God Jul – men vilken jul?

Ja, bloggen har ju fått självdö under halvannat år. Hade inte tänkt återuppta bloggandet. Men. Efter ett antal diskussioner om jultraditioner och deras historia i framför allt olika sociala media så känns det på sin plats med åtminstone ett inlägg, om den saken. Det inlägg jag tidigare skrivit om midsommarfirandet tillhör dem som fortfarande får en del träffar via sökmotorer, så varför inte ett om julen?

Är julen en kristen högtid?

Idag, i Sverige, är julen en blandning – de kristna inslagen är tydliga, även om en stor del, troligen en majoritet, av befolkningen i allt högre grad väljer bort de mest märkbart kristna inslagen.

Även om antalet besökare i kyrkan går upp så här till jul, så är det fortfarande på det hela taget lågt. Och en del av uppsvinget består i besök vid körspel och andra konsertformer, som kan antas locka folk av andra skäl än de strikt religiösa.

Det är inget i sig konstigt. Sverige tillhör världens mest sekulära länder och det praktiska utövandet av en religion har liksom ingen större plats i livet, ens hos en del människor som ändå anser sig religiösa. Hur är det då inte för dem som inte aktivt identifierar sig med en religion, utan mer har den som kulturell bakgrund? Det är nog inte konstigt att man prioriterar gran, glögg, julklappar och mat före sådana aktiviteter som inte bidrar till en mysig stämning?

Det klagas på att julen är för kommersiell. Jag skulle nog vilja framhålla att det är en av våra främsta sociala högtider, med en stark släkt- och familjekoppling. (Många andra högtider firar vi ju mer med den sociala krets som vi själva skapat – vänner, vänners vänner, kollegor och eventuella partners diton.)

Är julen en hednisk högtid?

Knappast. Den har förkristna rötter. Men det finns ingen koppling mellan det hedniska firandet och den jul vi firar idag. Fast man vid flera tillfällen försökt rekonstruera olika äldre inslag och delvis lyckats återinföra dem.

Men skinkan? Granen som fertilitetssymbol? Julbockar..?

Påhitt från 17/1800-tal. Låt oss ta dem i tur och ordning.

Skinkan Visst har grisens olika ätbara delar haft en stadig plats på matbordet sedan Hedenhös. Men det beror till största delen på nödvändighet – det har varit vårt främsta matdjur under lång tid. Det har inte funnits en tid då inte grisen utgjort något inslag i vår basföda. (Utom för den som varit för fattig. Då har sillen varit den främsta källan till protein.)

Kopplingen till asatidens julfirande finns. I julfirandet ingick slaktandet av en julgalt, sonargoltr, som omnämns i bla. Hervararsagan och Håkon den godes saga. (Betydelsen av ”sonar-” har diskuterats. Det tolkades tidigare som en slags motsvarighet till kristusmytens sonande av synder, men ordet har andra betydelser och källorna som finns nämner ingen sådan symbolik utan istället en koppling till avgivandet av högtidliga löften, heitstrengingar, med handen på galtens borst.)

Att vi äter just skinkan till jul, är ett modernt påfund. Djur som slaktades till blot åts i regel upp, men om en viss del föredrogs eller serverades på ett speciellt sätt har vi ingen aning om. Sannolikt berodde det på hur pass rik gården var och vad man behövde spara till de senare, magra tiderna innan våren. Vad jag kunnat läsa mig till, började ”julskinka” förekomma i bättre ställda hem tidigast på sent 1700-tal, men blev inte vanlig förrän på 1900-talet. I brist på skinka, har andra delar av djuret tagits tillvara – olika varianter av sylta (som till stor del kan bestå av mindre ädla delar, kanske ganska lite kött) var och är vanliga inslag. De lär ha förekommit långt tidigare än andra rätter på dagens julbord. (Julbord förresten… Mer om det senare.) Grisfötter lär dock fortfarande ingå som traditionell julmat i några delar av landet.

Att man tog tillvara tex blodet och gjorde blodkorv av vet vi. Intill början av 1900-talet var ”lussekatt” en form av blodkorv som bland annat innehöll russin. Den seden kan ha varit mer ursprunglig än julskinkan, och kanske har namnet ursprungligen haft med annat att göra än lucia eller så har det tillkommit senare. Men inte heller detta vet vi med någon säkerhet.

