Etnicitet, nationalitet och identitet

Idag är det Sveriges nationaldag. Lägligt nog för ett inlägg om etnicitet och nationalism, inte minst i efterdyningarna av Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar” och allt det rabalder som sen följde, med den ena anklagelsen värre än den andra.

Problemet är bara att vi alla talar om etnicitet, ständigt och jämt. Inte alltid under det ordet – men vi talar om sådant som människors härkomst, deras hemland eller födelseland (särskilt om det inte är där de bor just nu) eller om länders kulturer, om särdrag, om vanor, traditioner som skiljer och allt möjligt annat som vi dagligen upplever som åtminstone så signifikant att vi nämner det. Men det stora felet är att påpeka att vi nämner det.

På fullaste allvar hörde jag människor förneka att det överhuvudtaget finns något sådant som en svensk etnicitet. Maria Wetterstrand fördömde först uttalandet i sig via Twitter, men lade senare till: ”Eller förresten, begreppet ‘etnisk svensk’ är faktiskt väldigt knäppt i alla sammanhang jag kan komma på”.

Hur kan det komma sig att etncitet blivit ett så tabubelagt ämne, att det till och med förnekas att något sådant existerar överhuvudtaget?

Ja, det svaret är åtminstone ganska enkelt – skräck för Sverigedemokraterna. Den beklagliga sanningen är ju att inget av de demokratiska riksdagspartierna eller någon annan som verkar i den politiska sfären (vilket inkluderar åsiktsjournalister och andra som har ett intresse i debatten) har den minsta aning om hur SD bör hanteras. (Inte sällan kan de dock berätta precis vad som är fel med andras taktik…) Det temporära svaret hos en stor del har därför blivit att anstränga sig för att låta så lite som Sverigedemokraterna som möjligt. Och (vilket man ibland kan få för sig är huvudsaken) anklaga andra för att ”låna Sverigedemokraternas retorik”.

Det är rasismen, dumhuvud!

Problemet är att om det enbart är ljudlikheten i ord vi går på, så kommer ingen till slut att komma ihåg vad det verkliga problemet med Sverigedemokraternas politik är – att den är rasistisk.

Det har ju pågått en debatt så där lite i skymundan under åtminstone de tre senaste valen om vad man bör kalla Sverigedemokraternas politik. Är den ”främlingsfientlig”? ”Invandringskritisk”?

Nej, den är rasistisk. Och det är ett tydligt tecken på den tilltagande intellektuella torftigheten, att så många högutbildade analytiskt lagda människor inte förmår se detta. (Det förmodligen mest korkade argumentet jag tyvärr sett alltför ofta är att ”men de pratar ju inte om ras”. Jo, det är just vad de gör. De försöker låtsas som om de inte gör det – genom att kalla det andra saker. Men om man faktiskt vet vad ras-begreppet innebar för nazisterna på 1930 och 40-talen, har man inte svårt att känna igen det bakom fernissan. Osedvanligt hemmablinda analytiker tror dock att begreppet ras alltid har stått för en uppsättning genetiska egenskaper, även långt innan gener var upptäckta. Historieäm,net är dock inte bara årtal – det är att förstå skillnader i kunskap och världsåskådning vid olika tider också.)

Är du etnisk lille vän?

”Midsommardans” av Anders Zorn (Wikipedia)

Etnicitet har inte nödvändigtvis något med rasism att göra. Etnicitet är konstaterandet att vissa människor har mer gemensamt med varandra än med andra, inom sådana områden som språk, kultur – ibland religion, ibland även härkomst. Det är otvivelaktigt så att att två personer som är föda och uppvuxna i Sverige kommer att uppvisa många sådana likheter – t.ex. kunna referera till ungefär samma barnprogram (åtminstone om de är någorlunda jämnåriga), samma maträtter, samma erfarenheter av skolgång och tusentals andra trivialiteter.

Det betyder naturligtvis inte att alla erfarenheter är gemensamma för att alla etniska svenskar – men det är som med språk. Ett språk är summan av de ord som talarna av det språket använder eller förstår. Det betyder inte atta alla måste förstå alla ord för att kunna ”tala språket”. men det finns en stor sannolikhet att de förstår åtminstone de mest vanligt förekommande orden. (”Etnicitet” hör dock tydligen inte dit, verkar det som…)

Svårare än så är det inte.

