Copyrightdebatt – igen?

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllene dosor

Wikimedia spelar harmsna över en ny dom i Patent och Marknadsdomstolen (en avdelning av Stockholms Tingsrätt), som säger att de måste betala skälig ersättning till ett antal konstnärer för att få visa bilder på deras verk.

Jag säger ”spelar”, av den enkla anledningen att den här domen inte var någon nyhet. Rättsläget var känt (länk till HD-domen också.). Och Wikimedia-stiftelsen kunde ha gjort bättre saker med de drygt 500 000 kronor som de nu måste betala i rättegångskostnader för motparten. (Och de pengar de själva la ut, förstås.)

För övrigt gäller ju samma sak för alla andra som uttrycker (spelad) förvåning. Högsta Domstolens dom förra året var inte oväntad med tanke på att lagstiftningen om ”Droit de suite” mm sedan lång tid tillbaka stärkt rätten till ersättning även för sådant som kan ses som en form av ”sekundär konsumtion” av upphovsrättsskyddade verk. Och den kom förra året, som sagt.

Framtida maskad turistbild?

Framtida maskad turistbild?

Kan det anses vara en dålig lagstiftning? Ja, säkerligen. Den har följder som blir besvärliga. Inte minst hamnar en massa offentlig konst i limbo – vilka rättigheter gäller? Gör den som tar ett ordinärt turistfoto sig skyldig till brott? Behöver jag betala ersättning om jag tar en bild på något och ett konstverk kommer med? En del av det?

Om jag publicerar bilden på tex Facebook eller Instagram, så finns det en (ofta missförstådd) text i användaravtalet som säger att jag som individ ger upp min upphovsrätt för att låta bilden publiceras vidare. Det betyder inte, som okunniga användare ofta låter sig skrämmas att tro, att Facebook hux-flux ”äger alla dina bilder och allt du skriver”, utan att du samtycker till att det delas med andra. (Alltså precis samma sorts juridisk följdverkan som ovan – och det är precis sådana ersättningsanspråk som företagen garderar sig mot…) Men hur går det, om bilden jag delat innehåller ett konstverk? Är jag fri att överlåta upphovsrätten till en bild, där jag kanske är bunden gentemot konstnären?

Det kan ställa till problem.

Men inget nytt under solen. Vi har ju redan haft den här debatten – för över ett decennium sedan. Då gällde det framför allt text och musik, men principen är ju den samma. Innan dess hade vi samma debatt när det gällde att sno bilder från webben och använda. (Det kan väl inte rimligen vara så att vi behöver ha samma debatt för varje slag av upphovsrättskyddat medium?)

Antingen köper vi att det finns upphovrätt och lägger ned att spela dumma eller så, ja – tar vi en rejäl debatt om att avskaffa den. 

Dumheten är nämligen ett problem i sig. När alla går omkring och säger nonsens som ”det här är ett helt nytt läge, vi vet inte vad vi ska göra” så blir inget gjort. Om du tvivlar – se bara på det faktum att vi befinner oss i den här situationen, trots att rättsläget i princip varit klart. Men eftersom alla hellre låtsats att det regnar, så har vi inte löst problemet. Upphovsrätten finns kvar, men vi låtsas som den inte kräver lite anpassning.

I själva verket vet vi mycket väl vad som behöver göras. Och det är inte mycket. Lite meckigt, men inte svårt. Och inte överhövan dyrt heller.

All publicering på Internet är ”ny” i den bemärkelsen att den inte kan sägas ingå implicit i äldre avtal. Den principen slogs fast på 90-talet. Alltså måste nya avtal slutas där det behövs. (I ett antal fall kommer det förmodligen att vara omöjligt – en konstnär kan vara avliden utan att skyddstiden löpt ut, vägra skriva på eller bara var praktiskt oanträffbar. Men det är ett problem för de enskilda verken.) En viss andel av den offentliga budgeten för konst kommer, under den tid det tar att lösa dessa avtal, att behöva avsättas till engångssummor för att lösa rätten för allmänheten att avbilda verken och sprida dem vidare.

Alla nya avtal om offentlig konst, måste skrivas så att denna rätt ingår från och med nu.

Sen är det löst. Så småningom. (De få konstverk som återstår får väl ha en liten skylt som talar om att de inte är öppna för fri spridning, till dess skyddstiden löper ut för dem.)

Jag är dock inte helt säker på att alla är intresserade av att agera rationellt. Intresset av att föra (ännu) en principdebatt om upphovsrätten är nog ganska lågt – utom hos en liten del av befolkningen som är oproportionerligt starka motståndare mot den. Men med en sida blir det sällan en debatt. (Och resten känner nog att den debatten inte är värd att ta upp, om det inte sägs något genuint nytt. Och det var ganska länge sen.)

Upphovsrätten är ett typexempel på en målkonflikt i rättsystemet. Det har en helt och hållet instrumentell roll – precis som för patent och andra liknande immateriella rättigheter. Vi lånar in ett system från den naturliga äganderätten (som ofta kan ges ett moralfilosofiskt berättigande – något som är egentligen juridiskt ovidkommande, även om detta verkar vara särskild hang-up för många upphovsrättsmotståndare) för att skapa ett motsvarande system. Helt enkelt för att det är nyttigt.

Med dess hjälp kan författare, journalister, fotografer, konstnärer och musiker försörja sig på sin skapande verksamhet i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den nyttan är större (anser iaf flertalet, så länge ingen kan övertyga om motsatsen) än omaket att behöva lösa en massa juridiska och ekonomiska problem som blir följden.

Därmed inte sagt att allt är a-okay överallt, jämt. I många fall är de branscher som baserar sig på upphovsrättsliga ersättningar i olika former mer än lovligt trögrörlig, för att inte säga direkt utvecklingefientlig. Många av de system vi skapat, är i skriande behov av modernisering och anpassning till en digital delningsekonomi. Men dessa problem går också att lösa – det är inte bara motståndarna som borde ha vett nog att sluta bete sig irrationellt och inse att Internet faktiskt inte är en fluga som försvinner om vi försöker tiga ihjäl den.

 

Blanda inte roller

Under alliansregeringens första mandatperiod påverkade jag ett regeringsbeslut. Det var inget stort beslut och jag var kanske inte ensam om synpunkten som framfördes, men jag tyckte det var en viktig sak. Det som blev ”Myndigheten för Radio- och tv” skulle inte innehålla Presstödsnämnden.

Presstöd är i och för sig ett ingrepp i den fria konkurrensen mellan medier. Dessutom skapades, när den infördes, en särskild reklamskatt på tidningsannonser, som motverkar samma syfte som presstödet har – dvs. att stödja tidningar för att ”öka mångfalden” av pressröster.

Inledningsvis, när det inte fanns många andra reklamkanaler utom tidningar, gjorde skatten kanske inte så stort skada. Den omfördelade mest annonsintäkter från de mer framgångsrika tidningarna* (dvs. i regel det samma som större upplaga, då det i regel är det som spelar störst roll för reklamköpare) till de mindre framgångsrika. Men så fort det fanns andra kanaler som konkurrerade med dagstidningar, ledde skatten också till en skevhet mellan olika annonsslag, eftersom den inte drabbade all slags reklam lika. Alltså var reklamskatten på tidningsannonser något som drev annonsörer att söka efter andra medier där annonserna inte drabbades av samma skatt och därför var billigare – vilket så klart ledde till att alla tidningar, stora som små (men mindre tidningar i synnerhet) drabbades av minskade intäkter.

