Vad händer sen?

Många inkommande fynd väntar på sin tur i laboratoriet. Foto: Sara Svanström

Många inkommande fynd väntar på sin tur i laboratoriet. Foto: Sara Svanström

Efter fältarbetet återstår en hel del arbete innan ett fynd – eventuellt – kan landa i en utställningsmonter på museet. Kapslarna med fynd måste öppnas och prepareras när de kommer till laboratoriet. Det är ett krävande och långsamt arbete. Här samsas mastersstudenter och doktorander med anställda preparatörer som under höst- och vintermånaderna sliter med att hinna med allt.

En framgångsrik fältsäsong genererar dock betydligt mer material än man hinner med att granska, preparera och förbereda för utställningar eller lagring. Mycket hamnar därför i förråden där det kan få vänta upp till tio, femton år innan någon vars forskningsprojekt tangerar rätt ämnen intresserar sig för dem. Det som bereds direkt är sådant som är viktigt för pågående forskningsprojekt.

Detta är en av anledningarna till att många upptäckter kommer ”i flock”. Det vill säga när nya arter beskrivs, så kommer ofta en ström av nyheter från det arbetet under flera år i följd. Det kan då bero på att den som arbetar med just den arten, istället för att spendera tre, fyra år i fält mellan varje uppsats, har förråden fulla med lovande material att arbeta med.

Finn fem fynd…

Ett rede har bärgats från utgrävningen och ska nu undersökas och fynden prepareras. (Klicka på bilden för att se tre ägg markerade.)

Ett rede har bärgats från utgrävningen och ska nu undersökas och fynden prepareras. (Klicka på bilden för att se tre ägg markerade.)

Preparationen kräver både tålamod och noggrannhet. Ungefär som bilden till vänster, kommer det att se ut när någon öppnar Sara Osers kapslar från ”grop B”. (Klicka på bilden så är tre stycken ägg markerade på den bild som öppnas.) Att frilägga äggen så att de kan studeras, utan att skada andra fynd i närheten är utomordentligt viktigt. Det här är ett tredimensionellt pussel som läggs i blindo.

Man måste ha ögonen med sig och hela tiden fundera över vad varje detalj betyder. Det finns inget facit i det här arbetet. Man kan hela tiden stöta på saker som ingen människa sett förut.

Medan vi arbetade på en av kapslarna i ”grop B”, hittade vi märkliga konkretioner som ingen kunde förklara. De bestod av vagt kristalina klumpar av blå eller mörkblått material med beige eller ljusbruna strängar mellan. Ibland kunde det finnas rester av äggskal ihop med klumpen, ibland inte.

När vi vände på kapseln hittade vi samma sorts klump, men denna gång med gnistrande kol istället för det blå materialet. Först då insåg vi att det vi hållit i och inte vetat vad det var, sannolikt är ägg som fossilerats i ett stadium innan embryot inuti nått en sådan utveckling att det bevarats. Den höga halten av organiskt material kan ha gett upphov till kol (som i vissa fall exponerats för regn och syre och kanske andra kemikalier, och därför blekts ur till den blå färgen) medan de bruna eller beige strängarna kan ha varit pågående brosk/benbildning.

Vi vet inte än. Om teorin stämmer, får framtida undersökningar visa. Men om det är så, har jag hållit resterna av dinosaurieembryon i mina händer, utan att ens inse det förrän efteråt.

Att ställas ut eller inte ställas ut?

Det mesta av det färdigpreprerade materialet hamnar i benförrådet. Har det inget publikt värde, så hålls det tillgängligt för forskare och framtida ändamål.

Det mesta av det färdigpreprerade materialet hamnar i benförrådet. Har det inget publikt värde, så hålls det tillgängligt för forskare och framtida ändamål.

Syftena med att gräva ut dinosaurier är flera. För det första handlar det om forskning. Det betyder att vi framför allt gräver där chansen är högst att hitta något nytt. Inte nödvändigtvis som i nya arter. Det nya kan också vara att med hjälp av ny forskning eller nya metoder, dra nya slutsatser av material som vi vet ungefär vad det är. (Det är ju själva syftet med att gräva på Egg Mountain, ett dussin år eller så efter den senaste större utgrävningen där.)

Ett annat syfte kan vara att hitta material som är lämpligt för att sprida kunskap. Det vill säga sådana fynd som lämpar sig för utställningar. Då handlar det gärna om så fullständiga skelett som möjligt, stora individer och gärna med spektakulära egenskaper. (För, trots allt, de flesta intresserar sig mer för de stora rovdinosaurierna eller dinosaurier med horn, plattor på ryggen och svansklubbor än för de mindre skillnaderna mellan olika hadrosauriers tandbatterier, utvecklingen av finger- och fotben hos maniraptorer eller liknande.)

Det kan betyda helt andra saker än det som är viktigt för forskningen. För utställningsändamål är det en fördel om alla ben är hela. För forskningen kan det vara tvärtom. En skalle som är uppdelad på alla sina beståndsdelar gör det lättare att mäta och identifiera alla enskilda ben som den består av, men utan att limmas ihop gör den sig föga i utställningssalen.

Men Museum of the Rockies är väldigt duktiga på att utnyttja sitt rika material. De har tillgång till mer än de flesta museer världen över. Och till skillnad från de flesta, har de ofta mer än ett exemplar av mycket. De kan ha ben från samma art i ett antal olika ”utföranden”, som till exempel i olika storlekar. Så de kan illustrera hur dinosaurier växer och utvecklas. Eller hur olika skador och sjukdomar kan påverka skelettet. (Se till exempel historien om ”Big Al”.)

