Konsten att förlora en debatt

Imorgon, 21:a mars, kommer riksdagen att rösta om Polisen ska få fortsätta att ha så gott som obegränsad tillgång till uppgifter om  privatpersoners telekommunikation och internetanvändning.

Som tur är kommer riksdagen att rösta ned detta förslag.

Riksdagen kommer nämligen – med all sannolikhet – att rösta ja till lagförslaget om ”trafikdatalagring”.

Vad för något? Du trodde – som så många andra – att det är införandet av lagen som är problemet. Jo, jag förstår att du är förvirrad. Du är inte ensam. I alla fall inte helt. (Men som tur är, är ni inte många heller. Jag återkommer till det…)

Så här är det. Trafikdata finns redan. Polisen får redan ut den, utan problem, av nästan alla it- och telekomoperatörer. (Utom några få, med ett litet antal kunder, som av ett eller annat skäl så gott det går undviker att lagra data. Men de är få och de är små.)

Så – att rösta ”nej” till förslaget i riksdagen är inte ett sätt att stoppa någonting alls. Tvärtom. Det är en röst för att låta polisen få ut uppgifter utan hinder, utan prövning och utan insyn. 

Det är detta som är så märkligt. Det finns – eller fanns, jag tror den är död nu – en spontan, oorganiserad och genuint folklig ”integritetsrörelse” i Sverige. Den uppstod med FRA-debatten. Sedan dess har de självutnämnda ledarna för den jobbat hårt på att göra sig så irrelevanta som möjligt.

Förlora debatten så fort som möjligt, så stort som möjligt!

Om du börjar en debatt med att säga något som omedelbart avslöjar för alla som vet vad debatten handlar om, att du inte gör det. Och om du sen raskt följer upp med att föreslå något som egentligen leder till raka motsatsen till det du vill. Och om du också gärna avslutar med att förolämpa och förtala en hel del av dem som tycker som du (men, som sagt, vet vad debatten handlar om och inte föreslår något kontraproduktivt) – förtjänar du då något annat än att förlora, stort och spektakulärt?

Nej, givetvis inte.

Det är där vi är nu. Den genomsnittliga debattartikeln, blogginlägget eller mejlet om datalagringsdirektivet innehåller allt av ovanstående. Låt oss därför gå, å vad sägs om 30 år tillbaka i tiden?

Statliga Televerket, anno 1980

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Det finns nu inget internet. Mobiltelefoni kommer om något år att lanseras (för annat bruk än i polisens ”radiobilar”) under namnet ”Nordisk MobilTelefoni (NMT, eller ”1G” som vi kanske skulle kalla det retroaktivt, fast det egentligen redan var tredje generationen teknik.) En genomsnittlig mobiltelefon väger 4 kg.

Statliga Televerket har fortfarande monopol, men det börjar ifrågasättas. De grå standardtelefonerna, som man inte fick äga utan lånades ut tillsammans med abonnemanget, har så sakta börjat ersättas av nya och piffiga modeller – men inom några år ska det helt braka samman, när privata aktörer börjar sälja alla möjliga telefoner utan godkännande!

Televerket var ingenting om inte noggranna. En vanlig abonnemangsfaktura specificerade exakt hur många minuter och sekunder de samlade samtalen varat, och till vilka riktnummerområden (det kostade nämligen olika). För en liten merkostnad, kunde man få en total specifikation över varenda samtal – hur länge det varat och till vilket nummer osv. Mer än en familj som överraskades av ovanligt höga teleräkningar, när barnen ringt för mycket till ”heta linjen” har säkert gjort det.

Och självklart har Polisen ända sedan Televerkets tillkomst också insett att man kan ha nytta av att veta om X ringt Y. Alla som tror att statliga Televerket hindrade dem från att få ut lika detaljerade samtalslistor som abonnenterna kunde få, hand upp? Nej, just det. ”Trafikdatalagring” är ingenting nytt.

Det Televerket sysslade med då, det sysslar fortfarande i princip varje it- och telekomoperatör med idag. Både att notera trafiken och lagra uppgifterna och att lämna ut den till Polisen. (Som sagt, utom ett fåtal. Om ens de klarar att helt undvika det…)

Ett företag som på något sätt har avgiften kopplad till användningen, måste nämligen det. Om inte annat så för att kunna styrka sina krav på abonnenten om fakturan inte betalas. (Spårbarhet.) Alltså lagras uppgifterna. Alltså kan de lämnas ut. Och det gör de.

