Trumps strategi lyckades – lär av det!

Det finns viktigs slutsatser att dra av utslaget i USAs presidentval, för svenska förhållanden. Vi får inte låta oss distraheras av extrema budskap riktade till marginalväljare, utan identifiera vilka frågor det är som håller kvar väljare som egentligen inte attraheras av den extrema politiken. Om vi inte gör det, kan vi luras att begå samma misstag 2018. 

Jag ska inte påstå att jag förutsåg Trumps valseger. Det gjorde jag inte. Jag valde bort all information som talade för hans valseger och valde istället att fördjupa mig i den information som talade för att Hillary Clinton skulle ta hem det. Jag försökte särskilt stärka mig i övertygelsen om att det snarare var hennes väljare som var underrepresenterade i opinionsundersökningarna. Visst hade hon chans att ta hem både North Carolina och Arizona? Visst var Michigan säkert ändå? Och fanns det inte chans till 50-50 eller tom 51-49 i senaten?

Men om jag så här i efterhand ska försöka rädda ansiktet inför mig själv, så var jag i alla fall medveten om att det fanns information som talade emot det – och var den mest sannolika felkällan i opinionsmätningarna fanns. Låt oss börja där.

Varför vann Trump?

Trump var tydlig med sin strategi. Hans målgrupp var vita, lågutbildade väljare som röstat sällan under de senaste decennierna. Han vann dem. Han fick dem att gå till vallokalerna och rösta, i tillräckligt antal för att få ett flertal som var större än den koalition Clinton kunde skrapa ihop, trots att en del av hennes styrkor faktiskt också slog ut – hon tog röster i minoritetsgrupper som väntat. (Dock inte tillräckligt mycket, på tillräckligt många ställen – framför allt lyckades hon inte få tillräckligt många att gå till vallokalerna i de kritiska delstaterna Florida, North Carolina och Virginia. Ja, hon vann ju faktiskt Virginia – men bara knappt.)

Trump å sin sida lyckades med att vinna både Pennsylvania och Michigan, som ingen räknade med. Och där var det ”game over”.

Hur kunde opinionsinstituten undgå att märka det? 

För att det handlade om väljare som visserligen var registrerade, men som i många fall inte röstat på länge – eller i alla fall så sällan att de tillhörde de mest osannolika att faktiskt realisera sin preferens för Trump i vallokalen. Och därmed fanns det en kombination av faktorer som dolde dem.

I den mån opinionsinstituten påverkar urvalet i en undersökning, det vill säga inte ringer upp helt slumpmässigt och först därefter viktar resultaten, så togs antagligen alldeles för få i den gruppen med i urvalet. (Det är en sämre metod att ”rigga” urvalet, men det är väldigt frestande att göra det – annars måste antalet deltagare vara så stort att viktningen i efterhand kan ske utan risk för att fullständigt vanställa resultatet och kanske skapa trender som inte alls finns i verkligheten…) Många undersökningar baserade sig på urval runt 400-600 i en viss delstat och jag har svårt att föreställa mig att det inte är ett ”strukturerat urval” där det finns pooler sammansatta av olika demografier redan från början. Ungefär ”vi vill ha 200 svar från dessa countys, 200 från dessa och sen 100 röster resten”. Slumpen får avgöra inom del-demografierna, men inte på det övergripande planet – och då har alltför många Trumpväljare sorterats bort.

Det är ett logiskt val, i ljuset av hur väljarbeteenden brukar se ut, valsystemet mm – det stöder sig på historiska mönster. Men i detta fall slog det helt fel.

Även de institut som inte gör så, viktar som sagt resultatet i efterhand mot en profil på hur väljarna antas se ut. Även om de fick svar från fler Trumpväljare, så har de sannolikt viktat ned det.

Det är vanligt – till och med ett tecken på kvalitet – att ha en så kallad ”likely voter screen” som försöker ta hänsyn till sannolikheten att just denne svarande väljaren verkligen kommer att gå och rösta. Det ska fungera som en motvikt mot att riskera att missa en trend bland mer osannolika väljare genom viktningen. Men uppenbarligen har det inte fungerat.

