Det som göms i sten…

Cimexomys eller Alphadon? (Foto: Theresa Bednar)

Cimexomys eller Alphadon? (Foto: Theresa Bednar)

Har fått lite information om vad som har hänt med det fossil som jag hittade i somras.

Även om jag själv knappt kunde urskilja detaljer och givetvis än mindre identifiera någonting alls, fanns det redan då teorier om vad det kunde röra sig för ordning, eller rent av familj.

David Varricchio, vår utgrävningsledare, menade att det antingen var en Cimexomys eller en Alphadon.

Tyvärr hade en expert på området precis lämnat oss vid det tillfället. Greg Wilson, från University of Washington, hade besökt lägret ett par dagar men åkte bara dagen innan fyndet.

Det är nu Greg och Dave som tillsammans ska försöka få fram vad det egentligen rör sig om. Och det arbetet har kommit en bit på väg, i Gregs laboratorium.

Däggdjur under Kritaperioden

Eomaia, fram till nyligen det äldsta kända äkta däggdjuret. (Foto från Wikipedia/Laikayiu)

Även om däggdjurens utveckling uner under Tria, Juras och Krita alltid kommer att stå i skuggan av dinosaurierna, hände det rätt mycket. De utvecklades från ”däggdjurslika kräldjur” till det vi idag känner igen som däggdjur, med päls, diversifierade tänder, svettkörtlar med mera.

Prototheria är den grupp som har kvar några av de äldsta dragen. I den finns idag bara Näbbdjur och Myrpiggsvin kvar. Detta är djur som har stora anatomiska skillnader mot både pungdjur och däggdjur, men som på mer grundläggande nivå (bl.a. i skelettet) har de drag som särskiljer däggdjur från andra besläktade djur.

Under Juraperioden formades de tidigaste föregångarna till pungdjurens (Metatheria) utvecklingsgren. Den kom sedan att breda ut sig och existera parallellt med både Prototheria och senare placentala däggdjur. (Det är först i relativt sent skede som pungdjuren varit på global tillbakagång. En del tror att de bara finns i Australien, men så är inte fallet. Omkring 70% av levande pungdjursarter finns där, medan de resterande arterna finns i Syd-, Mellan- och Nordamerika.)

De första ”äkta” däggdjuren (placentala däggdjur eller Eutheria) utvecklades möjligen också under Juraperioden. Exakt när uppdelningen mellan Metatheria och Eutheria skedde, är omdiskuterat. Tidigare var det äldsta fyndet av ett placentalt däggdjur, Eomaia (”tidig moder”)som har hittats i Liaoning i Kina, ca. 125 miljoner år gammalt. Nyligen (2011) publicerades dock fyndet av en ännu äldre föregångare, Juramaia, som också hittats i Kina.

I vilket fall som helst fanns det alltså en mängd sins emellan ganska olika kandidater av däggdjur och däggdjurslika livsformer att välja mellan.

En Alphadontid?

Alphadon-fyndet, delvis frilagt. (Foto: Greg Wilson (?))

Alphadon-fyndet, delvis frilagt. (Foto: Greg Wilson (?)

Eller flera? Ja, det kan vara rester av flera olika individer i fyndet. En teori är därför att det kan röra sig om de uppstötta resterna av en måltid.

På bilden här bredvid kan man se flera fascinerande detaljer av bland annat ett käkben med tänder i nederdelen. (Jag kan inte avgöra om det är en del av en över- eller underkäke, men om de benbitar som sticker ut nedtill är en del av skallen, torde det vara en överkäke (maxilla) med eventuellt en del anslutande ben.)

Alphadon var ett pungdjur, i storlek med en stor råtta eller mullvad. De levda antagligen mycket opportunistiskt, med en varierad diet av frukt, blommor, ägg, insekter och mindre djur och ödlor. Och de stod inte högt på näringskedjan.

Trots sin litenhet, var det ett av de större däggdjuren vid den tiden. Troligen levde den åtminstone delvis i träden. (Det är i alla fall en återkommande teori kring många av de tidiga däggdjuren.)

Det var under Krita (Two Medicine-formationen bildades från ca. 83 till 70 miljoner år sedan, alltså sen Krita) som blommande växter utvecklades som bäst och började tränga undan barrträdens dominans. Det öppnade också nya möjligheter för insekterna, som dels levde av blad och frukter, dels hjälpte till att pollinera de blommande växterna. (Bland annat utvecklades bin och humlor förmodligen under tidig krita.)

Detta bidrog nog också till däggdjurens överlevnad och utveckling. Både uppkomsten av nya insekter och av näringsrika frukter och frön har gett nya ekologiska nischer, som passat för de små och anpassningsbara däggdjuren.

Ska bli kul att få se eller höra mer om detta, längre fram.


