Låt oss prata biologi (Del I)

Något jag verkligen ogillar är självrättfärdigheten hos de som vill kidnappa vetenskapen biologi som stöd för sina åsikter om genus och genusskillnader. Jag har ofta varit med om att personer med tämligen grunda kunskaper i ämnet tagit förgivet att jag, som i botten är humanist, vet mindre än dem om biologi och att de därmed med automatik kan åberopa det till stöd för påståenden som går helt stick i stäv med vedertagen kunskap.

För min del är det biologin som jag tycker ger det allra starkaste stödet till en likhetsfeministisk inställning. Det betyder inte att det helt saknas skillnader. Det betyder att en närmare kunskap om de skillnader som finns, visar att dessa är nästintill betydelselösa i jämförelse med betydligt viktigare och utslagsgivande individuella faktorer.

Vad som utgör relevant biologi är inte en gång för alla givet. Det tycks dock finnas tre områden som dyker upp oftare än annars. Det är inte så svårt att se varför. Det första är de iakttagbara och lätt igenkännliga kvalitativa skillnader i sånt som längd och vikt, som de flesta tycks mena visar distinkta och signifikanta könsskillnader. Det andra är reproduktiva skillnader, från ren anatomi till beteende. Och det tredje området är hjärnan, det organ som givetvis betyder allra mest för homo sapiens specifika karaktär.

Jag avser behandla vart och ett av dessa. Dock tänker jag börja med ett lite mer generellt resonemang om varför alla möjliga olika hypoteser om eventuella skillnader redan från början bör misstros, åtminstone till dess de samlat så pass mycket stöd att det är klart att det inte beror på dåliga data eller rena fördomar.

Könsskillnader kostar

Det är helt enkelt så att könsskillnader kostar ett genetiskt pris. Evolution innebär ju gradvis selektion av genetiska anlag som ger individen fördelar framför andra genetiska varianter inom samma art. Könsskillnader medför då en åtminstone potentiell komplikation – varje anlag som skiljer sig åt mellan hanliga och honliga individer inom en art, komplicerar selektionsprocessen. Att bära omkring på överskottsinformation – information som inte har någon betydelse och till och med kan vara skadlig (minska fenotypens funktionalitet, om man så vill) om den uttrycks – är inte heller utan ett pris.

Därför är i regel könsspecifik genetisk information begränsad. Hos såväl däggdjur som fåglar och vissa reptiler är det som regel en kromosom (en av ett par i en komplementär kromosomuppsättning) som innehåller specifikt könskiljande anlag, medan merparten av arvsmassan är den samma för både hanar och honor. (Dock finns exempel på enskilda däggdjursarter som helt tappat Y-kromosomen.)

Det är också därför det finns all anledning att förmoda att hanar och honor, eller män och kvinnor, är lika tills det finns påtagliga indikationer på något annat. Det kostar ofta mindre att utrusta individerna med organ eller egenskaper som inte kommer till användning, än att öka den andel av genuppsättningen som är (könsbaserat) komplementär. Ibland kan organen vara rudimentära, underutvecklade – men finnas där. I andra fall helt funktionsdugliga, men inte ”i bruk”.

Ett exempel: Vi män (i betydelsen y-kromosom-innehavare) inom arten homo sapiens föds med inte bara yttre ”spenar” (bröstvårtor) utan också med hela den uppsättning av inre organ som krävs för att kunna ge di – men vi får vanligen ingen användning av funktionen på grund av att vi inte utsätts för rätt hormoner (eller snarare, i rätt doser) för att den ska aktiveras. Å andra sidan är det inte svårare att aktivera än att i stort sett vilken nybliven pappa som helst kan försöka med hjälp av lite ihärdighet och möjligen en karta p-piller.

En fråga om genetik?

Människans Y-kromosom innehåller ca. 2 procent av den genetiska informationen i en genomsnittlig cell. Men det är ett relativt trubbigt mått, eftersom vissa anlag kräver avsevärt mer plats än andra. Uppgifterna om antalet gener på Y-kromosomen varierar, men enligt Ensambl är det 73 gener som kodar för 23 specifika protein. (Ett par gener är dessutom identiska mellan Y och motsvarande X-kromosom.)

Detta kan tyckas väldigt lite – och det är väl min huvudsakliga poäng. Dock ska det inte – särskilt inte något enskilt mått – övertolkas. Gener kan reglera andra geners uttryck, och den sammanlagda kombinationen av könsskiljande genuttryck kan därför mycket väl vara mer avancerad och informationsrik än som framgår bara av att räkna antalet gener på Y-kromosomen. Men i vilket fall som helst kan det knappast finnas utrymme att koda in alla de många och varierande genusskillnader som bollas fram och tillbaka under namnet ”biologiska könsskillnader”.