Alltnog. Presstödet finns. Det borde avvecklas – och reklamskatten slopas samtidigt. Men nu finns det. Min enkla slutsats är att det i så fall ska handläggas utan minsta risk att blanda in andra hänsyn än ett rent tabulerande av utgivningsstatistik, kostnader och intäkter. Absolut inget som luktar annan styrning får blandas in.

Därför var det viktigt att se till att presstödet inte ens administreras av samma myndighet som har en övervakande roll, inom massmediaområdet.

Nu har den röd-gröna regeringen kommit fram till något annat:

"Regeringen har idag gett Myndigheten för radio och tv i uppdrag att förbereda 
inordnande av uppgifter från Presstödsnämnden och inrättande av en nämnd för 
presstöd som ett särskilt beslutsorgan inom myndigheten från den 1 juli 2015."

Det är tråkigt att respekten för att hålla en klar rågång mellan statens olika funktioner inte respekteras bättre på ett så känsligt område som mediaområdet.

Risken är så klart inte överhängande att våra dagstidningar redan i morgon dag blir följsamma ”Pravda”-kopior eller att Myndigheten för radio och tv förvandlas till ett organ för att kontrollera och domptera den fria pressen. Men maktdelning och säkerhetsspärrar finns av en anledning. Det här luktar lite ”det skedde inga olyckor, så vi tog ned varningsskylten…” På sikt kan förtroendet för mediafriheten försvagas (ytterligare) om samma myndighet som har en övervakande roll, granskar innehåll och beviljar utgivningsbevis också är den som betalar ut ett för många redaktioner fullständigt nödvändigt stöd.

Lyckligtvis avslutas pressmeddelandet med orden: ”Uppdragen gäller med förbehåll för riksdagens beslut i nödvändiga delar.”

Utan att vara närmare insatt i ärendet, antar jag att dessa ”beslut i nödvändiga delar” är något som kan tänkas komma upp i Kulturutskottets kommande betänkande över mediafrågor. Detta ska justeras den 26 mars. Det bör då innehålla ett skarpt avvisande av förslaget.

 

* Reklamskatten idag omfattar även så kallade ”annonsblad”. Det vill säga de kolorerade tryck som vi får hem med enbart annonser och inga nyheter. Att utvidga skatten till sådana, var så klart en nödvändighet när annonser i tidningar väl beskattades. Annars hade samma annons varit billigare om den trycktes i ett blad utan nyheter än med nyheter.

Så småningom sänktes reklamskatten på tidningar, för att något litet missgynna den negativa effekten. Den är nu tre procent på tidningsannonser och åtta på andra tryckta annonser som omfattas av skatten. Men den borde vara noll procent oavsett – en helt onödig skatt som bara har negativa effekter.

Budgetkaoschocken – och vägen ur blockpolitiken?

Jag har inte riktigt insikt att kommentera alla aspekter av det spel som just nu pågår kring budgeten. Men jag ska försöka analysera, och sen peka på vad jag tror krävs för att – så småningom – bryta upp blockpolitiken.

Vad kommer att hända?

Ingen aning, egentligen. Men några alternativ verkar troligare än andra. Jag tycker det verkar osannolikt att det skulle bli regeringskris på riktigt. Det vore utomordentligt dåligt skött av Socialdemokraterna.

När budgeten kommer upp till votering, har Sverigedemokraterna deklarerat att de kommer att rösta på Alliansens budget, vilket innebär att den får majoritet. (141* röster från Allianspartierna plus 49 från SD ger 190 röster – väl över 175-gränsen.) Men de kommer aldrig att få chansen till det!

Innan dess, tror jag, kommer S att ”taktikrösta” på SDs budgetförslag, i den förberedande omröstningen (sk. ”kontrapropositionsvotering”). När fler än två förslag finns i en omröstning, är regeringens förslag alltid huvudförslag per automatik. Därefter elimineras motförslagen tills bara ett återstår att ställa mot huvudförslaget – vilket i praktiken betyder att det kommer att ske en förberedande omröstning mellan Alliansens budget och SD:s.

Och om S där röstar för SD:s förslag får det 49 + 113 röster, dvs. 162 mot Alliansens 141. SD:s vinner.

Och Alliansens kommer inte att rösta för SD:s förslag i huvudvoteringen. S och MP:s budget vinner. Regeringskrisen avvärjd.

Det som kan hända är att ett eller flera partier börjar bete sig riktigt oförutsägbart och att slutomröstningen därför inte blir S+MP mot SD. I så fall har vi fortfarande en hotande regeringskris.

Vilka motiv finns det bakom partiernas handlande?

Det är så klart vanskligt att spekulera. Men omöjligt att låta bli.

S vill pressa Alliansen. Jag tror S inte är särskilt lockade av tanken på att regera ihop med C eller FP – men de börjar nog bli än mindre lockade av MP. MP har visat sig fullständigt inkapabla att agera lojalt med överenskommelser och tar varje chans att obstruera. MPs tillväxtfientlighet är en black om foten för S, som de inser på sikt kan få S-väljare att lockas över till Alliansen.

Därför är detta ett ”chicken race”. S vill testa om något alliansparti kan förmås att vika ned sig. Då vet de att de kan regera vidare. Liknande situationer i framtiden, kan hanteras genom att hänvisa till att Alliansen splittrades i det kritiska ögonblicket – och gissa att det kommer att vevas oupphörligt i valet 2018.

Alliansen vill pressa S att kicka ut MP. Alla allianspartier kan tåla S-regeringar. Vi har lång vana. Det går att göra upp i enstaka frågor, tex för att rädda valfriheten eller satsa på försvaret. Försvinner MPs tillväxtfientlighet räddas Bromma, Förbifarten och det blir iaf tänkbart att göra upp om energipolitiken.

Dessutom ger det parlamentarisk ”lugn och ro” att bedriva oppositionspolitik och se om de egna husen (varav några börjat bli väl små…) inför 2018.

Nackdelen är att det nuvarande kaoset ger SD väldigt mycket uppmärksamhet, vilket ingen vill. Desperationen i vänsterns försök att kleta fast SD på allt som har med Alliansen att göra är uppenbar. Det passade dem väl att idka krypskytte mot Allianspolitiken i riksdagens utskott (Anders Ygeman i trafikutskottet var särskilt duktig på att skapa uppgörelser som lockade SD.) Men nu är rollerna omvända.

De vänsterdebattörer som aldrig under fyra år kom sig för att kalla detta för ”samarbete”, pekar nu på betydligt vagare saker för att låtsas som om allting Alliansen gör handlar om att samarbeta med SD.

(Att detta är en total värderingskollaps är uppenbart. För den som bryr sig mer om politiken än twitter-kommentarerna.)

Går blockpolitiken att bryta?

Ja. Och detta är – hur paradoxalt det än kan låta – ett led i det.