Granen Detta fenomen uppstod i Tyskland, sannolikt strax efter reformationen. Granen har ingen som helst koppling till asatron. Men träd eller växter som är vintergröna, har i många kulturer ovh vid många tider ansetts ha en symboliskt innebörd i besegrandet av vintern. Detta kan ha spelat in i konstruktionen av granen som en slags överförd uppståndelsemyt. Om det alltså finns ett underliggande mytiskt innehåll, går det snarare att hänföra till ”folkmagiska” tolkningar av kristendomen, än asatron.

Julbocken Det här är en symbol som har gamla anor. Precis som flera andra inslag av ”skrämsel” i julfirandet – Krampus eller Zwarte Piet – går det tillbaka till att onda väsen ansågs vara extra aktiva under de långa, mörka nätterna. (Även vissa av de goda, kunde det innebära otur att möta om man inte skyddade sig, tex. genom att alltid bära en bit stål i fickan.)

Fram till och med tidigt 1900-tal, ingick det att unga män dolde sig bakom halmmasker med horn och drog runt på en slags ”trick-or-treat” runda. Dessa masker är ursprunget till julbockar i flätad halm. (Getens horn och skägg, och dess aggressivitet även i ”tamt” tillstånd, har ibland ansetts ge dem ett inslag av diabolisk natur, men symboliken härör alltså snarare från andra väsen som under kristendomen fått extra djävulska drag.)

Kopplingar har gjorts till föreställningar om ”den vilda jakten”. Om detta kan jag dock inte säga så mycket, eftersom jag helt enkelt inte vet. Det finns inga belägg, vad jag vet, för någon liknande ”trick-or-treat”-tradition i förkristen tid. Men symboliken och vissa delar av temat kan ha äldre rötter och hittat formen under inflytande av kristendomens tryck att anpassa sedvänjorna.

Hur var det med julbordet?

Julbordet, i formen av en buffé, är ett modernt påfund som hör samman med brännvinsborden som kom på 1700-talet. De åtföljdes av en buffé med smårätter, kallskuret och andra former av tilltugg som höll gästerna på gott humör i väntan på middagen som kanske serverades flera timmar senare. Restiderna gjorde ju att om gästerna kom långväga ifrån, så kunde de anlända både hungriga och lite närsom på dagen, långt innan middagen var redo att serveras. Då undfägnades gästerna istället med kryddad sprit och smårätter. Självklart gällde detta även i samband med julfirandet.

Brännvinsborden var något som framför allt förknippas med en medel- och överklass som hade råd med ett sådant överdåd. På allmogens gårdar var förplägnaden mer återhållsam.

Detta ”förrättsbord” har sedan svällt ut till en egen form – parallellt med den årstidsoberoende varianten smörgåsbordet. Det har vi förmodligen våra gästgiverier att tacka för, när dessa övergick till att bli krog- och hotelliknande inrättningar istället för att vara ett ansvar för bönderna som råkade bo vid allfarvägar. Det var en passande form av servering för en verksamhet som hade en ojämn tillströmning av gäster.

Det mesta som finns på julbordet idag, men några undantag, är moderna eller halvmoderna rätter. Särskilt efter upptäckten av konserveringstekniker, utvidgades mängden råvaror som kunde användas. Men till de rätter som har gamla anor hör korvar och syltor. Dessa var förhållandevis ”köttbilliga” och oftast hållbara. Lutfisk är känt sedan medeltiden.

Någon tradition tillbaka till förkristen tid eller en bakgrund i midvinterblotet existerar inte alls, trots flitigt förekommande påståenden om motsatsen.  De jämförelser som sådana i regel bygger på, är så allmänna att det totalt saknar relevans. I så fall är varje större festlighet, där någon del av en gris äts, en reminiscens av vikingatida festligheter…

Vad innebar julen i förkristen tid?

Julfirandets historia kan vara äldre än asatron. Ordet för jul, återfinns i alla germanska språk inkl. de utdöda. Det har en sannolikt ursprunglig betydelse i ”festlighet, högtid”. (Via franskan (där ordet är ett inlån) lär engelskan ha fått ”jolly”.)

