Glatt sommarsolstånd…

Idag firas midsommar i Sverige. Men varför? Är det inte en smula underligt att fira en helg vars namn uttryckligen betyder ”mitt-i-sommaren”, när den i själva verket just har börjat?

Jo, det är mycket riktigt. Midsommar firades i gamla hedniska tider inte alls vid den här tiden utan senare. Däremot är det möjligt att sommarsolståndet uppmärksammades på något sätt även i vårt land, även om det inte verkar ha varit någon stor högtid alls.

Sommarsolståndet var ett viktigt datum för att hålla reda på årets indelningar, för att kalendern skulle hållas i ordning. Men varken midvinter eller midsommar inföll vid de tider vi tänker oss idag. Och det är relativt lätt att se varför, om man tänker på att säsongerna uppenbart är förskjutna mot det astronomiska årets hållpunkter. Midvinter är snarare en bit in i januari och midsommar i juli.

Varför fira nu?

Den troligaste orsaken till att vi i senare tid kommit att tidigarelägga midsommar är för att hitta en passande kristen helgdag att uppmärksamma, men förskjutningen kan ha börjat redan under sen järnålder och vikingatid, under influenser från andra länder där sommarsolståndet varit en större högtid.

Det finns en biblisk referens till att Johannes döparen ska ha fötts ett halvår innan Jesus. När den kristna kyrkan alltså fixerat kristifödelse till jultid, var det en naturlig följd att förlägga firandet av Johannes döparen till någon tidpunkt i det motsatta halvåret. (Visserligen strider placeringen av kristi födelse vid jul mot en hel del andra påståenden i ”jul”-evangelierna, som att det var nära lammningstiden, vilken infaller under våren. Men behovet av en stor kristen helgdag under vintern var större än behovet av att göra en riktig tolkning…)

Kelter och Sol Invictus

Midvinter firades som sagt också senare än idag. Men såväl vinter- som sommarsolståndet var viktigare datum i andra hedniska kalendrar än den nordiska. Bland annat fanns starka keltiska traditioner kring sommar- och vintersolstånden. Och delvis under inflytande av den traditionen kom den senromerska kulten av Sol Invictus (från 200-talet) att ha en högtid kring 25 december. Och det var för att överflygla den kultens utbredning, som den tidiga kristna kyrkan utmanade dem om festdagen 25 december.

Sannolikt passade det då alldeles utmärkt att dra fram Johannes döparen när kristendomen nådde de brittiska öarna och behövde en motsvarande fest för att utmana den kvardröjande traditionen att uppmärksamma sommarsolståndet.

När detta skedde, på 500-talet, var den rådande julianska kalendern ordentligt ur fas med det astronomiska året. Sommarsolståndet inföll då omkring snarare i mitten av juni än runt 21:a. Ibland anförs detta som ett skäl mot teorin att kristendomen försökte ursupera befintliga kulters helgdagar. Man ska dock komma ihåg att den druidiska kulten tillhörde det som romarna förföljde hårdast vid ankomsten till de brittiska öarna, och att det på 500-talet alltså sannolikt var flera hundra år sedan de sista verkliga druiderna utrotades från det romerska området. Det är alltså lika sannolikt att den återstående traditionen också låtit sig förflyttas i takt med kalenderglidningen och därför också inföll försenat.

Fertilitetsfirande?

De vaga, återskapade referenserna till hedniska seder som vi talar om idag, tyder på att dagens midsommar blivit en blandning av två högtider. Dels har vi det betydelsefulla firandet av vårens ankomst med förhoppningar om god fertilitet som sannolikt hållits någon gång i maj – men som vi delvis tagit upp också i valborgseldarna 30 april och sedvänjan med påskris. (De allra spädaste gröna skotten som signalerar vårens ankomst.) Hit hör med största sannolikhet också den pre-kristna traditionen med ägg-ätande, med sin klara koppling till fertilitet och dessutom till våren. (Se bl.a. mitt tidigare inlägg om högtider och kåseriet om påsk.)

Midsommareldar är en tradition i t.ex. Danmark, Norge och Finland.

Dels har vi ”riktiga” midsommar, sommarens högtid. Den var snarare en högtid för att fira de första resultaten av vårens förhoppningar om god avkastning från jordbruket. Det är först nu som man kan börja skörda de tidigaste resultaten av vårens slit. Våren är den magraste delen av året i ett samhälle centrerat kring jordbruk – det är då vinterns förråd börjar sina medan det ännu är för tidigt att skörda. (Och det är därför äggens betydelse – och fisk i kustlandskap – är så stor under våren.) Midsommar betyder därför överflödets återkomst.