Varför ändra det som fungerar?

Överhuvudtaget är våra kroppar – och alla levande djurs – fyllt av återanvändning av fungerande lösningar från det allra minsta till det allra största. Genetiken ger en enorm möjlighet till variation – men den är inte helt ändlös. I regel handlar det om att ”ta vad man har”. Fungerar en sak i ett sammanhang, kan det utnyttjas i andra. Samma ämnen som skickar signaler mellan våra hjärnceller, och då kallas signalsubstanser, skickar ofta signaler mellan celler eller organ i övriga kroppen, men kallas då hormoner. (Och för att skilja dem åt, kapslas hjärnans blodbanor in av en särskild barriär.)

Också våra könsorgan är tämligen lika biologiskt sett – kroppen utvecklas stegvis och återanvänder till största delen samma material (när det än gång bildats) som modifieras (t.ex. äggstockar eller testiklar) än skapar unika vävnader (livmodern och några kringliggande vävnader är allt som skiljer på organnivå). Också våra hormonsystem är mycket lika, där de flesta hormoner förekommer hos både män och kvinnor. (Om än inte alltid i samma mängd eller i samma sekvenser.)

Denna princip är så stark att det utifrån rent biologisk synpunkt talar för en stark tillämpning av ”Occhams rakkniv”, varje genusskillnad som postuleras som ”biologisk” utan övertygande stöd, bör misstros.

När tydliga genusskillnader uppträder, är det ofta förknippat med fenomen som har betydelse för fortplantningsbeteendet. (Annorlunda utseenden eller beteenden i partnerselektion.) Här tycks det finnas lite lägre barriärer mot könsskillnader. Detta syns ju också hos människor, i några av våra associerade genusattribut (bröst, behåring et.c.).

Annonser

På stenåldern…

Jag tycker generellt illa om argument om hur vi borde bete oss idag som baserar sig på påståenden om att ditten eller datten har en historisk orsak, en ”så har vi alltid gjort”-variant. En särskild klass av sådana argument, särskilt frekvent förekommande i genusdebatten, är de som handlar om hur vederbörande föreställer sig att människor handlade på stenåldern.

Som om det skulle spela någon roll idag. (Om inte argumentets avsändare dessutom själv bor i ett tält av djurhudar och gör sina egna stenredskap kan argumentet inte annat än undergräva trovärdigheten. ”På stenåldern använde vi inga datorer, så logga ut och gå och stryp en björn till kvällsmat du…”) Det stör mig dessutom än mer att det som regel är argument som bara handlar om personens fantasier om stenåldern, eller uttjatade klichéer.

Jag provade en gång att argumentera emot med ironi – att våra moderna seder med kräftskivor och andra kalas på hösten var ett socio-biologiskt arv av att stammarna av jägare och samlare som följde efter bytesdjuren på deras vandringar under den senaste istiden stötte ihop när de drog sig söderut på höstarna, och stråken ”klämdes ihop” mellan centraleuropas bergskedjor, och då passade på att festa, umgås och ha sex med varandra (och eventuellt också ingå ”varaktiga parrelationer”, om nu sådana fanns…).

Jag fick bara till svar: ”Skärp dig, du är inte rolig”.

Fast det är allt lite tråkigt när det kommer artiklar som spelar en i händerna. Klichén som säger att ståldersmännen lämnade sina stenåldersfruar i grottan att ta hand om stenåldersbarnen medan de modigt tog sina spjut och tävlade om att fälla den största mammuten fick sig just en törn.

”Dads in early human species would have aided in carrying children, as well as in their bathing, feeding, playing and teaching them the lessons of prehistoric life”, skriver Lee Gettler vid Northwestern University’s institution för antropologi i en artikel i American Anthropologist berättar Discovery News.

Hammarström svarar Bard och Cwejman

Idag svarar Expressens ledarskribent Tommy Hammarström på Alexanders och Adams debattartikel om ekofacismen, som jag nämnt tidigare.

Sällan har ett svar så tydligt bevisat att motståndaren har rätt!

Hammarström skriver bland annat:

Ekologisk odling betyder formellt att man odlar utan gifter och konstgödsel. Men omställningen, eller rättare sagt återställningen, griper djupare än så – i grunden handlar den om ett annat förhållande till naturen: att man vill verka med den och inte emot den.

