Mer försvar för pengarna – men mer pengar till försvaret!

Att försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i såväl nyhetsflöde som i den allmänna debatten är på en och samma gång glädjande och sorgligt. Det är sorgligt därför att anledningen är att så lite hänt, trots så stor uppmärksamhet. Det glädjande är att det trots allt fortfarande får uppmärksamhet och att fler och fler håller med om att Försvarsmakten behöver mer resurser.

Dessvärre ser det, inför den kommande försvarsuppgörelsen, inte ut att bli bättre. Det står mellan en rad olika förslag som i princip alla innebär fortsatt underfinansiering, bara i olika hög grad.

Även Sverigedemokraterna? Ja. De skulle säkert hävda att deras förslag – som i och för sig innebär ett förhållandevis stort påslag – verkligen innebär en väsentlig upprustning. Men även deras budgetmotion om försvarspolitiken innehåller betydligt högre krav än motsvarande tillskott av pengar.

Underfinansieringen måste tas på allvar. Sverige lägger varje år knappt 40 miljarder på ett försvar som inte håller måttet, som är i konstant omorganisation och ständigt ”lappar och lagar”. Den reella effekten är kanske mellan halva eller så lite som en tredjedel av det satsade beloppet, om vi jämför med andra länder. 

Den uppgörelse som i skrivande stund förhandlas om, handlar om finansieringen av ett helt annat försvar än det vi behöver. i själva verket är alla försvarsbeslut sedan 2004 fattade under förutsättningar som inte längre gäller.

Efter 2004 påbörjade Ryssland i allt väsentligt den marsch mot allt mer auktoritärt styre, militär upprustning och ökad aggression mot omvärlden som vi nu ser utgöra ett överhängande hot. Och trots att alla varningsklockor borde ringa, trots att det som Försvarsberedningen 2007/08 själv omtalade som ett ”lackmustest”* inom mindre än ett år blev invasionen i Georgien, trots pågående krig i Ukraina, föreslås ingen väsentlig ökning av vår förmåga.

Till och med de saker som presenteras som  ”satsningar”, tex fler moderniserade JAS-plan, innebär snarare en mindre minskning än någon ökning. (Från 80 plan ned till 70, istället för 60. Hur som helst färre, när vi borde öka antalet.)

Försvarsutgifterna måste ofrånkomligen ökas – på sikt rejält

Vi är idag ett ”säkerhetsvakuum”, som är en belastning snarare än en tillgång för säkerheten i vårt närområde. Det finns gott om scenarier som pekar på Östersjöns ökade strategiska betydelse. (I ett tidigare blogginlägg har jag länkat till flera sådana.) Gotland utgör nyckeln till kontroll över flyg- och sjövägarna i norra Östersjön och därmed till kontrollen över Baltikum. Den som sitter på Gotland, behärskar både luften och havet.

På sikt behöver vi återta en försvarsförmåga värd namnet. Istället för det ÖB häromåret kallade för ”enveckas-försvaret”, måste vi ha ett försvar som:

• I varje strategiskt utsatt del av landet, förmår ta upp och föra striden med en kvalificerad fiende. (6-7 dagars uthållighet.) Detta samtidigt som mobilisering av de egna stridskrafterna pågår.
• Som efter tillförande av egna strategiska förstärkningar, klarar av att upprätthålla striden under längre tid, i minst två riktningar. (8-14 dagars uthållighet.)

Som därefter kan:

• Kraftsamla för att slå en fiende i minst en riktning, om ett angrepp visar sig begränsat.
• Ta emot förstärkningar av utländska förband och förnödenheter, och fortsätta striden tillsammans med dessa.

Att göra detta, framstår som fullständigt ogörligt med dagens resurser. Det måste därför till stora anslagshöjningar. På tio, femton års sikt bör försvarsutgifterna ligga i storleksordningen 1,5 – 2% av BNP mot dagens 1,17%.

Varför just dessa mål? Försvarsbloggare som Johan Wiktorin och Wiseman’s Wisdoms (Carl Bergqvist) har övertygande visat i både artiklar och olika blogginlägg, att det tar tid och är förenat med problem att ta emot utländska förband utan ordentliga förberedelser. Två veckor är den tid vi måste kunna hålla ut, om vi inte är NATO-medlemmar och väljer att förbereda för förband att verka i vårt land.

Förutom en generell fördubbling (och lite till inom vissa nyckelområden och förmågor) av våra stridskrafter, vilket ovanstående kräver, måste vi också förbereda oss på att skydda vårt samhälle och dess infrastruktur på olika sätt.

