Skördetid på fossilfälten

Vad gör man då med benen som kommer fram vid utgrävningen? De är sköra, kan snabbt bli förstörda och behöver skyddas från väder och vind – och inte minst från mänskliga händer och annan påverkan.

Hadrosaurfyndet i gipskapsel strax innan vändningen. Foto: Sandy Squillace

Hadrosaurfyndet i gipskapsel strax innan vändningen. Foto: Sandy Squillace

För det mesta undviker man att gräva ut ben för ben i fält. Istället gräver man runt en fyndplats och försöker, som jag tidigare nämnt, kapsla in benen i ett gipsomslag. (Innanför gipset skyddar man benen med blött hushållspapper och/eller stanniolfolie.) Gipset bör sluta om det framgrävda materialet som en kapsel, vilket kan vara svårt nog beroende på materialet man gräver i. Det behöver också vara starkt nog för att motstå en hel del. Därför kan man (som syns på bilden till höger) också gipsa in plankor för att förstärka konstruktionen.

Därefter gäller det att lyckas vända fyndkapseln. Det finns olika tekniker, beroende på materialet. I grunden frilägger man tillräckligt mycket för att fyndkapseln ska få en liten piedestal. Om det är mycket hårt, får man sen ”tunnla” genom piedestalen, eventuellt med tryckluftsborr, och gradvis utvidga tunnlarna tills det går att vända på kapseln. I det här fallet räckte det dock med att knacka bort en del material från piedestalen och sen utnyttja de naturliga sprickor som fanns.

Vi bär fyndkapseln till bilen för transport tillbaka till lägret. Foto: Sandy Squillace

Vi sliter med att bära fyndkapseln till bilen för transport tillbaka till lägret. Foto: Sandy Squillace

Det finns dock nackdelar med att ha ett så lättarbetat material. Ju enklare det är att slå bort bitar av stenmatrisen runt fynden, desto mer material måste man ta med i kapseln. Det är rätt så enkelt. Om fyndet befann sig i ren sand, dvs. med nästan inget gräv-motstånd alls, skulle ju sanden helt enkelt bara rinna ut ur hålet i botten av kapseln när man försökte vända den. Om det å andra sidan är väldigt hård sten, så räcker det med att ta med det lager där benen befinner sig. Och oftast blir det någonstans emellan dessa extremer.

Man kan trimma kapseln efter vändningen och på så sätt ta bort en del av det överflödiga materialet. Sen lägger man på motsvarande gipslager och låter det stelna innan man transporterar iväg hela paketet. I vårt fall behövdes fem personer för att lyfta och bära kapseln 30-40 meter till bilen.

Inte bara ben

Jag och Becky arbetar i Sarahs grop med den stora kapseln. I bakgrunden Tim och Sarah Oser Foto: Sara Svanström

Jag och Becky arbetar i Saras grop med den stora kapseln. I bakgrunden Sarah Oser och Tim, en av de besökande lärarna. Foto: Sara Svanström

Nu heter det ju inte Egg Mountain bara för syns skull. Även om vi, i år, inte hade lyckan att hitta rester av något bo i den huvudsakliga utgrävningsplatsen (”huvudgropen”), så grävdes det på fler ställen. En av MSU:s master-studenter heter Sara Oser. Hennes uppsatsprojekt handlar om varför förhållandena just vid Egg Mountain inneburit att så mycket rester av ägg, bon och små varelser bevarats. (Som nämnts så har vi ju på två säsonger lyckats flerdubbla antalet utförliga däggdjursfynd från Krita-perioden. Vi har dessutom hittat ganska utförliga skelett ett par ödlor av ännu obestämd härkomst.) Så hon har haft en egen grop pågående en bit från den huvudsakliga utgrävningen för att samla data till sitt arbete.

I Saras grop finns rester av åtminstone två Maiasaura-bon. (De befinner sig på lite olika höjd, så det antyder att det är fråga om två olika bon vid olika tid. Men höjdförhållandena är lite luriga, eftersom det rör sig om fynd från en höjd där materialet kan ha förskjutits olika under årmiljonerna.)

Inmätning med moderna laserinstrument. I bildens nedre vänstra hörn ligger det äldre, optiska lanmäteriinstrument som vi vanligen använde.

Inmätning med moderna laserinstrument. I bildens nedre vänstra hörn ligger det äldre, optiska lanmäteriinstrument som vi vanligen använde.

Efter att vi avslutat arbetet med Hadrosaur-kapseln flyttade vi över till Saras grop. På grund av hennes undersökningsmetodik mätte vi här in också enstaka lösa fynd (en bit äggskal här, en tand där osv.) i tre dimensioner. På så vis blir det möjligt att följa upp den relativa spridningen av lösa föremål och bestämma om de kommer från samma källa som vi gräver ut (lokal spridning) eller kan ha kommit till fyndplatsen från någon helt annan lokal. Vi förde bland annat bok över andelen äggskal som hittats med den konkava sidan upp respektive ned. (Eller, i omkring 10 procent av fallen, helt vertikala – vilket i stort sett bara förekommer på kläckningsplatsen.)

