Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

Intressant om Israel och demokratins utmaningar

Under förmiddagen (15/3) var jag på seminarium, arrangerat av min arbetsgivare Folkpartiet och Proventus/Robert Weil, om Israel. Inbjuden gäst var rabbi Michael Melchior. En otroligt begåvad talare, tänkare och inspiratör för fredsprocessen. En ortodox rabbin som kritiserar det ortodoxa etablissemangets roll i Israel, före detta ledamot av Knesset och minister i flera regeringar, som kritiserar den politiska apparatens misslyckanden.

Varför röstar människor på extrema partier? På grund av en extrem situation. Rabbi Melchior påminde om att när Osloavtalet skrevs 1993, baserad på en tvåstatslösning med ömsesidigt erkännande, stöddes det av fem procent av Israels medborgare – även om de flesta trodde, förväntade sig, att det skulle bli genomfört med stöd av USA och Europas länder.

Men fredsprocessen spårade ur. Våld har följt i spåren på mer våld. Denna utveckling drivs fram av små extremistiska grupper inom vardera befolkningen.

Idag är situationen en annan. 84 procent av Israels befolkning stöder en tvåstatslösning och vill få ett slut på våldet. Siffrorna är ungefär de samma på den palestinska sidan. Majoriteten är överväldigande – men ändå har de religiösa extremisterna ett inflytande de inte förtjänar.

Våld i kombination med religiös ortodoxi skapar en explosiv blandning.

Rabbi Melchior berättade, apropå fredsprocesser, att han läst en predikan av den norske rabbinen i samband med unionsupplösningen 1905. Trots att rabbinen bara varit i Norge tre månader, predikade han med full styrka om konflikten där han också fördömde svenskarna med religiöst inspirerade ordalag.

För rabbi Melchior var exemplet menat att tala om att situationen mellan två länder, beredda att gå i krig mot varandra, kan förbättras. För mig som sekulär humanist, blir det istället så klart en påminnelse om att i sådana situationer är religioner sällan en fredsbevarande kraft, utan tvärtom är religiösa ledare i regel snabba med att ta ställning och inte sällan de första att heja på krigsförberedelserna.

Men också rabbi Melchior är kritisk mot religionens roll i konflikten. Att den finns där, att den ligger slingrad som en tvehövdad orm runt konfliktens rötter, är han fullt medveten om. Därför menar han också att staten Israel måste vara en sekulär stat med åtskillnad mellan religion och statsmakt, och en liberal konstitution.

Om nu en så bred majoritet stöder fredsprocessen, hur kan de extremistiska partierna dominera? Därför att religion och rädsla leder till en massiv preferensförfalskning när det kommer till val. I en miljö där våld kan utlösas av extrema grupper som vill styra utvecklingen i sin riktning, skapas ett intrikat ”fångarnas dilemma” där alla är medvetna om att den som är beredd att spela hårt har trumf på hand. De kan när som helst sätta krokben för den demokratiska processen.

Det blir därför rationellt att istället välja det minst dåliga resultatet, vilket kan vara att stödja de ”moderat extrema”. Ungefär ”hellre lite nationalism som kanske i bästa fall ser till att vi har en stark armé som skapar ett visst skydd men till priset av fortsatt konflikt, än att riskera allt för en bräcklig fredsprocess som redan misslyckats flera gånger”.

Det allra mest explosiva i blandningen just nu, är så klart Iran under Ahmadinejad, som inom kort kan ha tillgång till kärnvapen och med en uttalad önskan att utplåna staten Israel.

Demokratins framtid i världen

Jag tror att situationen Israel/Palestina på många sätt är ett viktigare test av demokratins möjligheter, än försöken att skapa demokrati i Irak och Afghanistan. Alla tre länderna kommer – på gott och ont – att påverka synen på demokrati i världen under lång tid. Misslyckanden i något av dem kan säkerligen komma att skada utvecklingen mot ökad frihet och demokrati i världen. Och medan världens ögon i mycket är riktade på Irak och Afghanistan nu, tycks vi mer eller mindre ha accepterat ett konstant utövande av religiöst våld i Israel/Palestina. Det är inte rimligt och den situationen måste förr eller senare ändras.

Rabbi Melchior menar att det måste till ett paradigmskifte men är samtidigt rädd för att energin för att åstadkomma detta saknas i Israel/Palestina idag.

På en fråga från Fredrik Malm pekade rabbi Melchior på ännu ett exempel där demokratins konfliktyta mot religionen är aktuell – Turkiet. Här pågår konflikten mellan religion – med ett styrande, moderat, islamistiskt parti – och en sekulär stat. En stat därtill omgärdad av en rad ovanliga åtgärder för att skydda denna sekularistiska statsbildning som på ett eller annat sätt kan komma – och historiskt flera gånger har kommit – i konflikt med demokratin. Ett misslyckande här kan också visa sig ödesdigert för Europas förhållningssätt till islamska stater.

Naturligtvis kan fler stater där demokratin är ifrågasatt eller utmanad nämnas – Colombia är ett exempel bland flera i Sydamerika. Men jag tror inte de staterna är lika intressanta för frågan om demokrati på lång sikt, då det rör betydligt mer specifika problem.

Konflikten mellan religion och sekulära demokrati är mer central. När Västeuropa erövrade demokratin skedde det gradvis och parallellt med ett tillbakaträngande av religionernas starka ställning. Den konflikten ställdes aldrig riktigt på sin spets på det sätt den hade kunnat göra, eftersom processen var utdragen och komplex (och bara i efterhand framstår som en någorlunda rak linje från upplysningen till moderna demokratier…).

Judisk identitet – vad innebär det?

Det sker en oroande utveckling där den judiska staten Israel får allt svårare att hantera sin dualism – som stat och som ideologi. Frågan om hur begreppet ”judisk stat” tolkas, är inte självklar. Rabbi Melchior formulerade den som en kamp mellan demografi och innehåll – antingen baseras den judiska staten på det enkla förhållandet att den judiska befolkningen är majoritetsbefolkning, på samma sätt som den svenska befolkningen är majoritetsbefolkning i den svenska staten. Men blir det en fråga om statens innehåll, om dess lagar och dess ideologi, blir det värre.

Det sker en oupphörlig sammanblandning mellan judisk etnicitet och judisk religion – underblåst av ortodoxa krafter. Men, lika lite som islam är en etnicitet – trots den oupphörliga sammanblandningen – är judendom en sådan. Att spela med i det spelet och sätta likhetstecken mellan dem, spelar bara de extrema krafterna i händerna.

En effekt av denna process är också, som Ernst Klein påpekade, en tilltagande trend av fientlighet mot kritik också från dem som definierar sig som Israels vänner, från israeliskt håll. Melchior instämde i och beklagade detta. En demokrati måste acceptera kritik och kritik mot Israel kan inte alltid avvisas som antisemitisk. Det kan visserligen ibland vara svårt att dra en gräns eftersom antisemitism samtidigt är så utbredd – inte enbart bland fundamentalistiska grupper inom islam utan också i så många andra sammanhang lyser igenom. Ilmar Reepalu är ett pinsamt svenskt exempel.

Det är av vital betydelse att stater som Israel och Turkiet klarar av att hantera den frågan. Det är också av stor betydelse att vi själva lär oss den läxan, och tillämpar den ”hemmavid”, när islamofobin hotar att växa sig stark och i sin tur exploateras av främlingsfientliga partier och grupperingar.

__________

Andra som bloggar om seminariet: Mark Klamberg