Hur ser Trumps koalition ut? 

Många har pratat om Demokraternas ”väljarkoalition”, men få om republikanernas. Det är kanske lite tröstande att tänka på att även Republikanernas stöd beror på många olika grupper, med delvis skiftande åsikter.

Grunden i den Republikanska koalitionen är fortfarande väljare med värdekonservativa men i övrigt respektabla åsikter. (Låt oss kalla dem för ”hygglo-konservativa”.) Det verkar för övrigt vara förhållandevis få som tagit till sig att Republikanerna de senaste decennierna varit större bland högutbildade väljare. Vi verkar utgå ifrån att väljare med akademisk utbildning automatiskt tenderar att rösta mer vänster – men så har det inte alls varit.

I själva verket var det en ganska stor grej att det länge såg ut som Clinton skulle fortsätta att utmana Republikanerna om dessa väljare. (Jag ska återkomma till varför jag tror hon misslyckades med det.)

En stor del av dessa väljare har röstat på Republikanerna av två skäl. Dels på grund av en lika stor andel konservativa värderingar som i befolkningen i stort (vilket är det många väljer att bortse från). Dels på grund av egennytta – högre utbildning leder ofta till högre lön, vilket gör skattesänkningar mer attraktiva. Och USA är ingen välfärdsstat i den meningen att det talas om en allmän nytta av social och ekonomisk trygghet, av att tillgång till fri sjukvård till exempel är bra även för den som inte behöver den.

Men många av dessa personer är välutbildade och har värderingar som inte skiljer sig väldigt mycket från de som dominerar i Europa – eller ens i Sverige. I alla fall inte förrän vi kommer ned på väldigt praktiska ”konsekvenser” av dem. En stor del av dem är tex för jämställdhet mellan könen och för hbt-personers rättigheter, inklusive rätten att gifta sig. (Även i USA har ju nu stödet för det blivit en majoritetsuppfattning.) Och i de frågor där det kanske märks en skillnad, så beror det då snarare på misstänksamhet mot en stor stat och höga skatter.

Till exempel kan vi ha väljare som är för jämställdhet, som är beredda att ifrågasätta iaf en hel del könsstereotyper på arbetsmarknaden osv. Och om de är emot sådana reformer som i praktiken skulle behövas för att stärka kvinnors ställning – tex utbyggd och subventionerad barnomsorg, utbyggd föräldraledighet etc. – så beror det alltså inte på värderingen (jämställdhet) utan på den rent praktiska politiken – skattetrycket.

Men det gör ju att de, i den konkreta sakpolitiken, har lättare att liera sig med de väljargrupper som har mer traditionella värderingar, som ser jämställdheten som ett hot, att ”feminismen gått för långt” osv. Alltså en omvänd koalition mot den som råder hos oss.

Extremister som vågmästare

Problemet – och det är iofs stort – är att den ”hygglo-konservativa” gruppen trots allt riskerar att domineras av den betydligt mindre men väldigt högljudda marginalväljargruppen som framför allt attraherats av de rasistiska och extremt misogyna tonerna i Trumps retorik.

Det är lite som Tea party-vågen när den var som värst. Det är illa, eftersom den visade att hårdföra politiska grupper som är beredda att driva ”chicken race” med sina egna, kan dominera oproportionerligt mycket. En trend som pågått under de senaste åren, är att polariseringen ökat. Det är vanligare nu att väljare röstar på samma parti rakt igenom, stället för att rösta på presidentkandidaten från ett parti och guvenör, senator eller kongressledamot från ett annat. Under lång tid har också moderata representanter som haft ”fel partifärg” i förhållande till sin delstat haft svårare att bli omvalda. Flera har tappat sina platser.

(Till exempel var den enda senatsplats som på valnatten verkade bytas ut en moderat Republikan i Demokratiskt dominerade Illinois, Mark Kirk.)

Polariseringen skyddade Trumps moderata väljare

Polariseringen gjorde att Trump kunde ta extrema positioner och ändå inte riskera att tappa så mycket väljare som befarat. Motståndet mot att byta part var stort. Och ett tecken på det, var att många Republikanska väljare uppgav att ett starkt skäl till deras röst var att rösta mot Clinton snarare än för Trump.

