Blanda inte roller

Under alliansregeringens första mandatperiod påverkade jag ett regeringsbeslut. Det var inget stort beslut och jag var kanske inte ensam om synpunkten som framfördes, men jag tyckte det var en viktig sak. Det som blev ”Myndigheten för Radio- och tv” skulle inte innehålla Presstödsnämnden.

Presstöd är i och för sig ett ingrepp i den fria konkurrensen mellan medier. Dessutom skapades, när den infördes, en särskild reklamskatt på tidningsannonser, som motverkar samma syfte som presstödet har – dvs. att stödja tidningar för att ”öka mångfalden” av pressröster.

Inledningsvis, när det inte fanns många andra reklamkanaler utom tidningar, gjorde skatten kanske inte så stort skada. Den omfördelade mest annonsintäkter från de mer framgångsrika tidningarna* (dvs. i regel det samma som större upplaga, då det i regel är det som spelar störst roll för reklamköpare) till de mindre framgångsrika. Men så fort det fanns andra kanaler som konkurrerade med dagstidningar, ledde skatten också till en skevhet mellan olika annonsslag, eftersom den inte drabbade all slags reklam lika. Alltså var reklamskatten på tidningsannonser något som drev annonsörer att söka efter andra medier där annonserna inte drabbades av samma skatt och därför var billigare – vilket så klart ledde till att alla tidningar, stora som små (men mindre tidningar i synnerhet) drabbades av minskade intäkter.

Alltnog. Presstödet finns. Det borde avvecklas – och reklamskatten slopas samtidigt. Men nu finns det. Min enkla slutsats är att det i så fall ska handläggas utan minsta risk att blanda in andra hänsyn än ett rent tabulerande av utgivningsstatistik, kostnader och intäkter. Absolut inget som luktar annan styrning får blandas in.

Därför var det viktigt att se till att presstödet inte ens administreras av samma myndighet som har en övervakande roll, inom massmediaområdet.

Nu har den röd-gröna regeringen kommit fram till något annat:

"Regeringen har idag gett Myndigheten för radio och tv i uppdrag att förbereda 
inordnande av uppgifter från Presstödsnämnden och inrättande av en nämnd för 
presstöd som ett särskilt beslutsorgan inom myndigheten från den 1 juli 2015."

Det är tråkigt att respekten för att hålla en klar rågång mellan statens olika funktioner inte respekteras bättre på ett så känsligt område som mediaområdet.

Risken är så klart inte överhängande att våra dagstidningar redan i morgon dag blir följsamma ”Pravda”-kopior eller att Myndigheten för radio och tv förvandlas till ett organ för att kontrollera och domptera den fria pressen. Men maktdelning och säkerhetsspärrar finns av en anledning. Det här luktar lite ”det skedde inga olyckor, så vi tog ned varningsskylten…” På sikt kan förtroendet för mediafriheten försvagas (ytterligare) om samma myndighet som har en övervakande roll, granskar innehåll och beviljar utgivningsbevis också är den som betalar ut ett för många redaktioner fullständigt nödvändigt stöd.

Lyckligtvis avslutas pressmeddelandet med orden: ”Uppdragen gäller med förbehåll för riksdagens beslut i nödvändiga delar.”

Utan att vara närmare insatt i ärendet, antar jag att dessa ”beslut i nödvändiga delar” är något som kan tänkas komma upp i Kulturutskottets kommande betänkande över mediafrågor. Detta ska justeras den 26 mars. Det bör då innehålla ett skarpt avvisande av förslaget.

 

* Reklamskatten idag omfattar även så kallade ”annonsblad”. Det vill säga de kolorerade tryck som vi får hem med enbart annonser och inga nyheter. Att utvidga skatten till sådana, var så klart en nödvändighet när annonser i tidningar väl beskattades. Annars hade samma annons varit billigare om den trycktes i ett blad utan nyheter än med nyheter.

Så småningom sänktes reklamskatten på tidningar, för att något litet missgynna den negativa effekten. Den är nu tre procent på tidningsannonser och åtta på andra tryckta annonser som omfattas av skatten. Men den borde vara noll procent oavsett – en helt onödig skatt som bara har negativa effekter.

Annonser

”We took a whuppin'”

George W. Bush ord om republikanernas hårda förlust 2006 beskriver också demokraternas situation efter årets valresultat. Samtliga representanthusets 435 platser, 37 platser i senaten och lika många delstatsguvenörposter stod på spel. (Egentligen skulle det vara 36 senatsplatser, men i New York hölls ett fyllnadsval på den senatsplats som Kiristin Gillibrand (D) utnämndes till som ersättare för Hillary Rodham Clinton. Ett val som Gillibrand som väntat också vann. Det betydde att New Yorks bägge senatorer stod för omval samtidigt, vilket normalt inte ska hända.)

Att republikanerna skulle gå fram – och gå fram rejält – var väntat. Alla opinionsundersökningar pekade på det. Dessutom finns det en ganska lång historia av att det parti som har presidentposten tappar platser i kongressen under mellanvalsår. Relativt ofta har detta lett till att presidenter, åtminstone under en andra ämbetsperiod, tvingas samarbeta med en kongressmajoritet av motsatt politisk färg.

Bleka medier, bra bloggar

Amerikansk politik är fascinerande på många sätt. Jag tycker dock tyvärr att svenska medias skildringar ofta är ganska platta och tillrättalagda. (Det finns bland annat en övertydlig demokratisk ”bias” i rapporteringen. Men också en tendens att fokusera på det extrema, nu senast på Tea Party-rörelsen. Det senare kan iofs. sägas om många amerikanska medier också, men för den som grottar ned sig finns många andra aspekter också.) Även valresultatet har redovisats eller kommenterats i de flesta tidningar utan särskilt mycket detaljer eller ens inlevelse. Dagens Nyheter tillhör undantagen, som skrivit förhållandevis mycket om valet ur en rad olika vinklingar och ofta med intressanta analyser.

För den som annars vill följa amerikansk politik och val, är det bloggar gäller. Först och främst givetvis alltid lika intressanta Mathias Sundins sido-blogg ”amerikanska val”. (Den är så bra att jag gärna förlåter Mathias hans underliga fäbless för knökkonservativa republikaner…) Ett annat givet bokmärke är den kollektiva bloggen USAval. (Jag önskar att jag själv hade haft ork och tid att göra dem sällskap under själva valrörelsen, men jag får ta igen det nu…)

Via nätet är det föredömligt lätt att hålla koll. Sajten RealClearPolitics ligger högt i min bokmärkeslista varje gång det är val. De samlar både ett urval av nyheter och ledare som är intressant och väger samman opinionsundersökningar i alla val där det finns sådana. En fantastiskt föredömlig valbevakning. Länkar till kandidaternas kampanjsajter, deras personinformation. Lite valhistorik och oftast en kortare elelr längre analys av opinionsutvecklingen. Här kan man få information även om ganska obemärkta kongressledamöter ute i tassemarkerna, som säg ledamoten Kurt Schrader (D) mot utmanaren Scott Bruun (R), i Oregons femte kongressdistrikt. Är man nörd både vad gäller politik i allmänhet och opinionsundersökningar i synnerhet, är det ett eldorado! 