I finskan finns, mig veterligen, två inlån som antyder en lång historia. Joulu och juhla. Eftersom båda dessa har två stavelser (precis som engelskans yule) kan det tyda på att inlånet skedde så tidigt att den andra stavelsen inte hade hunnit skalas bort i urnordiskan. Det torde då sannolikt ha skett inte senare än ca. 500-tal, då språket tycks ha genomgått en genomgripande stavelsereduktion. Den kulturella kontakten som lett fram till finskans lån av jul, borde då alltså ha skett inte senare än mellan ca. 100-500 evt. Vi är då i en tidsperiod som i Sverige brukar kallas Romersk järnålder. Det var begynnelsen av det samhälle som senare skulle komma att bilda vikingatidens Norden. Under den här tiden saknas i princip skriftliga källor, förutom svårtolkade och kontroversiella återgivningar i en del romerska skrifter.

Här återfinns tidsmässigt de allra äldsta användningarna av jul/juletid, som syftande på en tidsperiod under vintern.

Om alltså inlån i finskan skedde vid den tiden, så var julfirandet etablerat vid den tiden. I så fall kan vi dra slutsatsen att  introduktionen av denna tidsperiod, och med den sannolikt ett firande – eftersom tycks vara innebörden i namnet – inte kan ha skett senare än så. Och det placerar oss i tiden strax före den germanska mytologin antog den form som vi oftast kallar asatro. Denna direkta föregångare till de gudar och myter vi brukar läsa om, var inte så särskilt olik. Delvis ingick samma gudar, men deras namn och symbolik kan ha varit annorlunda. Samtidigt existerade det gudar som vi efterhand inte vet så mycket om (guden Ull tex.).

Julen betecknade som sagt en tidsperiod. Denna tolkas lite olika (och kan ha betytt olika saker) i olika källor. Dels kan den beteckna hela perioden från ung. månadsskiftet november/december (eller tidigare?) enligt dagens almanacka till åtminstone mitten/slutet av januari. Dels kan det också syfta på en mer specifik tidsperiod inom denna, en festlighet som varade en längre tid, 12-14 dagar.

Dessa kan ha använts parallellt, på så sätt att ”jul” i snävare mening syftade på firandet, medan ”julmånad” (som också kunde delas in i ”förejul” och ”efterjul”) syftade på hela den period inom vilket firandet inföll.

I likhet med jag tidigare skrivit om midsommars infallande i förhållande till almanackan, så låg nog tidpunkten senare än dagens jul. Detta kan vi veta ganska säkert (och är också ett av de huvudsakliga skälen att misstänka att det samma gällde midsommar) eftersom det finns historiska källor som förknippar kristendomens införande med en tidigareläggning av firandet. (Bla. Håkon den godes saga. Väl att notera inföll julen då, enligt den julianska kalendern, i januari. Dessa kalenderbyten ger svårigheter att i modern tid läsa ut när en viss högtid inföll, om man inte håller reda på vilken kalender som var i bruk och hur den förhåller sig till vår – och till det astronomiska året.)

Vintersolståndet kan snarare ha utgjort startpunkten för firandet, eller åtminstone nedräkning till firandet. Men det har aldrig infallit ”mitt i vintern”. Midvinter var därför den andra änden på perioden – kulmen på juletidens firande.

Det är svårt att säga något med säkerhet. Allt detta bygger på tolkningar, som kan vara tokiga eller ta fasta på helt fel saker. Benämningar. tex. midvinter, som tolkas som genuina och ursprungliga, kan ha tillfogats av utomstående och senare inkorporerats och accepterats som historiska fakta. (Som mycket tyder på skett med delar av uppfattningarna om goternas historia.)

Kultur utvecklas genom inlån och nytolkningar

För säkerhets skull, kanske jag ska avsluta med att framhålla att jag inte på något sätt anser att det är särskilt eftersträvansvärt att bevara traditioner eller sedvänjor, bara för bevarandets skull. Tvärtom. Också julen som den firades på 100-talet evt. har säkerligen bestått av en mix av inlånade seder, nyuppfunna och äldre inslag. Genom ständig förändring, bevarar kulturen sin relevans. Ett konservativt försök att ”låsa” sedvänjor så som de var vid en viss tidpunkt, leder bara till att dessa tappar i betydelse.

Däremot intresserar det mig att gräva i de eventuella förhistoriska rötterna till de seder och traditioner vi har idag. Just därför att mixen mellan (ur-)gammalt och nytt är så fascinerande.