Notera 1: ”Återställningen”. Hammarström försöker sig på att låtsas som om odling enligt vissa godtyckliga principer (motstånd mot fosfater i vissa former, vissa bekämpningsmedel osv.) på något sätt är mer ursprungligt än annat modernt jordbruk. Sanningen är ju att ekologiskt jordbruk är mycket modernt och ett rent lyxfenomen – när vi uppnått en så hög garanterad avkastning att vi kan vraka vissa hjälpmedel.

Notera 2: De som inte är för ”naturen”, är emot den!  Den som till äventyrs tyckte att Bard och Cwejman tog i lite för mycket med epitetet ”-facism”, så är ju dylika svart/vita sätt att resonera om sina meningsmotståndare tämligen avslöjande.

Ja, delar av den ekologiska rörelsen ser det som ett krig, ett krig där människan (utom de själva) står mot ”naturen”. Har ingen aning om Hammarström bekänner sig till dessa, men de finns. Kännetecknande är överdrivna påståenden om människans skadlighet och/eller en gravt romantiserad syn på naturen, uttryckt i kvasifilosofiska (och i regel falska) påståenden som ”djur för inga krig” eller ”människan påminner om ett virus” (populariserat genom filmen The Matrix) och en extrem utvecklingspessimism.

”Grönt är det nya bruna”

Expressen sidan 4 debatt publicerar idag ”MP måste göra upp med ekofacismen” av Alexander Bard och Adam Cwejman. Jag kan väl erkänna att jag haft något litet finger med i tillkomsten, genom Liberati – även om jag inte deltagit aktivt i skrivandet av den här artikeln.

Men jag tar åt mig äran för identifierandet av biologismen som den nya moralismen. Allt mer av åsikter och förslag som går ut på att begränsa människors frihet och styra över deras livsstil, baseras på eller motiveras av förment naturvetenskapliga/biologiska skäl.

Inte sällan är kopplingen till vetenskaplig biologi obefintlig, finns bara i avsändarens fantasi. Eller också är den sökt, hårt skruvade argument på ett mycket tunt underlag (kanske någon enstaka forskningsrapport) som övertolkas långt bortom bristningsgränsen. Inte sällan faller det – oavsett andra brister – också för ”Hume’s lag”, att det som är inte kan användas för att argumentera för något som bör vara.  

Naturen vet inte av något naturligt

Det metafysiska argumentet att ingenting av princip kan vara ”onaturligt” så länge det håller sig inom alla kända vetenskapliga lagar, faller i regel rätt platt eftersom det missar målet. Det är visserligen sant, men sällan relevant. Det är inte vad motståndaren är ute efter att påstå, eller i alla fall väldigt sällan. Motståndaren är ute efter att fördöma något som fel, och vill bara appellera till en så stark auktoritet som möjligt.

Argumentet att något är ”naturligt” bör anses suspekt i sig självt. Det beror inte bara på att den som hävdar det som sagt ofta har fel i sak, det beror framför allt på att vad uppfattar som naturligt är en social konstruktion.

(Här är kanske påkallat med en liten utvikning, eftersom jag iakttagit att många, särskilt naturvetare, har svårt att förstå vad en social konstruktion är. Att säga att något är en social konstruktion behöver ingalunda betyda att de ingående fenomenen i och för sig är osanna eller icke-existerande. Det betyder bara att den betydelse vi fäster vid dem, beror på hur vi tolkar dem eller sätter in dem i ett sammanhang, snarare än fenomenen i sig.)  

När det specifikt gäller Miljöpartiets politik, är det det behårda motståndet mot GMO (genetiskt modifierade organismer) som jag vänder mig emot. Hur modernt och latteliberalt partiet än vill framställa sig som på sistone, skiner dess bakgrund igenom på sådana här områden.

Det finns absolut ingenting i en genetiskt förändrad organism som är det minsta ”onaturligt”, och knappast i processen att skapa den heller. Vad det handlar om är ju att ta existerande, fungerande gener och flytta mellan genom. De bevisligen fungerande generna har ju en garanterad funktion – är just det som växtförädlaren vill komma åt – så i den meningen är de ju högst ”naturliga”.

Och att göra detta med teknik som förmår isolera och manipulera enstaka bitar av RNA eller DNA, snarare än det väldigt trubbiga sättet att korspollinera närbesläktade plantor, utan att ha en aning om vilka genetiska kombinationer som då kan uppstå, kan ju knappast i sig betraktas som ”onaturligt”. DNA genomsyrar ju typ hela naturen

Så vad det avslöjar, är ett djupt förakt för vetenskap – och ytterst för den rationella världsbilden i sig – därför att ”det är inte meningen att människan ska ha denna makt”; Prometheusmyten om igen.