Budgetkaoschocken – och vägen ur blockpolitiken?

Jag har inte riktigt insikt att kommentera alla aspekter av det spel som just nu pågår kring budgeten. Men jag ska försöka analysera, och sen peka på vad jag tror krävs för att – så småningom – bryta upp blockpolitiken.

Vad kommer att hända?

Ingen aning, egentligen. Men några alternativ verkar troligare än andra. Jag tycker det verkar osannolikt att det skulle bli regeringskris på riktigt. Det vore utomordentligt dåligt skött av Socialdemokraterna.

När budgeten kommer upp till votering, har Sverigedemokraterna deklarerat att de kommer att rösta på Alliansens budget, vilket innebär att den får majoritet. (141* röster från Allianspartierna plus 49 från SD ger 190 röster – väl över 175-gränsen.) Men de kommer aldrig att få chansen till det!

Innan dess, tror jag, kommer S att ”taktikrösta” på SDs budgetförslag, i den förberedande omröstningen (sk. ”kontrapropositionsvotering”). När fler än två förslag finns i en omröstning, är regeringens förslag alltid huvudförslag per automatik. Därefter elimineras motförslagen tills bara ett återstår att ställa mot huvudförslaget – vilket i praktiken betyder att det kommer att ske en förberedande omröstning mellan Alliansens budget och SD:s.

Och om S där röstar för SD:s förslag får det 49 + 113 röster, dvs. 162 mot Alliansens 141. SD:s vinner.

Och Alliansens kommer inte att rösta för SD:s förslag i huvudvoteringen. S och MP:s budget vinner. Regeringskrisen avvärjd.

Det som kan hända är att ett eller flera partier börjar bete sig riktigt oförutsägbart och att slutomröstningen därför inte blir S+MP mot SD. I så fall har vi fortfarande en hotande regeringskris.

Vilka motiv finns det bakom partiernas handlande?

Det är så klart vanskligt att spekulera. Men omöjligt att låta bli.

S vill pressa Alliansen. Jag tror S inte är särskilt lockade av tanken på att regera ihop med C eller FP – men de börjar nog bli än mindre lockade av MP. MP har visat sig fullständigt inkapabla att agera lojalt med överenskommelser och tar varje chans att obstruera. MPs tillväxtfientlighet är en black om foten för S, som de inser på sikt kan få S-väljare att lockas över till Alliansen.

Därför är detta ett ”chicken race”. S vill testa om något alliansparti kan förmås att vika ned sig. Då vet de att de kan regera vidare. Liknande situationer i framtiden, kan hanteras genom att hänvisa till att Alliansen splittrades i det kritiska ögonblicket – och gissa att det kommer att vevas oupphörligt i valet 2018.

Alliansen vill pressa S att kicka ut MP. Alla allianspartier kan tåla S-regeringar. Vi har lång vana. Det går att göra upp i enstaka frågor, tex för att rädda valfriheten eller satsa på försvaret. Försvinner MPs tillväxtfientlighet räddas Bromma, Förbifarten och det blir iaf tänkbart att göra upp om energipolitiken.

Dessutom ger det parlamentarisk ”lugn och ro” att bedriva oppositionspolitik och se om de egna husen (varav några börjat bli väl små…) inför 2018.

Nackdelen är att det nuvarande kaoset ger SD väldigt mycket uppmärksamhet, vilket ingen vill. Desperationen i vänsterns försök att kleta fast SD på allt som har med Alliansen att göra är uppenbar. Det passade dem väl att idka krypskytte mot Allianspolitiken i riksdagens utskott (Anders Ygeman i trafikutskottet var särskilt duktig på att skapa uppgörelser som lockade SD.) Men nu är rollerna omvända.

De vänsterdebattörer som aldrig under fyra år kom sig för att kalla detta för ”samarbete”, pekar nu på betydligt vagare saker för att låtsas som om allting Alliansen gör handlar om att samarbeta med SD.

(Att detta är en total värderingskollaps är uppenbart. För den som bryr sig mer om politiken än twitter-kommentarerna.)

Går blockpolitiken att bryta?

Ja. Och detta är – hur paradoxalt det än kan låta – ett led i det.

I dagsläget är det faktiskt väljarna som är det största hindret mot att bryta blockpolitiken. Låt oss se bakåt. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg talade i valrörelsen 1994 om att göra upp med Socialdemokraterna. Folkpartiet tappade då var femte väljare i valet -94. Bengt Westerberg avgick.