I presidentvalet 2008 var sajten fivethirtyeight.com en viktig länk. Den gav en av de allra mest korrekta förutsägelserna av valutgången (enda avvikelsen var resultatet i Indiana, som gick till Barack Obama med 0,9 procents marginal). I detta val är Nate Silver (som skaparen heter) värvad av New York Times, och har fortsatt sitt valbevakande som bloggare knuten till tidningen. (538 är för övrigt antaler elektorer i elektorskollegiet som, formellt sett, är de som väljer president. Poängen med namnet var att fokusera på valutfallet i elektorsröster – det som avgör – snarare än i allmän popularitet.)

NY-Times, bäst på valresultat i både tabeller och bilder.

NY-Times, bäst på valresultat i både tabeller och bilder.

För att analysera valresultatet är dock New York Times valsajt enligt min mening outstanding! Kartor och grafik eller stora tabeller – de är bäst på båda varianterna. De har också återkopplingar till tidigare val som undelrättar jämförelser över tiden. (Iaf. för valet till representanthuset. För guvenörsval och senatorsval där inte alla väljs samtidigt blir sådana jämförelser svårare.) Det var t.ex. så det var lätt att se varför John McCain satsade så gårt på Pennsylvania – en stat som i decennier röstat demokratiskt, och fortsatte med det även 2008, men vars trend över tiden gått allt mer mot en ökande andel republikanska röster.

Inga svenska mediers bevakning av våra riksdagsval eller lokalval kommer ens i närheten av detta. Tråkigt nog.

Ingen katastrof, men vissa oväntade bakslag

En tillbakagång för demokraterna var alltså väntad. På det hela taget var den inte så stor som många fruktade. Utsatta kandidater som t.ex. senatens majoritetsledare Harry Reid (D), som väntades förlora sin plats till den republikanske utmanaren Sharron Angle vann överraskande med knapp majoritet. En förklaring till det kan vara att många opinionsinstitut underskattade andelen spanskspråkiga väljare vilka starkt tenderar att rösta demokratiskt.  En annan faktor i Reids vinnande strategi var att kraftsamla i de befolkningstunga distrikten. Clark county, med Las Vegas och Washoe county, med Reno, var tillsammans med lilla (5000 invånare) Mineral county av de enda distrikt där Reid fick en majoritet av rösterna. Men där bor också 1,4 av delstatens nära två miljoner invånare. Kartan må se röd ut – men det täcker också mest öken.

I delstaten Alaska vann en, formellt set, oberoende kandidat, Lisa Murkowski en senatsplats. Hon är dock republikan och har tidigare varit delstatssenator. (Hon tog platsen 2002 i utnämning, efter hennes far. Hon vann 2004 men var involverad i den skandal som fällde Alaskas andre senator, Ted Stevens, i samband med valet 2008. Hon förlorade därför nomineringen till att bli republikanernas kandidat, men behöll platsen i valet med 41 procent av rösterna – sannolikt lite mer, eftersom hennes väljare var tvugna att skriva dit hennes namn kan en del röster med tveksam stavning fortfarande återstå att bedömas –  mot den ordinarie republianske kandidatens 34 och demokraten långt efter på 23 procent. De flesta opinionsmätningar hade förutspått republikanernas Miller som vinnare.

Visst kan opinionsundersökningarna ha fel ibland. I huvudsak var dock de platser som republikanerna vann ganska väntade. De tillhörde platser som vunnits med liten marginal i de senaste valen eller där det skett tydliga vindkantringar sedan 2008. En del stater kan också ha mönster av att t.ex. välja konservativa guevenörer och senatorer, men demokratiska representanthusledamöter. Det är ett av de många bevisen för att den amerikanska demokratin – trots alla nedlåtande reportage – är levande och fungerande. Väljarna gör olika bedömningar, kan hantera olika resonemang när det gäller olika val och är hyfsat pålästa.

Att demokraterna också skulle behålla senatsplatsen i Californien, som populära Barbara Boxer innehar, mot den i och för sig kända utmanaren Carly Fiorina (tidigare VD för Hewlett-Packard och ett tag nära knuten till John McCains kampanj under presidentvalet) var inte alls oväntat – även om marginalen tidvis var liten och Fiorina enligt uppgifter satsat miljoner av sin egen förmögenhet på reklam.

Colorado rödare

Lika väntat var att demokraterna skulle tappa i delstaten Colorado. Det är en stat som trendmässigt gått allt mer åt demokratiskt håll, till följd av ökad inflyttning av medelklasshushåll. Det var en nyckelstat i presidentvalet 2008 och det var här demokraterna höll sitt konvent, allt för att maximera uppmärksamheten och locka marginalväljare. De två bröderna Ken och John Salazar var tydliga symboler för den nya demokratiska vågen i delstaten – framgångsrika, välutbildade och spanktalande. Lillebror Ken var senator och John kongressledamot (i delstatens tredje distrikt). Numera är Ken inrikessminister i Obamas regering, men det hjälpte inte storebror John i valet – utan han besegrades av republikanen Scott Tipton med hela fem procentenheters marginal.

Minnesota – oväntat republikansk genombrott i nordöst

Ett för mig totalt oväntat utfall var den republikanska segern i Minnesotas åttonde distrikt. Delstaten har sett ut lite som en måltavla – blått i ”mitten”, runt delstatens största städer, Minneapolis-St Paul, rött i distrikten runt omkring, och blått längst ut i de fattigare landsbygdsdistriken. Det till ytan största, det åttonde, är också bland de fattigaste områdena med bitvis hög arbetslöshet. Mycket traditionell industri, med gruvdrift i området som kallas ”Iron range”. Kort sagt – områden med starkt demokratiskt fäste. Eller, som det demokratiska partiet heter i just delstaten Minnesota, Democratic-farmer Labor party. (En rest av ett mer socialistiskt tenderande missnöjesparti, Farmer-Labor party, på 1930-talet som efter att ha varit på tillbakagång under kriget gick samman med demokraterna 1948.)

På det hela taget har Minnesota varit ett starkt demokratiskt fäste i nationella val. Endast två gånger de senaste 20 åren har man röstat för republikanska presidentkandidater, 1992 och 1996. Sedan 2008 är bägge delstatssenatorerna demokrater, när den kände komikern Al Franken med mycket knapp marginal och efter en utdragen omräkning slog republikanen Norm Coleman. Visserligen har republikanerna under ett antal år innehaft posterna som guvenör och vice guvenör, men förlorade dem i år.

James Oberstar hade suttit i kongressen sedan 1974. Ingen kunde gärna tro att hans plats var i fara. Han har, i alla fall mig veterligt, inte varit inblandad i några skandaler och inte heller tillhört de framträdande ledare som dragit på sig mest kritik i samband med t.ex. sjukförsäkringsfrågans hantering. Platsen ansågs så säker att, enligt RealClearPolitics, endast en opinionsundersökning genomförts (som visserligen visade ett mycket knappt övertag för Oberstar, med en ynka procentenhet). Och på valnatten visar det sig att Chip Cravaack vunnit med lite drygt en procentenhets marginal. Who would have thought…

Republikanskt i representanthuset, fortsatt demokratiskt i senaten

Republikanerna gick fram med 60 mandat i representanthuset och tog därmed med god marginal hem en majoritet. Som det ser ut just nu 239 (R) mot 180 (D) och tio val som inte är färdigräknade eller för liten marginal för att avgöras direkt. (En del delstater har obligatoriska regler om omräkning, eller till och med omval, om marginalen är mindre än en procent av de avgivna rösterna.)  

