Cartesiansk analys av Trump och SD

Gör ett tankeexperiment. Föreställ dig att du är nyligen invandrad till Sverige, från ett muslimskt dominerat land – men låt oss skruva upp det och dessutom lägga till att du kommer från en judisk minoritet i detta land, är en funktionshindrad bisexuell transkvinna som är utbildad genusvetare. Ändå har du just bestämt dig för att rösta på Sverigedemokraterna 2018.

Varför har du det?

Du har ju bokstavligen allt att förlora på det, så det kan inte vara av egennyttiga skäl. Kan du trots det komma på skäl som ändå, på något trovärdigt sätt skulle kunna få din fiktiva persona i den här övningen att välja att rösta på SD?

Ett antal gånger under de senaste åtta, tio åren har jag ställt frågan till personer i min omgivning i olika diskussioner, om de skulle kunna tänka sig att rösta på SD under några omständigheter. Ibland har svaret varit ett övervägt resonerande som gått ut på att det finns för stora och djupa konflikter för det. Men i många fall har svaret bara varit ett omedelbart och definitivt avvisande.

Det är väl egentligen inget fel i det – jag har full förståelse för att SDs uppenbara rasism och andra avskyvärda åsikter förtjänar ett avståndstagande. Men i ett sammanhang är det en belastning. Den som inte kan se att det finns skäl som i alla fall för vissa, under vissa omständigheter gör ett val av SD tilltalande, kan förmodligen inte övertyga denne någon om att låta bli. Ett totalt avståndstagande är en dålig grund för dialog – och utan dialog sker sällan eller aldrig någon påverkan.

Vi ser detta i Sverige, i den politiska debatten. Vi såg det också under presidentvalet i USA och vi ser det nu i reaktionerna på valet av Trump.

Notera nu – jag försöker ingalunda säga att Trump är ett bra val. Eller SD. Om du väljer att missförstå det så, är det ditt val – det är samma avståndstagande som vägran att ens försöka föreställa sig varför någon kan rösta på dem.

Många blev (med rätta) upprörda över Trumps många hånfulla kommentarer. ”He’s a bully”. Men att många av Clintons ”surrogates”, dvs. andra ledande demokrater som deltog i hennes kampanj eller hennes talespersoner faktiskt uttalade sig på samma nedsättande sätt om Trumps väljare – om än inte lika tufft mot enskilda personer – har inte alls väckt samma kritik. För de måste ju vara minst lika vedervärdiga som den där människan de röstat på, eller hur?

De har ju förtjänat det, genom att stödja denna sörja av främlingsfientlig retorik, hat mot kvinnor, hbt-personer, funktionshindrade osv. Eller hur? Vad är det för fel att vara tydlig mot sådana värderingar? Att säga öppet att det här inte är okej värderingar? Om vi inte får protestera mot den här retoriken har PK-maffian gått för långt. Var är vår yttrandefrihet egentligen?

Ja, referenserna till ”PK-maffian” och ”yttrandefrihet” var lite klumpiga, men poängen kvarstår. Retoriken är spegelbilder av varandra – båda sidor är upprörda över den andra sidans överdrifter och nedsättande retorik. Sakine Madon uttryckte det väldigt väl i en ledare i Vestmanland Läns Tidning i går – ”Hånfulla uttalanden som ‘vita kränkta män’ ger motsatt effekt”.

(En ironi i sammanhanget är att när Clinton försökte göra ungefär denna poäng, att det krävs ett minimum av förståelse för att kunna övertyga – och vi måste försöka övertyga snarare än fördöma – så togs ett lösryckt citat ur det sammanhanget och användes för att sprida totalt motsatt bild, att hon kallat Trumps väljare för ”a basket of deplorables”…)

En annan som gör samma poäng, men med en vinkling mot ‘identitetspolitik’ och jämställdhetsdebatten, är Nina Björk:

För det är väl ändå människan, den hela människan, som är vårt mål? I så fall bör vi inte ägna vår feministiska intellektuella energi åt att fundera på vad som är manligt respektive kvinnligt beteende eller skrivande – strunt samma! Om den hela människan är vårt mål bör vi inte värdera utifrån en könad ram, där ‘manligt’ för feminister betyder dåligt och ‘kvinnligt’ betyder bra.

Poängen är överförbar – vi löser inte problemen, skapar bara djupare klyftor, genom avståndstagande och att utmåla motståndarna som obegripliga.

Även Linda Nordlund skriver klokt, med delvis samma perspektiv jag hade i gårdagens inlägg.