Centern gjorde upp med Socialdemokraterna efter valet 1994. I valet 1998 tappade de mer än var tredje väljare (från 7,7% till 5,1%). Och under mandatperioden låg de flera gånger under 4%-spärren. (Det är därför Alliansen varit så viktig för C, att visa för väljarna att de nu stabilt hör hemma på den borgerliga sidan. De har insett att det är ett existensvillkor för dem.)

S tappar till V när de gör upp höger ut. Ingvar Carlssons ”motflirt” med Bengt Westerberg stoppades av LO. Det finns motstånd mot att regera över blockgränsen än idag. Även om åtminstone delar av partiledningen skulle vilja, är deras allt överskuggande ansvar att hålla uppe valresultatet. Detta kommer att gälla, ändå till S slutligen accepterar att de inte längre kan nå upp till 40 procent – men deras balansgång kommer fortfarande att vara svår.

Så det som framför allt behövs för att bryta upp blockpolitiken är en vilja hos väljarna att se något annat. För att åstadkomma den viljan, måste det ske någon form av chockterapi.

Att bryta blockpolitiken under tre år, för att sedan se ett eller två partier försvinna ur riksdagen pga att deras väljare överger dem, kan vid första påseende tyckas vara guld för S strateger. Och på kort sikt kan det tyckas garantera större S-övervikter.

Men det mesta sannolika är att de borgerliga väljarna då går till moderaterna, vilket bara betyder att det är en temporär framgång. (Det är osannolikt att det kommer att finnas två borgerliga partier utanför riskdagen som har resurser och ork att harva runt på 2-3 procent i flera mandatperioder.)

Det enda som händer på lång sikt är att det blir mer av ett tvåpartisystem och därför ännu mer blockpolitik.

Alltså är slutsatsen att det krävs chockterapi. Detta är chockterapin. 

*) Nu är det ju sällan samtliga ledamöter närvarar, pga kvittningsreglerna. Den här budgetomröstningen kan dock sannolikt tänkas vara en då kvittningsförbud råder. Särskilt som SD inte ingår i kvittningssystemet, och det gör det än mer oförutsägbart att hantera dem… 

Görans draksådd?

Jag är ett fan av riksdagen eftersom jag tror på parlamentarism. Det är en hyggligt bra lösning på problemet med politisk makt, där de flesta alternativa lösningar enligt min mening är sämre. Mitt stora problem är att parlamentarismen idag är satt på undantag av partierna. Det är ett dilemma – parlamentarismen förutsätter ett partiväsende, men det måste hindras från att bli så dominant att det inkäktar på ledamöternas självständighet.

Jag hyllade beslutet att erkänna folkmordet på armenier med flera grupper som en seger för parlamentarismen (med vissa reservationer för vad beslutet egentligen innebar). Men efteråt har jag blivit lite betänksam.

Parlamentarismens krav på regeringsbildaren att hela tiden bygga majoriteter för den förda politken är ett ur svenskt perspektiv underskattat kontrollinstrument. Det beror så klart på att vi haft långa, stabila – och främst socialdemokratiska – regeringar där det sällan varit fråga om att vinna bångstyriga röster i riksdagen. Frågan har såväl i riksdagen som i media och i folks medvetande handlat om uppgörelser mellan partier, som garanterar si eller så många röster. Men partiväsendet är för grovkornigt för att representera vare sig bredden av åsikter inom ett parti eller dess skiftningar i ålder, geografi eller sociala grupper inom partierna. 

En starkt bidragande orsak till misstron mot det politiska systemet och partiväsendet är detta, att partierna agerar som åsiktsmonoliter. Därmed uppfattar människor dem så, och skyr dem. Och det är helt och hållet välförtjänt. Partierna ska inte försöka uppträda som om alla folkpartister tycker si medan alla centerpartister tycker så. Den skada det orsakar det politiska systemet är förmodligen värre i längden än vad det hade gjort för tilltron till systemet om vi hade haft lite mer bråk och lite fler regeringskriser då och då.

Men framför allt – att föra politik är att bygga en majoritet, i förhandling med emellanåt motsträviga parlamentsledamöter. Men det är så politik görs i en parlamentarisk församling. Det är den processen som garanterar att regeringens politik har stöd av en majoritet av riksdagsledamöterna, vilka senare ansvarar inför sina väljare för de uppgörelser de ingått.