I senaten behåller dock demokraterna en knapp majoritet om 52 mot 47 (inkl. Alaskas Murkowski som sannolikt oavsett partistatus kommer att räknas till den republikanska gruppen, liksom Joe Lieberman och Bernie Sanders (Vermont) gör till den demokratiska fast de är oberoende formellt sett). Valet i delstaten Washinton är inte avgjort en, på grund av den knappa marginalen. Det lutar dock åt en demokratisk seger med det preliminära resultatet 50,8 procent för sittande demokraten Murray mot 49,2 för republikanen Rossi.  

Så..?

Min slutsats är att republikanerna inte tagit tillnärmelsevis så mycket som de skulle kunnat göra. Visserligen är en swing på 60 platser en väldigt stor förlust – större än Truman (1946) och Clinton ( 1992) råkade ut för. Men de vann inte senaten. Och de förlorade både mot den nederlagstippade Reid och det uppmärksammade Boxer-Fiorina valet, vilket tyder på att de inte alls har rönt riktigt så stora framgångar väljarmässigt som man hittills uppskattat.

Republikanerna har haft ett starkt övertag moraliskt sett, därför att presidentens popularitet fallit. Den haussade Tea Party-rörelsen har fått mycket uppmärksamhet – förmodligen både på gott och ont. Bara tre av dess kandidater lyckades till slut ta plats i representanthuset. Och bland förlorarna fanns många som framstått som verkliga knäppskallar.

Därför tror jag att det nu kommer att vända för demokraterna. De kan andas ut, om än aldrig så lite. Om två år är det åter presidentval. Under den tiden är det sannolikt att ekonomin kommer att fortsätta förbättras. Sjukförsäkringsfrågan kommer förmodligen att ha glömts bort – om inte republikanerna lyckas peta i såret tillräckligt mycket för att det ska fortsätta att vara sig. Men med enbart representanthuset som bas kan de näppeligen lyckas med sitt mål att riva upp reformen.

Republikanerna saknar idag en stark utmanare mot Barack Obama. Sarah Palin kommer aldrig att bli en seriös motståndare, men hon kommer säkerligen att försöka – vilket kommer att komplicera republikanernas förhållande till Tea Party-rörelsen en del. Andra och mer seriösa namn har nämts, t.ex. avgångna Minnesota-guvenören Tim Pawlenty. Nye majoritetsledaren John Boehner är en annan tänkbar kandidat. Men Obamas chanser till omval är ändå stora och ingen av utmanarna är idag så starka stjärnor att de är givna.

Mycket kommer att avgöras av vad som nu följer. Om demokraterna lyckas skaka av sig detta val och återta det politiska initativet, kommer de mycket sannolikt också ha goda chanser att klara valen 2012.

Hur ser det ut inför 2012?

Sett över en längre period har demokraterna varit bättre än republikanerna när det gäller att successivt vinna platser i kongressen. I ett par av de marginalvalkretsar som nyss gått över till republikanerna (Colorado 3, Florida 22 och 25, Illinois 14 och 17 t.ex.) mycket väl gå tillbaka i den demokratiska fållan. Om republikanerna behåller majoriteten i representanthuset efter 2012 kan den minst lika sannolikt vara svagare än idag som starkare. Jag skulle tippa att demokraterna tar tillbaka en del platser – t.ex. kanske tidigare nämnda Minnesota 8 – men knappast så många att de kan återfå majoriteten.

Bland de platser i senaten som kommer att stå på spel 2012 kan jag idag bara se att Florida (där demokraten Bill Nelson kommer att 70 år och sannolikt inte ställa upp till omval, om valkampanjen kan väntas bli hård), Ohio (som tenderat åt republikanskt håll på sistone) rimligen kan antas vara i verklig fara.

Kongressledamot Denny Rehberg (Rep, MT)

Visserligen kan den populäre kongressledamoten Denny Rehberg i Montana eventuellt ställa upp mot den nuvarande demokratiske senatorn Jon Tester, men Tester lär annars sitta rätt säkert (och hade hyfsad marginal 2006 mot en sittande motståndare).  Pennsylvanias Bob Casey jr. är ett annat namn som kan stå på spel för demokraterna. Hans demokratiske kollega förlorade valet i år och delstaten har som sagt trendmässigt blivit allt mer republikansk. Casey hade dock en betryggande röstövervikt och kan sannolikt överleva ett omval med krypt marginal.   

Jeff Bingaman (D) är en annan kandidat som, vid 69 års ålder, kanske drar sig tillbaka 2012. Men jag tippar att New Mexico i så fall med största sannolikhet kommer att välja en ny demokrat.  

Å andra sidan valdes Scott Brown (R) med ganska knapp marginal i fyllandsvalet efter Ted Kennedy i Massachusetts, en väldigt starkt demokratisk delstat. Republikanen Jon Kyl är senatskollega med John McCain från Arizona. Han kommer att vara 70 år 2012 och, liksom Nelson och Bingaman, välja att inte ställa upp för omval. Arizona har dessutom haft en ökad demokratisk röstandel, särskilt i söder mot gränsen till Mexico med en stor andel spansktalande väljare.

I Nevada kommer sittande senatorn John Ensign (R) sannolikt att behöva slåss internt för en nominering, efter att hans otrohet med en medarbetare avslöjats för ett drygt år sedan – en sådan strid kommer då antagligen att försvaga chanserna för republikanerna att behålla senatsplatsen i den delstat som nyss oväntat omvalde Harry Reid och liksom många andra stater i sydväst blir allt mer demokratiska i takt med växande mexikansk invandring.

Ingenting är givet. 2012 kommer att bli spännande. (Och förhoppningsvis kommer jag då att hinna vara mer aktiv i valbevakningen…)

– – – – – – – – – – –

Update: Läs gärna Jesper Strömbäcks kloka analys (eftersom vi tycks dela samma bild 😉 )

Varför valsystemet inte bör ändras

Valresultatet gav upphov till en sak som glädjer mig lika mycket som säkert en handfull andra matematiknördar – medierna fylldes med räkneexempel och beskrivningar av hur mandatfördelning enligt den ”jämkade uddatalsmetoden”. (Jag kan erkänna att jag var en av dem som räknade och delgav media olika scenarier och, så gott det går inom ramen för hur systemet fungerar, försökte svara på frågor som ”hur många röster hade det krävts för att..?”.)

Visst är det så att mandatfördelningen i riksdagen inte är helt proportionerlig i förhållande till valresultatet. (Om nu någon skulle ha missat det, så se tabellen nedan…) Alliansen har förlorat ett mandat till vänsteroppositionen (S, V och MP). Bara Centern och Sverigedemokraterna har fått exakt de mandat de skulle fått enligt en striktare proportionerlig fördelning. (Valmyndighetens valsimulator fungerar bra för att testa olika ”case”, men ger bara ett proportionerligt resultat – felfördelningar av den typ som nu inträffat kräver att man räknar valkrets för valkrets och sedan fördelar utjämningsmandat efter alla konstens regler.)

