Jag hade rätt

När jag beskrev DO:s beslut om det så kallade ”Niqab-ärendet” satte jag rubriken att myndigheten ”feg-tycker”. Dess numera avsatte generaldirektör Katri Linna författade en braskande åsiktsförklaring på DN Debatt, en kort tid efter att möjligheten att driva saken till domstol runnit ut. Jag framkastade att detta varit medvetet.

Det som såg ut som en avsikt var också en avsikt. Det skriver nu den då ansvarige utredaren, juristen Naiti del Sante, i en stor och mycket läsvärd artikel i Bang.  (DO:s hantering refereras också i en DN-artikel.)

Men det är mer än så. I sin ”debattare” uttryckte Linna ett tydligt och ensidigt avståndstagande från Niqabförbud och liknande inskränkningar och hade mage att tala om ”förenklingar i debatten”. Verkligheten är att frågor där målkonflikter mellan olika mänskliga rättigheter uppstår är bra mycket mer komplexa än Linna själv valde att framställa det.

Det finns utrymme för selektiva förbud mot en religiöst inspirerad klädsel, om detta förbud är motiverat med hänsyn till andra principer, är proportionerligt och har stöd i lag. Det är på den sista frågan vi möjligen skulle kunna snubbla, då det stödet är otydligt i Sverige. Det finns, som det brukar heta, ”en öppning för” ett förbud i Skollagen som anger pedagogiska skäl som grund. Men det är sannolikt inte tillräckligt välmotiverat. Utifrån det finns nämligen inte tillräckliga grunder för att avgöra när och hur ett förbud kan sägas vara proportionerligt och grundat i andra grundläggande rättigheter. Det måste det vara.

Och sådana grunder kan mycket väl formuleras. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen upprätthållit lagar av detta slag, i såväl Turkiet som Frankrike. Om Sverige ändrar skollagen, så kan vi också ge en tydlig grund för att införa sådana förbud – i de verksamheter där det är motiverat, vilket givetvis inte behöver vara överallt och jämt.

Att Katri Linna som erfaren jurist och ansvarig DO inte skulle ha haft koll på detta är otänkbart. Ändå gav hennes debattartikel inte ett uns av utrymme för den diskussionen. Förenkling var ordet, sa Bull.

Selektiv sekularism

Men Naiti del Sante är mer läsvärd än så. Hennes artikel sätter detta fall och den så kallade ”handskakningsdomen” i ett bredare, europeiskt perspektiv som verkligen är nedslående. I målet Lautsi v Italien, också det i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, friades Italien när det gällde förekomsten av krucifix i allmänna skolor. Det görs, som Lauti påpekar, en skillnad mellan kors och slöja.

Den sekularism som åberopas och upphöjs när det gäller ”det främmande”, saknas helt eller korrumperas till oigenkänlighet när det kommer till det egna kulturarvet och kristendomen ges en både ohållbar och vämjelig särställning i rättspraxis. Det är i bästa fall en form av selektiv sekularism och i sämsta fall är det alls inte fråga om sekularism utan om en rättsvidrig och motbjudande intolerans.

DO ”feg-tycker” i niqab-ärendet

När Diskrimineringsombudsmannen långt om länge kom till skott och svarade på anmälningen i det så kallade Niqab-ärendet, blev det ett icke-svar. Eftersom svaret har dröjt så länge att kvinnans utbildning är avslutad, är det inte aktuellt att driva ärendet till domstol, konstaterar DO. Detta trots att kvinnan hindrades att genomföra sin praktik och därför alltså inte har en fullständig utbildning. De stora bristerna i DO:s yttrande har också DN:s ledarsida kommenterat.

Det är uppenbart att om DO verkligen velat hade man mycket väl kunnat anse att det fanns en grund för att driva ärendet i domstol. Att någon som gått en utbildning hindrats från att fullfölja den är fullt tillräckligt. Men det finns mycket som tyder på att det aldrig har varit DO:s egentliga avsikt. Det första tecknet på det är att DO dagen efter att ärendet avslutats, presenterar det med byråkratins motsvarighet till pukor och trumpeter – dvs. med en artikel på DN debatt. I artikeln går man utanför ärendets ramar och pläderar för en tolkning av grundlagen som, enligt DO, ger ett starkt skydd för att bära niqab.