Just nu tycks julens betydelse vara på väg att utvecklas i riktning mot en rent sekulär högtid, tid för släkt- och familj att umgås med fokus på god mat och presenter. Det är ingen dålig utveckling. Tvärtom. Det breddar firandet iom. att dess mest tydliga kristna kopplingar luckras upp, och det är bara positivt. Diskussionen om det ena eller andra inslaget därför kan väcka anstöt för människor med en annan trosuppfattning, kan gott tonas ned till förmån för att framhäva de inslag i julfirandet som är rent sekulära. (Eller kan omvandlas att bli sekulära.)

– – –

Liten uppdatering – på YouTube finns en kort film med Edward Blom som nämner julbordets historia:

Annonser

Glatt sommarsolstånd…

Idag firas midsommar i Sverige. Men varför? Är det inte en smula underligt att fira en helg vars namn uttryckligen betyder ”mitt-i-sommaren”, när den i själva verket just har börjat?

Jo, det är mycket riktigt. Midsommar firades i gamla hedniska tider inte alls vid den här tiden utan senare. Däremot är det möjligt att sommarsolståndet uppmärksammades på något sätt även i vårt land, även om det inte verkar ha varit någon stor högtid alls.

Sommarsolståndet var ett viktigt datum för att hålla reda på årets indelningar, för att kalendern skulle hållas i ordning. Men varken midvinter eller midsommar inföll vid de tider vi tänker oss idag. Och det är relativt lätt att se varför, om man tänker på att säsongerna uppenbart är förskjutna mot det astronomiska årets hållpunkter. Midvinter är snarare en bit in i januari och midsommar i juli.

Varför fira nu?

Den troligaste orsaken till att vi i senare tid kommit att tidigarelägga midsommar är för att hitta en passande kristen helgdag att uppmärksamma, men förskjutningen kan ha börjat redan under sen järnålder och vikingatid, under influenser från andra länder där sommarsolståndet varit en större högtid.

Det finns en biblisk referens till att Johannes döparen ska ha fötts ett halvår innan Jesus. När den kristna kyrkan alltså fixerat kristifödelse till jultid, var det en naturlig följd att förlägga firandet av Johannes döparen till någon tidpunkt i det motsatta halvåret. (Visserligen strider placeringen av kristi födelse vid jul mot en hel del andra påståenden i ”jul”-evangelierna, som att det var nära lammningstiden, vilken infaller under våren. Men behovet av en stor kristen helgdag under vintern var större än behovet av att göra en riktig tolkning…)

Kelter och Sol Invictus

Midvinter firades som sagt också senare än idag. Men såväl vinter- som sommarsolståndet var viktigare datum i andra hedniska kalendrar än den nordiska. Bland annat fanns starka keltiska traditioner kring sommar- och vintersolstånden. Och delvis under inflytande av den traditionen kom den senromerska kulten av Sol Invictus (från 200-talet) att ha en högtid kring 25 december. Och det var för att överflygla den kultens utbredning, som den tidiga kristna kyrkan utmanade dem om festdagen 25 december.

Sannolikt passade det då alldeles utmärkt att dra fram Johannes döparen när kristendomen nådde de brittiska öarna och behövde en motsvarande fest för att utmana den kvardröjande traditionen att uppmärksamma sommarsolståndet.

När detta skedde, på 500-talet, var den rådande julianska kalendern ordentligt ur fas med det astronomiska året. Sommarsolståndet inföll då omkring snarare i mitten av juni än runt 21:a. Ibland anförs detta som ett skäl mot teorin att kristendomen försökte ursupera befintliga kulters helgdagar. Man ska dock komma ihåg att den druidiska kulten tillhörde det som romarna förföljde hårdast vid ankomsten till de brittiska öarna, och att det på 500-talet alltså sannolikt var flera hundra år sedan de sista verkliga druiderna utrotades från det romerska området. Det är alltså lika sannolikt att den återstående traditionen också låtit sig förflyttas i takt med kalenderglidningen och därför också inföll försenat.

Fertilitetsfirande?

De vaga, återskapade referenserna till hedniska seder som vi talar om idag, tyder på att dagens midsommar blivit en blandning av två högtider. Dels har vi det betydelsefulla firandet av vårens ankomst med förhoppningar om god fertilitet som sannolikt hållits någon gång i maj – men som vi delvis tagit upp också i valborgseldarna 30 april och sedvänjan med påskris. (De allra spädaste gröna skotten som signalerar vårens ankomst.) Hit hör med största sannolikhet också den pre-kristna traditionen med ägg-ätande, med sin klara koppling till fertilitet och dessutom till våren. (Se bl.a. mitt tidigare inlägg om högtider och kåseriet om påsk.)

