Cartesiansk analys av Trump och SD

Gör ett tankeexperiment. Föreställ dig att du är nyligen invandrad till Sverige, från ett muslimskt dominerat land – men låt oss skruva upp det och dessutom lägga till att du kommer från en judisk minoritet i detta land, är en funktionshindrad bisexuell transkvinna som är utbildad genusvetare. Ändå har du just bestämt dig för att rösta på Sverigedemokraterna 2018.

Varför har du det?

Du har ju bokstavligen allt att förlora på det, så det kan inte vara av egennyttiga skäl. Kan du trots det komma på skäl som ändå, på något trovärdigt sätt skulle kunna få din fiktiva persona i den här övningen att välja att rösta på SD?

Ett antal gånger under de senaste åtta, tio åren har jag ställt frågan till personer i min omgivning i olika diskussioner, om de skulle kunna tänka sig att rösta på SD under några omständigheter. Ibland har svaret varit ett övervägt resonerande som gått ut på att det finns för stora och djupa konflikter för det. Men i många fall har svaret bara varit ett omedelbart och definitivt avvisande.

Det är väl egentligen inget fel i det – jag har full förståelse för att SDs uppenbara rasism och andra avskyvärda åsikter förtjänar ett avståndstagande. Men i ett sammanhang är det en belastning. Den som inte kan se att det finns skäl som i alla fall för vissa, under vissa omständigheter gör ett val av SD tilltalande, kan förmodligen inte övertyga denne någon om att låta bli. Ett totalt avståndstagande är en dålig grund för dialog – och utan dialog sker sällan eller aldrig någon påverkan.

Vi ser detta i Sverige, i den politiska debatten. Vi såg det också under presidentvalet i USA och vi ser det nu i reaktionerna på valet av Trump.

Notera nu – jag försöker ingalunda säga att Trump är ett bra val. Eller SD. Om du väljer att missförstå det så, är det ditt val – det är samma avståndstagande som vägran att ens försöka föreställa sig varför någon kan rösta på dem.

Många blev (med rätta) upprörda över Trumps många hånfulla kommentarer. ”He’s a bully”. Men att många av Clintons ”surrogates”, dvs. andra ledande demokrater som deltog i hennes kampanj eller hennes talespersoner faktiskt uttalade sig på samma nedsättande sätt om Trumps väljare – om än inte lika tufft mot enskilda personer – har inte alls väckt samma kritik. För de måste ju vara minst lika vedervärdiga som den där människan de röstat på, eller hur?

De har ju förtjänat det, genom att stödja denna sörja av främlingsfientlig retorik, hat mot kvinnor, hbt-personer, funktionshindrade osv. Eller hur? Vad är det för fel att vara tydlig mot sådana värderingar? Att säga öppet att det här inte är okej värderingar? Om vi inte får protestera mot den här retoriken har PK-maffian gått för långt. Var är vår yttrandefrihet egentligen?

Ja, referenserna till ”PK-maffian” och ”yttrandefrihet” var lite klumpiga, men poängen kvarstår. Retoriken är spegelbilder av varandra – båda sidor är upprörda över den andra sidans överdrifter och nedsättande retorik. Sakine Madon uttryckte det väldigt väl i en ledare i Vestmanland Läns Tidning i går – ”Hånfulla uttalanden som ‘vita kränkta män’ ger motsatt effekt”.

(En ironi i sammanhanget är att när Clinton försökte göra ungefär denna poäng, att det krävs ett minimum av förståelse för att kunna övertyga – och vi måste försöka övertyga snarare än fördöma – så togs ett lösryckt citat ur det sammanhanget och användes för att sprida totalt motsatt bild, att hon kallat Trumps väljare för ”a basket of deplorables”…)

En annan som gör samma poäng, men med en vinkling mot ‘identitetspolitik’ och jämställdhetsdebatten, är Nina Björk:

För det är väl ändå människan, den hela människan, som är vårt mål? I så fall bör vi inte ägna vår feministiska intellektuella energi åt att fundera på vad som är manligt respektive kvinnligt beteende eller skrivande – strunt samma! Om den hela människan är vårt mål bör vi inte värdera utifrån en könad ram, där ‘manligt’ för feminister betyder dåligt och ‘kvinnligt’ betyder bra.

Poängen är överförbar – vi löser inte problemen, skapar bara djupare klyftor, genom avståndstagande och att utmåla motståndarna som obegripliga.

Även Linda Nordlund skriver klokt, med delvis samma perspektiv jag hade i gårdagens inlägg.