Tvärtom. Det ligger något allvarligt problematiskt i den säkert oavsiktliga men ändå implicita slutsatsen att etnicitet förekommer hos alla andra, men inte ”hos oss”. För däri finns just den grundläggande tendens till uppdelning i ”vi och dom”, som vi så ofta varnas för. Den som vägrar se en svensk etnicitet gör, medvetet eller oavsiktligt, samma sak som alla andra hegemonier som utsätts för kritik, förnekar att de finns. Så gör människor som känner sig anklagade för att vara en del av ”patriarkatet”. Så gör människor som känner sig anklagade för att vara en del av en ”heteronorm” osv.

Men det riskerar att bli ett ”nej, du får inte vara med i vår klubb, för det finns ingen klubb – och föresten passar du inte in!”

Det är lätt att intala sig att det inte existerar en svensk etnicitet, om man inte vill tro det och inte vill delta i en därför att om man gör det kanske man är en del av det som gör att Sverige är ett land där det är ovanligt svårt för invandrade människor att ta sig in i gemenskapen. Medianen är sju år för inträde på arbetsmarknaden. (Sju år!!!!) Och ofta betydligt längre än så, för att ta sig in i sociala sammanhang. Att skaffa sig ”svenska” vänner, bli hembjuden till svenskar.

Sverige är ett väldigt slutet land. Ett skäl är att vi värnar så hårt om den svenska etncitetens gränser. Den som förnekar att det ens finns en sådan, är tyvärr inte på den sidan som strävar efter mer öppenhet. Och ja, jag inser att det är rakt emot vad de flesta som säger så vill eller avser. Men som sagt – det är den vanliga reaktionen från alla priviligierade positioner, att förneka sina privilegier. Fisken som simmar i vattnet, är omedveten om det. Ser det inte.

Etnicitet och identitet

Nationalism är, lite förenklat, etniciteten som identitet. Det vill säga när tillhörigheten till den etniska gemenskapen är så viktig för en individ, att det blir ett utmärkande drag i dennes identitetsbygge. Identifikation med ”folket” eller ”landet” eller ”vår kultur” blir viktig.

Det är också då det blir viktigt att hålla borta ”främmande element”.

Nationalism ligger också det, ljudmässigt, mycket nära andra ord på national-. Nationaldag, till exempel. Återigen förvandlas sociala medier till en provkarta på förnekelse. Vi har tydligen ingenting att fira, den 6:e juni.

Det förvånar mig. Sverige borde ha mycket att fira. Vi har levt länge i fred. Vi har ett högt välstånd. Vi har en omfattande social välfärd. Vi har hög jämlikhet och jämställdhet. Vi har demokrati, en stark yttrandefrihet. Hos oss har hbt-personer och många andra mer utsatta grupper starka rättigheter – arbetet att ta bort hinder, motverka diskriminering och fördomar tas på allvar.

Alla dessa saker har inte kommit till av en slump. De har kommit till därför att många, många svenskar uppfattar detta som viktigt. Vi går i demonstrationståg, barnvagnsmarcher mot mödradödlighet, pride-parader för hbt-rättigheter och vi engagerar oss på hundratals andra sätt, för dessa värden – både i Sverige och i andra länder.

Det är ett stycke positiv svensk etnicitet. Tron på alla människors lika värde och rätt till liv, frihet och värdighet.

Visst, det är inte unikt. (Vem sa att det behövde vara det?) Men det är svenskt, likaväl som det också är norskt, danskt, holländskt osv.

Är det inte något att fira?

Att fira en nation, för vad den är och vad den står för, är inte det samma som nationalism.

Faktum är att om man lyssnar på de som kallar sig nationalister och vad de tycker om ovanstående uppräkning, så förefaller de ofta ganska missnöjda. Man kunde tänka att det skulle kunna lugna en och annan som är rädd för att tolkas som allt för nationalistisk om man är med och firar nationaldagen.