Det som bara alltför gärna kallas för ”införande av massövervakning” har alltså redan skett. Sen typ 1950.

Det är typiskt dåligt när den händelse som ens argument ska skrämmas med, redan har passerat åldern på nästan alla det ska övertyga.

”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”

Det är klart att man kan vilja vara emot det här. Man kan vilja att en sådan lagring inte får ske alls, eller åtminstone inte mer än för företagets behov och sen förstöras, inte kunna lämnas ut.

Ja, men då är det också upp till den som vill det att lägga fram ett sånt förslag. ”Nej till datalagring” är inte det. Det är, som sagt, faktiskt raka motsatsen – nämligen ”ja till fortsatt oregelerad utlämning till Polisen”.

Det är typiskt dumt att föreslå raka motsatsen till vad man egentligen vill åstadkomma.

Och det är, med tanke på Sveriges försening med införandet och inte minst riksdagens senaste beslut för ett år sedan om bordläggning i 12 månader, lite sent att inte ha kommit upp med det förslaget.

Det är inte som det inte framgått att utlämning redan sker. I till exempel utredning, proposition och betänkande.

När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet för en hel del år sedan, satte vi vid något extra debattsuget årsmöte upp en skylt med texten: ”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”. Det var en liten påminnelse om att debatten bör handla om det som debatten handlar om, nämligen vilka förslag man ska besluta om.

Det är så lätt att glömma.

Om man inte på fem år* kan formulera ett förslag som faktiskt innebär att man får som man vill, för den händelse att någon skulle vilja rösta för det, kan man inte direkt klaga på att inte tas seriöst.

(* Utredningen kom 2007. Nu är det 2012.)

”Ropen skalla! Vargar komma!”

Det är ju inte första gången det här händer.

IPRED skulle – förklarades med fullkomlig säkerhet – leda till att varje användare som någonsin laddat ned så mycket som en olaglig jingel, dömas till bötesbelopp stora som den grekiska statsskulden. Privata polisarméer i Hollywoods tjänst skulle storma in i människors hem i gryningsräder för att förhöra farmor om hon följt §36 A, stycke IV i användaravtalet.

Det blev varken privata polisarméer eller fantasiböter. Det blev inte ens några spektakulära utlämnanden av uppgifter om privatpersoner (och antipiratbyrån packade ihop sin verksamhet).

Varför blev det inte så? Därför att svensk rättstradition inte innehåller allt det som man sent om natten genom konsumtion av amerikanska polisserier kan få för sig.

ACTA skulle – förklarades med lika stor säkerhet (trots att det ju ansågs vara hemligt…) – hota yttrandefriheten, leda till att Tullen norpar iPod:ar och iPad:ar till höger och vänster och (det mest bisarra) att hemliga kommittéer skrev om länders lagar, när som helst, utan insyn.

Också det mesta av dessa felaktigheter – särskilt det där med hemlighetsmakeriet – har redan börjat tas tillbaka.

Jag ska avslöja en sak. Det är typiskt dumt att börja en debatt med att avslöja att man inte vet vad den handlar om, utan bara hittar på.

Ändå tycks det som om integritetsdebatter måste följa samma formell. De flesta som uppträder, måste ha högt tonläge och måste påstå att just detta, just nu, hotar allt som är gott.

Och följaktligen är alla som inte ropar att ”vargen kommer”, i själva verket i färd med att snitsla vägen till barnkrubban med fläskkotletter för att locka dit maximalt med vargar!

Och så förlorar man debatten. Och så kommer inte vargen. Den gången. Och så kommer en ny debatt. Och så förlorar man den. Och så kommer inte vargen. Den gången. Heller.

Men ingenstans har detta lett till minsta självinsikt och omprövning?

Verkligen?

Nej, tvärtom, för varje gång har tonläget höjts något, övertygelsen om att man är frihetens fanbärare befästs – genom glada tillrop till varandra (på samma bloggar, som upprepar varandras budskap i evig kretsgång…)

Det saknas inte hot mot integriteten

Det är inte det att jag anklagar alla som engagerat sig mot någon av dessa frågor för att vara opåläst. Nej, med tanke på hur mycket det skrivits, bloggats, twittrats et.c. så finns det energi och engagemang så det räcker.

