getens horn och skägg, och dess aggressivitet även i ”tamt” tillstånd, har ibland ansetts ge dem ett inslag av diabolisk natur, men symboliken härör alltså snarare från andra väsen som under kristendomen fått extra djävulska drag.)

Kopplingar har gjorts till föreställningar om ”den vilda jakten”. Om detta kan jag dock inte säga så mycket, eftersom jag helt enkelt inte vet. Det finns inga belägg, vad jag vet, för någon liknande ”trick-or-treat”-tradition i förkristen tid. Men symboliken och vissa delar av temat kan ha äldre rötter och hittat formen under inflytande av kristendomens tryck att anpassa sedvänjorna.

Hur var det med julbordet?

Julbordet, i formen av en buffé, är ett modernt påfund som hör samman med brännvinsborden som kom på 1700-talet. De åtföljdes av en buffé med smårätter, kallskuret och andra former av tilltugg som höll gästerna på gott humör i väntan på middagen som kanske serverades flera timmar senare. Restiderna gjorde ju att om gästerna kom långväga ifrån, så kunde de anlända både hungriga och lite närsom på dagen, långt innan middagen var redo att serveras. Då undfägnades gästerna istället med kryddad sprit och smårätter. Självklart gällde detta även i samband med julfirandet.

Brännvinsborden var något som framför allt förknippas med en medel- och överklass som hade råd med ett sådant överdåd. På allmogens gårdar var förplägnaden mer återhållsam.

Detta ”förrättsbord” har sedan svällt ut till en egen form – parallellt med den årstidsoberoende varianten smörgåsbordet. Det har vi förmodligen våra gästgiverier att tacka för, när dessa övergick till att bli krog- och hotelliknande inrättningar istället för att vara ett ansvar för bönderna som råkade bo vid allfarvägar. Det var en passande form av servering för en verksamhet som hade en ojämn tillströmning av gäster.

Det mesta som finns på julbordet idag, men några undantag, är moderna eller halvmoderna rätter. Särskilt efter upptäckten av konserveringstekniker, utvidgades mängden råvaror som kunde användas. Men till de rätter som har gamla anor hör korvar och syltor. Dessa var förhållandevis ”köttbilliga” och oftast hållbara. Lutfisk är känt sedan medeltiden.

Någon tradition tillbaka till förkristen tid eller en bakgrund i midvinterblotet existerar inte alls, trots flitigt förekommande påståenden om motsatsen.  De jämförelser som sådana i regel bygger på, är så allmänna att det totalt saknar relevans. I så fall är varje större festlighet, där någon del av en gris äts, en reminiscens av vikingatida festligheter…

Vad innebar julen i förkristen tid?

Julfirandets historia kan vara äldre än asatron. Ordet för jul, återfinns i alla germanska språk inkl. de utdöda. Det har en sannolikt ursprunglig betydelse i ”festlighet, högtid”. (Via franskan (där ordet är ett inlån) lär engelskan ha fått ”jolly”.)

I finskan finns, mig veterligen, två inlån som antyder en lång historia. Joulu och juhla. Eftersom båda dessa har två stavelser (precis som engelskans yule) kan det tyda på att inlånet skedde så tidigt att den andra stavelsen inte hade hunnit skalas bort i urnordiskan. Det torde då sannolikt ha skett inte senare än ca. 500-tal, då språket tycks ha genomgått en genomgripande stavelsereduktion. Den kulturella kontakten som lett fram till finskans lån av jul, borde då alltså ha skett inte senare än mellan ca. 100-500 evt. Vi är då i en tidsperiod som i Sverige brukar kallas Romersk järnålder. Det var begynnelsen av det samhälle som senare skulle komma att bilda vikingatidens Norden. Under den här tiden saknas i princip skriftliga källor, förutom svårtolkade och kontroversiella återgivningar i en del romerska skrifter.

Här återfinns tidsmässigt de allra äldsta användningarna av jul/juletid, som syftande på en tidsperiod under vintern.

Om alltså inlån i finskan skedde vid den tiden, så var julfirandet etablerat vid den tiden. I så fall kan vi dra slutsatsen att  introduktionen av denna tidsperiod, och med den sannolikt ett firande – eftersom tycks vara innebörden i namnet – inte kan ha skett senare än så. Och det placerar oss i tiden strax före den germanska mytologin antog den form som vi oftast kallar asatro. Denna direkta föregångare till de gudar och myter vi brukar läsa om, var inte så särskilt olik. Delvis ingick samma gudar, men deras namn och symbolik kan ha varit annorlunda. Samtidigt existerade det gudar som vi efterhand inte vet så mycket om (guden Ull tex.).