Midsommareldar är en tradition i t.ex. Danmark, Norge och Finland.

Dels har vi ”riktiga” midsommar, sommarens högtid. Den var snarare en högtid för att fira de första resultaten av vårens förhoppningar om god avkastning från jordbruket. Det är först nu som man kan börja skörda de tidigaste resultaten av vårens slit. Våren är den magraste delen av året i ett samhälle centrerat kring jordbruk – det är då vinterns förråd börjar sina medan det ännu är för tidigt att skörda. (Och det är därför äggens betydelse – och fisk i kustlandskap – är så stor under våren.) Midsommar betyder därför överflödets återkomst.

Kring sommarsolståndet är det alldeles för sent att fira en fertilitetshögtid när alla grödor redan måste vara i jorden, men samtidigt knappast tidigt nog att vänta sig några skördar. (Nypotatis fanns ju inte…) Det är kanske det starkaste skälet till att misstänka att placeringen av högtiden kommit att avvika från det historiska firandet. Men också ett skäl till att ritualerna och attributen kastats omkring och blandats samman – när festandet sker lite mitt emellan de rimliga och ursprungliga datumen är det betydligt svårare att se var de hör hemma i den ursprungliga kontexten.

I den mån majstången har en koppling bakåt till järn- eller rent av bronsålderns kult, kan den ha haft en koppling till båda högtiderna. Höga stänger, med eller utan tvärslå, kan nämligen ha varit centralpunkten på åtminstone lokala kultplatser. Senare, under det vi oftast kallar vikingatiden, lär dessa pålar ha krympt och i regel ha varit snidade för att efterlikna respektive gudom. Men i den tidiga nordiska/germanska kulten kan en ensam påle, som eventuellt smyckades olika beroende på vilken guds högtid som stod inpå, ha utgjort den fysiska representationen.

(Anledningen till detta förmodande, synes framför allt vara att traditionen med majpålar et.c. har delvis bevarats även i de områden som under folkvandringstid blivit slaviska. Framför allt runt södra Österjön, Preusssen och Pommern, tycks en blandkult mellan slaviskt och germanskt ursprung ha uppstått. Se t.ex. kulten av Svetovid (”Svantevit”) centrerad i områdena kring Pommern.)

När firades då midsommar?

Midsommar lär ha firats ”vid första nymånen, efter första fullmånen efter sommarsolståndet”. Det vill säga mellan två och fem veckor senare.

Hällristning från Aspeberget, Bohuslän. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand.

Hällristning från Aspeberget, Bohuslän. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand.

Indikationerna på detta är framför allt arkeologiska. Skandinaviska fynd från stenålder och bronsålder fram till järnåldern ger vägledningar, om än svårtolkade (det finns ju inga förklarande texter…) till hur man räknade fram rätt datum. En sådan indikation finns i ristningar, såväl hällristningar som avbildningar på föremål, av personer med överdrivet stora händer.

Bilden till höger visar en sån. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand. Betydelsen av de många skålgroparna ovanför handen kan ha med kalenderräkning att göra. (Sådana små skålgropar kan ha olika betydelser i olika sammahang, men i detta förefaller de ganska uppenbart som en räknehjälp…)

Även inristningar på föremål från bronsåldern och yngre järnåldern bär liknande bilder, vilket kan tolkas som att en kontinuitet existerar. Men för vad?

Jo, en hand hållen mot horisonten är ett primitivt sätt att räkna framåt, baserat på solens och månens rörelser. Lite på samma sätt som man i gamla SoldF lärde ut angivelser genom att räkna på knogarna av en utsträckt hand. (”Mål, trädet, två knogar höger” betyder t.ex. att det finns ett mål ungefär sextio streck – motsvarande bredden på två knogar – till höger om ”trädet”.)

Nebra-skivan visar astronomiskt kunnande redan 1600 fvt.