I dagsläget är det faktiskt väljarna som är det största hindret mot att bryta blockpolitiken. Låt oss se bakåt. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg talade i valrörelsen 1994 om att göra upp med Socialdemokraterna. Folkpartiet tappade då var femte väljare i valet -94. Bengt Westerberg avgick.

Centern gjorde upp med Socialdemokraterna efter valet 1994. I valet 1998 tappade de mer än var tredje väljare (från 7,7% till 5,1%). Och under mandatperioden låg de flera gånger under 4%-spärren. (Det är därför Alliansen varit så viktig för C, att visa för väljarna att de nu stabilt hör hemma på den borgerliga sidan. De har insett att det är ett existensvillkor för dem.)

S tappar till V när de gör upp höger ut. Ingvar Carlssons ”motflirt” med Bengt Westerberg stoppades av LO. Det finns motstånd mot att regera över blockgränsen än idag. Även om åtminstone delar av partiledningen skulle vilja, är deras allt överskuggande ansvar att hålla uppe valresultatet. Detta kommer att gälla, ändå till S slutligen accepterar att de inte längre kan nå upp till 40 procent – men deras balansgång kommer fortfarande att vara svår.

Så det som framför allt behövs för att bryta upp blockpolitiken är en vilja hos väljarna att se något annat. För att åstadkomma den viljan, måste det ske någon form av chockterapi.

Att bryta blockpolitiken under tre år, för att sedan se ett eller två partier försvinna ur riksdagen pga att deras väljare överger dem, kan vid första påseende tyckas vara guld för S strateger. Och på kort sikt kan det tyckas garantera större S-övervikter.

Men det mesta sannolika är att de borgerliga väljarna då går till moderaterna, vilket bara betyder att det är en temporär framgång. (Det är osannolikt att det kommer att finnas två borgerliga partier utanför riskdagen som har resurser och ork att harva runt på 2-3 procent i flera mandatperioder.)

Det enda som händer på lång sikt är att det blir mer av ett tvåpartisystem och därför ännu mer blockpolitik.

Alltså är slutsatsen att det krävs chockterapi. Detta är chockterapin. 

*) Nu är det ju sällan samtliga ledamöter närvarar, pga kvittningsreglerna. Den här budgetomröstningen kan dock sannolikt tänkas vara en då kvittningsförbud råder. Särskilt som SD inte ingår i kvittningssystemet, och det gör det än mer oförutsägbart att hantera dem… 

Konsten att förlora en debatt

Imorgon, 21:a mars, kommer riksdagen att rösta om Polisen ska få fortsätta att ha så gott som obegränsad tillgång till uppgifter om  privatpersoners telekommunikation och internetanvändning.

Som tur är kommer riksdagen att rösta ned detta förslag.

Riksdagen kommer nämligen – med all sannolikhet – att rösta ja till lagförslaget om ”trafikdatalagring”.

Vad för något? Du trodde – som så många andra – att det är införandet av lagen som är problemet. Jo, jag förstår att du är förvirrad. Du är inte ensam. I alla fall inte helt. (Men som tur är, är ni inte många heller. Jag återkommer till det…)

Så här är det. Trafikdata finns redan. Polisen får redan ut den, utan problem, av nästan alla it- och telekomoperatörer. (Utom några få, med ett litet antal kunder, som av ett eller annat skäl så gott det går undviker att lagra data. Men de är få och de är små.)

Så – att rösta ”nej” till förslaget i riksdagen är inte ett sätt att stoppa någonting alls. Tvärtom. Det är en röst för att låta polisen få ut uppgifter utan hinder, utan prövning och utan insyn. 

Det är detta som är så märkligt. Det finns – eller fanns, jag tror den är död nu – en spontan, oorganiserad och genuint folklig ”integritetsrörelse” i Sverige. Den uppstod med FRA-debatten. Sedan dess har de självutnämnda ledarna för den jobbat hårt på att göra sig så irrelevanta som möjligt.

Förlora debatten så fort som möjligt, så stort som möjligt!

Om du börjar en debatt med att säga något som omedelbart avslöjar för alla som vet vad debatten handlar om, att du inte gör det. Och om du sen raskt följer upp med att föreslå något som egentligen leder till raka motsatsen till det du vill. Och om du också gärna avslutar med att förolämpa och förtala en hel del av dem som tycker som du (men, som sagt, vet vad debatten handlar om och inte föreslår något kontraproduktivt) – förtjänar du då något annat än att förlora, stort och spektakulärt?

Nej, givetvis inte.

Det är där vi är nu. Den genomsnittliga debattartikeln, blogginlägget eller mejlet om datalagringsdirektivet innehåller allt av ovanstående. Låt oss därför gå, å vad sägs om 30 år tillbaka i tiden?

Statliga Televerket, anno 1980

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Det finns nu inget internet. Mobiltelefoni kommer om något år att lanseras (för annat bruk än i polisens ”radiobilar”) under namnet ”Nordisk MobilTelefoni (NMT, eller ”1G” som vi kanske skulle kalla det retroaktivt, fast det egentligen redan var tredje generationen teknik.) En genomsnittlig mobiltelefon väger 4 kg.

Statliga Televerket har fortfarande monopol, men det börjar ifrågasättas. De grå standardtelefonerna, som man inte fick äga utan lånades ut tillsammans med abonnemanget, har så sakta börjat ersättas av nya och piffiga modeller – men inom några år ska det helt braka samman, när privata aktörer börjar sälja alla möjliga telefoner utan godkännande!

Televerket var ingenting om inte noggranna. En vanlig abonnemangsfaktura specificerade exakt hur många minuter och sekunder de samlade samtalen varat, och till vilka riktnummerområden (det kostade nämligen olika). För en liten merkostnad, kunde man få en total specifikation över varenda samtal – hur länge det varat och till vilket nummer osv. Mer än en familj som överraskades av ovanligt höga teleräkningar, när barnen ringt för mycket till ”heta linjen” har säkert gjort det.

Och självklart har Polisen ända sedan Televerkets tillkomst också insett att man kan ha nytta av att veta om X ringt Y. Alla som tror att statliga Televerket hindrade dem från att få ut lika detaljerade samtalslistor som abonnenterna kunde få, hand upp? Nej, just det. ”Trafikdatalagring” är ingenting nytt.

Det Televerket sysslade med då, det sysslar fortfarande i princip varje it- och telekomoperatör med idag. Både att notera trafiken och lagra uppgifterna och att lämna ut den till Polisen. (Som sagt, utom ett fåtal. Om ens de klarar att helt undvika det…)

Ett företag som på något sätt har avgiften kopplad till användningen, måste nämligen det. Om inte annat så för att kunna styrka sina krav på abonnenten om fakturan inte betalas. (Spårbarhet.) Alltså lagras uppgifterna. Alltså kan de lämnas ut. Och det gör de.

Det som bara alltför gärna kallas för ”införande av massövervakning” har alltså redan skett. Sen typ 1950.

Det är typiskt dåligt när den händelse som ens argument ska skrämmas med, redan har passerat åldern på nästan alla det ska övertyga.

”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”

Det är klart att man kan vilja vara emot det här. Man kan vilja att en sådan lagring inte får ske alls, eller åtminstone inte mer än för företagets behov och sen förstöras, inte kunna lämnas ut.

