Budgetkaoschocken – och vägen ur blockpolitiken?

Jag har inte riktigt insikt att kommentera alla aspekter av det spel som just nu pågår kring budgeten. Men jag ska försöka analysera, och sen peka på vad jag tror krävs för att – så småningom – bryta upp blockpolitiken.

Vad kommer att hända?

Ingen aning, egentligen. Men några alternativ verkar troligare än andra. Jag tycker det verkar osannolikt att det skulle bli regeringskris på riktigt. Det vore utomordentligt dåligt skött av Socialdemokraterna.

När budgeten kommer upp till votering, har Sverigedemokraterna deklarerat att de kommer att rösta på Alliansens budget, vilket innebär att den får majoritet. (141* röster från Allianspartierna plus 49 från SD ger 190 röster – väl över 175-gränsen.) Men de kommer aldrig att få chansen till det!

Innan dess, tror jag, kommer S att ”taktikrösta” på SDs budgetförslag, i den förberedande omröstningen (sk. ”kontrapropositionsvotering”). När fler än två förslag finns i en omröstning, är regeringens förslag alltid huvudförslag per automatik. Därefter elimineras motförslagen tills bara ett återstår att ställa mot huvudförslaget – vilket i praktiken betyder att det kommer att ske en förberedande omröstning mellan Alliansens budget och SD:s.

Och om S där röstar för SD:s förslag får det 49 + 113 röster, dvs. 162 mot Alliansens 141. SD:s vinner.

Och Alliansens kommer inte att rösta för SD:s förslag i huvudvoteringen. S och MP:s budget vinner. Regeringskrisen avvärjd.

Det som kan hända är att ett eller flera partier börjar bete sig riktigt oförutsägbart och att slutomröstningen därför inte blir S+MP mot SD. I så fall har vi fortfarande en hotande regeringskris.

Vilka motiv finns det bakom partiernas handlande?

Det är så klart vanskligt att spekulera. Men omöjligt att låta bli.

S vill pressa Alliansen. Jag tror S inte är särskilt lockade av tanken på att regera ihop med C eller FP – men de börjar nog bli än mindre lockade av MP. MP har visat sig fullständigt inkapabla att agera lojalt med överenskommelser och tar varje chans att obstruera. MPs tillväxtfientlighet är en black om foten för S, som de inser på sikt kan få S-väljare att lockas över till Alliansen.

Därför är detta ett ”chicken race”. S vill testa om något alliansparti kan förmås att vika ned sig. Då vet de att de kan regera vidare. Liknande situationer i framtiden, kan hanteras genom att hänvisa till att Alliansen splittrades i det kritiska ögonblicket – och gissa att det kommer att vevas oupphörligt i valet 2018.

Alliansen vill pressa S att kicka ut MP. Alla allianspartier kan tåla S-regeringar. Vi har lång vana. Det går att göra upp i enstaka frågor, tex för att rädda valfriheten eller satsa på försvaret. Försvinner MPs tillväxtfientlighet räddas Bromma, Förbifarten och det blir iaf tänkbart att göra upp om energipolitiken.

Dessutom ger det parlamentarisk ”lugn och ro” att bedriva oppositionspolitik och se om de egna husen (varav några börjat bli väl små…) inför 2018.

Nackdelen är att det nuvarande kaoset ger SD väldigt mycket uppmärksamhet, vilket ingen vill. Desperationen i vänsterns försök att kleta fast SD på allt som har med Alliansen att göra är uppenbar. Det passade dem väl att idka krypskytte mot Allianspolitiken i riksdagens utskott (Anders Ygeman i trafikutskottet var särskilt duktig på att skapa uppgörelser som lockade SD.) Men nu är rollerna omvända.

De vänsterdebattörer som aldrig under fyra år kom sig för att kalla detta för ”samarbete”, pekar nu på betydligt vagare saker för att låtsas som om allting Alliansen gör handlar om att samarbeta med SD.

(Att detta är en total värderingskollaps är uppenbart. För den som bryr sig mer om politiken än twitter-kommentarerna.)

Går blockpolitiken att bryta?

Ja. Och detta är – hur paradoxalt det än kan låta – ett led i det.

I dagsläget är det faktiskt väljarna som är det största hindret mot att bryta blockpolitiken. Låt oss se bakåt. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg talade i valrörelsen 1994 om att göra upp med Socialdemokraterna. Folkpartiet tappade då var femte väljare i valet -94. Bengt Westerberg avgick.

Centern gjorde upp med Socialdemokraterna efter valet 1994. I valet 1998 tappade de mer än var tredje väljare (från 7,7% till 5,1%). Och under mandatperioden låg de flera gånger under 4%-spärren. (Det är därför Alliansen varit så viktig för C, att visa för väljarna att de nu stabilt hör hemma på den borgerliga sidan. De har insett att det är ett existensvillkor för dem.)

S tappar till V när de gör upp höger ut. Ingvar Carlssons ”motflirt” med Bengt Westerberg stoppades av LO. Det finns motstånd mot att regera över blockgränsen än idag. Även om åtminstone delar av partiledningen skulle vilja, är deras allt överskuggande ansvar att hålla uppe valresultatet. Detta kommer att gälla, ändå till S slutligen accepterar att de inte längre kan nå upp till 40 procent – men deras balansgång kommer fortfarande att vara svår.

Så det som framför allt behövs för att bryta upp blockpolitiken är en vilja hos väljarna att se något annat. För att åstadkomma den viljan, måste det ske någon form av chockterapi.

Att bryta blockpolitiken under tre år, för att sedan se ett eller två partier försvinna ur riksdagen pga att deras väljare överger dem, kan vid första påseende tyckas vara guld för S strateger. Och på kort sikt kan det tyckas garantera större S-övervikter.

Men det mesta sannolika är att de borgerliga väljarna då går till moderaterna, vilket bara betyder att det är en temporär framgång. (Det är osannolikt att det kommer att finnas två borgerliga partier utanför riskdagen som har resurser och ork att harva runt på 2-3 procent i flera mandatperioder.)

Det enda som händer på lång sikt är att det blir mer av ett tvåpartisystem och därför ännu mer blockpolitik.

Alltså är slutsatsen att det krävs chockterapi. Detta är chockterapin. 

*) Nu är det ju sällan samtliga ledamöter närvarar, pga kvittningsreglerna. Den här budgetomröstningen kan dock sannolikt tänkas vara en då kvittningsförbud råder. Särskilt som SD inte ingår i kvittningssystemet, och det gör det än mer oförutsägbart att hantera dem…