Idag sker ingen granskning i lokalmedia av hur enskilda ledamöter röstat i olika omröstningar, eftersom en sådan hade varit ytterst tråkig. Istället görs listor över hur flitiga ledamöterna varit att bruka låtsasinstrumentet motioner under allmänna motionstiden. (Två veckor när hela riksdagen leker ”Hela Rikets Förslagslåda” för att spendera resten av året att rösta ned de egna förslagen…)

”It’s payback time!”

Så varför har jag blivit mer skeptisk? Bara någon dag efter omröstningen om utrikesutskottets betänkande där folkmordsfrågan behandlades, kom en Fokusartikel om en annan, kommande omröstning – om kärnkraften. I den annonserar den avhoppade moderaten Göran Thingwall, som i och för sig är för kärnkraft, att nu är det ”payback time” för regeringen. Han ska ge igen för alla år som ”knapptryckarhjon”.

Jag har respekt för motståndet från centerpartisterna som uttrycks i samma artikel. De har kämpat mot kärnkraft i många år. Det är inte troligt att regeringen kan ge dem erbjudanden som övervinner det motståndet.

I gengäld borde det naturligtvis finnas en grupp av socialdemokrater som är beredda att rösta för kärnkraft, med tanke på det stöd den har hos dem inte minst i norrlandslänen och i kommuner som är beroende av rimliga elpriser för jobbens skull. Och med stöd av flera fackförbund. Men det kommer inte att hända.

Alltså hänger det på Göran Thingwall. Och om han röstar, mot sin övertygelse men för att straffa regeringen finns det stor risk att han snarare blir ett avskräckande exempel. Det är inte nyttigt för parlamentarismen. Och det tror jag inte heller är vad Göran vill, att döma av den uppföljande intervjun Fokus gjorde veckan efter.

Det är jobbigt när ens övertygelser krockar. Jag är starkt för att parlamentarismen ska återupprättas. Jag är också starkt för kärnkraft och har ägnat en hel del år åt att slåss för den frågan inom såväl ungdomsförbund som parti. Hade det handlat om att regeringen verkligen inte kunnat uppbåda en majoritet för förslaget att skrota nybyggnadsförbudet den här mandatperioden så hade vi fått slåss för det i valrörelsen istället. Jag är fullt beredd att acceptera det.

Men det vore väldigt trist att förlora på grund av gammalt groll.

Vi får hoppas att Göran Thingwall är sansad nog att lyfta telefonluren om det ringer, och att Fredrik Reinfeldt är prestigelös nog att ringa det samtalet. Och om priset för utbyggd kärnkraft heter justeringar i privatläkartaxan eller möjligheten att sälja vidare mottagningar, borde det väl gå att ordna? (Det är ju inte som det ens strider mot alliansens agenda.) Ska motstånd mot partilinjen vara positivt för parlamentarismen, är det också bra om man kan nå överenskommelser.

UU9 och parlamentarismen

Idag har alltså riksdagen med en rösts övervikt (131 mot 130) bifallit en reservation om erkännande av folkmordet på armenier assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915 under det Osmanska riket. Eller, hur ligger det till? Ja, röstetalet och reservationen är helt säkert. Men vad handlade reservationen om? Vilka stod bakom den? Vad ansåg majoriteten?

Som ofta är fallet med svensk parlamentarism, är frågan inte glasklar om man börjar gräva. Så här ligger det till:

Under allmänna motionstiden på hösten 2009 lämnades en motion om den här frågan in av 15 riksdagsledamöter från sammanlagt fem partier, V, S, MP, KD och FP. Vänsterpartisten Hans Linde är första namn. Den får beteckningen U332 (U för utrikesutskottet).

Motioner över partigränserna är rätt vanliga, över blockgränsen är – åtminstone inte helt ovanligt. Men femton namn från fem partier är rätt så ovanligt – det innebär nästan alltid att någon eller några av undertecknarna får problem när det kommer till omröstning. Det är svårt att förklara för väljarna varför en riksdagsledamot röstar mot sin övertygelse – särskilt om han eller hon drivit frågan tillräckligt hårt för att underteckna en flerpartimotion, en som sträcker sig över blockgränsen.