Med bubblorna växer oförsonligheten

Visst känns det som ett av de fenomen som gör valet av Trump extra olycksbådande är denna djupa, genomgående oförsonlighet. Och visst känns det som den oförsonligheten breder ut sig, växer?

Jag tror den gör det – och jag tror ”filterbubblorna” är orsaken. Dels därför att de på ett individuellt plan gör det lättare för oss att sortera bort inslag vi inte gillar. Vi konfronteras inte med det lika mycket, så när vi väl utsätts för det ser vi färre försonande drag i de personer som hyser åsikter vi filtrerar bort. Dels också därför att bubblorna tillåter oss att rent allmänt ha en betydligt större spridning i åsikter och värderingar, än i en mer hegemonisk miljö.

Priset för den tid som ibland hyllas nostalgiskt – ”när vi hade en tv-kanal och alla pratade om Hylands hörna på jobbet dagen efter” – är att det fanns många saker som var sämre då. Gästerna i Hylands hörna – eller Parneviks soffa eller Lasse Holmqvists blommiga fåtöljer – kunde dra rasistiska, sexistiska skämt utan att folk protesterade. Den utveckling som skett sen dess, har gått olika snabbt och olika långt.

Det positiva är att den har gått långt – det är ett betydligt bättre värderingsklimat idag på så otroligt många sätt. Det negativa är att det till stor del är begränsat till vissa delar av samhället. Och hade det inte varit det, hade det förmodligen inte alls gått så fort och nått så långt.

Det är bra att vi nått så långt. Men någonstans måste vi också börja ”hämta in” de delar i samhället som inte nått lika långt – och då måste vi ju ha en dialog. Så ibland måste vi nog sticka ut huvudet ur filterbubblan utan att hålla för näsan.

Radikalt tvivel får bubblorna att spricka

När René Descartes skrev sin Avhandling om metoden, upphöjde han tvivlet till ledstjärna för sökandet efter kunskap. Det är ingen produktiv metod för filosofien – men hans resonemang har bäring här. Descartes kritiserade den samtida filosofin för att harva runt i ett landskap av teorier som sa emot varandra, utan att kunna avgöra vilka av dem som var sanna. Det fanns ingen gemensam grund där företrädarna kunde enas ens om vilka kriterier som skulle avgöra om den ena eller andra uppfattningen var sann. Därför behövdes radikalt tvivel, för att fastställa vad vi absolut inte kunde ifrågasätta. Känns det igen?

Om du vill övertyga någon, måste du börja med att utgå från något gemensamt. Du måste hitta en gemensam utgångspunkt. Om det känns alldeles omöjligt, så får du helt enkelt tillämpa motsvarande ”radikalt tvivel” om dina egna värderingar.

Vill du övertyga en Sverigedemokrat idag? Börja med att föreställa dig att du själv skulle rösta på dem och fråga dig varför då? När du kan se vilka skäl som skulle kunna finnas för att få dig att göra det, då har du antagligen mer gemensamt med den du vill övertyga än innan du började. Det är första steget.

Orbán, Brexit, Trump, Erdogan – vart är världen på väg?

Det är lätt att bi modfälld över världens utveckling. Jag såg många kommentarer igår som gick ut på att en era fallit. En era som inleddes med Berlinmurens fall – 9 november 1989 – och symboliskt nog avslutades på samma datum 2016 med att världen vaknade upp till valet av Donald Trump.

Det ligger en hel del i det. Helt klart är att det skett en stark politisk reaktion mot de liberala och transnationalistiska värderingar som gynnades av murens fall, även om det tog ett decennium till innan de sköt fart ordentligt. Men måste det ta slut här? Historien är inte vare sig cyklisk eller ödesbestämd.

Framför allt är det upp till oss vad som händer nu.

Hotas USAs demokrati av Trump? Vi vet inte än. Han har gjort flera mycket illavarslande uttalanden – inte minst när han sa om Hillary Clinton ”You’d be in jail!”. Hota politiska motståndare med fängslande?

Nja, inte riktigt ändå. Det är trots allt ljusår mellan Trump och Erdogan eller Putin. USA är en demokrati med lång historia. (Också en av ledare som fått kritik för direkt tvivelaktiga motiv, avsikter och handling – Andrew Jackson, grundare av det Demokratiska partiet för övrigt – var populistisk, kontroversiell och djupt hatad i vissa kretsar.) Det är betydligt mindre risk för att USA ska råka ut för samma sak som Ungern under Orbán. Det finns institutioner som begränsar presidentens makt. (Det är ju hela poängen med konstitutionens maktdelning.) Så låt oss inte överdriva den faran, åtminstone tills vi ser vartåt utvecklingen går. Risken finns att överdrivna farhågor bara blir en distraktion.