Julen betecknade som sagt en tidsperiod. Denna tolkas lite olika (och kan ha betytt olika saker) i olika källor. Dels kan den beteckna hela perioden från ung. månadsskiftet november/december (eller tidigare?) enligt dagens almanacka till åtminstone mitten/slutet av januari. Dels kan det också syfta på en mer specifik tidsperiod inom denna, en festlighet som varade en längre tid, 12-14 dagar.

Dessa kan ha använts parallellt, på så sätt att ”jul” i snävare mening syftade på firandet, medan ”julmånad” (som också kunde delas in i ”förejul” och ”efterjul”) syftade på hela den period inom vilket firandet inföll.

I likhet med jag tidigare skrivit om midsommars infallande i förhållande till almanackan, så låg nog tidpunkten senare än dagens jul. Detta kan vi veta ganska säkert (och är också ett av de huvudsakliga skälen att misstänka att det samma gällde midsommar) eftersom det finns historiska källor som förknippar kristendomens införande med en tidigareläggning av firandet. (Bla. Håkon den godes saga. Väl att notera inföll julen då, enligt den julianska kalendern, i januari. Dessa kalenderbyten ger svårigheter att i modern tid läsa ut när en viss högtid inföll, om man inte håller reda på vilken kalender som var i bruk och hur den förhåller sig till vår – och till det astronomiska året.)

Vintersolståndet kan snarare ha utgjort startpunkten för firandet, eller åtminstone nedräkning till firandet. Men det har aldrig infallit ”mitt i vintern”. Midvinter var därför den andra änden på perioden – kulmen på juletidens firande.

Det är svårt att säga något med säkerhet. Allt detta bygger på tolkningar, som kan vara tokiga eller ta fasta på helt fel saker. Benämningar. tex. midvinter, som tolkas som genuina och ursprungliga, kan ha tillfogats av utomstående och senare inkorporerats och accepterats som historiska fakta. (Som mycket tyder på skett med delar av uppfattningarna om goternas historia.)

Kultur utvecklas genom inlån och nytolkningar

För säkerhets skull, kanske jag ska avsluta med att framhålla att jag inte på något sätt anser att det är särskilt eftersträvansvärt att bevara traditioner eller sedvänjor, bara för bevarandets skull. Tvärtom. Också julen som den firades på 100-talet evt. har säkerligen bestått av en mix av inlånade seder, nyuppfunna och äldre inslag. Genom ständig förändring, bevarar kulturen sin relevans. Ett konservativt försök att ”låsa” sedvänjor så som de var vid en viss tidpunkt, leder bara till att dessa tappar i betydelse.

Däremot intresserar det mig att gräva i de eventuella förhistoriska rötterna till de seder och traditioner vi har idag. Just därför att mixen mellan (ur-)gammalt och nytt är så fascinerande.

Just nu tycks julens betydelse vara på väg att utvecklas i riktning mot en rent sekulär högtid, tid för släkt- och familj att umgås med fokus på god mat och presenter. Det är ingen dålig utveckling. Tvärtom. Det breddar firandet iom. att dess mest tydliga kristna kopplingar luckras upp, och det är bara positivt. Diskussionen om det ena eller andra inslaget därför kan väcka anstöt för människor med en annan trosuppfattning, kan gott tonas ned till förmån för att framhäva de inslag i julfirandet som är rent sekulära. (Eller kan omvandlas att bli sekulära.)

– – –

Liten uppdatering – på YouTube finns en kort film med Edward Blom som nämner julbordets historia:

Ekokammaren i full aktion

Det är lätt att bli förvånad och frustrerad över den pseudodebatt som dykt upp kring att regeringen kört över Skolverket om kristendomen i religionsundervisningen. Något litet tror jag kanske att det är ett utslag av nyhetstorka i politik-Sverige – i brist på Expressens panache att blåsa upp minsta fikapaus till ”hemligt möte” som förebådar regeringskris – att också snäppet mer seriös dagligmedia som DN tar i med rubriken ”Kristendomen ska dominera i skolan” (min kursivering).

”Dominera” låter verkligen som om det ska rabblas psaltarpsalmer dagligen och hållas katekesförhör stundligen. Och detta har somliga nappat på. Birger Schlaug utbrister att det är ”en eftergift för Sverigedemokraterna” och Rossana Dinamarca drar en lans för postmodernism genom att hävda att religion är en ideologi bland alla andra och lutar följdaktligen åt att ämnet, i sann kunskapsrelativistisk anda, ska suddas ut och blandas upp med historia och samhällskunskap.