Men majoriteten avslår regelmässigt sina egna motioner från allmänna motionstiden. Varför det är på det viset, har att göra med vad den allmänna motionstiden kommit att bli i det svenska parlamentariska systemet – en tvåveckorsperiod då riksdagen leker hela rikets förslagslåda och ledamöterna tävlar i kreativitet – i syfte att maximera mediauppmärksamheten. Inget förslag är för litet för en riksdagsmotion! (Nätet är rätt fullt av avskräckande exempel, så jag avstår från att ge fler…)

För att i någon mån mildra effekten av sin egen kreativitet, formuleras de flesta riksdagsmotioners beslutsförslag – den delen man verkligen röstar om, till skillnad från brödtexten som skrivs för opinionens skull – i regel i en sån form att minsta möjliga resultat ska uppnås, om det skulle visa sig att riksdagen (t.ex. i ett sånt här fall) råkar bifalla motionen.

Istället för ett ”skarpt” beslut, är det i regel uppmaningar till regeringen om åtgärder – oftast utredningar eller att lägga förslag till riksdagen.

Riksdagen accepterar regeringens initiativrätt

Bakgrunden till denna extrema återhållsamhet är att riksdagen sedan länge har accepterat att ge regeringen initiativet i all lagstiftning. Det privilegiet bryts sällan – mig veterligen bara två gånger i modern tid, när dels partnerskapslagen antogs och dels när den ersattes av den könsneutrala äktenskapslagen.  I undantagsfall petar majoriteten i en lagtext under utskottsbehandlingen, oftast som en säkerhetsventil när något väsentligt glömts bort.

Röstning i riksdagen följer i regel en given ordning utan överraskningar – majoriteten vinner så gott som alltid. Några få gånger per mandatperiod sker undantag. Det har gällt oavsett om regeringen bygger på en parlamentarisk majoritet, som nu, eller en minoritet, som S-regeringen under de tre föregående mandatperioderna.

En majoritet behöver inte vara stor – så länge en stor andel lägger ned sina röster istället för att rösta mot regeringen på pin ki. Och det är svensk kutym att göra, om man inte drivit en fråga hårt och länge.

Det är därför Sverige har så få regeringskriser trots att det ”normala” är minoritetsregeringar.

Trots att enskilda representanter för KD och FP undertecknat motionen, kunde man alltså inte förvänta sig att dessa skulle rösta mot den egna regeringen. Det har inte heller socialdemokratiska ledamöter gjort, under deras tid i regeringen. Eller ledamöter från V och MP, när de fungerade som stödpartier. Liberala Ungdomsförbundet i Västra Götaland drev under förra mandatperioden med S-ledamoten Monica Green, av just detta faktum. Men det framstår knappast som så välförtjänt i ljuset av att det är ”standard operating procedure” för alla partier. Alla med erfarenhet av regeringsansvar – och ett skäl till varför S misstror sina kollegor i vänsterkartellen.

Mycket väsen för ingenting

Ledamöter från fem partier hade alltså undertecknat motionen 2008/09:U332. Men detta garanterar ingenting, i svenska parlamentarism. Det är inte ens en garanti för att undertecknarna rösta för sina egna förslag.

Innan riksdagen tar ställning, behandlas alla motionsförslag i ett utskott som delger sina synpunkter och förslag i ett betänkande. 2008/09:U332 vandrade genom systemet i ett år, innan utrikesutskottet samlade sig till att behandla den och 50 andra motioner i betänkandet 2009/10:UU9.

Så här skriver majoriteten i betänkandet:

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.(…)

Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. (…)

Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten. (…)

Detta är egentligen ett ganska långtgående erkännande redan där – när utskottet framhåller forskarnas slutsats, utan att nämna förbehåll mot slutsatsen, är det rimligt att det läsa det som att de accepterar forskarnas position, och det gör dessutom själv en bedömning som kommer till samma ”sannolika” slutsats. Alltså att det varit fråga om ett folkmord.

Men det är så klart inte klockrent. Det lämnar visst utrymme för tvivel. Så partirepresentanterna för FP och KD lämnar ett särskilt yttrande. (När de behandlar betänkanden i utskotten, deltar ledamöterna främst som representanter för sina partier – inte som sig själva. Därför har många partier tumregeln att inte väcka motioner i egna utskott, då måste man ju som individ vara högst fysiskt delaktig i processen att avstyrka de egna motionsförslagen.) Det särskilda yttrandet ska förtydliga partiernas ställningstagande. Där kan man läsa:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord. Samtidigt är vår uppfattning att de påtvingade förflyttningar av och massakrer mot armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker som ägde rum 1915 och tiden därefter är att betrakta som ett folkmord. (Min kursivering)

Så – det är ett folkmord, men vi har enats om att inte prata högt om det i riksdagen. Ungefär.