Nebra-skivan

Solen rör sig horisonten runt (360°, eller 6 300 streck) på ett år. Det motsvarar en förflyttning av en knoge per två dagar ungefär, eller en handbredd per vecka. Likadant kan man räkna fram månens position, genom att mäta dess förflyttning gentemot en känd position i förhållande till solen. Om man t.ex. vill räkna ut när en nymåne infaller (som ju är mycket svår att se, och därför kan missas) man man utgå från den position solen har vid fullmåne, och flytta fram positionen två händer (dvs. 14 dagar). När solen går upp vid den positionen, infaller nymånen.

Detta tillsammans med artefakter som t.ex. Nebra-skivan, vittnar om en avancerad kunskap om astronomiska förhållanden redan på bronsåldern. Men Nebra-skivan ger också indikationer på hur kunskapen har använts, som t.ex. för att beräkna kalendariska tidpunkter.

Midsommar 2011 infaller 30 juli

I år skulle midsommar infalla sent, omkring 30 juli. Det infaller visserligen en nymåne redan 1 juli. Men det är som sagt första nymånen efter första fullmånen som gäller – alltså en hel månad senare.

Och eftersom det är gott om tid dit, är det ett utmärkt tillfälle att träna färdigheten att räkna fram tiden på knogarna. Ta sikte på en punkt (soluppgången, solens position mitt på dagen et.c.) den 15 juli (då det är fullmåne) och räkna sedan fram detta två händer medsols. Vänta fjorton (femton) dagar och kontrollera.

Själv kommer jag att befinna mig vid Egg Mountain i Montana, precis som förra året, men jag är säker på att några av de andra deltagarna är pigga på att utöva lite hednisk astronomi med mig, så jag återkommer med en rapport…

Glad påsk?

Jag har redan hört ett och annat tillrop om ”glad påsk”, fast vi ännu bara är mitt uppe i stilla veckan. Då kommer det från vänner och kollegor som passar på att påbörja en lite längre semester.  Bara en sån sak vore ju egentligen helt otänkbar, om man nu skulle ta det här med påsken som en kristen högtid på lite allvar.

Det är en märklig helg den där pjåsken, säger ateisten vanvördigt.

I början av veckan ska vi vara ledsna för att romarna spikade upp en kille på en bräda – men egentligen hade han själv bestämt alltihop i förväg och romarna bara spelade med i hans plan. Men det är inte det enda konstiga. Den allra viktigaste medspelaren var ju i själva verket Judas, utan honom hade alltihop spruckit och utan tillgång vare sig fingeravtryck eller DNA-teknik hade de aldrig fått fatt på gossen Jesus där i Getsemane.

Ändå fick han skulden för alltihop. (Och sen i många hundra år judarna. Om man nu ska anklaga någon part för att ha ”dödat Jesus” – fast korsspikandet och lidandet var hela poängen med påsken – så borde man väl åtminstone lasta skulden på romarna? De har ändå behandlats med silkesvantar och respekt – eller ja, fram till Goscinny och Uderzo åtminstone…)

Och inte mer än 30 silverpengar? Så snål skulle ju inte ens Karin Götblad ha varit – och Tyreiska tetradrachma (som det lär ha varit fråga om) stod dessutom inte högt i kurs. Visserligen silverrika, men tydligen bara gångbara som valuta att betala tempelskatten (därav alla privata växlingskontor i templet, som den allt annat än småföretagsvänlige Jesus vräkte). Det är ju som att riskera sitt liv för att tjalla på den ryska maffian och få betalt i biocheckar!

Sen uppstod han från det döda, som en annan Gandalf. Och då kan man ju tycka att åtminstone vid det laget så skulle alla parter låta udda vara jämt – avrättningen genomförd, Jesus knallar på gästabud och visar Tomas sitt nya partytrick med såren. Men nej, skulden för att ha dödat någon som inte längre var död, som dessutom själv hade hittat på alltihop, läggs fortfarande på en stackars oskyldig församlingskassör (visserligen kanske lite girig och inte alldeles lojal) som inte hade ett dugg med mordet att göra.

Och all denna bildliga – och för bokstavstroende också bokstavliga – uppståndelse firar vi med att frossa på en keltisk alternativt germansk (oklart vilket, möjligen båda) fruktbarhetsgudinnas fertilitetssymboler – hönsägg.

De är inte kloka de där kristna…

———–

Detta inlägg har även publicerats, i något kortare version, som ”Baktanke” i Tidningen NU, 2010-04-01

Kristna högtider?