Trump gjorde motsatsen till att triangulera – han intog en extrem position, för att utvidga sin väljarkoalition. Lite som när besättningen hänger över relingen på en segelbåt, som motvikt, för att utnyttja vindstyrkan maximalt.

Om Trumps strategi ska ”belönas” för något, så var det i så fall identifierandet av att det krävdes extrema argument och en mycket uppskruvad retorik, för att nå de marginalväljare som kunde påverka valet. Den demografiska utvecklingen med starkt växande minoritetsgrupper har annars varit en trend som långsiktigt gynnat Demokraterna – och med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra det.

Och där spelade media honom i händerna. Fokus på hans extrema budskap, riktat till väljare som sannolikt behövde en ”rejäl dos” för att mobiliseras, var mer värdefullt än Demokraternas många gånger större valbudget och bättre organisation.

Det var dessa väljare – inte väljare i Republikanernas mittfåra – som vann valet för Trump.

Det var ”puckeln” till höger på den Republikanska väljarkurvan som vann valet – inte att Trump vann fler väljare i mittfåran.

Vilka frågor avgjorde? 

Det är alltså knappast Trumps extremism som majoriteten av de republikanska väljarna vill ha. Och en positiv sak är därför kanske att med en republikansk president kan det vara möjligt att hitta demokrater som nu är beredda att kompromissa för vad de kan få, vilket öppnar möjligheter för Ryan och McConnell mfl i kongressen att moderera vad Trump gör. (Givet att Ryan och McConnell blir kvar och inte manövreras ut av mer Trump-lojala ledare.)

Det kommer inte att vara en demokratisk agenda, men det finns iaf en möjlighet att det inte är den agenda som hägrat som det värsta hotet vid horisonten.

Så vad, rent praktiskt, hindrade Clinton från att skrämma fler väljare (framför allt högutbildade, vita kvinnor tex) över partilinjen? Jag tror att Republikanernas skrämsel med hotande kollaps och kraftigt ökade kostnader för ”Obamacare” byggde det stängsel som förhindrade väljarrörelser.

Jag gissar att den frågan också var mycket väl genomtänkt, testad och planerad. Det var nämligen så att strax efter första debatten och fram till dess FBI-chefen Comeys brev om nya mejl, dök det upp en lång rad artiklar som varnade för just ett sådant sammanbrott. En ”koncentrerad skur”, som måste ha planerats och förberetts. Och det fanns ju även under andra debatten mellan presidentkandidaterna en publikfråga om ”the rising cost of premiums”, som styrker att detta varit en viktig fråga.

Det är ungefär 15% av befolkningen som riskerar att drabbas av ökade premiekostnader själva, för att de varken omfattas av en försäkring som arbetsgivaren betalar eller av statliga subventioner. Och vilka är det då? Ja, bland annat egenföretagare och andra som ligger över inkomstgränsen för subventioner. Utan att undersöka det, gissar jag att detta var en nyckeldemografi. Och även andra lät sig antagligen också påverkas, när tidningarna fylldes av artiklar om de ökade kostnaderna.

Den frågan var stängslet som hägnade in de ”hygglo-konservativa”, medan Trump ägnade sig åt att elda upp ”the deplorables” med en aggressiv, homofobisk, xenofobisk, misogyn retorik.

Mellan dessa två poler låg valsegern och väntade. Det är ingen upplyftande slutsats, men det ger lärdomar som kan vara nyttiga och överförbara på Sverige. Vi får inte låta oss distraheras av att fixera på skruvade budskap riktade mot extra marginalväljargrupper. Vi måste identifiera de ”stängselfrågor” som hägnar in väljarna åt andra hållet.

