Eftervalsdebatt

Jag diskuterade Folkpartiets eftervalsdebatt med en bekant häromdagen. Också han är engagerad i Folkpartiet och var valledare i sin kommun. Jag uttryckte mig som vanligt med en vass cynism, som lätt kan misstas för bitterhet. Jag kände dock att det mesta av min ironi passerade obemärkt förbi.

– Folkpartiet borde satsa på att vinna fler röster i valen, inte färre, sa jag till exempel.

– Jag vet inte, svarade min vän bekymrat. Det är ett ganska djärvt förslag.

– Men ni hade väl som mål att ta makten ihop i alliansen? Frågade jag förundrat.

– Jo, jo. Moderaterna ville ha det så, försvarade sig vännen.

Efter en stunds palaver gick min bekante med på att det vore bra att ha en konkret plan för varje val. Och kanske inte helt fel om de aktiva medlemmarna kände till att det fanns en sådan. Eventuellt kunde han sträcka sig så långt, som att de också kunde känna till innehållet. I alla fall i stora drag.

– Formeln 50-40-30 vore nog bra, sa min vän.

– Hur menar du då?

– Ja, behålla 50% av de gamla väljarna. Värva minst 40% nya och 30% av befolkningen ska tycka vi är deras andrahandsparti.

– Men du är beredd att acceptera 40-30-27? Undrade jag.

– Ja, det är kanske bättre? Sa han tveksamt. Målen ska inte vara för högt ställda. Det är bättre att nå mål planmässigt även om de innebär en tillbakagång. Jag menar, tänk om vi i ett val får 13 procent men målet var 14? Då har vi ju misslyckats!

Sapient

(Detta har publicerats i Tidningen Nu, under rubriken ”Borde vinna röster” 2014-10-30. Av någon anledning försvann första versionen av inlägget och ersattes med ett utkast till ett helt annat. Detta är rekonstruerat.)

 

Den borgerliga ondskan i teori och praktik

Jag har de senaste dagarna läst en lång rad mycket intressanta inlägg (som vanligt) på Peter Santessons utmärkta blogg inslag.se, med anledning av debatten i programmet ”Betnér direkt” med Sd:s partiledare Jimmie Åkesson. Inledningsvis konstaterar Peter, helt riktigt, att inte sällan har försvarare av en förhållandevis generös invandringspolitik mycket svårt att reda ut sina argument mot främlingsmotståndarna i Sd.

Som uppföljning till det, kommer först ett inlägg om invandringens ursprungsländer. Därefter ännu en uppföljning som påpekar det märkliga (men faktiskt en smula felaktiga) i att trots påståenden om motsatsen så tycks flyktingströmmarna snarare anpassa sig till svensk politik än tvärtom.

Kanske är det för att jag är partipolitiskt engagerad som jag snarare ser ett tydligt annat mönster bakom den senaste av Peters slutsatser. Jag skulle nämligen säga att den faktiska verkligheten torpederar den vanliga myten om att det finns ett gjutet borgerligt motstånd mot solidaritet och generös flyktingpolitik.

Jag roade mig med att göra om Peters kurvor till stapeldiagram, färgade efter den politiska majoriteten vid ett givet år. Det ser ut som följer:

Invandring, 1980-2011 Källa: Migrationsverket

Jag har gjort det enkelt för mig och gått på den redovisade bruttosiffran för antalet beviljade uppehållstillstånd respektive år. De grön-röda staplarna visar de år då den Socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 2006, då staplarna tar ett rejält skutt uppåt, var året då den tillfälliga lagen om förnyade möjligheter för barnfamiljer att söka uppehållstillstånd gällde. Det vill säga det som kom istället för den allmänna amnesti för gömda flytkingar, som FP, C, KD, MP och V krävde – tillsammans med ett drygt 20-tal andra organisationer i stora kampanjer under 2005.

Frestande att övertolka

Det vore frestande att övertolka dessa data och försöka vända på resonemanget – att Alliansens partier är långt mer generösa och humanitära än Socialdemokraterna – men det håller inte riktigt. Visst, det finns en till viss del synlig skillnad mellan praktik och retorik. Men den går inte så exakt vid blockgränserna. Inskränkningar i flyktingpolitiken har alltid röstats igenom av Socialdemokraterna och Moderaterna, som ju också röstade ned förslaget om amnesti 2005 trots att samtliga andra partier var för.

Snarare säger det något om samarbetsklimatet. Under borgerliga regeringar har det varit mer jämställda samarbetsformer, varför Moderaternas traditionellt strama syn inte har kunnat dominera. Under Socialdemokratiska minoritetsregeringar har Vänsterpartiet inte kunnat få gehör för sina åsikter. Det är inte förrän MP och V tillsammans kan kräva en mer humanitär tillämpning, som en förändring i praktiken sker.

Men myten i detta fall, är ju den att Socialdemokraterna står för solidaritet. Det gäller inte, vare sig i flykting- eller i biståndspolitiken. Det är något de gärna talar om – men inte något de lever upp till i praktiken. (Eller, för att åter hänvisa till inslag.se, vad de säger i slutna rum.)

Övertar Moderaterna Socialdemokraternas splittring?

