Mitt knippe av erfarenheter, det finns många liknande men detta är mitt

Vi lever våra liv som ett pärlband av händelser. Mellan dessa sick-sackar vi i tankar och känslor, mer eller mindre anknutet till det vi nyss upplevt eller det vi väntar oss av framtiden. Vilken del är i så fall mest formativt för våra personligheter? Är det i upplevelserna eller i reflektionen över dem?

Det finns människor för vilka livet bara tycks inträffa. Som enbart sällan förmedlar en avsikt eller uttrycker en vilja. (Och med detta menar jag inte enbart i ord utan också i handling. Att hålla tyst om sin avsikt men ändå handla avsiktligt, är inte detta.) Jag föreställer mig att detta hänger samman med att tankeprocesserna sällan riktas inåt, sällan handlar om att tolka de egna handlingarna eller fokusera på att förstå den egna rollen i det inträffade.

För upplevelsen av att vara en individ som handlar, är konstruerad. David Hume menade att vi är ”nothing but a bundle of impressions”. Modern hjärnforskning talar om att känslan av att fatta ett beslut följer först kort efter att beslutet redan börjat utföras av hjärnan.

Och så måste det vara. Allt annat än att detronisera ”jaget”, skapar bara homunculus-problem. Vi förflyttar bara frågan till en ny nivå. Vi är summan av alla de funktioner som samlar in, bearbetar och handlar baserat på den bearbetade informationen. Upplevelsen av att det är detta vi gör, är en sidofunktion.

Det utesluter inte att våra personligheter är genuina. De är en del av den process som formar besluten. De är reglerna för vad vi värderar positivt och negativt. Hur vi sorterar, baserat på tidigare erfarenheter, våra intryck och hur vi utformar våra handlingar.

Vi kan tolka och förstå detta mönster, om vi i tiden mellan alla de händelser då vi uttrycker det i handling, har vår uppmärksamhet på vad vi gör och varför och om vi i våra tankar formar planer och mönster för liknande situationer som kan inträffa eller skulle kunnat inträffa istället. En slags ständigt pågående inre utfrågning av oss själva.

I handlingarna uttrycks våra preferenser, i reflektionen över dem byggs vår upplevelse av att de förenas av värden och principer.

Det är mönstret som är vår vilja, att vi har en hög grad av förutsägbarhet åtminstone i situationer vi har erfarenhet av. Viljans frihet finns att söka i oföränderlighet, eller åtminstone en mycket gradvis förändring över tiden, inte i dess motsats – oförutsägbarhet och tvära kast. Att vi förblir trogna vårt eget mönster. Att jag är en person som reagerar på det här sättet, medan en annan person reagerar annorlunda. Det är den enda frihetsgraden som viljan har.

Annonser

Varför talas det så lite om kompatibilism?

Via lästips på skeptikerbloggen Orsakverkan hittade jag häromdagen till ett blogginlägg om medvetandefilosofi på Scientific American med en intressant poäng. I ett kort sammandrag av innehållet, kan man säga att många forskare lutar åt att den fria viljan inte finns – men samtidigt åt att tron på att den finns har positiva effekter på människors beteende (via ett ganska långt och i mitt tycka ganska ovidkommande tankeexperiment om ifall det rätta vore att strypa Adolf Hitler vid sex års ålder eller informera hans föräldrar om vad han annars skulle kunnat växa upp till).

Paradoxen är inte ny – oavsett hur det egentligen ligger till med den fria viljan, är vi förmodligen tvingade att agera som om fri vilja var en förutsättning – eftersom så mycket av individualismen, som är grundligen inlemmad i vårt samhälle, är beroende av den tanken. Det finns naturligen också reaktioner mot detta, vilket också innebär reaktioner mot individualismen som sådan (t.ex. i Arenas första nummer i år, som jag kommenterat tidigare.)