Annonser

När ben kommer upp ur jorden

Mathia från Italien inspekterar ett exponerat, väderskadat "långben" i Judith River-formationen

Mathia från Italien inspekterar ett exponerat, väderskadat "långben" i Judith River-formationen

När ben fossileras förändras de. Över årmiljonerna ersätts vissa obeständiga mineral av andra. Vilka beror på miljön – och under ogästvänliga förhållanden bevaras benen inte alls. Därför kan fossil komma i nästan alla tänkbara färger, beroende på vilka material och vilka processer det genomgått. Fossil inom ett visst område har därför ofta en specifik färg. (Originalet till den T. Rex som står på Naturhistoriska museet kallas ”Black beauty” (RTMP 81.6.1) på grund av att mineralkompositionen i det område där den hittades gjort benen svarta.)

När benen sedan tränger upp till ytan (eller snarare, när ytan når ned till dem genom erosion) och utsätts för UV-strålning, regn (eventuellt surt regn), kyla och andra väderförhållanden börjar de förändras igen. De urlakas och bleks. Och i regel förstörs de på relativt kort tid genom denna påverkan.

Fossila ben kan därför vara mycket svåra att känna igen. Man kan inte säkert veta vilken färg de har eller om de behållit sin ursprungliga form. De kan ha fragmenterats eller böjts och sträckts till oigenkänlighet.

Delar från ett troligt underkäkben från en Theropod (?) dinosaurie som Mathia och jag hittade i Judith River

Delar från ett troligt underkäkben från en Theropod (?) dinosaurie som Mathia och jag hittade i Judith River. (Det är faktiskt tre delar på bilden som är ben, resten är vanliga stenar.)

Att gå på rekognoceringsturer i fossilrika områden är därför en mycket nyttig erfarenhet. Både Rudyard-lägret, som ligger i formationen Judith River alldeles invid kanadensiska gränsen och Egg Mountain är så fossilrika att man kan vara säker på att hitta saker, om man vet man gör.

På den två-timmars tur vi tog när vi var i Rudyard för 4th of July-firandet, hittade vi inte enbart ben i olika grad av bevarande, utan också ett par tänder från rovdinosaurier, förmodligen Allosaurus, samt skal från sköldpaddor, benplattor från krokodiler och fjäll från Gar-fiskar. (Gar-fiskar är släkt med bl.a. Stör och tillhör de äldsta levande arterna av strål-fenade fiskar.)

Dagen bjöd på en provkarta av fossila ben av olika utseende. Vi hittade hela skalan från vita, blekta ben till bruna. (Inga riktigt blå-svart, som de brukar vara t.ex. kring Egg Mountain.) De flesta var ”exploderade”, dvs. spräckta och förstörda av återkommande perioder av väta och frost. I det läget är det i regel ingen idé att bevara dem, om de är enstaka ben. Men om de är det första av flera som är på väg upp ur marken så ger det en ledning om var framtida grävplatser kan lokaliseras, så vi försöker mäta in platsen med GPS och katalogisera dem om de är nya.

Ett exploderat långben i nästan samma färg som omgivningen, i Judith river-formationen.

Ett exploderat långben i nästan samma färg som omgivningen, i Judith river-formationen.

Den första utmaningen är alltså att hitta fossilen. Den andra är att identifiera dem. Jag som med visst besvär kan skilja ben från sten, är full av beundran för våra grävledares förmåga att efter ofta bara en snabb blick på ett fragment avgöra vilket ben och vilken undergrupp av arter det kan röra sig om. (Den senare informationen är iofs. ofta relativt lätt att härleda från vilka arter som beskrivits i området.)

Det är ungefär som om jag skulle kunna avgöra på enbart ett brottstycke av en mening, vilken filosof som sagt det. (Eller ja, det kan ju ibland vara lätt. Om citatet t.ex. börjar med ”Min käre Glaukon…” men ni förstår vad jag menar.)

Att hitta ben inuti sten är en helt annan typ av utmaning. Det kan vara lätt nog att urskilja dem – om färgen avviker från det omgivande materialet – men desto svårare att få fram dem utan att skada dem. I Egg Mountain förra året – strax efter att jag hade åkt – hittade grävlaget ett av de mest kompletta däggdjursfossilen från Nordamerika. I år har vi kanske ännu mer intressanta ben, bland annat ben från en dinosauriegrupp som inte tidigare associerats med området, som Becky Schaf och jag arbetar med att frilägga.

Ett par blottlagda mindre ben i klippan vid Egg Mountain

Ett par blottlagda mindre ben i klippan vid Egg Mountain

Delar av klippan är så vittrad av väder och vind att den enkelt låter sig brytas i bitar med handkraft. Lite längre ned hårdnar det och man måste använda hammare eller tryckluftsborr. Men eftersom vi arbetar på en plats där det finns risk att skada benen, är tryckluftsborren utesluten i vårt fall. Än så länge har vi knappt hunnit skrapa på ytan, men Becky skrapade fram två mindre ben under eftermiddagen som i alla fall berättar för oss att det finns ben i det lager och inom det område vi misstänkte.

(Jag var tvungen att förstärka kontrasten något för att benen alls skulle synas, men det är de två mörkare skuggorna något över mitten på bilden.)

De närmaste veckorna kommer vi att tillbringa med hammare, mejsel, borste och tandläkarverktyg för att ta reda på inom vilket område benen finns så att vi kan ta loss en större del av klippan med benen inuti, för vidare transport till museets preparationsavdelning där de kan friläggas under mer ideala omständigheter.