Det är bara det att för att vara påläst, är det typiskt bra att inte bara läsa varandras alster, utan också, åh, till exempel förslaget det handlar om?

I så fall hade samtliga dessa grundläggande, pinsamma misstag kunnat undvikas. Enkelt. Inget av det har egentligen varit särskilt svårt att ta reda på (som att de ”privata poliserna” var ett påhitt och handlade om Kronofogden, att ACTA inte var hemligt osv.)

(Hade det kunnat undvikas, hade man inte heller fjärmat sig från en massa potentiellt allierade beslutsfattare. Dvs. dem som man nu försöker påverka genom att kalla vid öknamn. Typiskt dumt sätt att vinna sympati…)

Det är inte det att allt är frid och fröjd. Det saknas verkligen inte hot mot integriteten…

Så vi har trafikdatalagring, vad gör vi nu då?

Vi har lagring av trafikuppgifter. De lämnas ut till Polisen. Vad gör vi nu då?

Jo, det första steget bör vara att reglera när utlämning får ske vad som får lämnas ut*. (Och det gör ju propositionen.)

Idag finns det, kortfattat, två grunder. Dels utlämning av uppgifter om enskild där det finns en konkret, skälig misstanke. Denna utlämning sker enligt Rättegångsbalken (RB). Det är bra, därför att Rättegångsbalken innehåller många centrala, fungerande skydd mot onödiga intrång, så som:

– Domstolsförhandling

– Allmänt ombud som företräder den som det berör

– Krav på skälig misstanke

– Innebär tydligt, spårbart beslut och medför god möjlighet till uppföljning

Dels finns utlämning enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation (LEK). Det är mindre bra. Där är kraven betydligt mindre rigorösa. Det behöver inte föreligga någon konkret misstanke, det förs ingen förhandling eller prövning om behovet överstiger allmänintresset osv.

Här finns en uppenbar fråga att ta itu med. Kraven på utlämning enligt LEK måste stramas åt. Åtminstone måste en prövning ske. Och, även om inte hela RB:s skyddsapparat kan tas in, så behöver kriteriet stramas åt.

Här kommer att komma en debatt i vår. Detta är nämligen föremål för en kommande proposition.

Här finns alltså en möjlighet för en mer sansad debatt – utan obefogade påhopp, onödiga överdrifter, missförstånd osv.

Mitt stalltips?

Det finns de som kommer att göra allt för att undvika en sån debatt.

Det sorgliga är bara att de säger sig (och tror sig) värna om integriteten i Sverige.

– – – –

Edit, ons 13:53:

Blev uppmärksammad på att jag sent igår skrev fel. Jag skrev att den förhandenvarande propositionen reglerade när trafikdata får lämnas ut. Det var ett misstag (det är vad som behandlas i den proposition 2011/12:55 som nämns senare.) Jag syftade snarare på att genom ändringen i Lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse att de exakta uppgifterna som ska lagras, ska bestämmas i en förordning (utfärdad av regeringen). Det skäper istället ”vad”, men inte ”när”.

Beklagar misstaget.

 

Intressant om Israel och demokratins utmaningar

Under förmiddagen (15/3) var jag på seminarium, arrangerat av min arbetsgivare Folkpartiet och Proventus/Robert Weil, om Israel. Inbjuden gäst var rabbi Michael Melchior. En otroligt begåvad talare, tänkare och inspiratör för fredsprocessen. En ortodox rabbin som kritiserar det ortodoxa etablissemangets roll i Israel, före detta ledamot av Knesset och minister i flera regeringar, som kritiserar den politiska apparatens misslyckanden.

Varför röstar människor på extrema partier? På grund av en extrem situation. Rabbi Melchior påminde om att när Osloavtalet skrevs 1993, baserad på en tvåstatslösning med ömsesidigt erkännande, stöddes det av fem procent av Israels medborgare – även om de flesta trodde, förväntade sig, att det skulle bli genomfört med stöd av USA och Europas länder.

Men fredsprocessen spårade ur. Våld har följt i spåren på mer våld. Denna utveckling drivs fram av små extremistiska grupper inom vardera befolkningen.