Men är fysikalisk determinism verkligen ett hot mot den fria viljan? Varför talas det så lite om kompatibilism? (Ja, gissningsvis kunde ett mer lättbegripligt namn kanske påverka saken, men frånsett det…)

Slumpen har ingen plats i den fria viljan

Låt oss börja med att reda ut varför slumpen inte kan ha något att göra med fri vilja. Av någon anledning tycks slumphändelser vara något som många anser som en nödvändig förutsättning för att acceptera fri vilja. (Det får i sin tur en hel del som ”borde veta bättre” att omfamna nån slags mysticism i synen på medvetandet – en vilja att bygga upp en metafysik kring betydelsen av slumphändelser – som t.ex. saluförs i Danah Zohars bok ”kvantjaget”, som seglade upp i i nån slags pop-New Age-anda på 1990-talet.)

Jag tror uppfattningen bygger på en för stor fixering vid ”fri” och för liten förståelse av ”vilja”. Antag att du står inför ett enkelt val – jordgubbsglass eller chokladglass. Vad är ditt spontana svar? Är det rimligt att tänka sig att du, varje gång du står i en sådan situation, beslutar dig för vilken smak du tar helt slumpmässigt? Nej, knappast. Den spontana reaktionen är väl antingen ”jag gillar smaken x, jag tar den” – alternativt, så klart, att du inte gillar vare sig jordgubb eller choklad (men det finns ändå definitiva preferenser med i bilden…)

Varför ska då slumpen, snarare än preferenserna, vara det viktiga i bilden?

Det tycks finnas en hang-up vid att det individuella svaret ska vara omöjligt att förutse. (Och därför, för att greppa efter halmstån, för att övertolka kvantmekanisk obestämbarhet.) Varför kan jag inte riktigt förstå – oavsett hur många gånger jag frågat personer som tycker att oförutsägbarheten är en nyckelkomponent i den fria viljan (och inte sällan är beredda att förkasta tron på fri vilja, på grund av att determinism kräver åtminstone teoretisk förutsägbarhet) har jag inte fått ett svar som jag till fullo kan acceptera. Det tycks helt enkelt vara en dold premiss, utan närmare motivering.

Fri – till vad?

Då invänder givetvis den fria viljans vedersakare, att fysikalisk determinism inte enbart utesluter oförutsägbarhet, utan också variation överhuvudtaget. Om fri vilja ska vara just fri, då måste det någonstans finnas en möjlighet att handla annorlunda. Vi kan inte – för att lätt parafrasera Martin Luther – säga att ”här handlar jag och kan inte annat”. Var finns då friheten?

Om det inte gives en handlande agent att faktiskt välja mellan / besluta mellan / två olika handlingsalternativ, hur kan vi då utkräva moraliskt ansvar för att agenten väljer det ena alternativet – när det var förutsbestämt?

Möjligen är det så att det här finns två helt olika uppfattningar om vad ett beslut innebär, eller kanske i vilket ögonblick det bestäms (och vad det får för följd).

Bergson och varaktigheten

Tanken att förena fri vilja med ett deterministiskt universum finns hos t.ex. Hume och Hobbes, men den moderna kompatibilismen börjar hos Henri Bergson, som i polemik mot Kants syn på tid och medvetande utvecklade begreppet varaktighet. För Kant förblev tron på den fria viljan en metafysisk fråga – men en där han (i samma paradoxala anda som ovan) ansåg tron på fri vilja i stort sett nödvändig. Kant kunde dock inte lösa problemet med determinismen, utan föll i fällan att postulera det som något principellt otillgängligt – utanför tid och rum i vanlig bemärkelse.

Bergsons uppfattningar påverkade också den amerikanske filosofen William James och paragmatismen. James i sin tur, gav en föresläsning 1884 som ända sedan dess påverkat debatten om fri vilja, genom indelning i ”hård” respektive ”mjuk determinism”.