Ja, men då är det också upp till den som vill det att lägga fram ett sånt förslag. ”Nej till datalagring” är inte det. Det är, som sagt, faktiskt raka motsatsen – nämligen ”ja till fortsatt oregelerad utlämning till Polisen”.

Det är typiskt dumt att föreslå raka motsatsen till vad man egentligen vill åstadkomma.

Och det är, med tanke på Sveriges försening med införandet och inte minst riksdagens senaste beslut för ett år sedan om bordläggning i 12 månader, lite sent att inte ha kommit upp med det förslaget.

Det är inte som det inte framgått att utlämning redan sker. I till exempel utredning, proposition och betänkande.

När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet för en hel del år sedan, satte vi vid något extra debattsuget årsmöte upp en skylt med texten: ”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”. Det var en liten påminnelse om att debatten bör handla om det som debatten handlar om, nämligen vilka förslag man ska besluta om.

Det är så lätt att glömma.

Om man inte på fem år* kan formulera ett förslag som faktiskt innebär att man får som man vill, för den händelse att någon skulle vilja rösta för det, kan man inte direkt klaga på att inte tas seriöst.

(* Utredningen kom 2007. Nu är det 2012.)

”Ropen skalla! Vargar komma!”

Det är ju inte första gången det här händer.

IPRED skulle – förklarades med fullkomlig säkerhet – leda till att varje användare som någonsin laddat ned så mycket som en olaglig jingel, dömas till bötesbelopp stora som den grekiska statsskulden. Privata polisarméer i Hollywoods tjänst skulle storma in i människors hem i gryningsräder för att förhöra farmor om hon följt §36 A, stycke IV i användaravtalet.

Det blev varken privata polisarméer eller fantasiböter. Det blev inte ens några spektakulära utlämnanden av uppgifter om privatpersoner (och antipiratbyrån packade ihop sin verksamhet).

Varför blev det inte så? Därför att svensk rättstradition inte innehåller allt det som man sent om natten genom konsumtion av amerikanska polisserier kan få för sig.

ACTA skulle – förklarades med lika stor säkerhet (trots att det ju ansågs vara hemligt…) – hota yttrandefriheten, leda till att Tullen norpar iPod:ar och iPad:ar till höger och vänster och (det mest bisarra) att hemliga kommittéer skrev om länders lagar, när som helst, utan insyn.

Också det mesta av dessa felaktigheter – särskilt det där med hemlighetsmakeriet – har redan börjat tas tillbaka.

Jag ska avslöja en sak. Det är typiskt dumt att börja en debatt med att avslöja att man inte vet vad den handlar om, utan bara hittar på.

Ändå tycks det som om integritetsdebatter måste följa samma formell. De flesta som uppträder, måste ha högt tonläge och måste påstå att just detta, just nu, hotar allt som är gott.

Och följaktligen är alla som inte ropar att ”vargen kommer”, i själva verket i färd med att snitsla vägen till barnkrubban med fläskkotletter för att locka dit maximalt med vargar!

Och så förlorar man debatten. Och så kommer inte vargen. Den gången. Och så kommer en ny debatt. Och så förlorar man den. Och så kommer inte vargen. Den gången. Heller.

Men ingenstans har detta lett till minsta självinsikt och omprövning?

Verkligen?

Nej, tvärtom, för varje gång har tonläget höjts något, övertygelsen om att man är frihetens fanbärare befästs – genom glada tillrop till varandra (på samma bloggar, som upprepar varandras budskap i evig kretsgång…)

Det saknas inte hot mot integriteten

Det är inte det att jag anklagar alla som engagerat sig mot någon av dessa frågor för att vara opåläst. Nej, med tanke på hur mycket det skrivits, bloggats, twittrats et.c. så finns det energi och engagemang så det räcker.

Det är bara det att för att vara påläst, är det typiskt bra att inte bara läsa varandras alster, utan också, åh, till exempel förslaget det handlar om?

I så fall hade samtliga dessa grundläggande, pinsamma misstag kunnat undvikas. Enkelt. Inget av det har egentligen varit särskilt svårt att ta reda på (som att de ”privata poliserna” var ett påhitt och handlade om Kronofogden, att ACTA inte var hemligt osv.)

(Hade det kunnat undvikas, hade man inte heller fjärmat sig från en massa potentiellt allierade beslutsfattare. Dvs. dem som man nu försöker påverka genom att kalla vid öknamn. Typiskt dumt sätt att vinna sympati…)

Det är inte det att allt är frid och fröjd. Det saknas verkligen inte hot mot integriteten…

Så vi har trafikdatalagring, vad gör vi nu då?

Vi har lagring av trafikuppgifter. De lämnas ut till Polisen. Vad gör vi nu då?

Jo, det första steget bör vara att reglera när utlämning får ske vad som får lämnas ut*. (Och det gör ju propositionen.)

Idag finns det, kortfattat, två grunder. Dels utlämning av uppgifter om enskild där det finns en konkret, skälig misstanke. Denna utlämning sker enligt Rättegångsbalken (RB). Det är bra, därför att Rättegångsbalken innehåller många centrala, fungerande skydd mot onödiga intrång, så som:

– Domstolsförhandling

– Allmänt ombud som företräder den som det berör

– Krav på skälig misstanke

– Innebär tydligt, spårbart beslut och medför god möjlighet till uppföljning

Dels finns utlämning enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation (LEK). Det är mindre bra. Där är kraven betydligt mindre rigorösa. Det behöver inte föreligga någon konkret misstanke, det förs ingen förhandling eller prövning om behovet överstiger allmänintresset osv.

Här finns en uppenbar fråga att ta itu med. Kraven på utlämning enligt LEK måste stramas åt. Åtminstone måste en prövning ske. Och, även om inte hela RB:s skyddsapparat kan tas in, så behöver kriteriet stramas åt.

Här kommer att komma en debatt i vår. Detta är nämligen föremål för en kommande proposition.

Här finns alltså en möjlighet för en mer sansad debatt – utan obefogade påhopp, onödiga överdrifter, missförstånd osv.

Mitt stalltips?

Det finns de som kommer att göra allt för att undvika en sån debatt.

Det sorgliga är bara att de säger sig (och tror sig) värna om integriteten i Sverige.

– – – –

Edit, ons 13:53:

Blev uppmärksammad på att jag sent igår skrev fel. Jag skrev att den förhandenvarande propositionen reglerade när trafikdata får lämnas ut. Det var ett misstag (det är vad som behandlas i den proposition 2011/12:55 som nämns senare.) Jag syftade snarare på att genom ändringen i Lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse att de exakta uppgifterna som ska lagras, ska bestämmas i en förordning (utfärdad av regeringen). Det skäper istället ”vad”, men inte ”när”.

Beklagar misstaget.

 

Varför valsystemet inte bör ändras

Valresultatet gav upphov till en sak som glädjer mig lika mycket som säkert en handfull andra matematiknördar – medierna fylldes med räkneexempel och beskrivningar av hur mandatfördelning enligt den ”jämkade uddatalsmetoden”. (Jag kan erkänna att jag var en av dem som räknade och delgav media olika scenarier och, så gott det går inom ramen för hur systemet fungerar, försökte svara på frågor som ”hur många röster hade det krävts för att..?”.)