Visst, också liberala och sekulära debattörer som Adam Cwejman och Christer Sturmark, kritiserar förslaget. Jag delar dock inte heller deras, betydligt mer sansade, invändningar. (Mer om det senare.)

”Men det kanske är sant för mig?”

Först hade jag tänkt att skriva raljant och, förhoppningsvis, humoristiskt om saken. Dra på i samma stil av överdrifter och total kunskapsrelativism. Oja mig över att svenska elever får mer undervisning om Hallands fyra små bäckar än hela Afrikas flodsystem! Indignerat påpeka att historieundervisningen är sjukt svenskfixerad och kräva att Ramses II:s fälttåg och slaget vid Qadesh får minst lika stort utrymme som Kalle dussin vid Poltava. Genast! Nu! Annars är ni alla sjukt konservativa, bakåtsträvande, ojämställda samhällsförstörare med fotsvett och dålig andedräkt!

Problemet är bara att det hade varit väldigt svårt att skilja sig från den bedrövande mängden av debattörer som – av allt döma – på fullaste allvar drar i väg i tangentens riktning

Ett stort antal kritiker tycks inte se någon mening alls i att ha kvar religionskunskap som ämne. Andra oroar sig för att skolans konfessionslöshet ska naggas i kanten (samtidigt som regeringen i den nya skollagen har förstärkt försvaret för en konfessionslös undervisning!) eller till och med att religionsfriheten är i fara.

I själva verket ett stort steg framåt för sekularismen

Det här är nedslående av flera skäl. För det första har vi haft debatten en gång förut. Jag skrev om den då (och det är ett av skälen till att jag ännu en gång avviker från regeln och plockar upp en dagsaktuell politisk fråga) och påpekade att hänvisningen till ”kristna helgdagar” kanske inte är världens mest relevanta exempel i en tid när allt färre bryr sig om dem och de största helgerna helt saknar koppling till kristen lära eller tradition. (Men att ett argument är dåligt är ju inte det samma som det är ett argument för något dåligt…)

Det är besynnerligt men alls icke underligt att vi får en ny debatt – minnet är som bekant kort. Minst lika kort som den tid den här debatten höll ett sansat och eftertänksamt tonläge.

För det andra innebär den nya kursplanen att religionskunskapen tar flera och viktiga steg i sekulär riktning! Det är ingalunda ett steg tillbaka. Det är inte ens ”två steg fram och ett steg tillbaka” – det är en klar och tydlig framgång. Aldrig någonsin har religionsundervisningens krav på objektivitet och neutralitet varit så tydligt markerade. Aldrig någonsin har kunskapsmålen varit så fria från kristet, konfessionellt, inflytande.

Ända sedan 1965 har religionsundervisningen i Sverige sekulariserats mer och mer.* Läroplanen för religionskunskap i Gymnasiet 1965 nämner bland annat vikten av att ta upp bl.a. humanism och existensialism. (Tidstypiskt för mitten av 60-talet finns också frågeställningar som ”Hur såg Marx och Freud på religion?”.) 

Detta sekulära perspektiv togs ännu längre i styrdokumenten under Lgr/Lgy 94 osv. (För att få lite historiskt perspektiv, läs t.ex. detta intressanta examensarbete!) Men trots det har det funnits mycket kvar ända fram till idag som betonat dels religionens allmänna värdefullhet och självklarhet som samhällsnorm, dels (protestantisk) kristendoms företräde.  

Betydelsen av ett kritiskt förhållningssätt skärps i den nya kursplanen på flera sätt jämfört med det som råder idag. I de nu gällande målen framställs ett av syftena med religionskunskapen fortfarande så här: ”Ett syfte med religionskunskap är att främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning samt att skapa nyfikenhet och intresse för religion.” (min kursivering). (Skolverkets webbplats, Kursplaner och betygskriterier, ämnet Religionskunskap, Inrättad 2000-07 SKOLFS: 2000:135. Gissar att en direktlänkning inom kort blir inaktuell…)

Motsvarande formulering i regeringens nya förordning lyder istället: ”Undervisningen ska stimulera eleverna att reflektera över olika livsfrågor, sin identitet och sitt etiska förhållningssätt. På så sätt ska undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva.” (PM: Förordning om läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, U2010/5865/S) 

Borta är målet att väcka ”nyfikenhet” eller andra liknande till religion onekligen positiva formuleringar. Borta är självklarheten att utgå från protestantismen för att förstå ”människors sätt att tänka och leva”.