Denna uppfattning vet DO att en eventuell rättslig prövning mycket sannolikt skulle kullkasta. Precis som med det tidigare handskakningsärendet, som jag kommenterat här, är det en udda tolkning med många problem.

I sitt beslut skriver DO: ”…att som muslimsk kvinna välja att bära niqab får i normalfallet anses vara ett uttryck för religion”. Den meningen visar hur problematiskt DO:s resonemang är. Det laddade uttycket ”normalfallet” är i sammanhanget så glidande att det är fullständigt omöjligt att ta DO på allvar. Är det normalt – i betydelsen frekvent – att kvinnor med muslimsk tro bär niqab? Nej, det är ytterligt sällsynt och representativt bara för en del konservativa inriktningar. Är det normalt – i betydelsen gängse beteende – för kvinnor inom dessa inriktningar att bära niqab? Ja, det är det. Men det är bara i det första fallet – det som inte stämmer – som det kan anses att religionsfriheten ger något uttryckligt skydd för en viss sedvänja.

DO försöker sig helt enkelt på att argumentera för sin ideologiska uppfattning genom ett ”bait-and-switch”-trick. Om du köper det ena argumentet, ska du lockas att ansluta dig till slutsatsen som följer av det andra.

Jag kan ha respekt för den som tycker att religionsfriheten borde vara så stark att den skyddar den som vill utöva sin religion överallt och hela tiden (t.ex. genom klädsel) även om jag ingalunda delar den uppfattningen själv. Men det är inte så religionsfriheten ser ut idag – vilket DO mycket väl vet. Det skulle kräva en omfattande lagändring att etablera en så radikal tolkning – och det skulle sannolikt idag också krävas ändringar på Europeisk nivå, med tanke på hur stark normerande verkan till exempel Europakonventionen har.

Kloke Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa skriver på Newsmill om hur rättsläget faktiskt ser ut. I själva verket finns det många inskränkningar i både svensk och europeisk rätt, som tvingar utövandet av religion att anpassa sig i sociala situationer. Det framgår också, som nämns i Crafoords artikel, av förarbetena till till diskrimineringslagen att detta kan gälla just heltäckande klädsel, om förhållande i undervisningen kräver det.

Religionsfriheten som den uttrycks i våra grundlagar eller Europakonventionen är faktiskt ännu svagare. Turkiet är ingalunda en god företrädare för starka mänskliga rättigheter generellt och man har mycket starka regler mot vad som uppfattas som islamistiska symboler. Bland annat är bärandet av en vanlig sjal (det som ofta felaktigt kallas ”slöja”) helt förbjudet i all högre utbildning och på alla statliga arbetsplatser, på samma sätt som helskägg är för män. Ändå har Europadomstolen upprätthållit detta förbud. Det handlar alltså ingalunda om att det krävs en enskild prövning om omständigheterna under utbildningen, eller att en sjal skulle utgöra något problem i sig – den är en symbol som man med hänsyn till respekten för demokrati och jämställdhet förbjudit. Det räcker.

(Inom parentes kan man konstatera att den åsikt om heltäckande religiös klädsel som jag sett att ett flertal debattörer, och även en del nyhetsmedier, velat lägga i munnen på FP – för att sedan kritisera som höjden av främlingsfientlighet, alltså inte är mer främlingsfientlig än att den stöds av Europarådet och Europadomstolen. Den är dock inte FP:s åsikt, som är mer pragmatisk, men företräds däremot en smula överraskande av socialdemokraten Carina Hägg.)

DO feg-tycker för att slippa konfronteras med verkligheten

Problemet med DO är inte att man är en myndighet som försöker driva opinion. (Jag är betydligt mindre allergisk mot sådana myndigheter än många andra.) Problemet är inte heller, enbart, att man författat ett enstaka undermåligt beslut – efter långt dröjsmål. Problemet är att DO – som är en rättsvårdande myndighet – ger uttryck för rättstolkningar som det saknas grund för!

Naturligtvis måste det finnas ett visst utrymme för myndigheter att pröva rättstolkningar som inte är glasklara. Men här måste man nog ändå säga att det tvärtom är ganska klart att DO inte har det minsta stöd för sin ideologiska uppfattning. Och eftersom DO vet om det, så väljer man att dra ärendet i långbänk till dess man kan ursäkta sig från att driva det i domstol, där man skulle gå på pumpen, och sitter istället och ”feg-tycker” lite i största allmänhet.