Visst är det så att mandatfördelningen i riksdagen inte är helt proportionerlig i förhållande till valresultatet. (Om nu någon skulle ha missat det, så se tabellen nedan…) Alliansen har förlorat ett mandat till vänsteroppositionen (S, V och MP). Bara Centern och Sverigedemokraterna har fått exakt de mandat de skulle fått enligt en striktare proportionerlig fördelning. (Valmyndighetens valsimulator fungerar bra för att testa olika ”case”, men ger bara ett proportionerligt resultat – felfördelningar av den typ som nu inträffat kräver att man räknar valkrets för valkrets och sedan fördelar utjämningsmandat efter alla konstens regler.)

Parti/Mandat Proportionerligt
antal
Verkligt antal Avvikelse
Moderaterna 106 107 +1
Centern 23 23 +/-0
Folkpartiet 25 24 -1
Kristdemokraterna 20 19 -1
Socialdemokraterna 109 112 +3
Vänsterpartiet 20 19 -1
Miljöpartiet 26 25 -1
Sverigedemokraterna 20 20 +/-0
Totalt 349 349

Efter detta valresultat har det rests krav på att valsystemet ska göras om. Det tycker inte jag – även om både Alliansen och Folkpartiet, som jag ju jobbar för, har förlorat på fördelningen. Att företrädare för S och M som vinner på systemet håller tillbaka, är ju föga överraskande. Men det finns betydligt fler frågor i detta.

Det finns dessutom flera lokala exempel – Örebro, Göteborg för att nämna två – där liknande situationer inträffat. (Kommunalval saknar dock utjämningsmandat, och det problemet hade varit en förhållandevis enkel sak att åtgärda.)

Visserligen håller jag med om att det är eftersträvansvärt att valsystemet har en hög proportionalitet. Men det vi nu ser är ett inte utslag av ”klumpig matematik” utan av beslut som en gång fattades (långt innan det här valresultatet eller något liknande det var aktuellt) med vissa baktankar. Jag skulle vilja hävda att de motiv som då fanns ännu gäller – och att det står långt viktigare värden på spel än bara ett enstaka valutslag, när man börjar mickla med valsystemet.

Proportionalitet – hur mycket är ”hög”?

Det huvudsakliga skälet att ha en hög proportionalitet i valsystemet, är argumentet att ”alla röster ska spela lika stor roll”. Detta skiljer i grunden alla proportionerliga system från ”first past the post”-system, som är vanliga i f.d. brittiska kolonier. (Jag har tidigare bloggat om det brittiska valsystemets effekter. Man kan ju notera att min förutsägelse om LibDems framgångar var helt åt helsike…)

Det måste dock konstateras att det inte existerar någon perfekt proportionalitet så länge som systemet har färre mandat att fördela än antalet väljare. Frågan är var vi sätter nivån. (Gör tankeexperimentet att riksdagen hade 349 000 mandat. Löser det problemet? Njae, sannolikt skulle någon klaga på att det blev 400 för många moderater invalda i Gislaved…)

Marginalen som skilde vid de sista (fasta) mandatens fördelning i ett antal valkretsar (liksom i de omnämnda kommunala valen) var påfallande litet – sju röster i Värmland, 19 i Göteborg. I Dalarna svängde ett mandat vid kontrollräkningen. (Det gick från S till V, men innebar i sin tur att ett utjämningsmandat som V haft gick till C, som ökade från 22 till 23 mandat.) Detta kastas ibland in som ett skäl i diskussionen om att göra om systemet. Men det är feltänkt – alla valsystem slutar med en sista röst. Det kan alltid vara den det hänger på – och även om man kontrollräknar aldrig så många gånger, eller tänker sig ett system med annat antal mandat, kommer risken för små marginaler att vara oförändrad.

Vi måste acceptera att om det så hänger på en enda röst, så hänger det på en enda röst. Och, hör och häpna, att alla röster skulle spela roll (om än inte kanske just så) var ju en poäng med proportionerliga val. Jag kan sannerligen inte tänka mig att det här valresultatet på något sätt minskat röstbenägenheten i Sverige – tvärtom. Jag tror alla partier kommer att mobilisera ännu hårdare, alla valarbetare att mata ut uppmaningen att gå och rösta.

Därför kan dessa resultat i sig inte motivera någon ändring av systemet.

Felfördelningen då? Det är resultatet av två mekanismer – dels indelningen i valkretsar och dels jämkningen i ”det jämkade uddatalssystemet”.

Valkretsar och uddatal

Valkretsar är ingen nödvändighet. Matematiskt är de stökiga, uppför sig sällan helt smidigt och ger därför – som i detta val – upphov till en massa besvärligheter. Varför finns de då? Jo, framför allt för att vi har behov av att rösta på ”någon” och inte i största allmänhet avge en röst om abstrakta värderingar. Vi vill se de personer vi röstar på och hålla dem ansvariga. Och det handlar inte bara om psykologi utan om grunden för att demokratin ska fungera.

Visserligen kunde vi tänka oss ett valsystem utan valkretsar, lika gärna som vi kan tänka oss ett valsystem utan partier. Men där partier inte finns, brukar de uppstå på ett eller annat sätt. Vad händer om valkretsarna försvinner? Ja, det blir svårare för lokala opinioner att slå igenom synligt.

Ett tydligt exempel som också diskuteras flitigt med anledning av årets resultat, är den allt mer markanta uppdelningen i ett blått och ett rött Sverige. Man kan kanske sörja att detta är ett tecken på splittring av de politiska åsikterna och värderingarna i samhället. Men när den sortens uppdelningar finns, är det rimligt att de återspeglas i valresultatet. Att det numera bara finns två FP-mandat norr om Dalälven (Gävleborg och Västerbotten) kan naturligtvis beklagas av många folkpartister i de län som saknar en ”egen” riksdagsledamot – men man kan inte anklaga valsystemet för den effekten.

Ingenting skulle förmodligen döda intresset av att delta i val lika snabbt som att avskaffa de geografiska valkretsarna. De ger ett tydligt – om än ibland lite för stort – kvitto på de skiftande lokala viljorna.

Den jämkade uddatalsmetoden infördes 1954 i Sverige. Innan dess hade heltalsmetoden använts (också känd som d’Hondts metod). I heltalsmetoden delas ett partis röstetal efter varje mandat med stigande heltal (2, 3, 4 osv.) I uddatalsmetoden delas det med de uddatalen (3, 5, 7 osv.). Ju snabbare divisorn ökar, desto tidigare tar små partier mandat. Den jämkade uddatalsmetoden ansågs därför mer proportionerlig och bättre för små partier.

Jämkningen (som innebär att partiernas röstetal, utom vid fördelning av utjämningsmandat, delas med 1,4 innan mandatfördelningen påbörjas) gjordes dock för att lite grand minska denna gynnsamhet. Om antalet små partier skulle öka, skulle det finns en risk att systemet skulle skapa ett splittrat och oöverskådligt parlamentariskt läge där ett eller flera vågmästarpartier skulle få oberättigat stort inflytande. (En situation som inte var obekant då och inte är det nu heller, t.ex. Italien.) Därför borde det finnas en effekt som ger större partier en viss fördel, vilket löstes genom att införa den första delningen med 1,4.