”We took a whuppin'”

George W. Bush ord om republikanernas hårda förlust 2006 beskriver också demokraternas situation efter årets valresultat. Samtliga representanthusets 435 platser, 37 platser i senaten och lika många delstatsguvenörposter stod på spel. (Egentligen skulle det vara 36 senatsplatser, men i New York hölls ett fyllnadsval på den senatsplats som Kiristin Gillibrand (D) utnämndes till som ersättare för Hillary Rodham Clinton. Ett val som Gillibrand som väntat också vann. Det betydde att New Yorks bägge senatorer stod för omval samtidigt, vilket normalt inte ska hända.)

Att republikanerna skulle gå fram – och gå fram rejält – var väntat. Alla opinionsundersökningar pekade på det. Dessutom finns det en ganska lång historia av att det parti som har presidentposten tappar platser i kongressen under mellanvalsår. Relativt ofta har detta lett till att presidenter, åtminstone under en andra ämbetsperiod, tvingas samarbeta med en kongressmajoritet av motsatt politisk färg.

Bleka medier, bra bloggar

Amerikansk politik är fascinerande på många sätt. Jag tycker dock tyvärr att svenska medias skildringar ofta är ganska platta och tillrättalagda. (Det finns bland annat en övertydlig demokratisk ”bias” i rapporteringen. Men också en tendens att fokusera på det extrema, nu senast på Tea Party-rörelsen. Det senare kan iofs. sägas om många amerikanska medier också, men för den som grottar ned sig finns många andra aspekter också.) Även valresultatet har redovisats eller kommenterats i de flesta tidningar utan särskilt mycket detaljer eller ens inlevelse. Dagens Nyheter tillhör undantagen, som skrivit förhållandevis mycket om valet ur en rad olika vinklingar och ofta med intressanta analyser.

För den som annars vill följa amerikansk politik och val, är det bloggar gäller. Först och främst givetvis alltid lika intressanta Mathias Sundins sido-blogg ”amerikanska val”. (Den är så bra att jag gärna förlåter Mathias hans underliga fäbless för knökkonservativa republikaner…) Ett annat givet bokmärke är den kollektiva bloggen USAval. (Jag önskar att jag själv hade haft ork och tid att göra dem sällskap under själva valrörelsen, men jag får ta igen det nu…)

Via nätet är det föredömligt lätt att hålla koll. Sajten RealClearPolitics ligger högt i min bokmärkeslista varje gång det är val. De samlar både ett urval av nyheter och ledare som är intressant och väger samman opinionsundersökningar i alla val där det finns sådana. En fantastiskt föredömlig valbevakning. Länkar till kandidaternas kampanjsajter, deras personinformation. Lite valhistorik och oftast en kortare elelr längre analys av opinionsutvecklingen. Här kan man få information även om ganska obemärkta kongressledamöter ute i tassemarkerna, som säg ledamoten Kurt Schrader (D) mot utmanaren Scott Bruun (R), i Oregons femte kongressdistrikt. Är man nörd både vad gäller politik i allmänhet och opinionsundersökningar i synnerhet, är det ett eldorado! 

I presidentvalet 2008 var sajten fivethirtyeight.com en viktig länk. Den gav en av de allra mest korrekta förutsägelserna av valutgången (enda avvikelsen var resultatet i Indiana, som gick till Barack Obama med 0,9 procents marginal). I detta val är Nate Silver (som skaparen heter) värvad av New York Times, och har fortsatt sitt valbevakande som bloggare knuten till tidningen. (538 är för övrigt antaler elektorer i elektorskollegiet som, formellt sett, är de som väljer president. Poängen med namnet var att fokusera på valutfallet i elektorsröster – det som avgör – snarare än i allmän popularitet.)

NY-Times, bäst på valresultat i både tabeller och bilder.

För att analysera valresultatet är dock New York Times valsajt enligt min mening outstanding! Kartor och grafik eller stora tabeller – de är bäst på båda varianterna. De har också återkopplingar till tidigare val som undelrättar jämförelser över tiden. (Iaf. för valet till representanthuset. För guvenörsval och senatorsval där inte alla väljs samtidigt blir sådana jämförelser svårare.) Det var t.ex. så det var lätt att se varför John McCain satsade så gårt på Pennsylvania – en stat som i decennier röstat demokratiskt, och fortsatte med det även 2008, men vars trend över tiden gått allt mer mot en ökande andel republikanska röster.