Parti/Mandat Proportionerligt
antal
Verkligt antal Avvikelse
Moderaterna 106 107 +1
Centern 23 23 +/-0
Folkpartiet 25 24 -1
Kristdemokraterna 20 19 -1
Socialdemokraterna 109 112 +3
Vänsterpartiet 20 19 -1
Miljöpartiet 26 25 -1
Sverigedemokraterna 20 20 +/-0
Totalt 349 349

Efter detta valresultat har det rests krav på att valsystemet ska göras om. Det tycker inte jag – även om både Alliansen och Folkpartiet, som jag ju jobbar för, har förlorat på fördelningen. Att företrädare för S och M som vinner på systemet håller tillbaka, är ju föga överraskande. Men det finns betydligt fler frågor i detta.

Det finns dessutom flera lokala exempel – Örebro, Göteborg för att nämna två – där liknande situationer inträffat. (Kommunalval saknar dock utjämningsmandat, och det problemet hade varit en förhållandevis enkel sak att åtgärda.)

Visserligen håller jag med om att det är eftersträvansvärt att valsystemet har en hög proportionalitet. Men det vi nu ser är ett inte utslag av ”klumpig matematik” utan av beslut som en gång fattades (långt innan det här valresultatet eller något liknande det var aktuellt) med vissa baktankar. Jag skulle vilja hävda att de motiv som då fanns ännu gäller – och att det står långt viktigare värden på spel än bara ett enstaka valutslag, när man börjar mickla med valsystemet.

Proportionalitet – hur mycket är ”hög”?

Det huvudsakliga skälet att ha en hög proportionalitet i valsystemet, är argumentet att ”alla röster ska spela lika stor roll”. Detta skiljer i grunden alla proportionerliga system från ”first past the post”-system, som är vanliga i f.d. brittiska kolonier. (Jag har tidigare bloggat om det brittiska valsystemets effekter. Man kan ju notera att min förutsägelse om LibDems framgångar var helt åt helsike…)

Det måste dock konstateras att det inte existerar någon perfekt proportionalitet så länge som systemet har färre mandat att fördela än antalet väljare. Frågan är var vi sätter nivån. (Gör tankeexperimentet att riksdagen hade 349 000 mandat. Löser det problemet? Njae, sannolikt skulle någon klaga på att det blev 400 för många moderater invalda i Gislaved…)

Marginalen som skilde vid de sista (fasta) mandatens fördelning i ett antal valkretsar (liksom i de omnämnda kommunala valen) var påfallande litet – sju röster i Värmland, 19 i Göteborg. I Dalarna svängde ett mandat vid kontrollräkningen. (Det gick från S till V, men innebar i sin tur att ett utjämningsmandat som V haft gick till C, som ökade från 22 till 23 mandat.) Detta kastas ibland in som ett skäl i diskussionen om att göra om systemet. Men det är feltänkt – alla valsystem slutar med en sista röst. Det kan alltid vara den det hänger på – och även om man kontrollräknar aldrig så många gånger, eller tänker sig ett system med annat antal mandat, kommer risken för små marginaler att vara oförändrad.

Vi måste acceptera att om det så hänger på en enda röst, så hänger det på en enda röst. Och, hör och häpna, att alla röster skulle spela roll (om än inte kanske just så) var ju en poäng med proportionerliga val. Jag kan sannerligen inte tänka mig att det här valresultatet på något sätt minskat röstbenägenheten i Sverige – tvärtom. Jag tror alla partier kommer att mobilisera ännu hårdare, alla valarbetare att mata ut uppmaningen att gå och rösta.

Därför kan dessa resultat i sig inte motivera någon ändring av systemet.

Felfördelningen då? Det är resultatet av två mekanismer – dels indelningen i valkretsar och dels jämkningen i ”det jämkade uddatalssystemet”.

Valkretsar och uddatal

Valkretsar är ingen nödvändighet. Matematiskt är de stökiga, uppför sig sällan helt smidigt och ger därför – som i detta val – upphov till en massa besvärligheter. Varför finns de då? Jo, framför allt för att vi har behov av att rösta på ”någon” och inte i största allmänhet avge en röst om abstrakta värderingar. Vi vill se de personer vi röstar på och hålla dem ansvariga. Och det handlar inte bara om psykologi utan om grunden för att demokratin ska fungera.

Visserligen kunde vi tänka oss ett valsystem utan valkretsar, lika gärna som vi kan tänka oss ett valsystem utan partier. Men där partier inte finns, brukar de uppstå på ett eller annat sätt. Vad händer om valkretsarna försvinner? Ja, det blir svårare för lokala opinioner att slå igenom synligt.

Ett tydligt exempel som också diskuteras flitigt med anledning av årets resultat, är den allt mer markanta uppdelningen i ett blått och ett rött Sverige. Man kan kanske sörja att detta är ett tecken på splittring av de politiska åsikterna och värderingarna i samhället. Men när den sortens uppdelningar finns, är det rimligt att de återspeglas i valresultatet. Att det numera bara finns två FP-mandat norr om Dalälven (Gävleborg och Västerbotten) kan naturligtvis beklagas av många folkpartister i de län som saknar en ”egen” riksdagsledamot – men man kan inte anklaga valsystemet för den effekten.

Ingenting skulle förmodligen döda intresset av att delta i val lika snabbt som att avskaffa de geografiska valkretsarna. De ger ett tydligt – om än ibland lite för stort – kvitto på de skiftande lokala viljorna.

Den jämkade uddatalsmetoden infördes 1954 i Sverige. Innan dess hade heltalsmetoden använts (också känd som d’Hondts metod). I heltalsmetoden delas ett partis röstetal efter varje mandat med stigande heltal (2, 3, 4 osv.) I uddatalsmetoden delas det med de uddatalen (3, 5, 7 osv.). Ju snabbare divisorn ökar, desto tidigare tar små partier mandat. Den jämkade uddatalsmetoden ansågs därför mer proportionerlig och bättre för små partier.

Jämkningen (som innebär att partiernas röstetal, utom vid fördelning av utjämningsmandat, delas med 1,4 innan mandatfördelningen påbörjas) gjordes dock för att lite grand minska denna gynnsamhet. Om antalet små partier skulle öka, skulle det finns en risk att systemet skulle skapa ett splittrat och oöverskådligt parlamentariskt läge där ett eller flera vågmästarpartier skulle få oberättigat stort inflytande. (En situation som inte var obekant då och inte är det nu heller, t.ex. Italien.) Därför borde det finnas en effekt som ger större partier en viss fördel, vilket löstes genom att införa den första delningen med 1,4.

Detta argument gäller i högsta grad än idag. Nu är vi i en situation där åtta partier har mandat i riksdagen – betydligt fler än vi hade på 1950-talet. Flertalet av partierna är också mindre (5 – 8 procent) och två är lite större. Vi är med andra ord precis i en sådan situation som man förutsåg för ett halvt sekel sedan. Och därför inträder effekten mycket riktigt just i det här valet.

