På stenåldern…

Jag tycker generellt illa om argument om hur vi borde bete oss idag som baserar sig på påståenden om att ditten eller datten har en historisk orsak, en ”så har vi alltid gjort”-variant. En särskild klass av sådana argument, särskilt frekvent förekommande i genusdebatten, är de som handlar om hur vederbörande föreställer sig att människor handlade på stenåldern.

Som om det skulle spela någon roll idag. (Om inte argumentets avsändare dessutom själv bor i ett tält av djurhudar och gör sina egna stenredskap kan argumentet inte annat än undergräva trovärdigheten. ”På stenåldern använde vi inga datorer, så logga ut och gå och stryp en björn till kvällsmat du…”) Det stör mig dessutom än mer att det som regel är argument som bara handlar om personens fantasier om stenåldern, eller uttjatade klichéer.

Jag provade en gång att argumentera emot med ironi – att våra moderna seder med kräftskivor och andra kalas på hösten var ett socio-biologiskt arv av att stammarna av jägare och samlare som följde efter bytesdjuren på deras vandringar under den senaste istiden stötte ihop när de drog sig söderut på höstarna, och stråken ”klämdes ihop” mellan centraleuropas bergskedjor, och då passade på att festa, umgås och ha sex med varandra (och eventuellt också ingå ”varaktiga parrelationer”, om nu sådana fanns…).

Jag fick bara till svar: ”Skärp dig, du är inte rolig”.

Fast det är allt lite tråkigt när det kommer artiklar som spelar en i händerna. Klichén som säger att ståldersmännen lämnade sina stenåldersfruar i grottan att ta hand om stenåldersbarnen medan de modigt tog sina spjut och tävlade om att fälla den största mammuten fick sig just en törn.

”Dads in early human species would have aided in carrying children, as well as in their bathing, feeding, playing and teaching them the lessons of prehistoric life”, skriver Lee Gettler vid Northwestern University’s institution för antropologi i en artikel i American Anthropologist berättar Discovery News.

Bekämpa mödradödligheten

En nära vän födde barn i söndags. Ingen i vår gemensamma vänkrets har sagt annat än grattis, lycka till, vad underbart ända sedan det blev känt att hon var gravid. Att vänta barn är – i Sverige – tryggt och säkert. Mödradödligheten är, om inte helt obefintlig så extremt sällsynt (1:17 400). Man kan kosta på sig att vara glad utan ett stygn av oro.

I andra delar av världen är det inte så. Värst utsatta är så klart fattiga, krigsdrabbade länder –  Afghanistan, Tchad, Sierra Leone, Kongo Kinshasa, Niger har alla en mödradödlighet runt en per tio gravida kvinnor. Men även i länder som inte är drabbade av krig kan mödradödligheten vara chockerande hög. Att få beskedet ”du är med barn” är för många kvinnor i fattiga länder som att få veta att man drabbats av cancer.

Globalt sett dör över 500 000 kvinnor varje år. Bra statistik finns på svenska FN-förbundets sajt Globalis eller på utmärkta Gapminder.org.

Trots att det hade kostat rätt lite att sänka mödradödligheten ganska mycket, med förhållandevis enkla åtgärder, är det inte politiskt prioriterat. Och ett stort motstånd finns mot den allra värsta dödsorsaken – aborter. Aborter utförs, vare sig myndigheterna vill eller inte. Frågan är bara hur. Av en medicinskt utbildad person med sterila redskap eller av en kvackare med en böjd klädgalje? Illegala aborter skrödar liv och det finns bara ett sät att minska dödligheten – att legalisera dem.

RFSU samlar idag, 8:e mars, en ”barnvagnamarsch” från Kungsträdgården till Mynttorget och presenterar sina krav för biståndsministern. Alldeles rimliga och enkla – men extremt viktiga för att rädda liv. Kom dit kl. 12.00 – eller ta en minut att klicka i det symboliska deltagandet via nätet.