Istället betonas vikten av ett kritiskt förhållningssätt genom t.ex. ”Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att kunna tolka kulturella uttryck med anknytning till religiösa traditioner. Eleverna ska också ges möjligheter att utveckla kunskap om hur man kritiskt granskar källor och samhällsfrågor med koppling till religioner och andra livsåskådningar.” (Ibid)

Väsentliga förbättringar skulle jag vilja säga.

Vad bråkas det då om? Jo, en del nya meningar har skjutits in här och var, jämfört med Skolverkets ursprungliga förslag. Bland annat denna: ”Undervisningen ska även ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar.” (Ibid)

Är det något förkastligt? Nej, det tycker jag inte. (Direkt därefter följer dessutom den kritiska skrivningen som citerades ovan.) På andra ställen har man ändrat formuleringar som ”analysera religioner och…” till ”analysera kristendomen, andra religioner och…”.  

Uppenbart är att knappast någon som kommenterar saken, har läst förslaget i fråga. Ännu färre har besvärat sig med att sätta sig in i skillnaderna mot tidigare, innan tordönstämman kommer fram.

Önskemålet om att ämnet religionskunskap ska bakas ihop med historia och samhällskunskap, så som det framförs hos exempelvis Dinamarca, Johan Westerholm m.fl, tillgodosågs redan 1980 (!) då grundskolans högstadium fick ”OÄ”, dvs. bland annat ”samhällsorienterade ämnen” där undervisning i religionskunskap, historia m.m. ingår. Det är först i gymnasiet som det är ett helt eget ämne. (Och att vänstern där vill göra fler kunskapsämnen bort-valbara är ju ingalunda en nyhet. Heller.)

Men också ett delmoment, som religionskunskapen är i grundskolan, behöver ju för den delen mål och syfte. 

Det grumligt beskyllda är det  grumligt tänkta

Hur är det då med Sverige-fixeringen? Är det inte alls lite misstänkt att – just nu – betona religionens betydelse?

Nej, för det är det ju just ingen som gör. Det finns inte annat än ett påhittat ”just nu”. Det vill säga att Skolverket presenterar förslag till nya kursplaner är ju en följd av att Alliansen fick majoritet i valet 2006 – sedan dess har arbetet pågått. Nu är det färdigt. Det ska bra mycket till för att ana en konspiration i att det råkar sammanfalla med att Sverigedemokraterna gjort ett – nog så beklagligt – intåg i riksdagen i år.

Eller var det det som var avsikten redan när arbetet började? ”Låt oss börja med att be Skolverket ta fram förslag, så arbetar de några år, och sen blir det en per-wait for it!-fekt debatt att ha i valrörelsen om fyra år!” Var det kanske rent av motivet bakom att på 1990-talet föreslå förlängda mandatperioder? För att få det hela att sammanfalla. Jag menar, att det gör det ”just nu”. Är inte det lite väl mycket av ett sammanträffande?

Och det svenska då? Nja, om det är långsökt att tänka sig att detta är ett utslag av så långsiktig planering att det började med reviderade mandatperioder på 1990-talet måste väl misstanken att ca. 1000 år av kristendom och svenskhet – vilket ju är ungefär jämngamla  företeelser – är en sammansvärjning för att vinna väljare, vara något av ett rekord.  

Det är ju fortfarande frågan om att kunna förstå dagens samhälle – och det inflytande kristendomen har och har haft. Vissa debattörerreagerar med att då förpassa diskussionen till historieämnet. Det är lika dumt som att föreslå att all undervisning i den grammatiska formen preteritum (a.k.a. ”imperfekt” för flumskolelever från 70- och 80-talen…) också ska skötas av historieläraren då det rör förfluten tid.

Vi har allt fler svenska medborgare som inte har någon kristen – och i synnerhet protestantiskt kristen – bakgrund. Antligen för att de är invandrare från en annan kultursfär eller för att kristendomens inflytande stadigt minskar. Desto större behov av undervisning för att förstå sambandet.

Kan man tycka.