En fördel med utvecklingen är att fler människor trots allt deltar i det demokratiska samtalet, även om det sker i nya former och ibland i delvis slutna forum där tongångarna är skruvade och extremt otrevliga. Men det finns möjligheter till dialog som inte fanns förut. Det är positivt.

Tillägg: En bra artikel av Andreas Johansson Heinö som bör läsas.

Annonser

Om socker och beroende

Jag ska erkänna att jag haft ett stort motstånd mot att acceptera termen ”sockerberoende”. Det är av flera skäl. För det första har jag läst en del psykologi, och på grund av intresse främst, fördjupat mig en del i vad litet om neuroanatomi och neurologi som erbjuds på fristående kurser i psykologi. Vilket i ärlighetens namn inte är så mycket, men ger en del orientering om hur neuroner fungerar och om hjärnans struktur. Kunskaper som är rätt bra på att punktera de påståenden som ofta kommer i form av populärvetenskapliga sensationer.

Och tyvärr är ofta så kallad vetenskapsjournalistik precis lika sensationslysten som de skvallertidningar som kvällspressen förvandlat sig till. Det märks inte lika mycket, för att de flesta av oss saknar just kunskaper att sålla mellan alla påståenden. Vetenskapliga rön som ger antydningar om möjliga, än så länge vaga och helt okartlagda samband slås upp som sanningar. Tyvärr finns det beräknande forskare vars anslag eller tjänst är på väg att förnyas som suktar över all publicitet för att för dem förnyade. Och tyvärr finns det vetenskapsjournalister som inte har något emot att gå deras ärenden.

Jag brukar alltså vara väldigt skeptisk till spektakulära påståenden. Genom att jag utnyttjar åtminstone gratisprenumerationer på de största vetenskapstidskrifterna, kan jag ofta komma åt samma källor som tidningarna använder sig av – antingen för att få hela artikeln, eller åtminstone dess abstract. Det är besvärande ofta som rubrik och ingress i tidningsartikeln egentligen helt saknar grund i vad den vetenskapliga artikeln visar.

För det andra är jag, när det gäller detta speciella område, en smula oroad över att begreppen ”missbruk” och ”beroende” håller på att vattnas ur. De står nu inte längre enbart för ett komplicerat och medicinskt konstaterat förändrat beteende med tillvänjning till narkotiska substanser, utan för ganska allmänna beteenden som blivit en svårbrytbar vana. (Vilket jag tror är en del i en större process av att förtingliga medvetandet. Vi är inte längre ”medvetna”, vi ”har ett medvetande”, liksom vi har andra saker. Men det får bli ämne för ett annat inlägg…)

Vetenskaplig grund eller en ”sekulär synd”?

Alltnog, artiklar om ”sockerberoende” har blivit allt vanligare. Det är också en del av en större strömning. Vårt behov av omställning till ett överflödssamhälle yttrar sig bland annat i ökat intresse för sambandet mellan kost och hälsa. Vilket i sig är utmärkt. Men dess uttryck är ibland skrämmande. (Tänk på hur snabbt ätstörningar ökar. Blir det bättre eller sämre av att vi samtidigt matas med så mycket information om den ”fetmaepidemi” som påstås hota oss? Vilket skrivs det mest om? Är det rent av så, att det finns krafter som tycker att ökade ätstörningar och ångest hos vissa grupper av främst ungdomar är ett ”acceptabelt pris” för att få en slankare och hälsosammare befolkning?)

Det finns kritiker som pekat på att övervikt har börjat förvandlas till något som i vårt moderna, sekulära samhälle är förvånasvärt likt en synd. Något moraliskt förkastligt som kännetecknar en person med dålig karaktär, någon som dessutom på något vagt sät hotar samhället i övrigt. Inte med risken för ”guds vrede”, utan med risken för ökade sjukvårdskostnader.

Ett bisarrt påstående när trafik- och alkoholskador är de klart största kostnadsposterna inom akutsjukvården och kostnaden för allt längre och allt dyrare vård av äldre växer betydligt snabbare. Vi riskerar allvarliga felallokeringar när obefogat stor uppmärksamhet riktas mot mindre akuta och mindre viktiga problem. Ett fenomen som får betydligt mindre uppmärksamhet än det förtjänar, är de tilltagande problemen med hygien inom vården, vilket leder till att det uppstår fler komplikationer och rehabiliteringstider förlängs. Detta problem ökar betydligt snabbare och är betydligt allvarligare samhällsekonomiskt.