Idag är situationen en annan. 84 procent av Israels befolkning stöder en tvåstatslösning och vill få ett slut på våldet. Siffrorna är ungefär de samma på den palestinska sidan. Majoriteten är överväldigande – men ändå har de religiösa extremisterna ett inflytande de inte förtjänar.

Våld i kombination med religiös ortodoxi skapar en explosiv blandning.

Rabbi Melchior berättade, apropå fredsprocesser, att han läst en predikan av den norske rabbinen i samband med unionsupplösningen 1905. Trots att rabbinen bara varit i Norge tre månader, predikade han med full styrka om konflikten där han också fördömde svenskarna med religiöst inspirerade ordalag.

För rabbi Melchior var exemplet menat att tala om att situationen mellan två länder, beredda att gå i krig mot varandra, kan förbättras. För mig som sekulär humanist, blir det istället så klart en påminnelse om att i sådana situationer är religioner sällan en fredsbevarande kraft, utan tvärtom är religiösa ledare i regel snabba med att ta ställning och inte sällan de första att heja på krigsförberedelserna.

Men också rabbi Melchior är kritisk mot religionens roll i konflikten. Att den finns där, att den ligger slingrad som en tvehövdad orm runt konfliktens rötter, är han fullt medveten om. Därför menar han också att staten Israel måste vara en sekulär stat med åtskillnad mellan religion och statsmakt, och en liberal konstitution.

Om nu en så bred majoritet stöder fredsprocessen, hur kan de extremistiska partierna dominera? Därför att religion och rädsla leder till en massiv preferensförfalskning när det kommer till val. I en miljö där våld kan utlösas av extrema grupper som vill styra utvecklingen i sin riktning, skapas ett intrikat ”fångarnas dilemma” där alla är medvetna om att den som är beredd att spela hårt har trumf på hand. De kan när som helst sätta krokben för den demokratiska processen.

Det blir därför rationellt att istället välja det minst dåliga resultatet, vilket kan vara att stödja de ”moderat extrema”. Ungefär ”hellre lite nationalism som kanske i bästa fall ser till att vi har en stark armé som skapar ett visst skydd men till priset av fortsatt konflikt, än att riskera allt för en bräcklig fredsprocess som redan misslyckats flera gånger”.

Det allra mest explosiva i blandningen just nu, är så klart Iran under Ahmadinejad, som inom kort kan ha tillgång till kärnvapen och med en uttalad önskan att utplåna staten Israel.

Demokratins framtid i världen

Jag tror att situationen Israel/Palestina på många sätt är ett viktigare test av demokratins möjligheter, än försöken att skapa demokrati i Irak och Afghanistan. Alla tre länderna kommer – på gott och ont – att påverka synen på demokrati i världen under lång tid. Misslyckanden i något av dem kan säkerligen komma att skada utvecklingen mot ökad frihet och demokrati i världen. Och medan världens ögon i mycket är riktade på Irak och Afghanistan nu, tycks vi mer eller mindre ha accepterat ett konstant utövande av religiöst våld i Israel/Palestina. Det är inte rimligt och den situationen måste förr eller senare ändras.

Rabbi Melchior menar att det måste till ett paradigmskifte men är samtidigt rädd för att energin för att åstadkomma detta saknas i Israel/Palestina idag.

På en fråga från Fredrik Malm pekade rabbi Melchior på ännu ett exempel där demokratins konfliktyta mot religionen är aktuell – Turkiet. Här pågår konflikten mellan religion – med ett styrande, moderat, islamistiskt parti – och en sekulär stat. En stat därtill omgärdad av en rad ovanliga åtgärder för att skydda denna sekularistiska statsbildning som på ett eller annat sätt kan komma – och historiskt flera gånger har kommit – i konflikt med demokratin. Ett misslyckande här kan också visa sig ödesdigert för Europas förhållningssätt till islamska stater.

Naturligtvis kan fler stater där demokratin är ifrågasatt eller utmanad nämnas – Colombia är ett exempel bland flera i Sydamerika. Men jag tror inte de staterna är lika intressanta för frågan om demokrati på lång sikt, då det rör betydligt mer specifika problem.

Konflikten mellan religion och sekulära demokrati är mer central. När Västeuropa erövrade demokratin skedde det gradvis och parallellt med ett tillbakaträngande av religionernas starka ställning. Den konflikten ställdes aldrig riktigt på sin spets på det sätt den hade kunnat göra, eftersom processen var utdragen och komplex (och bara i efterhand framstår som en någorlunda rak linje från upplysningen till moderna demokratier…).