Visserligen råkar vi idag ha en ganska robust allians som redan regerat ihop i fyra år och en, om än något lösare, vänsterallians som konkurrerar med regeringen. Det kan man dock inte räkna med. Vi hade precis lika gärna kunnat sitta med en riksdag med åtta partier tycker precis så mycket om varandra som borgerliga ledarskribenter spekulerade om samarbetsklimatet i den rödgröna alliansen. Och hur hade vi löst det?

Allianser i politiken brukar vara efemära skapelser. Utsikterna att det kan bildas någon slags regeringsduglig koalition ökar om de stora partierna gynnas något. Det är rent av lättare för det största minoritetspartiet ett regera ensam – så som Socialdemokraterna gjort under en stor del av efterkrigstiden. Det måste tillmätas betydligt större betydelse, än att vi just nu råkar ha en situation med en regeringsallians som, vore det inte för mandatfördelningens tillkortakommanden, skulle kunnat bilda en majoritetsregering, kanske, eventuellt… (Vi ska ju minnas att det trots allt inte riktigt räckte med röster för att nå 175 mandat, ens om valkretsarna inte hade stökat till fördelningen.)

Det viktiga är att vi har ett system som inte behöver betyda totalt parlamentariskt kaos den dag vi inte har en klar och tydlig eller ens en antydan till en fungerande regeringsallians.

Respekten för det parlamentariska systemet är viktigare än majoritetsregeringar!

I själva verket är Sverige världsmästare på minoritetsregeringar. Så till den milda grad att årets valresultat mycket väl hade kunnat gå rätt obemärkt förbi, om det inte varit för att regeringsfrågan spelat så stor roll och Sverigedemokraternas intåg. Likt Göran Persson 2002 hade Reinfeldt lugnt kunnat deklarera ”Jag regerar vidare!” och så hade det blivit så.

Att göra om valsystemet som ett utslag av en dagsaktuell debatt, kan därför vara betydligt mer riskabelt och ge återkommande problem. Ilar vi till ritbordet för att designa ett nytt valsystem nu, riskerar vi att glömma bort betydelsen av att partierna i riksdagen uppträder ansvarsfullt också som opposition. Enligt den etablerade praxisen i riksdagen, är det mycket små utsikter att Sverigedemokraterna kan bli vågmästare.

Den här valrörelsen har inneburit att många partier prövats i nya och delvis obekväma roller.

  • FP, C och KD har gått tillval delvis i skuggan av ett växande moderatparti och aldrig mer än en opinionsmätning från tal om att ”halka ur riksdagen” och trots det avstått från att göra de desperata profileringsutspel som det kanonsäkert ropats om i de egna leden. Moderaterna å sin sida har fått försöka att visa en återhållsamhet och att lyfta fram andra koalitionsföreträdare som få hade trott. (Peter Wolodarksi skriver insiktsfullt om detta dilemma på DN:s ledarsida.)
  • Inom oppositionen har det också inneburit mycket prövningar. För S att mentalt ställa om till en modernare världsbild, där inte alla velat acceptera att S idag är ett parti jämnstort med Moderaterna. (Och om det finns något bakom allt tal om ”Mosa Mona”-kampanjer, är det inom S egna led detta ska sökas. Mona Sahlin har blivit syndabocken för den omställning många i det längsta vägrat göra, som om hon orsakat den snarare än insett dess betydelse.)
  • Miljöpartiet fick till sist ett kvitto på det arbete för regeringsduglighet som de strävat efter och som första gången testades efter valet 2002, när Folkpartiet tog initiativ till förhandlingar om en blå-grön mittenregering. Om det frestat på många i partiet att avstå från en hel del orealistiska krav, så märktes det sällan på de rutinerade språkrören. (Utom när de, mot slutet av valrörelsen, hamnade i debatt om åtgärder för att minska koldioxidutsläpp och en del av det gamla världsfrånvända lös igenom när det märktes att de saknades en konkret politik för att nå de egna målen.)
  • Vänsterpartiet accepterade, om än motvilligt och med uttalade reservationer, budgetlagen – åtminstone som en förutsättning för samarbetet. (Vi får väl se hur det är med den saken på längre sikt.)

På det hela taget är allt detta bra. Det är något liknande som den process vi gick igenom efter finanskrisen på 90-talet. I valet mellan populistisk opposition (som Ny Demokrati stod för) och ansvarstagande, insåg de flesta partierna värdet av ansvar. Det är den här sortens kriser och processer som skapar stabila politiska system. Inte valsystemen.

Detta kommer också att fortsätta prövas. Sverigedemokraterna är inte vågmästare förrän någon gör dem till det – det vill säga förrän det finns en möjlighet att en majoritet röstar mot regering. Här kommer både Mona Sahlin och Wettertrand/Eriksson att ställas inför många val mellan populism och ansvar den kommande perioden.

Det har framförts en del ”hotelser” från (får man förmoda) besviket rödgrönt håll. Först talades det om framtiden för den svenska afghanistanstyrkan. Sedan kom talmansvalet på tapeten. Trots Björn von Sydows tydliga och raka nej, tycks det trots allt klia i knapp-fingrarna på den rödgröna sidan.

Låt oss hoppas att all besvikelse agerats ut efter morgondagens talmansval, oavsett hur det går, och att åtminstone Socialdemokrater och Miljöpartister sen återgår till det ansvarsfulla beteende som annars normalt präglar riksdagen.

Om inte, så finns det inga ändringar av valsystemet som kommer att rädda oss.

Görans draksådd?

Jag är ett fan av riksdagen eftersom jag tror på parlamentarism. Det är en hyggligt bra lösning på problemet med politisk makt, där de flesta alternativa lösningar enligt min mening är sämre. Mitt stora problem är att parlamentarismen idag är satt på undantag av partierna. Det är ett dilemma – parlamentarismen förutsätter ett partiväsende, men det måste hindras från att bli så dominant att det inkäktar på ledamöternas självständighet.

Jag hyllade beslutet att erkänna folkmordet på armenier med flera grupper som en seger för parlamentarismen (med vissa reservationer för vad beslutet egentligen innebar). Men efteråt har jag blivit lite betänksam.

Parlamentarismens krav på regeringsbildaren att hela tiden bygga majoriteter för den förda politken är ett ur svenskt perspektiv underskattat kontrollinstrument. Det beror så klart på att vi haft långa, stabila – och främst socialdemokratiska – regeringar där det sällan varit fråga om att vinna bångstyriga röster i riksdagen. Frågan har såväl i riksdagen som i media och i folks medvetande handlat om uppgörelser mellan partier, som garanterar si eller så många röster. Men partiväsendet är för grovkornigt för att representera vare sig bredden av åsikter inom ett parti eller dess skiftningar i ålder, geografi eller sociala grupper inom partierna. 