Inga svenska mediers bevakning av våra riksdagsval eller lokalval kommer ens i närheten av detta. Tråkigt nog.

Ingen katastrof, men vissa oväntade bakslag

En tillbakagång för demokraterna var alltså väntad. På det hela taget var den inte så stor som många fruktade. Utsatta kandidater som t.ex. senatens majoritetsledare Harry Reid (D), som väntades förlora sin plats till den republikanske utmanaren Sharron Angle vann överraskande med knapp majoritet. En förklaring till det kan vara att många opinionsinstitut underskattade andelen spanskspråkiga väljare vilka starkt tenderar att rösta demokratiskt.  En annan faktor i Reids vinnande strategi var att kraftsamla i de befolkningstunga distrikten. Clark county, med Las Vegas och Washoe county, med Reno, var tillsammans med lilla (5000 invånare) Mineral county av de enda distrikt där Reid fick en majoritet av rösterna. Men där bor också 1,4 av delstatens nära två miljoner invånare. Kartan må se röd ut – men det täcker också mest öken.

I delstaten Alaska vann en, formellt set, oberoende kandidat, Lisa Murkowski en senatsplats. Hon är dock republikan och har tidigare varit delstatssenator. (Hon tog platsen 2002 i utnämning, efter hennes far. Hon vann 2004 men var involverad i den skandal som fällde Alaskas andre senator, Ted Stevens, i samband med valet 2008. Hon förlorade därför nomineringen till att bli republikanernas kandidat, men behöll platsen i valet med 41 procent av rösterna – sannolikt lite mer, eftersom hennes väljare var tvugna att skriva dit hennes namn kan en del röster med tveksam stavning fortfarande återstå att bedömas –  mot den ordinarie republianske kandidatens 34 och demokraten långt efter på 23 procent. De flesta opinionsmätningar hade förutspått republikanernas Miller som vinnare.

Visst kan opinionsundersökningarna ha fel ibland. I huvudsak var dock de platser som republikanerna vann ganska väntade. De tillhörde platser som vunnits med liten marginal i de senaste valen eller där det skett tydliga vindkantringar sedan 2008. En del stater kan också ha mönster av att t.ex. välja konservativa guevenörer och senatorer, men demokratiska representanthusledamöter. Det är ett av de många bevisen för att den amerikanska demokratin – trots alla nedlåtande reportage – är levande och fungerande. Väljarna gör olika bedömningar, kan hantera olika resonemang när det gäller olika val och är hyfsat pålästa.

Att demokraterna också skulle behålla senatsplatsen i Californien, som populära Barbara Boxer innehar, mot den i och för sig kända utmanaren Carly Fiorina (tidigare VD för Hewlett-Packard och ett tag nära knuten till John McCains kampanj under presidentvalet) var inte alls oväntat – även om marginalen tidvis var liten och Fiorina enligt uppgifter satsat miljoner av sin egen förmögenhet på reklam.

Colorado rödare

Lika väntat var att demokraterna skulle tappa i delstaten Colorado. Det är en stat som trendmässigt gått allt mer åt demokratiskt håll, till följd av ökad inflyttning av medelklasshushåll. Det var en nyckelstat i presidentvalet 2008 och det var här demokraterna höll sitt konvent, allt för att maximera uppmärksamheten och locka marginalväljare. De två bröderna Ken och John Salazar var tydliga symboler för den nya demokratiska vågen i delstaten – framgångsrika, välutbildade och spanktalande. Lillebror Ken var senator och John kongressledamot (i delstatens tredje distrikt). Numera är Ken inrikessminister i Obamas regering, men det hjälpte inte storebror John i valet – utan han besegrades av republikanen Scott Tipton med hela fem procentenheters marginal.