Detta argument gäller i högsta grad än idag. Nu är vi i en situation där åtta partier har mandat i riksdagen – betydligt fler än vi hade på 1950-talet. Flertalet av partierna är också mindre (5 – 8 procent) och två är lite större. Vi är med andra ord precis i en sådan situation som man förutsåg för ett halvt sekel sedan. Och därför inträder effekten mycket riktigt just i det här valet.

Visserligen råkar vi idag ha en ganska robust allians som redan regerat ihop i fyra år och en, om än något lösare, vänsterallians som konkurrerar med regeringen. Det kan man dock inte räkna med. Vi hade precis lika gärna kunnat sitta med en riksdag med åtta partier tycker precis så mycket om varandra som borgerliga ledarskribenter spekulerade om samarbetsklimatet i den rödgröna alliansen. Och hur hade vi löst det?

Allianser i politiken brukar vara efemära skapelser. Utsikterna att det kan bildas någon slags regeringsduglig koalition ökar om de stora partierna gynnas något. Det är rent av lättare för det största minoritetspartiet ett regera ensam – så som Socialdemokraterna gjort under en stor del av efterkrigstiden. Det måste tillmätas betydligt större betydelse, än att vi just nu råkar ha en situation med en regeringsallians som, vore det inte för mandatfördelningens tillkortakommanden, skulle kunnat bilda en majoritetsregering, kanske, eventuellt… (Vi ska ju minnas att det trots allt inte riktigt räckte med röster för att nå 175 mandat, ens om valkretsarna inte hade stökat till fördelningen.)

Det viktiga är att vi har ett system som inte behöver betyda totalt parlamentariskt kaos den dag vi inte har en klar och tydlig eller ens en antydan till en fungerande regeringsallians.

Respekten för det parlamentariska systemet är viktigare än majoritetsregeringar!

I själva verket är Sverige världsmästare på minoritetsregeringar. Så till den milda grad att årets valresultat mycket väl hade kunnat gå rätt obemärkt förbi, om det inte varit för att regeringsfrågan spelat så stor roll och Sverigedemokraternas intåg. Likt Göran Persson 2002 hade Reinfeldt lugnt kunnat deklarera ”Jag regerar vidare!” och så hade det blivit så.

Att göra om valsystemet som ett utslag av en dagsaktuell debatt, kan därför vara betydligt mer riskabelt och ge återkommande problem. Ilar vi till ritbordet för att designa ett nytt valsystem nu, riskerar vi att glömma bort betydelsen av att partierna i riksdagen uppträder ansvarsfullt också som opposition. Enligt den etablerade praxisen i riksdagen, är det mycket små utsikter att Sverigedemokraterna kan bli vågmästare.

Den här valrörelsen har inneburit att många partier prövats i nya och delvis obekväma roller.

  • FP, C och KD har gått tillval delvis i skuggan av ett växande moderatparti och aldrig mer än en opinionsmätning från tal om att ”halka ur riksdagen” och trots det avstått från att göra de desperata profileringsutspel som det kanonsäkert ropats om i de egna leden. Moderaterna å sin sida har fått försöka att visa en återhållsamhet och att lyfta fram andra koalitionsföreträdare som få hade trott. (Peter Wolodarksi skriver insiktsfullt om detta dilemma på DN:s ledarsida.)
  • Inom oppositionen har det också inneburit mycket prövningar. För S att mentalt ställa om till en modernare världsbild, där inte alla velat acceptera att S idag är ett parti jämnstort med Moderaterna. (Och om det finns något bakom allt tal om ”Mosa Mona”-kampanjer, är det inom S egna led detta ska sökas. Mona Sahlin har blivit syndabocken för den omställning många i det längsta vägrat göra, som om hon orsakat den snarare än insett dess betydelse.)
  • Miljöpartiet fick till sist ett kvitto på det arbete för regeringsduglighet som de strävat efter och som första gången testades efter valet 2002, när Folkpartiet tog initiativ till förhandlingar om en blå-grön mittenregering. Om det frestat på många i partiet att avstå från en hel del orealistiska krav, så märktes det sällan på de rutinerade språkrören. (Utom när de, mot slutet av valrörelsen, hamnade i debatt om åtgärder för att minska koldioxidutsläpp och en del av det gamla världsfrånvända lös igenom när det märktes att de saknades en konkret politik för att nå de egna målen.)
  • Vänsterpartiet accepterade, om än motvilligt och med uttalade reservationer, budgetlagen – åtminstone som en förutsättning för samarbetet. (Vi får väl se hur det är med den saken på längre sikt.)

På det hela taget är allt detta bra. Det är något liknande som den process vi gick igenom efter finanskrisen på 90-talet. I valet mellan populistisk opposition (som Ny Demokrati stod för) och ansvarstagande, insåg de flesta partierna värdet av ansvar. Det är den här sortens kriser och processer som skapar stabila politiska system. Inte valsystemen.

Detta kommer också att fortsätta prövas. Sverigedemokraterna är inte vågmästare förrän någon gör dem till det – det vill säga förrän det finns en möjlighet att en majoritet röstar mot regering. Här kommer både Mona Sahlin och Wettertrand/Eriksson att ställas inför många val mellan populism och ansvar den kommande perioden.

Det har framförts en del ”hotelser” från (får man förmoda) besviket rödgrönt håll. Först talades det om framtiden för den svenska afghanistanstyrkan. Sedan kom talmansvalet på tapeten. Trots Björn von Sydows tydliga och raka nej, tycks det trots allt klia i knapp-fingrarna på den rödgröna sidan.

Låt oss hoppas att all besvikelse agerats ut efter morgondagens talmansval, oavsett hur det går, och att åtminstone Socialdemokrater och Miljöpartister sen återgår till det ansvarsfulla beteende som annars normalt präglar riksdagen.

Om inte, så finns det inga ändringar av valsystemet som kommer att rädda oss.

Görans draksådd?

Jag är ett fan av riksdagen eftersom jag tror på parlamentarism. Det är en hyggligt bra lösning på problemet med politisk makt, där de flesta alternativa lösningar enligt min mening är sämre. Mitt stora problem är att parlamentarismen idag är satt på undantag av partierna. Det är ett dilemma – parlamentarismen förutsätter ett partiväsende, men det måste hindras från att bli så dominant att det inkäktar på ledamöternas självständighet.

Jag hyllade beslutet att erkänna folkmordet på armenier med flera grupper som en seger för parlamentarismen (med vissa reservationer för vad beslutet egentligen innebar). Men efteråt har jag blivit lite betänksam.

Parlamentarismens krav på regeringsbildaren att hela tiden bygga majoriteter för den förda politken är ett ur svenskt perspektiv underskattat kontrollinstrument. Det beror så klart på att vi haft långa, stabila – och främst socialdemokratiska – regeringar där det sällan varit fråga om att vinna bångstyriga röster i riksdagen. Frågan har såväl i riksdagen som i media och i folks medvetande handlat om uppgörelser mellan partier, som garanterar si eller så många röster. Men partiväsendet är för grovkornigt för att representera vare sig bredden av åsikter inom ett parti eller dess skiftningar i ålder, geografi eller sociala grupper inom partierna. 