En starkt bidragande orsak till misstron mot det politiska systemet och partiväsendet är detta, att partierna agerar som åsiktsmonoliter. Därmed uppfattar människor dem så, och skyr dem. Och det är helt och hållet välförtjänt. Partierna ska inte försöka uppträda som om alla folkpartister tycker si medan alla centerpartister tycker så. Den skada det orsakar det politiska systemet är förmodligen värre i längden än vad det hade gjort för tilltron till systemet om vi hade haft lite mer bråk och lite fler regeringskriser då och då.

Men framför allt – att föra politik är att bygga en majoritet, i förhandling med emellanåt motsträviga parlamentsledamöter. Men det är så politik görs i en parlamentarisk församling. Det är den processen som garanterar att regeringens politik har stöd av en majoritet av riksdagsledamöterna, vilka senare ansvarar inför sina väljare för de uppgörelser de ingått.

Idag sker ingen granskning i lokalmedia av hur enskilda ledamöter röstat i olika omröstningar, eftersom en sådan hade varit ytterst tråkig. Istället görs listor över hur flitiga ledamöterna varit att bruka låtsasinstrumentet motioner under allmänna motionstiden. (Två veckor när hela riksdagen leker ”Hela Rikets Förslagslåda” för att spendera resten av året att rösta ned de egna förslagen…)

”It’s payback time!”

Så varför har jag blivit mer skeptisk? Bara någon dag efter omröstningen om utrikesutskottets betänkande där folkmordsfrågan behandlades, kom en Fokusartikel om en annan, kommande omröstning – om kärnkraften. I den annonserar den avhoppade moderaten Göran Thingwall, som i och för sig är för kärnkraft, att nu är det ”payback time” för regeringen. Han ska ge igen för alla år som ”knapptryckarhjon”.

Jag har respekt för motståndet från centerpartisterna som uttrycks i samma artikel. De har kämpat mot kärnkraft i många år. Det är inte troligt att regeringen kan ge dem erbjudanden som övervinner det motståndet.

I gengäld borde det naturligtvis finnas en grupp av socialdemokrater som är beredda att rösta för kärnkraft, med tanke på det stöd den har hos dem inte minst i norrlandslänen och i kommuner som är beroende av rimliga elpriser för jobbens skull. Och med stöd av flera fackförbund. Men det kommer inte att hända.

Alltså hänger det på Göran Thingwall. Och om han röstar, mot sin övertygelse men för att straffa regeringen finns det stor risk att han snarare blir ett avskräckande exempel. Det är inte nyttigt för parlamentarismen. Och det tror jag inte heller är vad Göran vill, att döma av den uppföljande intervjun Fokus gjorde veckan efter.

Det är jobbigt när ens övertygelser krockar. Jag är starkt för att parlamentarismen ska återupprättas. Jag är också starkt för kärnkraft och har ägnat en hel del år åt att slåss för den frågan inom såväl ungdomsförbund som parti. Hade det handlat om att regeringen verkligen inte kunnat uppbåda en majoritet för förslaget att skrota nybyggnadsförbudet den här mandatperioden så hade vi fått slåss för det i valrörelsen istället. Jag är fullt beredd att acceptera det.

Men det vore väldigt trist att förlora på grund av gammalt groll.

Vi får hoppas att Göran Thingwall är sansad nog att lyfta telefonluren om det ringer, och att Fredrik Reinfeldt är prestigelös nog att ringa det samtalet. Och om priset för utbyggd kärnkraft heter justeringar i privatläkartaxan eller möjligheten att sälja vidare mottagningar, borde det väl gå att ordna? (Det är ju inte som det ens strider mot alliansens agenda.) Ska motstånd mot partilinjen vara positivt för parlamentarismen, är det också bra om man kan nå överenskommelser.

Intressant om Israel och demokratins utmaningar

Under förmiddagen (15/3) var jag på seminarium, arrangerat av min arbetsgivare Folkpartiet och Proventus/Robert Weil, om Israel. Inbjuden gäst var rabbi Michael Melchior. En otroligt begåvad talare, tänkare och inspiratör för fredsprocessen. En ortodox rabbin som kritiserar det ortodoxa etablissemangets roll i Israel, före detta ledamot av Knesset och minister i flera regeringar, som kritiserar den politiska apparatens misslyckanden.

Varför röstar människor på extrema partier? På grund av en extrem situation. Rabbi Melchior påminde om att när Osloavtalet skrevs 1993, baserad på en tvåstatslösning med ömsesidigt erkännande, stöddes det av fem procent av Israels medborgare – även om de flesta trodde, förväntade sig, att det skulle bli genomfört med stöd av USA och Europas länder.

Men fredsprocessen spårade ur. Våld har följt i spåren på mer våld. Denna utveckling drivs fram av små extremistiska grupper inom vardera befolkningen.

Idag är situationen en annan. 84 procent av Israels befolkning stöder en tvåstatslösning och vill få ett slut på våldet. Siffrorna är ungefär de samma på den palestinska sidan. Majoriteten är överväldigande – men ändå har de religiösa extremisterna ett inflytande de inte förtjänar.

Våld i kombination med religiös ortodoxi skapar en explosiv blandning.

Rabbi Melchior berättade, apropå fredsprocesser, att han läst en predikan av den norske rabbinen i samband med unionsupplösningen 1905. Trots att rabbinen bara varit i Norge tre månader, predikade han med full styrka om konflikten där han också fördömde svenskarna med religiöst inspirerade ordalag.

För rabbi Melchior var exemplet menat att tala om att situationen mellan två länder, beredda att gå i krig mot varandra, kan förbättras. För mig som sekulär humanist, blir det istället så klart en påminnelse om att i sådana situationer är religioner sällan en fredsbevarande kraft, utan tvärtom är religiösa ledare i regel snabba med att ta ställning och inte sällan de första att heja på krigsförberedelserna.

Men också rabbi Melchior är kritisk mot religionens roll i konflikten. Att den finns där, att den ligger slingrad som en tvehövdad orm runt konfliktens rötter, är han fullt medveten om. Därför menar han också att staten Israel måste vara en sekulär stat med åtskillnad mellan religion och statsmakt, och en liberal konstitution.

Om nu en så bred majoritet stöder fredsprocessen, hur kan de extremistiska partierna dominera? Därför att religion och rädsla leder till en massiv preferensförfalskning när det kommer till val. I en miljö där våld kan utlösas av extrema grupper som vill styra utvecklingen i sin riktning, skapas ett intrikat ”fångarnas dilemma” där alla är medvetna om att den som är beredd att spela hårt har trumf på hand. De kan när som helst sätta krokben för den demokratiska processen.

Det blir därför rationellt att istället välja det minst dåliga resultatet, vilket kan vara att stödja de ”moderat extrema”. Ungefär ”hellre lite nationalism som kanske i bästa fall ser till att vi har en stark armé som skapar ett visst skydd men till priset av fortsatt konflikt, än att riskera allt för en bräcklig fredsprocess som redan misslyckats flera gånger”.

Det allra mest explosiva i blandningen just nu, är så klart Iran under Ahmadinejad, som inom kort kan ha tillgång till kärnvapen och med en uttalad önskan att utplåna staten Israel.