Samtidigt som vi arbetade med detta, befann sig en delegation av spanska och italienska paleontologer på plats. Med hjälp av moderna laserinstrument och några hundra mätpunkter i terrängen byggde de en tredimensionell modell över Egg Mountain, som ska hjälpa till med inplaceringen av de olika fynden relativt varandra.

Kulle, ö eller träskmark?

Alla kapslar är dock inte stora. Här är jag i färd med att lösgöra en mindre kapsel med delar av ett Orodromeus-skelett. En annan kapsel ligger med undersidan upp, i bildens över högra hörn. Foto: Sara Svanström

Alla kapslar är dock inte stora. Här är jag i färd med att lösgöra en mindre kapsel med delar av ett Orodromeus-skelett. En annan kapsel ligger med undersidan upp, i bildens över högra hörn. Foto: Sara Svanström

Dessa studier, tillsammans med studier av sedimenten och stratigrafin som Jason Moore och Dave Varicchio utför, syftar till att ta reda på mer  om vad platsen egentligen varit. Olika teorier har funnits, men mycket litet har egentligen kunnat styrkas med någon säkerhet. Var det vi idag kallar Egg Mountain en liten kulle redan under kritaperioden? Om inte, har den uppstått senare genom att omgivningen eroderats bort – eller höjts upp på grund av tryck underifrån?

Hur såg platsen ut när äggen lades? Var det – som några tror – en delvis isolerad ö eller halvö i kanten av en större sjö eller en träskmark? Var det en skyddad dalgång (som lätt fylldes av vatten och slam vid översvämningar)? Spår av ett relativt stort vattendrag finns ju närheten – flod- eller sjöbotten skymtar fram vid lägerplatsen ungefär en kilometer från utgrävningen.

Från 22 till sex personer…

Dave Varicchio förklarar Montanas geologi under kritaperioden. Foto: Sara Svanström

Dave Varicchio förklarar Montanas geologi under kritaperioden på en improviserad white board. Foto: Sara Svanström

Jämförelsen med skördetid är passande inte bara för att vi arbetat med att samla ihop säsongens resultat, utan också därför att lägret under ungefär två veckor svällde ut från sju-åtta personer till drygt 20. Att vi fick besök av en grupp spanska och italienska paleontologer har redan nämts. Vi hade också en grupp på cirka tio lärare, de flesta från Montana, som genomförde ett fortbildningsprogram där de deltog i utgrävningarna, under professor Frankie Jacksons ledning.

Deras besök innebar inte enbart ett tillskott på personer i lägret – och på utgrävningsplatsen – utan också att vi gjorde en del andra aktiviteter som en del av deras fortbildning. Bland annat en intressant utfärd till en del platser i omgivningen, inom formationen Two Medicine, och liknande.

På slutet krympte dock lägret snabbt till sex personer. Den allra sista veckan blev därför slitsam då vi dels arbetade hårt med att bärga de sista kapslarna för transport från utgrävningsplatsen, dels slet för att få både utgrävningen och lägerplatsen i ordning inför vintern. (Det är en av anledningarna till att uppdateringarna dröjt en del på sistone…)

Semester från semestern…

Vi slutade också något tidigare än beräknat. Det innebär lite tid över för mer ordinära semesteraktiviteter, så som besök i Yellowstone, Lewis & Clark Caverns med mera som jag kommer att återkomma till de kommande dagarna.

Annonser

Farväl Camp Makela

Fyra veckor i vildmarken går fortare än man anar. Tjugofyra arbetsdagar på utgrävningsplatsen kan dock gå i princip hur långsamt som helst. När jag skriver detta är jag på väg hem. Det är otroligt mycket att smälta. Inte minst den sista helgens firande av nationaldagen, men mer om det senare.

Att leta efter fossil är omständligt, tar tid, kräver hårt arbete allt medan man är utsatt för vilket väder som nu råkar råda – det är få dagar där temperaturen känns perfekt. Men det är sånt man får hantera bäst det går med sololja, regnkläder eller vad som nu krävs. Även om arbetet är intressant i sig, är det sällan intressant medan det pågår. Det är tvärtom påfrestande och tråkigt. Allra bäst formulerades det av Marston Leff:

What I love about paleontology is that every day it teaches me a new kind of monotony.