DO:s syn på religion är – i detta ärende såväl som i andra fall, t.ex. den tidigare nämnda handskakningsdomen – att det flyter in i begreppet etnisk tillhörighet. Detta sägs rakt ut i yttrandet. ”Diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet kompletterar dessutom varandra så att vad som kan uppfattas som ett kulturellt eller traditionellt uttryck i allmänhet faller in under någon av diskrimineringsgrunderna(…)

Detta är en högst problematisk uppfattning. Religion och etnicitet kan ibland sammanfalla i hög grad. Typexemplet är att den judiska religionen har en begränsad spridning utanför den etniskt judiska folkgruppen och att den gruppen i motsvarande mån har en något högre grad av genomsnittligt religionsutövande än de flesta andra populationer. Men det är undantagsfall och gäller i regel bara i skarpt avgränsade och under lång tid på eller annat sätt isolerade folkslag. Det vanliga är att en etnisk grupp har en betydande religiös diversitet, både i fråga om att ett flertal religioner kan utövas och att medlemmarna kan ha väldigt skriftande grad av religiocitet (från inte alls till väldigt hög).

Inte sällan leder denna spridning till olika problem. Det är ingalunda ovanligt att en religiös majoritet förtrycker en religiös minoritet – och som ett led av detta förtryck gör exakt samma likställande mellan etnicitet och religion, som DO hävdar! Radikal islamism (som vill göra sig till tolk för en extrem uppfattning av islam) likaväl som antisemitism känntecknas ofta av dessa förenklingar.

Det är både anmärkningsvärt och beklagligt att en svensk myndighet gör gemensam sak med så extrema uppfattningar!

Där man hånar religion…

När mitt lilla kåseri om påsken ur ett ateistiskt perspektiv hade publicerats i Tidningen NU, blev det lite uppståndelse i läsekretsen. (Ursäkta skämtet…)

I förra veckan publicerade NU en baktanke vars åsikt jag i och för sig inte delade men som jag ändå tyckte kunde illustrera påsken ur alternativ vinkel.
Det har lett till att ett antal läsare har sagt upp prenumerationen på tidningen. En av dem kommer även att skicka tillbaka ett aktiebrev i Liab, företaget som ger ut NU. En annan kommer att säga upp tidningen nästa vecka om jag inte tar avstånd från publiceringen i detta nummer. Och så vidare.

I tidningen publicerades också en (enligt uppgift endast en av ett flertal) insändare som bland annat talade om ”hädiska” tongångar och åkallade att liberaler historiskt drivits av ”kristna värderingar” varvid man skulle förstå att något dylikt vore otänkbart.

Jag tror nu inte att insändarskribenten aktivt ägnar sig åt historieförfalskning, utan helt enkelt är okunnig om det faktum att det många gånger var just de kristna liberalerna som var främst i att kräva ökad religionsfrihet, så som avskaffande av det så kallade konventikelplaketet och av hädelseparagrafen. Tidningens chefredaktör svarar också med ett utmärkt, liberalt stöd för yttrandefrihet – både i den ovan citerade krönikan och till svar på insändaren.

Men det är beklagligt att väsentliga insikter om religionsfrihetens villkor gått så pass förlorade. I all anspråkfullhet vill jag därför formulera en lag:

Endast i länder där man hånar religioner, respekteras religioner – i alla fall mer än en åt gången.

Jag kan naturligtvis inte svära på att det stämmer till hundra procent. Förmodligen är det som påståendet att demokratier aldrig går i krig med varandra. Det är mycket diskutabelt om det är sant, beroende på vad man anger för kriterier på såväl att ett land ska kallas demokratiskt som vad som ska räknas som krig.

Hurvida denna lag är sann är väl ytterst lika diskutabelt. (Det kan ju vara nyttigt att diskutera det, och det vore kul att se åtminstone ett försök i den riktningen vid något tillfälle.) Men vad jag kan komma på – och för dem jag under de senaste dagarna prövat sambandet på – så ter det sig rimligt sannolikt i varje fall. Det kan kanske hända att det funnits ett land som under någon längre tid tolererat mer än en religion, samtidigt som det upprätthållit (inte enbart haft lagar på pappret) ett strikt hädelseförbud – men jag åtminstone inte komma på något exempel.