En starkt bidragande orsak till misstron mot det politiska systemet och partiväsendet är detta, att partierna agerar som åsiktsmonoliter. Därmed uppfattar människor dem så, och skyr dem. Och det är helt och hållet välförtjänt. Partierna ska inte försöka uppträda som om alla folkpartister tycker si medan alla centerpartister tycker så. Den skada det orsakar det politiska systemet är förmodligen värre i längden än vad det hade gjort för tilltron till systemet om vi hade haft lite mer bråk och lite fler regeringskriser då och då.

Men framför allt – att föra politik är att bygga en majoritet, i förhandling med emellanåt motsträviga parlamentsledamöter. Men det är så politik görs i en parlamentarisk församling. Det är den processen som garanterar att regeringens politik har stöd av en majoritet av riksdagsledamöterna, vilka senare ansvarar inför sina väljare för de uppgörelser de ingått.

Idag sker ingen granskning i lokalmedia av hur enskilda ledamöter röstat i olika omröstningar, eftersom en sådan hade varit ytterst tråkig. Istället görs listor över hur flitiga ledamöterna varit att bruka låtsasinstrumentet motioner under allmänna motionstiden. (Två veckor när hela riksdagen leker ”Hela Rikets Förslagslåda” för att spendera resten av året att rösta ned de egna förslagen…)

”It’s payback time!”

Så varför har jag blivit mer skeptisk? Bara någon dag efter omröstningen om utrikesutskottets betänkande där folkmordsfrågan behandlades, kom en Fokusartikel om en annan, kommande omröstning – om kärnkraften. I den annonserar den avhoppade moderaten Göran Thingwall, som i och för sig är för kärnkraft, att nu är det ”payback time” för regeringen. Han ska ge igen för alla år som ”knapptryckarhjon”.

Jag har respekt för motståndet från centerpartisterna som uttrycks i samma artikel. De har kämpat mot kärnkraft i många år. Det är inte troligt att regeringen kan ge dem erbjudanden som övervinner det motståndet.

I gengäld borde det naturligtvis finnas en grupp av socialdemokrater som är beredda att rösta för kärnkraft, med tanke på det stöd den har hos dem inte minst i norrlandslänen och i kommuner som är beroende av rimliga elpriser för jobbens skull. Och med stöd av flera fackförbund. Men det kommer inte att hända.

Alltså hänger det på Göran Thingwall. Och om han röstar, mot sin övertygelse men för att straffa regeringen finns det stor risk att han snarare blir ett avskräckande exempel. Det är inte nyttigt för parlamentarismen. Och det tror jag inte heller är vad Göran vill, att döma av den uppföljande intervjun Fokus gjorde veckan efter.

Det är jobbigt när ens övertygelser krockar. Jag är starkt för att parlamentarismen ska återupprättas. Jag är också starkt för kärnkraft och har ägnat en hel del år åt att slåss för den frågan inom såväl ungdomsförbund som parti. Hade det handlat om att regeringen verkligen inte kunnat uppbåda en majoritet för förslaget att skrota nybyggnadsförbudet den här mandatperioden så hade vi fått slåss för det i valrörelsen istället. Jag är fullt beredd att acceptera det.

Men det vore väldigt trist att förlora på grund av gammalt groll.

Vi får hoppas att Göran Thingwall är sansad nog att lyfta telefonluren om det ringer, och att Fredrik Reinfeldt är prestigelös nog att ringa det samtalet. Och om priset för utbyggd kärnkraft heter justeringar i privatläkartaxan eller möjligheten att sälja vidare mottagningar, borde det väl gå att ordna? (Det är ju inte som det ens strider mot alliansens agenda.) Ska motstånd mot partilinjen vara positivt för parlamentarismen, är det också bra om man kan nå överenskommelser.

UU9 och parlamentarismen

Idag har alltså riksdagen med en rösts övervikt (131 mot 130) bifallit en reservation om erkännande av folkmordet på armenier assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915 under det Osmanska riket. Eller, hur ligger det till? Ja, röstetalet och reservationen är helt säkert. Men vad handlade reservationen om? Vilka stod bakom den? Vad ansåg majoriteten?

Som ofta är fallet med svensk parlamentarism, är frågan inte glasklar om man börjar gräva. Så här ligger det till:

Under allmänna motionstiden på hösten 2009 lämnades en motion om den här frågan in av 15 riksdagsledamöter från sammanlagt fem partier, V, S, MP, KD och FP. Vänsterpartisten Hans Linde är första namn. Den får beteckningen U332 (U för utrikesutskottet).

Motioner över partigränserna är rätt vanliga, över blockgränsen är – åtminstone inte helt ovanligt. Men femton namn från fem partier är rätt så ovanligt – det innebär nästan alltid att någon eller några av undertecknarna får problem när det kommer till omröstning. Det är svårt att förklara för väljarna varför en riksdagsledamot röstar mot sin övertygelse – särskilt om han eller hon drivit frågan tillräckligt hårt för att underteckna en flerpartimotion, en som sträcker sig över blockgränsen.

Men majoriteten avslår regelmässigt sina egna motioner från allmänna motionstiden. Varför det är på det viset, har att göra med vad den allmänna motionstiden kommit att bli i det svenska parlamentariska systemet – en tvåveckorsperiod då riksdagen leker hela rikets förslagslåda och ledamöterna tävlar i kreativitet – i syfte att maximera mediauppmärksamheten. Inget förslag är för litet för en riksdagsmotion! (Nätet är rätt fullt av avskräckande exempel, så jag avstår från att ge fler…)

För att i någon mån mildra effekten av sin egen kreativitet, formuleras de flesta riksdagsmotioners beslutsförslag – den delen man verkligen röstar om, till skillnad från brödtexten som skrivs för opinionens skull – i regel i en sån form att minsta möjliga resultat ska uppnås, om det skulle visa sig att riksdagen (t.ex. i ett sånt här fall) råkar bifalla motionen.

Istället för ett ”skarpt” beslut, är det i regel uppmaningar till regeringen om åtgärder – oftast utredningar eller att lägga förslag till riksdagen.

Riksdagen accepterar regeringens initiativrätt

Bakgrunden till denna extrema återhållsamhet är att riksdagen sedan länge har accepterat att ge regeringen initiativet i all lagstiftning. Det privilegiet bryts sällan – mig veterligen bara två gånger i modern tid, när dels partnerskapslagen antogs och dels när den ersattes av den könsneutrala äktenskapslagen.  I undantagsfall petar majoriteten i en lagtext under utskottsbehandlingen, oftast som en säkerhetsventil när något väsentligt glömts bort.

Röstning i riksdagen följer i regel en given ordning utan överraskningar – majoriteten vinner så gott som alltid. Några få gånger per mandatperiod sker undantag. Det har gällt oavsett om regeringen bygger på en parlamentarisk majoritet, som nu, eller en minoritet, som S-regeringen under de tre föregående mandatperioderna.

En majoritet behöver inte vara stor – så länge en stor andel lägger ned sina röster istället för att rösta mot regeringen på pin ki. Och det är svensk kutym att göra, om man inte drivit en fråga hårt och länge.