Med bubblorna växer oförsonligheten

Visst känns det som ett av de fenomen som gör valet av Trump extra olycksbådande är denna djupa, genomgående oförsonlighet. Och visst känns det som den oförsonligheten breder ut sig, växer?

Jag tror den gör det – och jag tror ”filterbubblorna” är orsaken. Dels därför att de på ett individuellt plan gör det lättare för oss att sortera bort inslag vi inte gillar. Vi konfronteras inte med det lika mycket, så när vi väl utsätts för det ser vi färre försonande drag i de personer som hyser åsikter vi filtrerar bort. Dels också därför att bubblorna tillåter oss att rent allmänt ha en betydligt större spridning i åsikter och värderingar, än i en mer hegemonisk miljö.

Priset för den tid som ibland hyllas nostalgiskt – ”när vi hade en tv-kanal och alla pratade om Hylands hörna på jobbet dagen efter” – är att det fanns många saker som var sämre då. Gästerna i Hylands hörna – eller Parneviks soffa eller Lasse Holmqvists blommiga fåtöljer – kunde dra rasistiska, sexistiska skämt utan att folk protesterade. Den utveckling som skett sen dess, har gått olika snabbt och olika långt.

Det positiva är att den har gått långt – det är ett betydligt bättre värderingsklimat idag på så otroligt många sätt. Det negativa är att det till stor del är begränsat till vissa delar av samhället. Och hade det inte varit det, hade det förmodligen inte alls gått så fort och nått så långt.

Det är bra att vi nått så långt. Men någonstans måste vi också börja ”hämta in” de delar i samhället som inte nått lika långt – och då måste vi ju ha en dialog. Så ibland måste vi nog sticka ut huvudet ur filterbubblan utan att hålla för näsan.

Radikalt tvivel får bubblorna att spricka

När René Descartes skrev sin Avhandling om metoden, upphöjde han tvivlet till ledstjärna för sökandet efter kunskap. Det är ingen produktiv metod för filosofien – men hans resonemang har bäring här. Descartes kritiserade den samtida filosofin för att harva runt i ett landskap av teorier som sa emot varandra, utan att kunna avgöra vilka av dem som var sanna. Det fanns ingen gemensam grund där företrädarna kunde enas ens om vilka kriterier som skulle avgöra om den ena eller andra uppfattningen var sann. Därför behövdes radikalt tvivel, för att fastställa vad vi absolut inte kunde ifrågasätta. Känns det igen?

Om du vill övertyga någon, måste du börja med att utgå från något gemensamt. Du måste hitta en gemensam utgångspunkt. Om det känns alldeles omöjligt, så får du helt enkelt tillämpa motsvarande ”radikalt tvivel” om dina egna värderingar.

Vill du övertyga en Sverigedemokrat idag? Börja med att föreställa dig att du själv skulle rösta på dem och fråga dig varför då? När du kan se vilka skäl som skulle kunna finnas för att få dig att göra det, då har du antagligen mer gemensamt med den du vill övertyga än innan du började. Det är första steget.

Orbán, Brexit, Trump, Erdogan – vart är världen på väg?

Det är lätt att bi modfälld över världens utveckling. Jag såg många kommentarer igår som gick ut på att en era fallit. En era som inleddes med Berlinmurens fall – 9 november 1989 – och symboliskt nog avslutades på samma datum 2016 med att världen vaknade upp till valet av Donald Trump.

Det ligger en hel del i det. Helt klart är att det skett en stark politisk reaktion mot de liberala och transnationalistiska värderingar som gynnades av murens fall, även om det tog ett decennium till innan de sköt fart ordentligt. Men måste det ta slut här? Historien är inte vare sig cyklisk eller ödesbestämd.

Framför allt är det upp till oss vad som händer nu.

Hotas USAs demokrati av Trump? Vi vet inte än. Han har gjort flera mycket illavarslande uttalanden – inte minst när han sa om Hillary Clinton ”You’d be in jail!”. Hota politiska motståndare med fängslande?

Nja, inte riktigt ändå. Det är trots allt ljusår mellan Trump och Erdogan eller Putin. USA är en demokrati med lång historia. (Också en av ledare som fått kritik för direkt tvivelaktiga motiv, avsikter och handling – Andrew Jackson, grundare av det Demokratiska partiet för övrigt – var populistisk, kontroversiell och djupt hatad i vissa kretsar.) Det är betydligt mindre risk för att USA ska råka ut för samma sak som Ungern under Orbán. Det finns institutioner som begränsar presidentens makt. (Det är ju hela poängen med konstitutionens maktdelning.) Så låt oss inte överdriva den faran, åtminstone tills vi ser vartåt utvecklingen går. Risken finns att överdrivna farhågor bara blir en distraktion.