Judisk identitet – vad innebär det?

Det sker en oroande utveckling där den judiska staten Israel får allt svårare att hantera sin dualism – som stat och som ideologi. Frågan om hur begreppet ”judisk stat” tolkas, är inte självklar. Rabbi Melchior formulerade den som en kamp mellan demografi och innehåll – antingen baseras den judiska staten på det enkla förhållandet att den judiska befolkningen är majoritetsbefolkning, på samma sätt som den svenska befolkningen är majoritetsbefolkning i den svenska staten. Men blir det en fråga om statens innehåll, om dess lagar och dess ideologi, blir det värre.

Det sker en oupphörlig sammanblandning mellan judisk etnicitet och judisk religion – underblåst av ortodoxa krafter. Men, lika lite som islam är en etnicitet – trots den oupphörliga sammanblandningen – är judendom en sådan. Att spela med i det spelet och sätta likhetstecken mellan dem, spelar bara de extrema krafterna i händerna.

En effekt av denna process är också, som Ernst Klein påpekade, en tilltagande trend av fientlighet mot kritik också från dem som definierar sig som Israels vänner, från israeliskt håll. Melchior instämde i och beklagade detta. En demokrati måste acceptera kritik och kritik mot Israel kan inte alltid avvisas som antisemitisk. Det kan visserligen ibland vara svårt att dra en gräns eftersom antisemitism samtidigt är så utbredd – inte enbart bland fundamentalistiska grupper inom islam utan också i så många andra sammanhang lyser igenom. Ilmar Reepalu är ett pinsamt svenskt exempel.

Det är av vital betydelse att stater som Israel och Turkiet klarar av att hantera den frågan. Det är också av stor betydelse att vi själva lär oss den läxan, och tillämpar den ”hemmavid”, när islamofobin hotar att växa sig stark och i sin tur exploateras av främlingsfientliga partier och grupperingar.

__________

Andra som bloggar om seminariet: Mark Klamberg

Konsten att slå in öppna dörrar

Kloka Isobel beklagar sig över kraven på att ”folk i allmänhet eller muslimer i synnerhet att ‘ta avstånd’ från mordplanerna mot Lars Vilks”. Och sannerligen blir det en smula enformigt när hela kanaler som Facebook, Twitter eller osannolikt många bloggare samtidigt känner ett behov av att uttrycka samma sak.

Varför idag, kan man fråga sig? Mordhotet har funnits länge – och det är ju i och för sig väldigt glädjande att polisen lyckats gripa de illa funtade människor som nu anklagas för att ha planerat att mörda konstnären – men är inte, därmed, risken som minst idag. Och, därmed, behovet av uppmärksamhet.

Migrationsverket – myndigheten som anser sig ha rätt att bedriva en egen utrikespolitik, skapar om definitionen av krig och utan att blinka hittar kryphål i alla slags konventioner – tycker så klart inte heller att yttrandefrihet är något värt att stödja. Om det är en insats för yttrandefrihet vi vill göra, varför inte rikta den mot Migrationsverket istället – det skulle förmodligen åstadkomma mer.

Men det finns vissa avståndstaganden som faktiskt är betydelsefulla, som bör uppmärksammas och välkomnas. Till exempel detta. Peter Englunds tydlighet och glasklarhet är befriande och välkommet – till skillnad från de ryggradslösa medlöpare i Akademien som vägrade ta avstånd från fatwan mot Salman Rushdie för tjugo år sedan.

Peter Englunds ord är de enda som räknas idag. Allt annat är exercis i konsten att slå in öppna dörrar.

Tredjemansrevision – varför vi inte bör lita på myndigheter

Sverige har – i jämförelse med många andra länder – ett relativt svagt skydd för individuella fri- och rättigheter. De skrivningar som finns i Regeringsformen, vår viktigaste grundlag, är ofta inte bindande i den meningen att en domstol kan upphäva en lag som står i strid med den.

(Detta kallas ”lagprövningsrätt” och är dels inskränkt av att grundlagsbrottet – när den prövningen skulle kunna tillämpas – måste vara ”uppenbart”. Det får alltså inte vara fråga om en konflikt mellan principer som domstolen först vid granskandet av ett knepigt ärende inser finns dold i lagen. Dels är svenska domstolar extremt motvilliga mot att utnyttja lagprövningsrätten.)