Travis och Becky letar efter den äggskalsförande horisonten

De sista veckorna började utgrävningarna komma igång mer på allvar. Vi fick besök av bl.a. Frankie Jackson, en av de främsta paleontologerna när det gäller ägg och embryon idag, och gjorde exkursioner till fler fyndplatser än Egg Mountain, för att besiktiga dem. (Området är som sagt otroligt rikt på fossil, och fyndplatserna är många. Flera av dem har varit platsen för avgörande nya fynd.) På vägen hittade vi en del ytliga fynd, och på en plats något som kan vara ett bevarat ägg. På den platsen spenderade vi därför en förmiddag med att försöka ta reda på om ägget var ett isolerat fynd eller kunde knytas till en större lämning som var värd att grävas ut. (Det här var strax innan Travis och Alex lämnade oss.)

Arbetet bestod i att flytta på varenda sten – från större stenar till småsten – och sen finkamma jorden under, bl.a. genom sopa bort det översta, lösa, lagret. Hur mycket det finns det på en sluttning? Ja, vi flyttade åtminstone två kubikmeter under den förmiddagen. Plus att vi sopade bort ett par, tre hinkar lös sand.

Det enda vi hittade, var en horisont strax under markytan upp på kullen som var rik på rester av äggskal. Men ägg av en annan sort än det – eventuella – ägg vi hittade dagen innan. Inga säkra tecken på någonting alltså. Därmed kommer det sannolikt inte att bli några vidare utgrävningar på just den platsen, som det ser ut idag.

Ibland lönar det sig att vänta några år tills erosionen ätit sig djupare ned i det lager där fossilen finns, och därmed ger en tydligare fingervisning om vad som finns, än att gräva på måfå.

Medan vi vandrade runt de olika fyndplatserna hittade jag dock en bruten tand från (sannolikt) en Daspletosaurus, en föregångare till T. Rex, i närheten av den plats där man grävt ut Maiasaura-bon.  På en annan plats hittade vi ett ben från en fot eller hand, sannolikt från en Maiasaura.

"Hela utgrävningsplatsen ska städas från allt löst material." Brian, Tor och Katie i full färd med arbetet.

Därefter anlände professor David ‘Dave’ Verrichio, som är den som ansvarar för Egg Mountain-utgrävningarna. Fram till dess hade han lett ett längre besök i Kina, för att undersöka en del av de ganska många dinosaurieägg som hittats där. I och med att han anlände kunde utgrävningarna starta ”på riktigt”. Det innebar en större stringens än tidigare. Vi övergick nu från att enbart gräva upp och sila lös ytjord på sluttningen, till att för det första dela in kullens topp i ett strikt rutnät. Därefter städades den från löst material (enligt samma omständliga procedur som ovan, men dessutom katalogiserades alla fynd efter vilken ”ruta” de kommit från).

Vi arbetar med utgrävningar på Egg Mountain. Prof. Dave Verrichio stående längst till höger.

Därefter började vi knacka sten. Det går långsamt. Även om sandstenen är ganska lös och ibland till och med kan krossas mellan fingrarna, tar det tid att riva upp den, dela bitarna till lämplig storlek och sen granska alla efter spår av fossiler innan man dumpar materialet i en spann.

Under de dagar jag han arbeta med min 1X1 meter stora ruta, kom jag ca. 15 – 20 cm. ned i sandstenen. Resultatet? Jag fann en handfull insektspuppor, igenslammade gångar (”burrow casts”) och liknande. Och ett litet äggskalsfragment, insprängt i en stenbit. Inte mycket.

Från de bon som grävts ut tidigare, kan vi bilda oss en ungefärlig uppfattning om hur de såg ut. I jämförelse med hur fyndplatsen ser ut i övrigt, där det mesta består av jord eller lera som inte riktigt bildat sten, kan vi anta att det är själv bona som gett upphov till sandstensbildningen. Medan dinosauriehonan sparkat eller krafsat fram ett näste där äggen kan placeras, så har sanden packats hårdare på den platsen. Dessutom har andra material – som t.ex. rester av äggskal, som den bit jag hittade, eller skelettdelar från djur som utgjort föda eller som helt enkelt levt i anslutning till boplatserna – bakats in i nästena. Och medan jorden fortfarande var lös och innan växtdelar brutits ned, har insekter alltså byggt bon och gångar, lagt ägg och förpuppats här.

Utgrävningarna pågår en månad till. Därefter återupptas arbetet nästa år. Daves anslag för det här arbetet räcker till tre års utgrävningar. Jag hoppas jag kommer att vara med under alla tre åren. Det må vara slitsamt och otacksamt, men det är samtidigt ett otroligt spännande arbete.

(* Lägret är döpt efter Jack Horners kamrat Robert ‘Bob’ Makela, som var med och hittade Maiasaura-bona på 1980-talet. Bob Makela avled i en hjärtattack under utgrävningarna 1987.)