Kring sommarsolståndet är det alldeles för sent att fira en fertilitetshögtid när alla grödor redan måste vara i jorden, men samtidigt knappast tidigt nog att vänta sig några skördar. (Nypotatis fanns ju inte…) Det är kanske det starkaste skälet till att misstänka att placeringen av högtiden kommit att avvika från det historiska firandet. Men också ett skäl till att ritualerna och attributen kastats omkring och blandats samman – när festandet sker lite mitt emellan de rimliga och ursprungliga datumen är det betydligt svårare att se var de hör hemma i den ursprungliga kontexten.

I den mån majstången har en koppling bakåt till järn- eller rent av bronsålderns kult, kan den ha haft en koppling till båda högtiderna. Höga stänger, med eller utan tvärslå, kan nämligen ha varit centralpunkten på åtminstone lokala kultplatser. Senare, under det vi oftast kallar vikingatiden, lär dessa pålar ha krympt och i regel ha varit snidade för att efterlikna respektive gudom. Men i den tidiga nordiska/germanska kulten kan en ensam påle, som eventuellt smyckades olika beroende på vilken guds högtid som stod inpå, ha utgjort den fysiska representationen.

(Anledningen till detta förmodande, synes framför allt vara att traditionen med majpålar et.c. har delvis bevarats även i de områden som under folkvandringstid blivit slaviska. Framför allt runt södra Österjön, Preusssen och Pommern, tycks en blandkult mellan slaviskt och germanskt ursprung ha uppstått. Se t.ex. kulten av Svetovid (”Svantevit”) centrerad i områdena kring Pommern.)

När firades då midsommar?

Midsommar lär ha firats ”vid första nymånen, efter första fullmånen efter sommarsolståndet”. Det vill säga mellan två och fem veckor senare.

Hällristning från Aspeberget, Bohuslän. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand.

Hällristning från Aspeberget, Bohuslän. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand.

Indikationerna på detta är framför allt arkeologiska. Skandinaviska fynd från stenålder och bronsålder fram till järnåldern ger vägledningar, om än svårtolkade (det finns ju inga förklarande texter…) till hur man räknade fram rätt datum. En sådan indikation finns i ristningar, såväl hällristningar som avbildningar på föremål, av personer med överdrivet stora händer.

Bilden till höger visar en sån. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand. Betydelsen av de många skålgroparna ovanför handen kan ha med kalenderräkning att göra. (Sådana små skålgropar kan ha olika betydelser i olika sammahang, men i detta förefaller de ganska uppenbart som en räknehjälp…)

Även inristningar på föremål från bronsåldern och yngre järnåldern bär liknande bilder, vilket kan tolkas som att en kontinuitet existerar. Men för vad?

Jo, en hand hållen mot horisonten är ett primitivt sätt att räkna framåt, baserat på solens och månens rörelser. Lite på samma sätt som man i gamla SoldF lärde ut angivelser genom att räkna på knogarna av en utsträckt hand. (”Mål, trädet, två knogar höger” betyder t.ex. att det finns ett mål ungefär sextio streck – motsvarande bredden på två knogar – till höger om ”trädet”.)

Nebra-skivan visar astronomiskt kunnande redan 1600 fvt.

Nebra-skivan

Solen rör sig horisonten runt (360°, eller 6 300 streck) på ett år. Det motsvarar en förflyttning av en knoge per två dagar ungefär, eller en handbredd per vecka. Likadant kan man räkna fram månens position, genom att mäta dess förflyttning gentemot en känd position i förhållande till solen. Om man t.ex. vill räkna ut när en nymåne infaller (som ju är mycket svår att se, och därför kan missas) man man utgå från den position solen har vid fullmåne, och flytta fram positionen två händer (dvs. 14 dagar). När solen går upp vid den positionen, infaller nymånen.

Detta tillsammans med artefakter som t.ex. Nebra-skivan, vittnar om en avancerad kunskap om astronomiska förhållanden redan på bronsåldern. Men Nebra-skivan ger också indikationer på hur kunskapen har använts, som t.ex. för att beräkna kalendariska tidpunkter.

Midsommar 2011 infaller 30 juli

I år skulle midsommar infalla sent, omkring 30 juli. Det infaller visserligen en nymåne redan 1 juli. Men det är som sagt första nymånen efter första fullmånen som gäller – alltså en hel månad senare.

Och eftersom det är gott om tid dit, är det ett utmärkt tillfälle att träna färdigheten att räkna fram tiden på knogarna. Ta sikte på en punkt (soluppgången, solens position mitt på dagen et.c.) den 15 juli (då det är fullmåne) och räkna sedan fram detta två händer medsols. Vänta fjorton (femton) dagar och kontrollera.