Det leder till att när riksdagen fattar beslut om lagar och tilldelar myndigheter rätten att använda olika tvångsmedel mot individer, så är inte varken grundlagen eller domstolarna riktigt de skydd mot överutnyttjande som man skulle kunna tro om en rättsstat.

Ett lysande exempel på hur myndigheter aktivistiskt använder sig av de medel som de ges möjlighet till, är den så kallade tredjemansrevisionen. Det betyder att Skatteverket har tillåtelse att granska en person (tredje personen) och därför begära in uppgifter om dennes affärer som finns hos t.ex. banker och internetleverantörer, för att få fram uppgifter om affärer mellan andra parter (som är den första personen, den som granskas).

Exempel: Adam är utsatt för en skattekontroll. Skatteverket begär då in uppgifter om Bertils, Cecilias och Davids affärer från deras respektive banker. Dessa uppgifter används för att kontrollera att det Adam sagt stämmer.

Notera här att Adam inte behöver vara misstänkt för något brott. Det säger nämligen lagens förarbeten uttryckligen – i en minnesvärd tankevurpa. Om det hade handlat om ett tvångsmedel för utredande av brott – sånt som polis och och åklagare begagnar sig av – så hade det (menar utredningen när tredjemansrevision återinfördes) förmodligen behövts regler och kontroller mot hur detta utnyttjades. Men nu handlar det ju inte om brottsutredning, som ju Skatteverket inte bedriver, och därför behövs inte säkerhetsspärrar!

Hur används då detta potenta övervakningsmedel? Jo, sommaren 2006 bestämde sig Skatteverket för att granska kontona för klientmedel som ca. 300 advokatbyråer hade hos SEB. Den som trodde att advokaters relationer med sina klienter omfattas av betydande sekretess glömde att ta med Skatteverket i beräkningen… Sedan dess har för övrigt advokatbyråer fått problem med lagstiftningen om pengatvätt.

2007 inledde Skatteverket med hjälp av detta regelverk en granskning av Internetleverantören Bahnhofs alla kunder. Kundregister och alla uppgifter fick vackert överlämnas till Skatteverket.  (Dessa uppgifter kan man läsa om i Advokatsamfundets remissyttrande över ”Skatteförfarandeutredningen”.)

Om Skatteverket skulle misstänka brott – och därför behöver begära in uppgifter för att styrka sina misstankar (innan man lämnar över ärendet till polis och åklagare) så finns det motsvarande tvångsmedel. Dessa måste dock preciseras till att gälla specifika personer eller transaktioner som misstankarna rör.

Det behöver man inte bry sig om vid tredjemansrevision. Därför ökar antalet begäranden enligt detta stadigt. Det är lätt att – tillsammans med många inom bankvärlden, advokatkretsar och IT-branschen – misstänka att Skattemyndigheten begär in uppgifter mer eller mindre på måfå. Det skulle därmed strida mot förbudet mot så kallade ”fishing expeditions”. Något som Skatteverket tillbakavisar.

Tredjemansrevision är ett tydligt exempel på hur otillräckligt reglerade tvångsmedel som en myndighet tillåts använda sig av, kommer att användas allt mer och och till allt tveksammare syften. Skatteverket står på sig mot alla kritiker – mot Lagrådet, mot domstolars, mot Advokatsamfundet och andra instansers invändningar mot detta tvångsmedel. Det visar också att myndigheter idag inte är lika benägna att ta varandras kritik på allvar – vilket ofta är det enda medel som finns, eftersom myndigheter generellt inte övervakar varandra och inte kan använda sanktioner mot varandra. Men minskad respekt för kritik, betyder också att kritiken från våra medborgerliga övervakningsorgan – som JO och JK – allt oftare förblir ohörda.

Så länge myndigheter som Skatteverket visar att de inte bryr sig om sådan kritik, måste det vara ett mycket starkt skäl till att helt enkelt inte ge dem utökade befogenheter. De visar ju att de inte kan hantera dem! Ska en myndighet nödvändigtvis ha ”bättre verktyg” måste den avkrävas betydligt starkare bevis för att detta verktyg inte kommer att missbrukas, så som sker med tredjemansrevision.

Behöver friheten balanseras?

