It’s just the flu…

Dagen börjar med att WHO proklamerar på morgontv att ”containment is no longer a feasible option” om svininfluensan. Viruset har på bara några dagar nått en sådan spridning att det inte längre går att stoppa med den typen av åtgärder. Då är det bara att lita till att sjukvården kan hantera situationen.

Är det läge att vara orolig? Den enorma uppmärksamheten kring H5N1 (fågelinfluensan) redan innan några bekräftade fall av smitta mellan människa och människa, antog löjliga proportioner. Rädslan för SARS (coronavirus) var överdriven. Men vi vet att influensor med hög dödlighet och smittsamhet mellan människor kan skörda hundratusentals offer.

Svininfluensan i Mexico uppges ha smittat 2500+ människor och ca 150 har dött. Det är en dödlighet väl över 5 procent. Det är väldigthögt, men det är påstådda siffror och inte bekräftade dödsfall. (Överrapportering beror delvis på hypen och delvis på sund praxis.) De bekräftade siffrorna just nu ligger på runt 2,6 procent dödlighet. Det är fortfarande högt. ”Spanska sjukan” på runt fem (eller lite lägre, beroende på hur man räknar).

Tydligen är smittsamheten inte farligt stor och sjukdomen är hyggligt lätt att kontrollera. Men dödligheten är ändå allvarlig. Det bidrar så klart att vi har god erfarenhet av influensavirus av typen H1N1, som svininfluensan är enligt CDC i USA. Uppdateringen av H1N1-stammen i förra årets influensavaccin kan ha varit en lyckträff, sägs det i en del kommentarer.

En vanlig influensaepidemi skördar i runda tal 250 000 – 500 000 dödsfall runt världen. Huvuddelen av dem i fattiga länder med dåliga hygienförhållanden där smittan sprids mycket mer. En allvarlig influensaepirdemi kan skörda betydligt fler offer också i rika länder. Då slår den oftast hårt mot äldre människor som har ett endsatt immunförsvar och kan lida av andra sjukdomar.

En del av rapporteringen om svininfluensan innehöll rapporter om att unga personer drabbats hårdare än av en normal influensa. Det kan ha varit felarapportering (har inte sett uppföljningar). Det vore i så fall ett mönster från ”Spanska sjukan”, då immunförsvaret hos fullt friska personer aktiverades så till den milda grad att den skapade problem. Därför krävde pandemin 1918-1919 fler offer bland unga.

Det finns en stor risk att nyhetsrapporteringen överdriver sådana här händelser. Men hittills har den faktiskt verkat väldigt sansad. Den uppskattade dödligheten kommer inom kort antagligen att sjunka, när vi får fler labortatoriesvar. (Just nu rapporteras alla med vagt influensaliknande symptom som sannolikt smittade i de länder där viruset fått fäste.) Det kommer att betyda att den uppskattade mortaliteten sjunkar. (En del av de rapporterade dödsfallen kommer att avskrivas.)

Men detta är fortfarande det allvarligaste hotet under min livstid. Allvarligare än kärnvapen-nojjan.

Snurrigt om cancer och mat

Ingen människa vill få cancer. Även om överlevnaden har ökat – och fortsätter att öka – så innebär det ändå för flertalet cancerpatienter ett helvete under månader och kanske år.  Självfallet borde alla glädjas när det kommer nyheter om att en tredjedel av alla cancerfall går att förebygga. Eller..?

På DN Debatt skriver Ursula Tengelin och Bengt Westermark från Cancerfonden om att kunskapsskillnader gör cancer till en klassfråga. Det är kanske inte så mycket att förvånas över – klassskillnader finns i de flesta medicinska diagnoser. (Om inte i epidemiologin så i vården. Ofta både ock.) Föga förvånande visar det sig då att vad Tengelin & Westmark egentligen torgför, är ökad paternalism. För dennan gång är den vanliga ”fettskatten” dock nedtonad tillförmån för skatteavdrag på fiberrik kost… 

NEO-redaktören Mattias Svensson har gjort en stor insats för att granska denna ständiga skuldbeläggning och krav på paternalistiska åtgärder. (Den som ännu inte läst hans bok ”Peta inte i maten” bör genast göra det.)

När artikelförfattarna Tengelin & Westmark (helt enligt PR-handbokens råd 1A) hänvisar till en SIFO-mätning, som de menar säger att 86 procent av svenska folket stöder tanken på att ”sänka skatten på nyttiga livsmedel” är de väl medvetna om att en så vag fråga lätt får ett ja-svar. Den sortens frågor är aldrig seriösa. Svaret är givet på förhand.

En majoritet håller också med om att höjd skatt på onyttiga livsmedel är önskvärt, men – konstaterar författarna besviket – enbart en tredjedel av lagstiftarna håller med.

Givetvis vet Tengelin & Westermark att kostnaden för att äta nyttigt redan är lägre än att äta onyttigt! Godis kostar mer än frukt. Chips är dyrare än havregryn. Men människor föredrar ändå att sätta i sig lite godis lite då och då.

Paternalismens tunna fernissa blir sorgligt genomskinligt när man läser vidare i aritkeln. I ett citat säger artikelförfattarna: ”Två av tre säger sig beredda att ändra sina kost- och motionsvanor när de får reda på att överviktiga personer löper 30 till 40 procents ökad risk att drabbas av cancer.

Men i så fall är det väl bara att börja informera? Men nej, det är det tydligen inte.

Även om hela 86 procent alltså säger sig stödja tanken på en selektiv skattesänkning på nyttig mat, är det bara 75 procent som säger att de de skulle välja nyttigare livsmedel om så skedde.  Hela elva procent svarade alltså att de gärna ser en sänkning men ändå tänker fortsätta köpa fet och onyttig mat. (Det är ju glädjande att en så stor andel av de svarande har lite humor och distans…) Det räcker inte ens att det är de lågutbildade – alltså den mest utsatta gruppen enligt författarna – som säger sig vara mest beredda att ändra beteende. Tengelin & Westermark anser ändå att ”det räcker inte med individbaserad information och rådgivning”. 

Något skäl för att det trots deras egna undersökningsresultat  inte skulle räcka presenteras överhuvudtaget inte.  

Problemet med sådana här undersökningar, är att de inte är det minsta seriösa. Det syns på fråegställningen. Uppdragsgivarna behöver bara resultatet för at skriva en ny rapport, få in en debattartikel – och därmed göra sig förtjänta av lite mer anslag, lite högre donationer eller liknande. Åsikten är alltid klar från början. 

Människor förstår inte sitt eget bästa och äter inte tillräckligt nyttigt. Och ju lägre inkomst, desto mindre förstånd. Alltså måste staten gripa in och med hot och lämpor styra upp konsumtionen. Mindre socker på gröten och hellre havregrynsgröt än manngryn!

En seriös undersöknig hade ställt tuffare frågor. Är man beredd att ändra sina vanor om det innebär att lägga x antal timmar på motion och friskvård? Att ersätta potatisgratängen med bakad potatis till helgmiddagen? Är man beredd att betala 150 kronor mer i månaden för den nyttigare maten? 200?

Tvivelsutan hade man då fått annorlunda svar. Och däri ligger det egentliga svaret på varför ”individuell information och rådgivning” inte räcker till. Vi är helt enkelt inte beredda att ändra våra vanor så mycket som paternalisterna vill, när det kommer till kritan.  Undra på.