Demokratins framtid i världen

Jag tror att situationen Israel/Palestina på många sätt är ett viktigare test av demokratins möjligheter, än försöken att skapa demokrati i Irak och Afghanistan. Alla tre länderna kommer – på gott och ont – att påverka synen på demokrati i världen under lång tid. Misslyckanden i något av dem kan säkerligen komma att skada utvecklingen mot ökad frihet och demokrati i världen. Och medan världens ögon i mycket är riktade på Irak och Afghanistan nu, tycks vi mer eller mindre ha accepterat ett konstant utövande av religiöst våld i Israel/Palestina. Det är inte rimligt och den situationen måste förr eller senare ändras.

Rabbi Melchior menar att det måste till ett paradigmskifte men är samtidigt rädd för att energin för att åstadkomma detta saknas i Israel/Palestina idag.

På en fråga från Fredrik Malm pekade rabbi Melchior på ännu ett exempel där demokratins konfliktyta mot religionen är aktuell – Turkiet. Här pågår konflikten mellan religion – med ett styrande, moderat, islamistiskt parti – och en sekulär stat. En stat därtill omgärdad av en rad ovanliga åtgärder för att skydda denna sekularistiska statsbildning som på ett eller annat sätt kan komma – och historiskt flera gånger har kommit – i konflikt med demokratin. Ett misslyckande här kan också visa sig ödesdigert för Europas förhållningssätt till islamska stater.

Naturligtvis kan fler stater där demokratin är ifrågasatt eller utmanad nämnas – Colombia är ett exempel bland flera i Sydamerika. Men jag tror inte de staterna är lika intressanta för frågan om demokrati på lång sikt, då det rör betydligt mer specifika problem.

Konflikten mellan religion och sekulära demokrati är mer central. När Västeuropa erövrade demokratin skedde det gradvis och parallellt med ett tillbakaträngande av religionernas starka ställning. Den konflikten ställdes aldrig riktigt på sin spets på det sätt den hade kunnat göra, eftersom processen var utdragen och komplex (och bara i efterhand framstår som en någorlunda rak linje från upplysningen till moderna demokratier…).

Judisk identitet – vad innebär det?

Det sker en oroande utveckling där den judiska staten Israel får allt svårare att hantera sin dualism – som stat och som ideologi. Frågan om hur begreppet ”judisk stat” tolkas, är inte självklar. Rabbi Melchior formulerade den som en kamp mellan demografi och innehåll – antingen baseras den judiska staten på det enkla förhållandet att den judiska befolkningen är majoritetsbefolkning, på samma sätt som den svenska befolkningen är majoritetsbefolkning i den svenska staten. Men blir det en fråga om statens innehåll, om dess lagar och dess ideologi, blir det värre.

Det sker en oupphörlig sammanblandning mellan judisk etnicitet och judisk religion – underblåst av ortodoxa krafter. Men, lika lite som islam är en etnicitet – trots den oupphörliga sammanblandningen – är judendom en sådan. Att spela med i det spelet och sätta likhetstecken mellan dem, spelar bara de extrema krafterna i händerna.

En effekt av denna process är också, som Ernst Klein påpekade, en tilltagande trend av fientlighet mot kritik också från dem som definierar sig som Israels vänner, från israeliskt håll. Melchior instämde i och beklagade detta. En demokrati måste acceptera kritik och kritik mot Israel kan inte alltid avvisas som antisemitisk. Det kan visserligen ibland vara svårt att dra en gräns eftersom antisemitism samtidigt är så utbredd – inte enbart bland fundamentalistiska grupper inom islam utan också i så många andra sammanhang lyser igenom. Ilmar Reepalu är ett pinsamt svenskt exempel.

Det är av vital betydelse att stater som Israel och Turkiet klarar av att hantera den frågan. Det är också av stor betydelse att vi själva lär oss den läxan, och tillämpar den ”hemmavid”, när islamofobin hotar att växa sig stark och i sin tur exploateras av främlingsfientliga partier och grupperingar.

__________

Andra som bloggar om seminariet: Mark Klamberg

UU9 och parlamentarismen

Idag har alltså riksdagen med en rösts övervikt (131 mot 130) bifallit en reservation om erkännande av folkmordet på armenier assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915 under det Osmanska riket. Eller, hur ligger det till? Ja, röstetalet och reservationen är helt säkert. Men vad handlade reservationen om? Vilka stod bakom den? Vad ansåg majoriteten?

Som ofta är fallet med svensk parlamentarism, är frågan inte glasklar om man börjar gräva. Så här ligger det till:

Under allmänna motionstiden på hösten 2009 lämnades en motion om den här frågan in av 15 riksdagsledamöter från sammanlagt fem partier, V, S, MP, KD och FP. Vänsterpartisten Hans Linde är första namn. Den får beteckningen U332 (U för utrikesutskottet).

Motioner över partigränserna är rätt vanliga, över blockgränsen är – åtminstone inte helt ovanligt. Men femton namn från fem partier är rätt så ovanligt – det innebär nästan alltid att någon eller några av undertecknarna får problem när det kommer till omröstning. Det är svårt att förklara för väljarna varför en riksdagsledamot röstar mot sin övertygelse – särskilt om han eller hon drivit frågan tillräckligt hårt för att underteckna en flerpartimotion, en som sträcker sig över blockgränsen.

Men majoriteten avslår regelmässigt sina egna motioner från allmänna motionstiden. Varför det är på det viset, har att göra med vad den allmänna motionstiden kommit att bli i det svenska parlamentariska systemet – en tvåveckorsperiod då riksdagen leker hela rikets förslagslåda och ledamöterna tävlar i kreativitet – i syfte att maximera mediauppmärksamheten. Inget förslag är för litet för en riksdagsmotion! (Nätet är rätt fullt av avskräckande exempel, så jag avstår från att ge fler…)

För att i någon mån mildra effekten av sin egen kreativitet, formuleras de flesta riksdagsmotioners beslutsförslag – den delen man verkligen röstar om, till skillnad från brödtexten som skrivs för opinionens skull – i regel i en sån form att minsta möjliga resultat ska uppnås, om det skulle visa sig att riksdagen (t.ex. i ett sånt här fall) råkar bifalla motionen.

Istället för ett ”skarpt” beslut, är det i regel uppmaningar till regeringen om åtgärder – oftast utredningar eller att lägga förslag till riksdagen.

Riksdagen accepterar regeringens initiativrätt

Bakgrunden till denna extrema återhållsamhet är att riksdagen sedan länge har accepterat att ge regeringen initiativet i all lagstiftning. Det privilegiet bryts sällan – mig veterligen bara två gånger i modern tid, när dels partnerskapslagen antogs och dels när den ersattes av den könsneutrala äktenskapslagen.  I undantagsfall petar majoriteten i en lagtext under utskottsbehandlingen, oftast som en säkerhetsventil när något väsentligt glömts bort.

Röstning i riksdagen följer i regel en given ordning utan överraskningar – majoriteten vinner så gott som alltid. Några få gånger per mandatperiod sker undantag. Det har gällt oavsett om regeringen bygger på en parlamentarisk majoritet, som nu, eller en minoritet, som S-regeringen under de tre föregående mandatperioderna.

En majoritet behöver inte vara stor – så länge en stor andel lägger ned sina röster istället för att rösta mot regeringen på pin ki. Och det är svensk kutym att göra, om man inte drivit en fråga hårt och länge.