Fast problemet är att om man skriver det i ett betänkande – som är en offentlig urkund, i lagstiftningsärenden hör betänkandena till ”förarbetena”, de extra rättskällor som en domstol kan använda för att avgöra hur en lag ska tolkas – så är det också ett de facto erkännande av folkmordet!

Alternativet att den svenska riksdagen helt skulle ta avstånd från uppfattningen att det handlar om ett folkmord, fanns alltså överhuvudtaget inte på spelplanen. Även utskottsmajoriteten framhåller att det ”sannolikt” är fråga om folkmord – delar av majoriteten (FP och KD) till med utan reservation.

Men eftersom majoriteten trots detta avstyrker förslagen i U332, och övriga motioner som tar upp frågan, skriver vänsteroppositionen sig samman i en reservation. Den är aningen skarpare än FP-KD:s särskilda yttrande, genom att den använder ordet ”otvivelaktigt” om bedömningen av folkmord.

Vi har således tre linjer:

1. Sannolikt folkmord (M och C)
2. Folkmord (FP och KD)
3. Otvivelaktigt folkmord (S, V och MP)

Vad bråkas det då om?

Ja, inget skulle ju egentligen behöva leda till någon större uppmärksamhet – skillnaderna i sak är ju rätt liten. Men politik består nu till väldigt liten del av skillnader i sak och desto mer av vad man kan få uppmärksamhet för, om spelet runtomkring. Således reservation, debatt, en utrikesminister som tar ställning mot, en vittring av valdebatter – och en knapp majoritet som kanske, kanske kan undergrävas.

Förstå mig rätt. Jag betraktar mig som lite mer historiskt bevandrad än genomsnittet. Av vad jag läst om forskning och debatt kring massakrerna 1915 lutar jag starkt åt ”otvivelaktigt folkmord”, men jag hade inte haft några problem att hålla mig till det mer modesta ”folkmord”. Eller ens att ge utrymme för åtskillnad mellan vetenskapens och politikens (och juridikens) domäner med ett ”sannolikt folk mord” (vilket jag dock inte kan uppfatta som något annat än ett erkännande).

Så erkände riksdagen nu folkmordet eller inte?

Reservationen gick igenom. Då har väl riksdagen erkänt folkmordet? Nja, vad riksdagen formellt har gjort är att berätta för regeringen att den tycker att regeringen borde erkänna folkmordet. Reservationen slutade nämligen med:

Vi anser att riksdagen borde tillkännage för regeringen som sin mening att Sverige ska erkänna folkmordet 1915.

Så i någon mening är saken inte särskilt mycket klarare än tidigare – det vill säga att om vi accepterar att varken majoritetens linje 1 ”sannolikt folkmord” eller majoritetens linje 2 ”folkmord” innebar något erkännande fast de säger att det var folkmord, så bör vi inte heller säga att tillkännagivandet är ett glasklart erkännande heller. Ett sånt borde ha lytt ungefär:

”Riksdagen beslutar att erkänna folkmordet 1915.”

Men okej, saken i sig självt är ju ganska ointressant – den turkiska ambassadören återkallades, Carl Bildt beklagade och alla är övertygade om att Sverige erkänt folkmordet. Gott så. Eller?

Parlamentarismen vinner när riksdagen bestämmer

Förutom alla slentrianmässiga förklaringar till växande förakt och oförståelse inför politiken som dyker upp varje gång det rör sig om skandalavslöjanden, borde vi ställa oss frågan hur ett politiskt system som fungerar så här egentligen förtjänar respekt.

Vi bör ta oss en funderare på om stabilitet i regeringsunderlagen verkligen är värt priset av ett svårgenomträngligt och svårförsvarat system där bilden av vad som görs är viktigare än sakfrågan. Där ledamöter tvingas rösta mot sin uppfattning, inte som resultat av en svår kompromiss mellan egna och andra ideal – utan slentrianmässigt och varje dag.

Enligt grundlagen ska riksdagen stifta lagar – det vill säga att det är i riksdagen som majoriteter byggs. Om majoriteten faktiskt anser att massakrerna 1915 var ett folkmord, så bör rimligen det och ingenting annat vara Sveriges utrikespolitiska linje. Dagens omröstning bör inte betraktas som en förlust för regeringen, utan en liten seger för parlamentarismen.

Och den som önskar sig fler sådana, bör fundera över vilka reformer som skulle göra en sån sak möjlig. Jan Rejdnell är en som funderat över personval och väljarmakt i Sverige.