Så alltså, jag har sett alla skäl att motarbeta det utbredda bruket av termer som ”beroende” där det inte alls hör hemma. Och ”sockerberoende”, med sin uppenbara koppling till idéerna om att vi håller på att äta ihjäl oss, har varit ett av dem.

Men rätt ska vara rätt…

Nu finns det dock tecken som tyder på att hjärnan kan vara beroende av socker. Jag har studerat ett par seriösa vetenskapliga artiklar om det. Först och främst en riktigt utförlig och bra genomförd studie av Nicole Avena, Pedro Rada och Bartley Hoebel vid Princeton-universitetet.

Jag har läst och avfärdat dussintals ”studier” jag sett tidigare. Dessa har mest av allt har gått ut på att mäta laboratorieråttornas motivation att skaffa sockerhaltig mat. Och ju mer socker maten innehåller, desto högre motivation uppvisar råttan. Därifrån sluter man sig till att socker har en stark belöningseffekt, och en sådan är en komponent i beroende.

Men den är ju långt ifrån den enda. Därför är – och förblir – dessa studier utan värde för påståenden om ”sockerberoenden”.

Sockerbitar i närbild. Foto: Uwe Hermann

Sockerbitar i närbild. Foto: Uwe Hermann

Avena m.fl. experiment är dock betydligt bättre genomförd. Det märks direkt på att artikelförfattarna omedelbart ger sig på att tydligt och klart definiera vad de menar med beroende och går igenom bakgrunden till de kriterier som de avser testa. De gör också en utförlig genomgång av kopplingen mellan beteende och neurokemi.

Det viktiga med deras studie är att de inte enbart studerat motivationen, utan också sådana med missbruk förknippade beteenden som abstinens vid avsaknad av drogen och korskänslighet (som gör att det typiska beteendet kan utlösas av andra substanser än den ursprungliga drogen, om den triggar samma ”kretsar”). I studien görs också en kartläggning av vilka receptorer i råttornas hjärnor som är känsliga för socker ur beroendesynpunkt.

Rapporten är mycket klar i sina slutsatser. Det är inte uteslutet att socker faktiskt kan ha en ”beroendeliknande effekt”, under vissa villkor. Forskarna skriver:

”Mat är vanligtvis inte en beroendeframkallande substans, men återkommande perioder av hetsätning och frånvaro [av socker] förändrar detta. Baserat på de observerade beteende- och neurokemiska likheter mellan effekterna av ständig tillgång till socker och narkotika, föreslår vi att socker, vardagligt som det är, ändå uppfyller kriterierna för att kunna vara ”beroendeframkallande” för vissa individer när förbrukas på ett ”binge-liknande” sätt. Denna slutsats förstärks av förändringarna i limbiska systemet neurokemi som är liknande för droger och för socker. De effekter vi observerar är mindre i storlek än de som produceras av drogmissbruk som kokain eller morfin, men det faktum att dessa beteenden och neurokemiska förändringar kan utlösas med en naturligt förekommande förstärkare är intressant. Det framgår inte av denna djurmodell om ständig sockertillgång kan leda till försummelse av sociala aktiviteter, i överensstämmelse med definitionen av beroende i DSM-IV-TR. Det är inte heller känt om råttorna kommer att fortsätta att själv administrera socker trots fysiska hinder, såsom bestående smärta för att få socker, som vissa råttor gör för att komma åt kokain. Trots det visar den omfattande serien experiment likheterna mellan socker-inducerade och narkotika-inducerade beteenden och neurokemiska förhållanden, som visas i avsnitten 4 och 5, vilket ger begreppet ‘sockerberoende’ en viss trovärdighet, preciserar dess definition, och ger oss en testbar modell för det.”

(Avsnitt 6 i rapporten, min översättning. Vissa källhänvisningar utelämnade.)

Det kommer säkerligen att fortsätta publiceras skräpartiklar med dåligt underbyggda studier och kraftigt överdrivna påståenden om både följder och styrkan i sambandet. Det kommer fortfarande att finnas betydligt allvarligare problem i samhället. Och det kommer fortfarande vara så att faran överdrivs kraftigt (”lika beroende framkallande som kokain” har jag sett i minst tre artiklar i två av våra största dagstidningar).

Men helt utan underbyggnad är det inte att tala om sockerberoende.