Det är därför Sverige har så få regeringskriser trots att det ”normala” är minoritetsregeringar.

Trots att enskilda representanter för KD och FP undertecknat motionen, kunde man alltså inte förvänta sig att dessa skulle rösta mot den egna regeringen. Det har inte heller socialdemokratiska ledamöter gjort, under deras tid i regeringen. Eller ledamöter från V och MP, när de fungerade som stödpartier. Liberala Ungdomsförbundet i Västra Götaland drev under förra mandatperioden med S-ledamoten Monica Green, av just detta faktum. Men det framstår knappast som så välförtjänt i ljuset av att det är ”standard operating procedure” för alla partier. Alla med erfarenhet av regeringsansvar – och ett skäl till varför S misstror sina kollegor i vänsterkartellen.

Mycket väsen för ingenting

Ledamöter från fem partier hade alltså undertecknat motionen 2008/09:U332. Men detta garanterar ingenting, i svenska parlamentarism. Det är inte ens en garanti för att undertecknarna rösta för sina egna förslag.

Innan riksdagen tar ställning, behandlas alla motionsförslag i ett utskott som delger sina synpunkter och förslag i ett betänkande. 2008/09:U332 vandrade genom systemet i ett år, innan utrikesutskottet samlade sig till att behandla den och 50 andra motioner i betänkandet 2009/10:UU9.

Så här skriver majoriteten i betänkandet:

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.(…)
Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. (…)
Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten. (…)

Detta är egentligen ett ganska långtgående erkännande redan där – när utskottet framhåller forskarnas slutsats, utan att nämna förbehåll mot slutsatsen, är det rimligt att det läsa det som att de accepterar forskarnas position, och det gör dessutom själv en bedömning som kommer till samma ”sannolika” slutsats. Alltså att det varit fråga om ett folkmord.

Men det är så klart inte klockrent. Det lämnar visst utrymme för tvivel. Så partirepresentanterna för FP och KD lämnar ett särskilt yttrande. (När de behandlar betänkanden i utskotten, deltar ledamöterna främst som representanter för sina partier – inte som sig själva. Därför har många partier tumregeln att inte väcka motioner i egna utskott, då måste man ju som individ vara högst fysiskt delaktig i processen att avstyrka de egna motionsförslagen.) Det särskilda yttrandet ska förtydliga partiernas ställningstagande. Där kan man läsa:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord. Samtidigt är vår uppfattning att de påtvingade förflyttningar av och massakrer mot armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker som ägde rum 1915 och tiden därefter är att betrakta som ett folkmord. (Min kursivering)

Så – det är ett folkmord, men vi har enats om att inte prata högt om det i riksdagen. Ungefär.

Fast problemet är att om man skriver det i ett betänkande – som är en offentlig urkund, i lagstiftningsärenden hör betänkandena till ”förarbetena”, de extra rättskällor som en domstol kan använda för att avgöra hur en lag ska tolkas – så är det också ett de facto erkännande av folkmordet!

Alternativet att den svenska riksdagen helt skulle ta avstånd från uppfattningen att det handlar om ett folkmord, fanns alltså överhuvudtaget inte på spelplanen. Även utskottsmajoriteten framhåller att det ”sannolikt” är fråga om folkmord – delar av majoriteten (FP och KD) till med utan reservation.

Men eftersom majoriteten trots detta avstyrker förslagen i U332, och övriga motioner som tar upp frågan, skriver vänsteroppositionen sig samman i en reservation. Den är aningen skarpare än FP-KD:s särskilda yttrande, genom att den använder ordet ”otvivelaktigt” om bedömningen av folkmord.

Vi har således tre linjer:

  1. Sannolikt folkmord (M och C)
  2. Folkmord (FP och KD)
  3. Otvivelaktigt folkmord (S, V och MP)

Vad bråkas det då om?

Ja, inget skulle ju egentligen behöva leda till någon större uppmärksamhet – skillnaderna i sak är ju rätt liten. Men politik består nu till väldigt liten del av skillnader i sak och desto mer av vad man kan få uppmärksamhet för, om spelet runtomkring. Således reservation, debatt, en utrikesminister som tar ställning mot, en vittring av valdebatter – och en knapp majoritet som kanske, kanske kan undergrävas.

Förstå mig rätt. Jag betraktar mig som lite mer historiskt bevandrad än genomsnittet. Av vad jag läst om forskning och debatt kring massakrerna 1915 lutar jag starkt åt ”otvivelaktigt folkmord”, men jag hade inte haft några problem att hålla mig till det mer modesta ”folkmord”. Eller ens att ge utrymme för åtskillnad mellan vetenskapens och politikens (och juridikens) domäner med ett ”sannolikt folk mord” (vilket jag dock inte kan uppfatta som något annat än ett erkännande).

Så erkände riksdagen nu folkmordet eller inte?

Reservationen gick igenom. Då har väl riksdagen erkänt folkmordet? Nja, vad riksdagen formellt har gjort är att berätta för regeringen att den tycker att regeringen borde erkänna folkmordet. Reservationen slutade nämligen med:

Vi anser att riksdagen borde tillkännage för regeringen som sin mening att Sverige ska erkänna folkmordet 1915.

Så i någon mening är saken inte särskilt mycket klarare än tidigare – det vill säga att om vi accepterar att varken majoritetens linje 1 ”sannolikt folkmord” eller majoritetens linje 2 ”folkmord” innebar något erkännande fast de säger att det var folkmord, så bör vi inte heller säga att tillkännagivandet är ett glasklart erkännande heller. Ett sånt borde ha lytt ungefär:

”Riksdagen beslutar att erkänna folkmordet 1915.”

Men okej, saken i sig självt är ju ganska ointressant – den turkiska ambassadören återkallades, Carl Bildt beklagade och alla är övertygade om att Sverige erkänt folkmordet. Gott så. Eller?

Parlamentarismen vinner när riksdagen bestämmer

Förutom alla slentrianmässiga förklaringar till växande förakt och oförståelse inför politiken som dyker upp varje gång det rör sig om skandalavslöjanden, borde vi ställa oss frågan hur ett politiskt system som fungerar så här egentligen förtjänar respekt.

Vi bör ta oss en funderare på om stabilitet i regeringsunderlagen verkligen är värt priset av ett svårgenomträngligt och svårförsvarat system där bilden av vad som görs är viktigare än sakfrågan. Där ledamöter tvingas rösta mot sin uppfattning, inte som resultat av en svår kompromiss mellan egna och andra ideal – utan slentrianmässigt och varje dag.

Enligt grundlagen ska riksdagen stifta lagar – det vill säga att det är i riksdagen som majoriteter byggs. Om majoriteten faktiskt anser att massakrerna 1915 var ett folkmord, så bör rimligen det och ingenting annat vara Sveriges utrikespolitiska linje. Dagens omröstning bör inte betraktas som en förlust för regeringen, utan en liten seger för parlamentarismen.

Och den som önskar sig fler sådana, bör fundera över vilka reformer som skulle göra en sån sak möjlig. Jan Rejdnell är en som funderat över personval och väljarmakt i Sverige.