Jag återvänder till kristendomsdebatten. Från de debattörer som vill framhålla att ”Sverige är ett kristet land” är ett av de oftast nämnda kriterierna att vi firar kristna högtider (alternativt formulerat att ”våra högtider är kristna”, vilket kan tolkas delvis annorlunda).

Men är det så? I hur hög grad firar en genomsnittlig svensk en ”kristen” högtid på jul, midsommar, påsk et.c.? Vi firar inte längre högtider som Johannesmäss och Mickelsmäss, men däremot har vi ett stort firande av t.ex. midsommar och nyår.

Vi ska givetvis inte blanda ihop det med att det i semesterlagstiftningen ingår ett antal lediga dagar som sammanfaller med religiösa högtider – det är ju bestämt så och säger inget om vad hur den lediga befolkningen uppfattar anledningen till sin ledighet.

(Alltfler sektorer i arbetslivet tillämpar också ”röddagskonto” i någon utsträckning, d.v.s. möjligheten att helt eller delvis byta bort just kristna helgdagar mot andra dagar enligt t.ex. judisk, hinduisk eller muslimsk sedvänja.)

Mått på firande?

Hur mäter vi vilka dagar som firas mest? Det är svårt – firande kan ju se olika ut. Efter att ha letat en – mycket kort, ska erkännas – efter statistik på hur mycket mat som säljs och bara funnit månadsvis statistik har jag gett upp tanken på att försöka använda nån slags statistiskt underlag. Det kan inte hjälpas att det blir lite mer godtyckligt och subjektivt.

Årstidsbundna högtider

Det är ett rätt allmänt skick att uppmärksamma de fyra årstidernas växlingar genom helgdagar som markerar antingen årstidernas mittpunkt, deras höjdpunkter så att säga, eller deras växlingar. De flesta är därför bekanta med att den tidiga kristna kyrkan helt sonika anpassade vissa firanden strategiskt efter populära helgdagar i dåtidens Rom. Det är anledningen till att Kristi födelse påstås ha inträffat fasligt när högtiden Sol Invictus, fast den (av de fåtaliga historiska data om finns att tillgå) snarare tycks ha inträffat kring påsk.

Midvinter och midsommar – i äldre nordisk mytologi – har dock inte sammanfallit med de högtider vi firar idag, utan någon eller några veckor senare, beroende på månen. (Detta kan ju anas av vem som helst som inser att dessa högtider infaller alltför tidigt för att markera mitten av respektive årstid.) Jul-högtiden kan därför ha varit en högtid på senhösten/tidig vinter i samband med slakt och bärgning av skörden snarare än en fest under själva vintern.

Svenska kyrkans högtider

Sedan diverse tidigare populära helgonfestligheter strukits ur det officiella kyrkoårets högtider, firas numera framför allt jul (advent), påsk och pingst. Dessa sammanfaller med olika ledigheter – men inte nödvändigtvis med vad folk i allmänhet bryr sig om att fira.

Högtid Infaller Kyrklig/världslig
Nyårsdagen 1 januari Världslig  1)
Trettondagen 6 januari Kyrklig
Långfredagen rörlig, påskveckan Kyrklig
Påskdagen rörlig, påskveckan Kyrklig
Annandag påsk rörlig, påskveckan Kyrklig
”Våffeldagen” 3) 25 mars Kyrklig
Valborgsmässoafton 30 april Världslig (numera)
Första maj 1 maj Världslig
Kristi himmelfärd 6v efter påsk Kyrklig
Pingstafton 7v efter påsk Kyrklig
Pingstdagen 7v. efter påsk Kyrklig
Annandag pingst 7v. efter påsk Kyrklig
Trefaldighetsdagen 8v. efter påsk Kyrklig
Nationaldagen 6 juni Världslig
Midsommarafton fredag v. 25 Världslig 4)
Midsommardagen lördag v.25 Världslig 4)
Johannes döpares dag lördag v25. Kyrklig 4)
Apostladagen 13v. efter påsk Kyrklig
Kristi förklaringsdag 15v. efter påsk Kyrklig
Alla helgons dag 31 okt. – 6 nov. Kyrklig/världslig 5)
Domsöndagen 20-26 november Kyrklig
1 sönd. i advent 27 nov. – 3 dec. Kyrklig 6)
2 sönd. i advent 4 dec. – 10 dec. Kyrklig
3 sönd. i advent 11 dec. – 18 dec. Kyrklig
4 sönd. i advent 18 dec. – 24 dec. Kyrklig
Julafton 24 december Kyrklig 7)
Juldagen 25 december Kyrklig 7)
Annandag jul 26 december Kyrklig
Menlösa barns dag 27 december Kyrklig
Nyårsafton 31 december Världslig

 

Noter till tabellen:

1) Nyår räknas sällan upp bland de sekulära helgdagarna. Det har dock inget att göra med det kyrkliga året (som ju inte ens har nyår vid det tillfället) utan är i allt väsentligt en helt sekulär dag.