När jag ovan skrev ”Moderaternas traditionellt strama syn” var det medvetet. Idag finns det många moderater som absolut delar Folkpartiets värderingar, när det gäller synen på en humanitär flykting- och invandringspolitik. Precis som det finns väldigt många socialdemokratiska gräsrötter där solidariteten inte stannar vid fina ord på första maj.

Den stora frågan för oss som värnar humanitära värden är därför vilken väg Moderaterna kommer att gå. Kommer de att bli lika cyniska som S, så att partiledningen i praktiken kommer att se till att M röstar för nya inskränkningar när tillfälle ges, eller kommer ”nya Moderaterna” att innebära en ny hållning även här?

Liberaler fast i ”utvärderingsklyftan”

Jag har läst flera intressanta inlägg på temat uppkomsten av nya liberala partibildningar (vilket främst syftar på det pågående bildandet av Liberaldemokraterna, i spåren av nu nedlagda nätverket Liberati). Hanna Wagenius deppar en smula inför risken att liberalismen tappar viktiga röster (både röster i debatten och röster i kommande val) vilket också Anders Froby gör. Adam Cwejman är lite mer sammanbiten. Han drar sig inte för att spekulera över om många liberaler är lite bortskämda och har en orealistisk syn på hur snabbt politik ska gå.

Jag delar i mycket Adams syn.

Visserligen har Sverige överlag ett betydligt mer dynamiskt partiväsende än många människor nog tror – eller i alla fall vad många ofta upprepar. Vi har flera partier som, på gott och ont, tagit sig in i riksdagen efter andra världskriget – Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Ny Demokrati och nu senast Sverigedemokraterna. Det är faktiskt fler än de flesta länder, som inte drabbats av totalt politiskt kaos på kuppen. (Italien t.ex. där antalet partier så sakteliga tycks närma sig antalet platser i underhuset för varje val…) Vi har partier som lyckats ta platser i Europaparlamentet vid något val, men som inte hittills lyckats omsätta den framgången i riksdagsmandat, Junilistan och Piratpartier. Vi har också FI som ihärdigt kämpar vidare, och får en hygglig mediabevakning trots att de hittills inte varit i närheten av att lyckas ta sig in. Lägg därtill alla lokala eller regionala partier. Sveriges partiväsende är långt mer levande och spännande än sitt rykte.

Men inte desto mindre ser nya Liberaldemokraterna, sprunget ur ena resten Liberatinätverket, från min horisont ut att vara dömt att gå samma öde till mötes som i bästa fall Piratpartiet. I sämsta fall som (Klassiskt) Liberala partiet. (Nå, jag tror för all del att chanserna överväger betydligt åt en begränsad framgång 2014. Det är gott om drivkraftiga, flitiga och kloka människor i nätverket bakom Liberaldemokraterna. Risken de löper är att Europaparlamentsvalet 2014 – som för dem liksom JL och PP blir en första chans att erövra trovärdighet och en plattform – ligger för nära inpå riksdagsvalet och förvandlas till en inrikespolitisk debatt. Å andra sidan – lyckas de ta en plats eller två i Europaparlamentet, är det nog också betydligt lättare att omvandla framgången till en rejäl chans i riksdagsvalet samma höst.)

För liberaler som är missnöjda med politiken hos något av de riksdagspartier som gör större eller mindre anspråk på att vara liberala (Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna) uppstår dilemmat mellan att hoppa på tidigt och kanske kunna komma att påverka ett litet parti i mycket stor utsträckning. Eller stå kvar och hoppas på att påverka ett större parti lite grand.

(För min del har jag valt det senare, men jag önskar alla liberaler som väljer att starta nytt i Liberaldemokraterna ett synnerligen starkt ”Lycka till”.)

Utvärderingsklyftan

Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger.

För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande).

När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan.

Jag svarade på mer än en handfull mejl under valrörelsen som gick enligt mönstret: ”Ni tycker att X, hur kan ni då kalla er liberala? Vad har ni gjort under mandatperioden som förtjänar att kallas liberalt?”

Den lista jag kunde svara med var inte kort. Trots att en hel del av de saker som fanns med på listan inte rönt så mycket massmedial uppmärksamhet, har alliansregeringen lyckats göra en hel del klockrent liberala reformer under den gångna mandatperioden – sådant som näppeligen någon liberal kan misstycka över. (Från Apoteksmarknadens avreglering till Kårobligatoriets avskaffande till nedläggning av myndigheter till skattesänkningar.)

Det är, givetvis, inte det som är problemet. Problemet är det som saknas på listan. Saker som alltför många liberaler anser är viktigt att ha med. Och en del saker på listan över vad som åstadkommits, är tvivelaktigt från liberal synvinkel.

Vad jag framför allt välkomnar med Liberaldemokraterna är att de till skillnad från sina konkurrenter och föregångare (LP och PP), har alla chanser att driva på de fyra befintliga liberala riksdagspartierna så att listan inför nästa val inte bara är längre utan också saknar färre uppenbara liberala sakfrågor. De framgångar Liberati hade med Folkpartiet, som trots allt inte var obefintliga, visar att en konsekvent och debattlysten opinion kan göra skillnad.

 

Jasenkos liberala principer

Jasenko Selimovic skriver på Expressen debatt en läsvärd, personlig artikel om sin uppväxt i kommunismens Jugoslavien och politikens betydelse för – och ansvar för att upprätthålla – frihet. Ett slags personlig ideologisk förklaring. Mycket intressant.