Universum bryr sig inte om vad du gör när du reser i tiden

Filmer eller böcker som berör tidsresor brukar älska paradoxen att någon kan resa fram eller tillbaka i tiden för att ta livet av sig själv. Protagonisten (vanligen, men inte alltid) förflyttar sig genom rumtiden och hamnar i en situation där hen står i begrepp att döda sig själv – kanske av en slump, kanske av nödvändighet. Och författaren/regissören brer gärna på i förväg med vaga hotelser om att en sådan paradox skulle kunna få hela universum att gå bananas, kanske förstöra sig självt hellre än att se kausaliteten så misshandlad.

Och en del sådana filmer lyckas vara fantastiskt bra och tankeväckande. I filmen ”Predestination” från 2014 handlar det inte om att begå självmord via tidsresor, utan handlingens paradoxer handlar om raka motsatsen. I ”Looper” från 2012 är det däremot en (välgjord) variant på den klassiska paradoxen. För att inte tala om de två första Terminator-filmerna, som lyckas med konststycket att bygga en dubbel, sluten paradox.

Hatten av för bra underhållning.

Det tråkiga beskedet är dock att universum inte bryr sig ett dugg om vad du gör, om du reser i tiden. Du kan skapa så många paradoxer du vill. Eller rättare sagt, det kan du inte alls.

Universum är nämligen inte sentimentalt.

Och det enda som misshandlas i en sådan (skenbar) paradox, är vår mänskliga känsla av sentimentalitet – vår nostalgi för en viss uppsättning atomer som vid en viss tidpunkt utgjorde ”oss”. Men det finns inget sätt att skapa en paradox, som inte också skapar en ny, självständig, uppsättning atomer vid samma tidpunkt – som, från universums synvinkel, inte har något som helst att göra med den andra atomhögen.

Ljuskonsdiagram över tidsresa

Ljuskonsdiagram över tidsresa

Tidsresor, till sin själva ”natur”, innebär att passera ur en befintlig ”kausalitets-kon” (eller en ljuskon, som de vanligen benämns) vid någon tidpunkt och sedan inträda i samma kausalitet vid en annan tidpunkt. Det vill säga det finns någon utsiktspunkt från vilken ”atomhögen” A1 försvinner ur händelsehorisonten för att senare komma in ”från ett annat håll”. Men då utgör den, utifrån den existerande kausaliteten, en helt ny uppsättning atomer, A2, som bara har en hög grad av likhet i ordningen med den första.

Det är bara vi som håller fast vid den skenbara identiteten mellan A1 och A2.

Idag har vi så klart ingen möjlighet att genomföra några tidsresor – annat än att vackert följa med i vår egen ”kausalitetskon” när den utvecklas genom tiden. Men vi vet tillräckligt om fysiken för att säga att om sådana resor alls skulle vara möjliga, så skulle de kosta fantastiska mängder energi.

Vad kan vi mer göra med fantastiska mängder energi? Jo, skapa atomer.

Att ”resa i tiden” är materiellt sett det samma som att använda en mycket stor mängd energi, för att skapa en uppsättning atomer som helt nyss inte fanns, på den plats i tiden där ”återinträdet” sker. Från en iakttagare där avresan av A1 i framtiden inte har skett ännu, är dessa händelser materiellt sett identiska – skapandet av A2 är den lokala händelsen. A2 kan från och med det ge upphov till händelser, som följer sin egen kausalitetskon från den tidpunkten och framåt, oberoende av A1.

Med andra ord existerar inget materiellt samband mellan A1 och A2. Bara vår sentimentala föreställning att A1 och A2 ”är samma”, för att det finns en subjektiv tidsbana som beskriver en linje mellan dem. Men i och med att den passerar ut ur händelsehorisonten för A1, så är det ekvivalent med att säga att A2 ”skapas” vid den tidigare tidpunkten.

Så om du hittar en tidsmaskin – det är ingen idé att du försöker skapa några tidsparadoxer. Universum bryr sig inte om vad du gör.

Annonser