Själv kommer jag att befinna mig vid Egg Mountain i Montana, precis som förra året, men jag är säker på att några av de andra deltagarna är pigga på att utöva lite hednisk astronomi med mig, så jag återkommer med en rapport…

Annonser

Universum rör sig

Astronomen Alexander Kashlinsky vid NASA stod tillsammans med en grupp kollegor spridda runt om vi världen för en upptäckt som, trots att den gjordes 2008, har mycket god chans att bli seklets, om inte milenniets, coolaste*: Universum rör sig!

Att det rör på sig I universum vet forskarna. Det illustreras genom fenomenet rödförskjutning Rödförskjutning vid uniform utvidgningpå grund av dopplereffekten. När ett föremål som en stjärna eller en galax rör sig bort från jorden, ändras våglängden på ljuset det avger. (Det hade kunnat kallas blåförskjutning i dagligt tal, men fler föremål avlägsnar sig än närmar sig så…)

Det kan illustreras ungefär som i den lilla teckningen till höger. Ju mer avståndet från jordens egen rörelseriktning ökar, desto större rödförskjutning.  Effekten anses som en av de starkaste bevisen för Big Bang-teorin.

Vad Kashlinsky et.al. konstaterade i sin första uppsats (som finns på ArXiv.org) är att Ändrad rödförskjutning på grund av sammanlagd rörelserödförskjutningen (i röntgenbandet) runt om i det observerbara universum inte stämmer med denna fördelning. Det finns en avvikelse, och den är så enhetlig att den går att beräkna. Och Kashlinsky fick det till att avvikelsen tyder på att hela universum rör sig i en viss riktning.

Närmare bestämt med en hastighet av 600 km/s i samma riktning som stjärnbilden skytten (oops, fel av mig) Kentauren. Fenomenet döptes till ‘Dark Flow’. Det har givetvis rönt uppmärksamhet på många olika håll (sista länken kräver inloggning och abonnemang).

Och ändå rör hon sig…

Naturligvis möter så pass spektakulära resultat kritik. Främst att det skulle vara fråga om ett statistiskt fel i beräkningen, att det egentligen inte alls är fråga om en uniform rörelse. Men kritiken har inte funnit något särskilt fäste, därtill är alla för upphetsade av upptäckten.

Spekulationen om orsaken är rätt vilda – är det ett annat universum som drar till sig vårt universum? Det krävs en tämligen rejäl massa för att skapa en så stor rörelse hos ett helt universum. Eller uppstod rörelsen redan före/under Big Bang? Det finns ingenting i vår existerande kosmologi som kan ge något svar. Och då är det inte så konstigt att spekulationerna blir vilda…

Nu har Kashlinsky och hans team gjort ytterligare mätningar, som publiceras här, och enligt uppgift i den här artikeln på Discovery News har även ett annat forskarlag bekräftat upptäckten.

Detta är vetenskap när den är som allra mest spännande – ett sensationellt resultat som väcker otroliga frågor.

(Det inbjuder dessutom till humor, ett bra ämne för en kommande baktanke. ”Vart är världen på väg?” ”I den riktningen, med ungefär 600 km/s.” ) 

__________

* Apropå det Peter, hur går det med omröstningarna om coolaste vetenskapliga resultaten på inslag.se? Se detta som min nominering till kvalgrupp tio… 😉

Oh My God, We’re all gonna die!

Det är dags att ställa fram domedagsklockan! Stjärnor är inte alls så välordnade som man kan få intryck av när man tittar på scheman över galaxer. De håller sig inte riktigt till välordnade spiralarmar, som skisserna säger. I vår egen galax finns det bitar av spiralarmar som flyter runt, armar som delar sig – och klumpar av stjärnor som flyter runt utan att höra till någon speciell arm. (Det finns fantastiska kartor och bilder på Vintergatan ute på nätet, kika t.ex. på Atlas of the Universe.)

Och inte håller sig alla stjärnor still heller. De flyter runt, bryter mönstret och ökar eller minskar takten hela tiden. Ibland skjuter de förenade krafterna från en lokal stjärnhop i väg en av medlemmarna med hög hastighet. Det är en sådan, Gliese 710, en orange dvärgstjärna som för närvarande befinner sig 63 ljusår från vårt solsystem.

Att den närmar sig jorden med hög hastighet har varit känt relativt länge, men nu har astronomen Vadim Bobylev vid observatoriet i S:t Petersburg beräknat banan rapporterar Discovery News, och funnit att Gliese 710 med hög sannolikhet kommer att passera så nära som ett ljusår från jorden. Det är praktiskt taget en bana genom solsystemet. Om inte helt centralt, så åtminstone en genväg genom den bakre delen av trädgården…

Chansen för en ännu närmare kontakt är i och för sig mindre – en på tusen enligt artikeln. Men gravitationseffekterna av en sådan närkontakt med ett föremål med halva solens massa, kan ställa till med mycket oreda i  solsystemet.

Men vi har lite tid att förbereda oss. 1,5 miljoner år närmare bestämt…