2) Påsken firas med mycket blandade ritualer och firande sammanfaller delvis med liknande vårfester i många kulturer. Det svenska namnet på påsken kommer från judiska pesach. I engelskspråkiga länder kommer namnet ”easter” från firandet av den hedniska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Därifrån kommer också seden att äta ägg i samband med påsk.

3) Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen, som i folkmun förvandlats till ”våffeldagen” och därför firas med våfflor är exempel på hur lätt den religiösa anledningen till högtiden faller i glömska i ett sekulärt samhälle och ersätts av ett firande för sin egen skull.

4)  Midsommarafton är sommarhalvårets stora sekulära festdag – och en av de allra största festdagarna i svensk allmänkultur. Dess hedniska rötter är ganska fördolda idag, även om bruket av midsommarstången har återimporterats. Midsommar inföll dock ursprungligen senare – i närheten av den verkliga ”mitten av sommaren”.

Den kyrkliga anknytningen till Johannes döpares dag är ett typexempel på anpassning till existerande firanden. Helgon och martyrer brukar firas på sina dödsdagar, men eftersom den inföll i slutet av augusti var den inte passande nog.

5) Firandet av Alla helgons dag har så gott som upphört, till förmån för åminnelsen av döda släktingar (döda själars dag) som ursprungligen firades i samband med pingst. Högtiden är numera alltmer uppblandad med anglosaxiska Halloween-traditioner.

6) Advent är inledningen av kyrkoåret, så 1:a advent är kyrkans ”nyår”. Införandet av adventsljusstakar (1920-talet) och adventskalendern (från Tyskland i mitten av 1930-talet) har varit försök att påminna om betydelsen i advents ”nedräkning” inför födelsehögtiden i slutet av december. Men det har svårt att behålla någon egentlig religiös innebörd vid sidan om det allmänna julhelgsfirandet.

7) Julen har precis som midsommar förkristen bakgrund. Dagens seder och traditioner är en mix av gammalt och nytt – men det mesta är nyare än folk kanske tror och ofta efterhandskonstruerade uppfattningar om äldre seder. Jultomten har egentligen ingen koppling till folktron om tomtar, utan är ett modernt påfund – har koppling till helgonlegenden om s:t Nicolaus – och har slagits ihop med julklappsgivandet (som har äldre rötter). Mer än någon annan helg har julfirandet karaktär av familjehögtid.

Kristna högtider? Verkligen?

Slutsatsen är att det inte är mycket kristendom att tala om i de högtider vi verkligen firar – inte ens de som har en kristen koppling (som ofta ”stulits” av den kristna kyrkan) är det särskilt många utanför den aktivt troende skaran som uppmärksammar. En del av sedvänjorna (t.ex. adventsljusstakar) lever sitt eget liv.

Flertalet kyrkliga högtider under kyrkoåret passerar spårlöst förbi, om det inte handlar om ledigheter. Men ledigheterna utnyttjas i regel inte för något firande – utan för ledighet. De bara råkar infalla på dagar (om pingst eller kristi himmelfärd) som en gång bestämdes av kyrkan auktoritet.

De allra största firandena i den sekulära befolkningens årskalender är jul/nyår och midsommar – och helt sekulärt. I den mån man firar påsk genom att äta ägg och sätta upp påskris (en annan fruktbarhetssymbolik), har det inte direkt Jesu död och uppståndelse som förebild.

Talet om att våra högtider är ”kristna” är en slags försök att genom upprepning till utmattning få det att förbli så. Det säger ingenting om hur en genomsnittlig svensk ser på firandet. Om hon är ledig, så är hon tacksam för att slippa jobba och passar kanske på (särskilt om vädret är bra) att fira detta med vänner. Men den -eventuella- religiösa bakgrunden och innehållet i det kyrkliga årets högtider är de flesta helt omedvetna – och obekymrade – om.