Big Mike

Kathy Wankels T. rex, eller "Big Mike", var den första rexen vars armar återfanns. Endast "Sue" är mer komplett. Foto: Sara Svanström

Kathy Wankels T. rex, eller "Big Mike", var den första rexen vars armar återfanns. Endast "Sue" är mer komplett. Foto: Sara Svanström

Med det sagt, så är det så klart inte sällan som ett spektakulärt fynd som kan locka museibesökare också kan vara betydelsefullt för forskningen samtidigt. Ett exempel är ”Big Mike”, världens näst mest kompletta T. rex-skelett.

Big Mike hittades 1988 av ranchägaren Kathy Wankel, nära Fort Peck reservoaren. Den del hon hittade var faktiskt världens första fynd av en arm från T. rex. I sin helhet återfanns 90 procent av skelettet.

Så pass kompletta skelett är sällsynta, oavsett art, storlek eller lokal. Enbart i de mest spektakulära fyndplatserna – ”Konservat-Lagerstätten” som Solnhofen eller Yixian – bevaras mer. (Men det är från sådana ställen som de allra bästa fynden, med spår av mjukdelar, fjädrar osv. finns.)

Nu hittade vi inga fynd som kommer i närheten av Big Mike. Men det gäller ur utställningssynpunkt. Resultatet av årets fältsäsong var spektakulärt framgångsrikt ur forskningssynpunkt. Inte minst fynden av fyra bevarade däggdjur, varav ett eller två kan visa sig vara nya arter, flera ödlor och ett par Maiasaura-bon med rester av vad som kan vara pre-embryonala ägg, kan mycket väl innebära flera forskningsframsteg.

Och jag var där.

 

 

 

Annonser

Julafton i leksaksfabriken – besök på Museum of the Rockies

Hela gruppen framför "Big Mike" utanför Museum of the Rockies

En gång i veckan åker vi in till någon stad, för att tvätta, koppla av och fylla på förråden. Som jag nämnde i förra inlägget, åkte vi efter min första vecka till Bozeman (ca. 3 timmar med bil) och passade på att besöka Museum of the Rockies. MOR har – naturligtvis – en av världens största och mest genomarbetade dinosaurieutställningar.

Tack vare Becky fick vi besöka både laboratoriet där alla insamlade fynd prepareras och benförrådet. För fyra paleontolgiintresserade killar var det som att fira julafton på självaste leksaksfabriken.

Skalle från Pachycephalosaurus

I laboratoriet låg bland annat denna Pachycephalosaurus-skalle framme på en bänk. Den här skallen tillhörde en inte helt fullvuxen individ. Fram till nyligen identifierades dessa som en egen art (Stygimoloch) men tillsammans med Dracorex har de – åtminstone av Jack Horner på MOR – identifierats som samma art vid olika åldrar. Detta är en pågående process för närvarande, när vi lär oss allt mer om hur olika arter förändrades under sin livstid. Vissa forskare tror att så många som en tredjedel av alla identifierade arter (ofta på grundval av några enstaka ben) kan vara varianter på andra arter.

(Fast det är ju en smula tråkigt att två så pass bra namn som Stygimoloch och Dracorex försvinner. Ärligt talat vore en smula mer fantasi bland paleontologer önskvärt. Särskilt de verksamma i Kanada. Fler varianter på Edmonton är i n t e önsvkärda, okej?)

En låda med konserverat benmaterial i benförrådet på MOR

Om jag hade haft min kamera med mig, hade jag säkerligen tagit drösvis med bilder på utdragna lådor med ben och plågat er med. Nu hade jag inga batterier, men Travis Brown (en annan deltagare) tog åtminstone några foton av upplevelsen. (Innehållet i lådan på bilden tycks framför allt bestå av revben, sannolikt Maiasaura och kanske andra Hadrosaurier.)

Alex bredvid ett par mastodont-betar

Det är inte enbart dinosauriefossil som förvaras där. Andra reptiler, krokodiler, sköldpaddor och däggdjur från olika epoker behandlas också. I ett hörn stod ett par betar från en Mastodont, som synes på bilden bredvid Alex.

Jag tror vi tillbringade omkring tre timmar i laboratoriet och förråden, och sedan ytterligare ett par timmar åt själva utställningen. (Vi hade naturligtvis gärna spenderat dubbelt så lång tid överallt, men fem-sex timmar var trots allt ganska lagom för en dag.)

Tricertops-skallar i olika åldrar, från MOR, Hall of Horns and Teeth

Det är få museer med sådana möjligheter som Montanas. Att gjuta kopior av dinasaurieskelett (som de flesta museer får hålla till godo med) är ingen billig affär. En kopia av Tyrannosaurus rex lär gå på mellan 1,5 och 2 miljoner kr – utan frakt, anpassning, bygge, målning et.c. Original är naturligtvis ännu dyrare. Få museer kan därför ståta med fler än en version av en viss art. (Ett briljant undantag är det utmärkta Naturhistoriska museet i Bryssel, med de flesta av Iguanodonerna från Bernissart utställda.) Museum of the Rockies har flera av i stort sett allt. Det är därför fantastiskt att verkligen kunna följa den utveckling från nykläckt, till ung, till nyvuxen till fullvuxen individ  – och inte det minsta underligt att sammanblandningar och felidentifieringar (som nämndes ovan) är legio.

Nästa vecka kommer vårt läger att få besök av Jack Horner och ett brittiskt filmteam som gör en dokumentär. Vi vet än så länge inte så mycket mer, än att vi sannolikt kommer att få agera statister i bakgrunden medan Jack intervjuas – förmodligen om upptäckten av Maiasaura-bona för 30 år sedan.