Håkan Boström skriver en ledarkrönika i DN på temat att individens frihet behöver ”balanseras”. Indirekt är krönikan också en hyllning till den moderna lite mer statsfientliga konservatismen som bl.a. Roland Poirier Martinsson försvarade i debatt med Johan Norberg under Timbros frihetsvecka.

Den konservatismen kännetecknas enligt Boström av att spela ”på liberalismens hemmaplan”. Det vill säga ”i rollen att stå upp emot den starka staten”. I dilemmat mellan att ensamma individer domineras av förtryckande kollektiv (Norbergs skräckvision) eller av en stor stat (Poirier Martinssons skräckbild) lanserar Boström ett slags maktdelningslära mellan individ och kollektiv: ”Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner.”

Till försvar för sin tes tar Boström upp den klassiska liberala maximen att ”om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig.”

Kruxet med denna liberalkonservativa teori ligger i påståendet att individerna ensamma inte är kapabla att stå emot förtryckande kollektiv, som Poirier Martinsson framför och Boström okritiskt sväljer. Är det så? Är inte detta själva kärnan i den paternalistiska föreställningen som förr eller senare alltid leder till förtryck?

Problemet är inte alls att hålla ”kollektiven i schack” utan att människorna. Om de inte domineras av en massa kollektiva gemenskaper som upprätthåller ”goda värden” kan de ju få för sig att styra över sina egna liv! Och vem vet, då kanske de bildar anarko-syndikalistiska kollektiv som odlar organiska livsmedel eller något annat ordningsstörande.

Friheten behöver ingen maktbalans. Friheten ÄR den maktbalans som håller stat och kollektiv tillbaka när de vill sluka individen. Individer är bra nog på att sluta sig samman för att hålla ”det onda” borta.

Lite för bra, faktiskt. Och det är precis därför friheten behövs. Den som glömmer detta grundläggande faktum, har ingenting i liberalismen hämta. Det är något helt annat ni drömmer om.

Således kan liberaler läsa John Donnes ”No man is an island”, som annars räknas som ett ärkekonservativt credo,  och se skönhet i det – men utan att lockas till onödiga konservativa experiment. ”Any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind”,  säger Donne. Men är målet därför att kontrollera mänskligheten för att skydda den mot sig själv? Om vi inte står fria, står vi inte alls. Vi är ”involved” inte ”subjugated”. Vi är en mänsklighet med betydelse för varandra, just därför att vi står tillsammans i frihet.

En nacke böjd i tvång är också ett stygn mot oss alla, även om den böjs under oket av skenbar välvilja.

Brott skriva ut läkemedel?

En vice chefsåklagare i Gävle, Mikael Hammarstrand, har förklarat sig beredd att åtala sjukvårdspersonal som skriver ut p-piller till 14-åringar. Brottet skulle vara att ”främja sexuella övergrepp”.

Jag tror inte det är en slump att denne okunnige åklagare är en man. De som kan något om kroppens hormonsystem, och det är något många kvinnor tvingas lära sig en del om vare sig de vill eller inte, vet att så kallade p-piller framför allt är hormonreglerande läkemedel. Visst råkar det vara så att deras mest använda effekt är att skydda mot oönskade graviditeter, och det är det främsta skälet till att människor ber om dem. Men de är läkemedel.  Man kan behöva äta dem av helt andra skäl – för att den egna kroppen inte lärt sig att hantera hormoncykeln ordentligt och behöver en extern reglering – vilket inte alls är ovanligt just bland 14-åringar.

Men det är befängt på så många andra sätt än så. Det är inte främjande att sälja vapen, knivar eller andra farliga föremål förrän man har anledning att anta att de ska användas att begå brott. Mikael Hammarstrand anser sig ha lagens stöd, men se det har han inte alls det. Det är ingalunda olagligt för 14-åringar att ha sex. Till exempel inte med andra 14-åringar. Men det vara olagligt för äldre personer att ha sex med personer under 15 år (om inte åldersskillnaden är ringa osv.)

Borde inte en vice chefsåklagare ha koll på det?

Inbillar han sig att läkare eller personal på ungdomsmottagningar kan fråga ut ungdomarna om deras sexualvanor hur som helst? Tycker han att det är önskvärt?

Så mycket dumhet det finns i världen…

Edit:

Sven-Erik Alhem och Thomas Bodström har insett samma sak…