– – – – – – – – – – –

*) Vid den tiden hände det sig att det från ecklesiastikminister Ragnar Edenman (S) utgick ett påbud att hela religionsundervisningen skulle avkristnas. Det var den första avkristningen av skolan och den hölls då Bertil Ohlin var Folkpartiets ledare. Då gick var och en till sitt parti och frågade hur de ställde sig. Så gjorde ock Lewi Pethrus, Birger Ekstedt och flera andra, och de fann att varken Folkpartiet eller Högerpartiet var för dem. Och se, de bildade Kristen Demokratisk Samling. (Dock inte i ett stall…)

Att därför göra Kristdemokraten Yvonne Andersson till dagens sanningsvittne och slå upp ”målet att ta över hela skolan”, som t.ex. Patrik Lindenfors gör, känns därför kanske en smula överilat. Det kan ju inte vara en nyhet, efter 45 år, att det är Kd:s själva existensberättigande som parti att vara emot avskaffande av (den konfessionella) kristendomsundervisningen…

Underbara ortnamn i Sverige

Det kan vara ett ganska omväxlande arbete som politisk sekreterare – med ganska gott om utrymme för nörderi av olika slag. Till exempel att ordna en lista över valdistrikt i Sverige (läns- och kommunvis).

Jag har svårt att bedriva arbetet effektivt. Jag börjar läsa vad valdistrikten heter och förlorar mig i ortnamnstolkning. Sverige har en fantastiskt rik flora av gamla ortnamn – bevarad i namn på byar, gårdar och småorter som inte varit föremål för centralplanering eller konsulters eller skönhetsråds förändringsiver. (I vanliga fall är jag för förändring – men jag tycker om gamla ortnamn. Jag har aldrig påstått att jag är konsekvent…)

Det finns kommuner där centralplaneringen slagit till med full kraft. Alla gamla ortnamn är utåplånade till förmån för en enhetlig indelning  – kommunnamn och valdistriktsnummer. En rak kolumn med t.ex. ”Järfälla 1, Järfälla 2, Järfälla 3” osv. (Stockholms län är illa utsatt, förutom några av roslagskommunerna som bevarat gamla namn i tillägg till den rationella ordningen…)

Men så kommer som en lisa för min kulturella skäl dessa vackra namn som röjer så mycket intressant historia genom sin blotta existens:

Bergvreten. Vreten eller vreta betyder en omgärdad odling, oftast en nyanlagd i förhållande till den tidigare bebyggelsen. Men vem försökte sig på att anlägga en åker på hälleberget? Det låter som ett ovanligt dumt försök…

Flogsta. ”Den utflugna gården”. Ville gårdsfolket bo avskilt? Tvingades de bort? Var det en satellit till större gård? Förmodligen det sistnämnda.

Enögla. Lätt att tänka på det moderna ”ögla”, men det är snarare ”hög-la” det är fråga om, en kulle beväst med enar. En- och Ene- är en vanlig förled i namn som ofta tolkas som växten snarare än antalet. Enen var en väldigt användbar växt med sega, tåliga fibrer så tillgång till en plats där det växte rikligt med en var en bra resurs.

I Katrineholm hittar vi – apropå denna baktanke Sköldinge. Jag kanske ska flytta dit? Efterleden -unge eller -inge har tolkats som ett följe, en grupp – som Sköldungar, Folkungar osv. Och i ortnamn betyder det en grupp av inbyggare. ”Där Sköldungarna bo” liksom.  

I Eskilstuna finns stadsdelen Snopptorp, som också namnger ett valdistrikt. Namnet brukar utlösa ett förtjust fintter, men betyder i det här fallet snarare ”liten, stump, avkortad”. Ett torp som inte riktigt blev så stort som det var tänkt (med avseende på marken, förmodligen) eller som byggdes på en avskild liten markbit – en udde i ån kanske?

Ett intressant ortnamn i Östergötland är Regna, i Finspångs kommun. Ortnamnet har tolkats som att det kommer från ”härska”, fornnordiska regin, jmfr engelska ”reign”. Men vem härskade? Över vilka? När?

Jag tycker det finns en viss poesi i ”vardagsnamn” som bildats utifrån en plats egenskaper, som Vidablick. En utsiktspunkt, en plats där blicken kan sträcka sig vida omkring. (Detta ortnamn finns på många platser i Sverige, men det är bara i Norrköping som det också är ett valdistrikt.)

Det finns över 5 700 valdistrikt i Sverige och jag skulle gärna lära mig dem alla utantill – i alla fall dem med unika namn. Men det går ju inte riktigt. Det är i alla fall tur att det lite då och då går att slita sig från jobbet och ha något intressant att vila tanken på.