Det hela hänger ju naturligtvis på att man anser – som jag gör – att den sortens lekfulla drivande med en religions innehåll – eller egentligen framför allt hur den berättelse som insändarskribenten kallade kristendomens ”mest gripande”, under några århundraden använts för att legitimera något avskyvärt – som jag ägnade mig åt, inte ska anses som en kränkning av religionens utövare. Det tycks ju dock vara ett känsligt kapitel – alldeles oavsett vilken religion utövarna nu må råka tillhöra. Jag är dock hoppfull, inte minst av den anledningen att det som sagt också funnits exempel på rakt motsatta insikter.

Jag är inte heller benägen att tro att det beror på en särskild inskränkthet hos religioner eller dess utövare, som jag tyvärr ibland tycker att alltför många ateister är snabba med att påstå. Jag tror nog att samma lättkränkthet finns över hela skalan av mänskliga beteenden och idiosynkratier – som i aktuella exempel nationalismen i Turkiet eller rojalismen i Thailand. Liknande irrationella upphöjanden av trosföreställningar och viljan att utpeka andras beteenden som hädiska (eller fosterlandsförrädiska, högmålsbrott, högförräderi et.c.) kan dyka upp var som helst.

Det är därför ifrågasättandet och driften med det som anses heligt fyller en viktig funktion. Det är vaccinet mot inskänkthet. Där den tillåts bita sig fast, drabbar den till slut alla.

Skakande handskakning

Jaha, Stockholms tingsrätt gick på DO:s linje och dömde Arbetsförmedlingen att betala skadestånd för att de drog in ersättningen till en muslimsk man som vägrade skaka hand med en den kvinnliga chefen på en potentiell praktikplats.

I sak kan man väl konstatera att Arbetsförmedlingen borde ha förvissat sig om att den uteblivna handskakningen hade bidragit i beslutet om att inte erbjuda mannen platsen. (I och för sig skulle man ju kunna säga att det egentligen inte har så stor betydelse, eftersom mannen trots allt hade en plikt att göra allt för att få platsen – och att vägra skaka hand skulle kunnat påverka det beslutet, om det inte  – tydligen – var så att företaget ändå tyckte han saknade kompetens. Men det kunde ju inte han veta, och alltså borde han skakat hand – för att inte försämra sina chanser…)

Domen har givetvis lett till kommentarer och debatt. Fattas bara! Hur Diskrimineringsombudsmannen kan försvara en i sig uppenbart diskriminerande sedvänja att vägra ta kvinnor i hand, är för mig obegripligt. (Och även för andra.) 

Religionsfrihet? Nej, den tycker jag har mycket lite med detta att göra. Seden att skaka hand är visserligen av religiöst ursprung. (Och betydligt äldre än de flesta tror. Det härstammar från Cybele eller Magna Mater-kulten, där det var det ursprungliga ”secret handshake” (bosktavligen!) för initierade som genomgått Taurobolium. Då den kulten var populär i legionerna, spreds seden som ett sätt för soldater, och köpmän med bakgrund i legionerna, att känna igen varandra. Det blev därigenom nyckeln till många favörer i provinserna, som många tog efter.)

Men det är också det gängse sättet att hälsa på varandra i de allra flesta muslimska länder – och sannerligen i Bosnien, från vilket land mannen i fråga härstammade. Det är bara det att man i ultrakonservativa, wahhabitiskt inspirerade kretsar, gör undantag just för att hälsa på kvinnor!

Det handlar alltså inte om kristendom vs. islam, eller om västerlandet vs. österlandet eller ens om en individ som kommer från ett land med främmande, annorlunda seder – utan just och jämt om kvinnoförtryck. Vilket  inte blir mindre förtryckande för att det åberopar påhittade väsen som man menar påbjuder det.

Men i denna fråga, liksom i fråga om kvinnor som vill bära hajib eller dess heltäckande kusiner, borde det egentligen räcka med en enda förhållandevis enkel fråga – ”är du villig att kompromissa?”.

Om individen är det, då kan man diskutera. Då finns det möjlighet  – och anledning – att se vad som rimligen och någorlunda enkelt kan göras för att undvika onödigt jobbiga situationer.

Om individen inte är beredd att kompromissa, så finns det inte heller så mycket att diskutera. Då handlar det om fundamentalism, och konsekvenserna av att välja att leva efter en fundamentalistisk tro är något individen får ta helt på egen hand.