Det är därför Sverige har så få regeringskriser trots att det ”normala” är minoritetsregeringar.

Trots att enskilda representanter för KD och FP undertecknat motionen, kunde man alltså inte förvänta sig att dessa skulle rösta mot den egna regeringen. Det har inte heller socialdemokratiska ledamöter gjort, under deras tid i regeringen. Eller ledamöter från V och MP, när de fungerade som stödpartier. Liberala Ungdomsförbundet i Västra Götaland drev under förra mandatperioden med S-ledamoten Monica Green, av just detta faktum. Men det framstår knappast som så välförtjänt i ljuset av att det är ”standard operating procedure” för alla partier. Alla med erfarenhet av regeringsansvar – och ett skäl till varför S misstror sina kollegor i vänsterkartellen.

Mycket väsen för ingenting

Ledamöter från fem partier hade alltså undertecknat motionen 2008/09:U332. Men detta garanterar ingenting, i svenska parlamentarism. Det är inte ens en garanti för att undertecknarna rösta för sina egna förslag.

Innan riksdagen tar ställning, behandlas alla motionsförslag i ett utskott som delger sina synpunkter och förslag i ett betänkande. 2008/09:U332 vandrade genom systemet i ett år, innan utrikesutskottet samlade sig till att behandla den och 50 andra motioner i betänkandet 2009/10:UU9.

Så här skriver majoriteten i betänkandet:

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.(…)
Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. (…)
Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten. (…)

Detta är egentligen ett ganska långtgående erkännande redan där – när utskottet framhåller forskarnas slutsats, utan att nämna förbehåll mot slutsatsen, är det rimligt att det läsa det som att de accepterar forskarnas position, och det gör dessutom själv en bedömning som kommer till samma ”sannolika” slutsats. Alltså att det varit fråga om ett folkmord.

Men det är så klart inte klockrent. Det lämnar visst utrymme för tvivel. Så partirepresentanterna för FP och KD lämnar ett särskilt yttrande. (När de behandlar betänkanden i utskotten, deltar ledamöterna främst som representanter för sina partier – inte som sig själva. Därför har många partier tumregeln att inte väcka motioner i egna utskott, då måste man ju som individ vara högst fysiskt delaktig i processen att avstyrka de egna motionsförslagen.) Det särskilda yttrandet ska förtydliga partiernas ställningstagande. Där kan man läsa:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord. Samtidigt är vår uppfattning att de påtvingade förflyttningar av och massakrer mot armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker som ägde rum 1915 och tiden därefter är att betrakta som ett folkmord. (Min kursivering)

Så – det är ett folkmord, men vi har enats om att inte prata högt om det i riksdagen. Ungefär.

Fast problemet är att om man skriver det i ett betänkande – som är en offentlig urkund, i lagstiftningsärenden hör betänkandena till ”förarbetena”, de extra rättskällor som en domstol kan använda för att avgöra hur en lag ska tolkas – så är det också ett de facto erkännande av folkmordet!

Alternativet att den svenska riksdagen helt skulle ta avstånd från uppfattningen att det handlar om ett folkmord, fanns alltså överhuvudtaget inte på spelplanen. Även utskottsmajoriteten framhåller att det ”sannolikt” är fråga om folkmord – delar av majoriteten (FP och KD) till med utan reservation.

Men eftersom majoriteten trots detta avstyrker förslagen i U332, och övriga motioner som tar upp frågan, skriver vänsteroppositionen sig samman i en reservation. Den är aningen skarpare än FP-KD:s särskilda yttrande, genom att den använder ordet ”otvivelaktigt” om bedömningen av folkmord.

Vi har således tre linjer:

  1. Sannolikt folkmord (M och C)
  2. Folkmord (FP och KD)
  3. Otvivelaktigt folkmord (S, V och MP)

Vad bråkas det då om?

Ja, inget skulle ju egentligen behöva leda till någon större uppmärksamhet – skillnaderna i sak är ju rätt liten. Men politik består nu till väldigt liten del av skillnader i sak och desto mer av vad man kan få uppmärksamhet för, om spelet runtomkring. Således reservation, debatt, en utrikesminister som tar ställning mot, en vittring av valdebatter – och en knapp majoritet som kanske, kanske kan undergrävas.

Förstå mig rätt. Jag betraktar mig som lite mer historiskt bevandrad än genomsnittet. Av vad jag läst om forskning och debatt kring massakrerna 1915 lutar jag starkt åt ”otvivelaktigt folkmord”, men jag hade inte haft några problem att hålla mig till det mer modesta ”folkmord”. Eller ens att ge utrymme för åtskillnad mellan vetenskapens och politikens (och juridikens) domäner med ett ”sannolikt folk mord” (vilket jag dock inte kan uppfatta som något annat än ett erkännande).

Så erkände riksdagen nu folkmordet eller inte?

Reservationen gick igenom. Då har väl riksdagen erkänt folkmordet? Nja, vad riksdagen formellt har gjort är att berätta för regeringen att den tycker att regeringen borde erkänna folkmordet. Reservationen slutade nämligen med:

Vi anser att riksdagen borde tillkännage för regeringen som sin mening att Sverige ska erkänna folkmordet 1915.

Så i någon mening är saken inte särskilt mycket klarare än tidigare – det vill säga att om vi accepterar att varken majoritetens linje 1 ”sannolikt folkmord” eller majoritetens linje 2 ”folkmord” innebar något erkännande fast de säger att det var folkmord, så bör vi inte heller säga att tillkännagivandet är ett glasklart erkännande heller. Ett sånt borde ha lytt ungefär:

”Riksdagen beslutar att erkänna folkmordet 1915.”

Men okej, saken i sig självt är ju ganska ointressant – den turkiska ambassadören återkallades, Carl Bildt beklagade och alla är övertygade om att Sverige erkänt folkmordet. Gott så. Eller?

Parlamentarismen vinner när riksdagen bestämmer

Förutom alla slentrianmässiga förklaringar till växande förakt och oförståelse inför politiken som dyker upp varje gång det rör sig om skandalavslöjanden, borde vi ställa oss frågan hur ett politiskt system som fungerar så här egentligen förtjänar respekt.

Vi bör ta oss en funderare på om stabilitet i regeringsunderlagen verkligen är värt priset av ett svårgenomträngligt och svårförsvarat system där bilden av vad som görs är viktigare än sakfrågan. Där ledamöter tvingas rösta mot sin uppfattning, inte som resultat av en svår kompromiss mellan egna och andra ideal – utan slentrianmässigt och varje dag.

Enligt grundlagen ska riksdagen stifta lagar – det vill säga att det är i riksdagen som majoriteter byggs. Om majoriteten faktiskt anser att massakrerna 1915 var ett folkmord, så bör rimligen det och ingenting annat vara Sveriges utrikespolitiska linje. Dagens omröstning bör inte betraktas som en förlust för regeringen, utan en liten seger för parlamentarismen.

Och den som önskar sig fler sådana, bör fundera över vilka reformer som skulle göra en sån sak möjlig. Jan Rejdnell är en som funderat över personval och väljarmakt i Sverige.