Minnesota – oväntat republikansk genombrott i nordöst

Ett för mig totalt oväntat utfall var den republikanska segern i Minnesotas åttonde distrikt. Delstaten har sett ut lite som en måltavla – blått i ”mitten”, runt delstatens största städer, Minneapolis-St Paul, rött i distrikten runt omkring, och blått längst ut i de fattigare landsbygdsdistriken. Det till ytan största, det åttonde, är också bland de fattigaste områdena med bitvis hög arbetslöshet. Mycket traditionell industri, med gruvdrift i området som kallas ”Iron range”. Kort sagt – områden med starkt demokratiskt fäste. Eller, som det demokratiska partiet heter i just delstaten Minnesota, Democratic-farmer Labor party. (En rest av ett mer socialistiskt tenderande missnöjesparti, Farmer-Labor party, på 1930-talet som efter att ha varit på tillbakagång under kriget gick samman med demokraterna 1948.)

På det hela taget har Minnesota varit ett starkt demokratiskt fäste i nationella val. Endast två gånger de senaste 20 åren har man röstat för republikanska presidentkandidater, 1992 och 1996. Sedan 2008 är bägge delstatssenatorerna demokrater, när den kände komikern Al Franken med mycket knapp marginal och efter en utdragen omräkning slog republikanen Norm Coleman. Visserligen har republikanerna under ett antal år innehaft posterna som guvenör och vice guvenör, men förlorade dem i år.

James Oberstar hade suttit i kongressen sedan 1974. Ingen kunde gärna tro att hans plats var i fara. Han har, i alla fall mig veterligt, inte varit inblandad i några skandaler och inte heller tillhört de framträdande ledare som dragit på sig mest kritik i samband med t.ex. sjukförsäkringsfrågans hantering. Platsen ansågs så säker att, enligt RealClearPolitics, endast en opinionsundersökning genomförts (som visserligen visade ett mycket knappt övertag för Oberstar, med en ynka procentenhet). Och på valnatten visar det sig att Chip Cravaack vunnit med lite drygt en procentenhets marginal. Who would have thought…

Republikanskt i representanthuset, fortsatt demokratiskt i senaten

Republikanerna gick fram med 60 mandat i representanthuset och tog därmed med god marginal hem en majoritet. Som det ser ut just nu 239 (R) mot 180 (D) och tio val som inte är färdigräknade eller för liten marginal för att avgöras direkt. (En del delstater har obligatoriska regler om omräkning, eller till och med omval, om marginalen är mindre än en procent av de avgivna rösterna.)  

I senaten behåller dock demokraterna en knapp majoritet om 52 mot 47 (inkl. Alaskas Murkowski som sannolikt oavsett partistatus kommer att räknas till den republikanska gruppen, liksom Joe Lieberman och Bernie Sanders (Vermont) gör till den demokratiska fast de är oberoende formellt sett). Valet i delstaten Washinton är inte avgjort en, på grund av den knappa marginalen. Det lutar dock åt en demokratisk seger med det preliminära resultatet 50,8 procent för sittande demokraten Murray mot 49,2 för republikanen Rossi.  

Så..?

Min slutsats är att republikanerna inte tagit tillnärmelsevis så mycket som de skulle kunnat göra. Visserligen är en swing på 60 platser en väldigt stor förlust – större än Truman (1946) och Clinton ( 1992) råkade ut för. Men de vann inte senaten. Och de förlorade både mot den nederlagstippade Reid och det uppmärksammade Boxer-Fiorina valet, vilket tyder på att de inte alls har rönt riktigt så stora framgångar väljarmässigt som man hittills uppskattat.

Republikanerna har haft ett starkt övertag moraliskt sett, därför att presidentens popularitet fallit. Den haussade Tea Party-rörelsen har fått mycket uppmärksamhet – förmodligen både på gott och ont. Bara tre av dess kandidater lyckades till slut ta plats i representanthuset. Och bland förlorarna fanns många som framstått som verkliga knäppskallar.

Därför tror jag att det nu kommer att vända för demokraterna. De kan andas ut, om än aldrig så lite. Om två år är det åter presidentval. Under den tiden är det sannolikt att ekonomin kommer att fortsätta förbättras. Sjukförsäkringsfrågan kommer förmodligen att ha glömts bort – om inte republikanerna lyckas peta i såret tillräckligt mycket för att det ska fortsätta att vara sig. Men med enbart representanthuset som bas kan de näppeligen lyckas med sitt mål att riva upp reformen.