Vi måste kunna uthärda en längre tids tilltagande ”problem”, som yttrar sig i exempelvis cyberattacker och riktade sabotage mot nyckelpunkter i vår infrastruktur, främst el och telekommunikationer. Vi måste kunna upprätthålla import av mat och förnödenheter (bränsle, inte minst) under ett förhöjt säkerhetsläge.

Vi måste kunna göra allt detta, och ändå när detta pågått under en längre tid vara beredda att plötsligt mobilisera för väpnad strid. Det finns inga förutsättningar idag. När infrastrukturen börjar krokna, när Göteborgs hamn tvingats stänga för utländsk sjöfart (vi saknar i praktiken resurser att skydda sjöfarten mot ens enkla hot) med mera, då börjar klockan för vår uthållighet ticka. När det är dags för mobilisering, kan förråden redan vara tömda.

Vår fiende vet detta – och räknar med det.

Ett återkommande mantra i försvarspolitiken har varit att vi ska få ut mer för pengarna. Det är ett rimligt krav. Idag dras vi med stora effektivitetsförluster. (Jag beskriver en del i denna artikel, från tidskriften Vårt försvar.) Men flera av dem beror på ”dumsnålhet”. Effekten uteblir, när investeringar hålls inne, plattformar blir dyrare än beräknat – så pengarna till deras beväpning stryks och liknande.

Ett effektivare försvar kräver reformer för ökad effektivitet. Men i många fall kräver det också ökade resurser. Vi måste satsa mer pengar, för att få ut maximal effekt av de resurser vi satsar. 

 

* I DS 2008:48 ”Försvar i användning”, stod: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.” (Sid 23)

Vad Ukraina bör lära oss: det finns en plan

För att fortsätta på spåret om försvaret, tänkte jag säga något om hotbilden. Existerar det ett konkret militärt hot mot Sverige idag? De flesta svar på den frågan är nej (tex Försvarsberedningen). Men det är ett svar som förutsätter en gammaldags syn på vad ”militärt hot” är.

En lärdom vi nämligen bör dra av Rysslands invasioner av Ukraina, är den att ett aggressivt, expansivt Ryssland har planer för militära operationer mot sina grannländer och inte tvekar att sätta dem i verket om så behövs.

Det har bäring också på oss. Många har bättre än jag förmår göra pekat ut Gotlands strategiska läge och betydelse för säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet. Gotland är nyckeln till att behärska norra Östersjön och därmed även alla vägar till och från Baltikum.

Invasionen av Krim
Det går inte att påbörja en framgångsrik invasion och påföljande annektering, utan någon som helst planering och förberedelser. Även ett land med mycket stora resurser, välutbildade förband och god tillgång till materiel och transportresurser måste ha ett minimum av förberedelser.

Ändå föreföll invasionen av ”gröna män” på Krim ske utan minsta förvarning.

Förbanden – eller delar av dem – hade funnits i beredskap i närheten av Sotji under OS. (Eller det är åtminstone den förklaring som getts.) Det skapade ett tillfälle. Tillsammans med de förband Ryssland redan hade avtal om att få basera på Krim, kunde detta ge en tillräcklig styrka för att, oblodigt, inringa alla ukrainska baser och förhindra att dessa mobiliserade eller påbörjade ett effektivt motstånd.

Även det kräver förberedelser. Vem åker vart? Hur och när?

I jämförelse med den mycket mer utdragna, och till synes nästan motvilliga, operationen i östra Ukraina måste Krim-operationen hade följt ett noga strukturerat manus. (Inte för att planer garanterar framgång. Men för att utan planer, är det svårt att åstadkomma något utan väldigt mycket ”friktion”.)

Planer existerar med säkerhet
Vi bör räkna med att motsvarande planer finns för andra mål, andra länder. Att ta fram operationsplaner är normalt sett inget konstigt. Det ingår i uppgiften att förbereda insatser. Sådant pågår hela tiden.

Därför är det mycket osannolikt att det inte finns sådana planer för de baltiska länderna. Och Gotland.

Bedömningen om det existerar ett konkret hot mot Sverige, måste ta med detta i beräkningen. I samma ögonblick det existerar ett konkret hot mot ett av våra baltiska grannländer, så innefattar det hotet ett hot mot oss. Vår säkerhet är gemensam. 