I någon slags överförd mening av begreppet ”varaktighet”, menar jag att det är ofullständigt att betrakta ett val som en isolerad händelse, utfallet av en presenterad situation i ett visst ögonblick. Den referensram inom vilket det är relevant att säga om en person att hon ”kunde handlat annorlunda” är längre än så. I något visst ögonblick överväger individens hittillsvarande erfarenheter och prefenser över för ett alternativ (helt förutsägbart), t.ex. ”personen X föredrar choklad” och väljer därför chokladglass. Men saker kan inträffa som ändrar detta, t.ex. ”X får höra att artificiell chokladsmak innehåller ett farligt ämne”, så att det vid en annan tidpunkt väger över för en annan preferens.

Därmed är det irrelevant att tala om att X ska ha mer än en möjlig handling att tillgripa vid en godtyckligt vald tidpunkt. Men det är fortfarande rimligt att – åtminstone för en tillräckligt vuxen individ – utkräva ett moraliskt ansvar för handlingar. För givet att X vid en viss tidpunkt begår en handling som kan anses moraliskt förkastlig (och vid tidpunkten var bunden till det och endast det alternativet) så har individen fortfarande ansvar för att ha de uppfattningar som ledde fram till handlandet vid tidpunkten och inte några andra.

Jag håller det för uppenbart att vi kan byta åsikt om saker och ting – den person kan knappast finnas som förnekar det. Men givetvis kan man ifrågasätta ifall bytet av åsikt sker ”fritt”. Givet att vi antar att psykologiska tillstånd (som ”att tro att X”) är determinerade, så är ju våra valmöjligheter över tiden också en fråga om en förutbestämd process.

Mitt svar är ja, men det ändrar inte på saken. Det är fråga om en process med så många faktorer och möjliga (i samma betydelse av ”möjliga” som ovan) utfall, att det fortfarande uppfyller det väsentliga kriteriet att individen ”kunde ha handlat annorlunda”. Det kräver bara ett annat synsätt på hur det är möjligt. Att kräva någon slags oförutsägbarhet i hur individen kommit fram till sina prefenser, är lika irrelevant som att dra in oförutsägbarheten i själva beslutsögonblicket.

Att två olika individer med ungefär samma livserfarenheter, ungefär samma skolgång, kulturella referenser etcetera, kan hysa snarlika men lite olika uppfattningar och motivera dem gångbart med lite olika skäl, är ett rimligt skäl att tänka sig att individerna – givet andra omständigheter – kunnat byta uppfattning med varandra, även om det bevisligen inte är så här och nu.

Viljan och medvetandet

När inträffar beslut?

Måste vi vara medvetna om våra beslut? Även om det i sig inte var en helt ny upptäckt, kunde en artikel från forskare vid Max Planck-institutet för ett par år sedan – som blev rejält omskriven – lätt tolkas som ett neurologiskt argument mot fri vilja. Det är dock snarare ett ”homunculus-problem”.

Det är helt andra förväntningar om medvetandets natur som upptäckter som denna slår mot – uppfattningen att medvetandet är den högsta av våra hjärnfunktioner och inte enbart en i mängden.

För min del, som kompatibilist, känns det inte svårt att acceptera att beslutsprocessen har flera steg – där det inte ens är säkert att den medvetna delen är den viktigaste. Jag skulle tro att den acceptansen beror på att redan kompatibiliteten som ståndpunkt gör upp med förgivettaganden som är nära besläktade med var i medvetandetprocessen ett beslut ligger. Att acceptera determinism och att ett beslut i någon principiell mening är helt och fullt förutsägbart, gör det lätt att också ”decentralisera” funktionen till en del av hjärnan som inte är direkt medveten, där medvetenheten om beslutet är något som inträder först i efterhand.

”Fri vilja” enligt den gamla, naiva uppfattningen borde vara på utdöende – där är jag helt överens med Jesse Bering, författaren till bloggen Bering in Mind, som jag nämnde i inledningen – men frågan är vad som borde komma istället. Att förkasta en naiv uppfattning på grund av nya data – men utan att överväga alternativa möjligheter – slår mig som minst lika naivt. Det borde verkligen talas mer om kompatibilism…