Republikanerna saknar idag en stark utmanare mot Barack Obama. Sarah Palin kommer aldrig att bli en seriös motståndare, men hon kommer säkerligen att försöka – vilket kommer att komplicera republikanernas förhållande till Tea Party-rörelsen en del. Andra och mer seriösa namn har nämts, t.ex. avgångna Minnesota-guvenören Tim Pawlenty. Nye majoritetsledaren John Boehner är en annan tänkbar kandidat. Men Obamas chanser till omval är ändå stora och ingen av utmanarna är idag så starka stjärnor att de är givna.

Mycket kommer att avgöras av vad som nu följer. Om demokraterna lyckas skaka av sig detta val och återta det politiska initativet, kommer de mycket sannolikt också ha goda chanser att klara valen 2012.

Hur ser det ut inför 2012?

Sett över en längre period har demokraterna varit bättre än republikanerna när det gäller att successivt vinna platser i kongressen. I ett par av de marginalvalkretsar som nyss gått över till republikanerna (Colorado 3, Florida 22 och 25, Illinois 14 och 17 t.ex.) mycket väl gå tillbaka i den demokratiska fållan. Om republikanerna behåller majoriteten i representanthuset efter 2012 kan den minst lika sannolikt vara svagare än idag som starkare. Jag skulle tippa att demokraterna tar tillbaka en del platser – t.ex. kanske tidigare nämnda Minnesota 8 – men knappast så många att de kan återfå majoriteten.

Bland de platser i senaten som kommer att stå på spel 2012 kan jag idag bara se att Florida (där demokraten Bill Nelson kommer att 70 år och sannolikt inte ställa upp till omval, om valkampanjen kan väntas bli hård), Ohio (som tenderat åt republikanskt håll på sistone) rimligen kan antas vara i verklig fara.

Kongressledamot Denny Rehberg (Rep, MT)

Visserligen kan den populäre kongressledamoten Denny Rehberg i Montana eventuellt ställa upp mot den nuvarande demokratiske senatorn Jon Tester, men Tester lär annars sitta rätt säkert (och hade hyfsad marginal 2006 mot en sittande motståndare).  Pennsylvanias Bob Casey jr. är ett annat namn som kan stå på spel för demokraterna. Hans demokratiske kollega förlorade valet i år och delstaten har som sagt trendmässigt blivit allt mer republikansk. Casey hade dock en betryggande röstövervikt och kan sannolikt överleva ett omval med krypt marginal.   

Jeff Bingaman (D) är en annan kandidat som, vid 69 års ålder, kanske drar sig tillbaka 2012. Men jag tippar att New Mexico i så fall med största sannolikhet kommer att välja en ny demokrat.  

Å andra sidan valdes Scott Brown (R) med ganska knapp marginal i fyllandsvalet efter Ted Kennedy i Massachusetts, en väldigt starkt demokratisk delstat. Republikanen Jon Kyl är senatskollega med John McCain från Arizona. Han kommer att vara 70 år 2012 och, liksom Nelson och Bingaman, välja att inte ställa upp för omval. Arizona har dessutom haft en ökad demokratisk röstandel, särskilt i söder mot gränsen till Mexico med en stor andel spansktalande väljare.

I Nevada kommer sittande senatorn John Ensign (R) sannolikt att behöva slåss internt för en nominering, efter att hans otrohet med en medarbetare avslöjats för ett drygt år sedan – en sådan strid kommer då antagligen att försvaga chanserna för republikanerna att behålla senatsplatsen i den delstat som nyss oväntat omvalde Harry Reid och liksom många andra stater i sydväst blir allt mer demokratiska i takt med växande mexikansk invandring.

Ingenting är givet. 2012 kommer att bli spännande. (Och förhoppningsvis kommer jag då att hinna vara mer aktiv i valbevakningen…)

– – – – – – – – – – –

Update: Läs gärna Jesper Strömbäcks kloka analys (eftersom vi tycks dela samma bild 😉 )