Därför kan situationen också ändras mycket snabbt. Det är nu inte fråga om att det troligaste scenariot inbegriper en period av gradvis försämrade relationer, som kan analyseras och ge rådrum för successiva beredskapshöjningar. En snabbt uppflammande konflikt kan ge ursäkt för snabba, precisa militära framstötar. Vi kan därför riskera att behöva handla i efterhand, i osäkerhet om vad de verkliga målen är.

Rysslands beteende framstår som obegripligt och oberäkneligt. Det är medvetet, en del av deras strategi att hålla motståndarna i osäkerhet. Att minimera de militära delarna av en operation till förmån för destabilisering, psykologisk krigföring, så kallade psyops, riktade mot befolkningens försvarsvilja och ledningens mentala beredskap – och andra delar av den moderna ”hybridkrigföringen”. Vi måste också väga in detta.

Jag kan bara dra slutsatsen att om vi inte förstärker försvaret av Gotland så pass mycket att vi av egen kraft och med förband på plats kan etablera ett herravälde över ön i händelse av oroligheter, så måste vi utgå från att vi kan hamna i ett läge där vi måste återta ön militärt om det en dag skulle flamma upp oroligheter mellan Ryssland och något baltiskt land.

Detta tycker jag faktiskt närmar sig att vi måste tala om att det finns ett reellt, konkret hot. Än så länge potentiellt, men inte vagt och inte i termer av att det ”under överskådlig tid” etc saknas hot. Tidshorisonten kan vara så kort, att detta är bedrägligt. Vi måste förutsätta att det kan ske utan föregående varning. Alltså måste vi utgå från att hotet finns här och nu.

Pierre Schoris psyops: allt är en konspiration av och för Nato

”Utvärderingen” har börjat. Bland de första att anmäla sig är fd kabinettssekreteraren, biståndsministern, Kuba-vännen, Europaparlamentarikern mm Pierre Schori som driver en helt egen liten ”psyops” i form en artikel på SVT opinion.

Artikeln snuddar egentligen bara vid ubåtshändelsen, för att sprida de vanliga falska korten – ubåtar på 80-talet var nervösa, moderatväljande militärer som hittade på. Det var minkar och fiskstim istället för ubåtsljud. Bevis saknas. Allt för att gynna militären och försvarsindustrin. (Och gissningsvis är alltså allt detta pådrag bara påhittat.)

Men han lägger också till att allting handlar om att driva Sverige in i Nato – vilket han (givetvis) motsätter sig, men också menar är orsaken till Ryssland upptrappade aggressivitet!

Så på kort tid har först Gudrun Schyman och nu Pierre Schori uttryckligen frånhändat Sverige rätten till en del av vår suveränitet, nämligen att basera vår utrikes- och säkerhetspolitik på egna beslut utan andra staters påtryckningar. 

Med sådana medborgare, behöver vi ju inga yttre fiender för att ha ett ”osäkert läge” i relationen till andra stater.

Oklart om det även finns andra politikområden som främmande makt ska ha överinseende över, utan att vi samtyckt till den saken.

En liten märklighet i kråksången är en passage där Schori citerar Stefan Löfven, som i sin tur refererar till Palme, och talar om ”en gemensam säkerhet”. Schoris mål är ju det motsatta – att för allt i världen inte koppla svensk säkerhet till ett aktivt säkerhetspolitiskt och försvarssamarbete med andra, utan bevara allianslösheten. Orwellianskt.

Konspirationsteori-teorin

Alltmer dyker detta påstående – antytt eller uttalat – om att ubåtsjakter i stort och i synnerhet denna, är påhittade.

Det har ju så klart en koppling till den ”gulf of evaluation” som jag talade om förra inlägget. Denna ständiga (till synes) brist på handfasta bevis, liksom.

Men av alla möjliga skäl för FM att bedriva något liknande, varför då just nu? Nu var utlovat högre anslag, åtminstone på sikt. (På kort sikt verkar det mest ha blivit meh. I vanlig ordning ökar inte anslagen fort nog för att egentligen hålla jämna steg med kostnader – kanske rent av också en del smygbesparingar kommande år, BP är lite oklar…)

Borde inte ett par rejäla ubåtsjakter i så fall ha satts igång ca 1999-2006? Det stora reduktionerna i försvarsanslag skedde i försvarsbesluten 1999/2000 och 2004.

Ännu en ironi i sammanhanget, Schoris artikel avslutas med orden:
”Fakta och politik måste ha företräde framför propaganda och militära insatser.”

Doublespeak är ju ett standardinslag i all psyops-verksamhet. Så också denna.