Copyrightdebatt – igen?

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllene dosor

Wikimedia spelar harmsna över en ny dom i Patent och Marknadsdomstolen (en avdelning av Stockholms Tingsrätt), som säger att de måste betala skälig ersättning till ett antal konstnärer för att få visa bilder på deras verk.

Jag säger ”spelar”, av den enkla anledningen att den här domen inte var någon nyhet. Rättsläget var känt (länk till HD-domen också.). Och Wikimedia-stiftelsen kunde ha gjort bättre saker med de drygt 500 000 kronor som de nu måste betala i rättegångskostnader för motparten. (Och de pengar de själva la ut, förstås.)

För övrigt gäller ju samma sak för alla andra som uttrycker (spelad) förvåning. Högsta Domstolens dom förra året var inte oväntad med tanke på att lagstiftningen om ”Droit de suite” mm sedan lång tid tillbaka stärkt rätten till ersättning även för sådant som kan ses som en form av ”sekundär konsumtion” av upphovsrättsskyddade verk. Och den kom förra året, som sagt.

Framtida maskad turistbild?

Framtida maskad turistbild?

Kan det anses vara en dålig lagstiftning? Ja, säkerligen. Den har följder som blir besvärliga. Inte minst hamnar en massa offentlig konst i limbo – vilka rättigheter gäller? Gör den som tar ett ordinärt turistfoto sig skyldig till brott? Behöver jag betala ersättning om jag tar en bild på något och ett konstverk kommer med? En del av det?

Om jag publicerar bilden på tex Facebook eller Instagram, så finns det en (ofta missförstådd) text i användaravtalet som säger att jag som individ ger upp min upphovsrätt för att låta bilden publiceras vidare. Det betyder inte, som okunniga användare ofta låter sig skrämmas att tro, att Facebook hux-flux ”äger alla dina bilder och allt du skriver”, utan att du samtycker till att det delas med andra. (Alltså precis samma sorts juridisk följdverkan som ovan – och det är precis sådana ersättningsanspråk som företagen garderar sig mot…) Men hur går det, om bilden jag delat innehåller ett konstverk? Är jag fri att överlåta upphovsrätten till en bild, där jag kanske är bunden gentemot konstnären?

Det kan ställa till problem.

Men inget nytt under solen. Vi har ju redan haft den här debatten – för över ett decennium sedan. Då gällde det framför allt text och musik, men principen är ju den samma. Innan dess hade vi samma debatt när det gällde att sno bilder från webben och använda. (Det kan väl inte rimligen vara så att vi behöver ha samma debatt för varje slag av upphovsrättskyddat medium?)

Antingen köper vi att det finns upphovrätt och lägger ned att spela dumma eller så, ja – tar vi en rejäl debatt om att avskaffa den. 

Dumheten är nämligen ett problem i sig. När alla går omkring och säger nonsens som ”det här är ett helt nytt läge, vi vet inte vad vi ska göra” så blir inget gjort. Om du tvivlar – se bara på det faktum att vi befinner oss i den här situationen, trots att rättsläget i princip varit klart. Men eftersom alla hellre låtsats att det regnar, så har vi inte löst problemet. Upphovsrätten finns kvar, men vi låtsas som den inte kräver lite anpassning.

I själva verket vet vi mycket väl vad som behöver göras. Och det är inte mycket. Lite meckigt, men inte svårt. Och inte överhövan dyrt heller.

All publicering på Internet är ”ny” i den bemärkelsen att den inte kan sägas ingå implicit i äldre avtal. Den principen slogs fast på 90-talet. Alltså måste nya avtal slutas där det behövs. (I ett antal fall kommer det förmodligen att vara omöjligt – en konstnär kan vara avliden utan att skyddstiden löpt ut, vägra skriva på eller bara var praktiskt oanträffbar. Men det är ett problem för de enskilda verken.) En viss andel av den offentliga budgeten för konst kommer, under den tid det tar att lösa dessa avtal, att behöva avsättas till engångssummor för att lösa rätten för allmänheten att avbilda verken och sprida dem vidare.

Alla nya avtal om offentlig konst, måste skrivas så att denna rätt ingår från och med nu.

Sen är det löst. Så småningom. (De få konstverk som återstår får väl ha en liten skylt som talar om att de inte är öppna för fri spridning, till dess skyddstiden löper ut för dem.)

Jag är dock inte helt säker på att alla är intresserade av att agera rationellt. Intresset av att föra (ännu) en principdebatt om upphovsrätten är nog ganska lågt – utom hos en liten del av befolkningen som är oproportionerligt starka motståndare mot den. Men med en sida blir det sällan en debatt. (Och resten känner nog att den debatten inte är värd att ta upp, om det inte sägs något genuint nytt. Och det var ganska länge sen.)

Upphovsrätten är ett typexempel på en målkonflikt i rättsystemet. Det har en helt och hållet instrumentell roll – precis som för patent och andra liknande immateriella rättigheter. Vi lånar in ett system från den naturliga äganderätten (som ofta kan ges ett moralfilosofiskt berättigande – något som är egentligen juridiskt ovidkommande, även om detta verkar vara särskild hang-up för många upphovsrättsmotståndare) för att skapa ett motsvarande system. Helt enkelt för att det är nyttigt.

Med dess hjälp kan författare, journalister, fotografer, konstnärer och musiker försörja sig på sin skapande verksamhet i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den nyttan är större (anser iaf flertalet, så länge ingen kan övertyga om motsatsen) än omaket att behöva lösa en massa juridiska och ekonomiska problem som blir följden.

Därmed inte sagt att allt är a-okay överallt, jämt. I många fall är de branscher som baserar sig på upphovsrättsliga ersättningar i olika former mer än lovligt trögrörlig, för att inte säga direkt utvecklingefientlig. Många av de system vi skapat, är i skriande behov av modernisering och anpassning till en digital delningsekonomi. Men dessa problem går också att lösa – det är inte bara motståndarna som borde ha vett nog att sluta bete sig irrationellt och inse att Internet faktiskt inte är en fluga som försvinner om vi försöker tiga ihjäl den.