Liberaler fast i ”utvärderingsklyftan”

Jag har läst flera intressanta inlägg på temat uppkomsten av nya liberala partibildningar (vilket främst syftar på det pågående bildandet av Liberaldemokraterna, i spåren av nu nedlagda nätverket Liberati). Hanna Wagenius deppar en smula inför risken att liberalismen tappar viktiga röster (både röster i debatten och röster i kommande val) vilket också Anders Froby gör. Adam Cwejman är lite mer sammanbiten. Han drar sig inte för att spekulera över om många liberaler är lite bortskämda och har en orealistisk syn på hur snabbt politik ska gå.

Jag delar i mycket Adams syn.

Visserligen har Sverige överlag ett betydligt mer dynamiskt partiväsende än många människor nog tror – eller i alla fall vad många ofta upprepar. Vi har flera partier som, på gott och ont, tagit sig in i riksdagen efter andra världskriget – Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Ny Demokrati och nu senast Sverigedemokraterna. Det är faktiskt fler än de flesta länder, som inte drabbats av totalt politiskt kaos på kuppen. (Italien t.ex. där antalet partier så sakteliga tycks närma sig antalet platser i underhuset för varje val…) Vi har partier som lyckats ta platser i Europaparlamentet vid något val, men som inte hittills lyckats omsätta den framgången i riksdagsmandat, Junilistan och Piratpartier. Vi har också FI som ihärdigt kämpar vidare, och får en hygglig mediabevakning trots att de hittills inte varit i närheten av att lyckas ta sig in. Lägg därtill alla lokala eller regionala partier. Sveriges partiväsende är långt mer levande och spännande än sitt rykte.

Men inte desto mindre ser nya Liberaldemokraterna, sprunget ur ena resten Liberatinätverket, från min horisont ut att vara dömt att gå samma öde till mötes som i bästa fall Piratpartiet. I sämsta fall som (Klassiskt) Liberala partiet. (Nå, jag tror för all del att chanserna överväger betydligt åt en begränsad framgång 2014. Det är gott om drivkraftiga, flitiga och kloka människor i nätverket bakom Liberaldemokraterna. Risken de löper är att Europaparlamentsvalet 2014 – som för dem liksom JL och PP blir en första chans att erövra trovärdighet och en plattform – ligger för nära inpå riksdagsvalet och förvandlas till en inrikespolitisk debatt. Å andra sidan – lyckas de ta en plats eller två i Europaparlamentet, är det nog också betydligt lättare att omvandla framgången till en rejäl chans i riksdagsvalet samma höst.)

För liberaler som är missnöjda med politiken hos något av de riksdagspartier som gör större eller mindre anspråk på att vara liberala (Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna) uppstår dilemmat mellan att hoppa på tidigt och kanske kunna komma att påverka ett litet parti i mycket stor utsträckning. Eller stå kvar och hoppas på att påverka ett större parti lite grand.

(För min del har jag valt det senare, men jag önskar alla liberaler som väljer att starta nytt i Liberaldemokraterna ett synnerligen starkt ”Lycka till”.)

Utvärderingsklyftan

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger.

För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande).

När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan.

Jag svarade på mer än en handfull mejl under valrörelsen som gick enligt mönstret: ”Ni tycker att X, hur kan ni då kalla er liberala? Vad har ni gjort under mandatperioden som förtjänar att kallas liberalt?”

Den lista jag kunde svara med var inte kort. Trots att en hel del av de saker som fanns med på listan inte rönt så mycket massmedial uppmärksamhet, har alliansregeringen lyckats göra en hel del klockrent liberala reformer under den gångna mandatperioden – sådant som näppeligen någon liberal kan misstycka över. (Från Apoteksmarknadens avreglering till Kårobligatoriets avskaffande till nedläggning av myndigheter till skattesänkningar.)

Det är, givetvis, inte det som är problemet. Problemet är det som saknas på listan. Saker som alltför många liberaler anser är viktigt att ha med. Och en del saker på listan över vad som åstadkommits, är tvivelaktigt från liberal synvinkel.

Vad jag framför allt välkomnar med Liberaldemokraterna är att de till skillnad från sina konkurrenter och föregångare (LP och PP), har alla chanser att driva på de fyra befintliga liberala riksdagspartierna så att listan inför nästa val inte bara är längre utan också saknar färre uppenbara liberala sakfrågor. De framgångar Liberati hade med Folkpartiet, som trots allt inte var obefintliga, visar att en konsekvent och debattlysten opinion kan göra skillnad.