En fördel med utvecklingen är att fler människor trots allt deltar i det demokratiska samtalet, även om det sker i nya former och ibland i delvis slutna forum där tongångarna är skruvade och extremt otrevliga. Men det finns möjligheter till dialog som inte fanns förut. Det är positivt.

Tillägg: En bra artikel av Andreas Johansson Heinö som bör läsas.

Annonser

Budgetkaoschocken – och vägen ur blockpolitiken?

Jag har inte riktigt insikt att kommentera alla aspekter av det spel som just nu pågår kring budgeten. Men jag ska försöka analysera, och sen peka på vad jag tror krävs för att – så småningom – bryta upp blockpolitiken.

Vad kommer att hända?

Ingen aning, egentligen. Men några alternativ verkar troligare än andra. Jag tycker det verkar osannolikt att det skulle bli regeringskris på riktigt. Det vore utomordentligt dåligt skött av Socialdemokraterna.

När budgeten kommer upp till votering, har Sverigedemokraterna deklarerat att de kommer att rösta på Alliansens budget, vilket innebär att den får majoritet. (141* röster från Allianspartierna plus 49 från SD ger 190 röster – väl över 175-gränsen.) Men de kommer aldrig att få chansen till det!

Innan dess, tror jag, kommer S att ”taktikrösta” på SDs budgetförslag, i den förberedande omröstningen (sk. ”kontrapropositionsvotering”). När fler än två förslag finns i en omröstning, är regeringens förslag alltid huvudförslag per automatik. Därefter elimineras motförslagen tills bara ett återstår att ställa mot huvudförslaget – vilket i praktiken betyder att det kommer att ske en förberedande omröstning mellan Alliansens budget och SD:s.

Och om S där röstar för SD:s förslag får det 49 + 113 röster, dvs. 162 mot Alliansens 141. SD:s vinner.

Och Alliansens kommer inte att rösta för SD:s förslag i huvudvoteringen. S och MP:s budget vinner. Regeringskrisen avvärjd.

Det som kan hända är att ett eller flera partier börjar bete sig riktigt oförutsägbart och att slutomröstningen därför inte blir S+MP mot SD. I så fall har vi fortfarande en hotande regeringskris.

Vilka motiv finns det bakom partiernas handlande?

Det är så klart vanskligt att spekulera. Men omöjligt att låta bli.

S vill pressa Alliansen. Jag tror S inte är särskilt lockade av tanken på att regera ihop med C eller FP – men de börjar nog bli än mindre lockade av MP. MP har visat sig fullständigt inkapabla att agera lojalt med överenskommelser och tar varje chans att obstruera. MPs tillväxtfientlighet är en black om foten för S, som de inser på sikt kan få S-väljare att lockas över till Alliansen.

Därför är detta ett ”chicken race”. S vill testa om något alliansparti kan förmås att vika ned sig. Då vet de att de kan regera vidare. Liknande situationer i framtiden, kan hanteras genom att hänvisa till att Alliansen splittrades i det kritiska ögonblicket – och gissa att det kommer att vevas oupphörligt i valet 2018.

Alliansen vill pressa S att kicka ut MP. Alla allianspartier kan tåla S-regeringar. Vi har lång vana. Det går att göra upp i enstaka frågor, tex för att rädda valfriheten eller satsa på försvaret. Försvinner MPs tillväxtfientlighet räddas Bromma, Förbifarten och det blir iaf tänkbart att göra upp om energipolitiken.

Dessutom ger det parlamentarisk ”lugn och ro” att bedriva oppositionspolitik och se om de egna husen (varav några börjat bli väl små…) inför 2018.

Nackdelen är att det nuvarande kaoset ger SD väldigt mycket uppmärksamhet, vilket ingen vill. Desperationen i vänsterns försök att kleta fast SD på allt som har med Alliansen att göra är uppenbar. Det passade dem väl att idka krypskytte mot Allianspolitiken i riksdagens utskott (Anders Ygeman i trafikutskottet var särskilt duktig på att skapa uppgörelser som lockade SD.) Men nu är rollerna omvända.

De vänsterdebattörer som aldrig under fyra år kom sig för att kalla detta för ”samarbete”, pekar nu på betydligt vagare saker för att låtsas som om allting Alliansen gör handlar om att samarbeta med SD.

(Att detta är en total värderingskollaps är uppenbart. För den som bryr sig mer om politiken än twitter-kommentarerna.)

Går blockpolitiken att bryta?

Ja. Och detta är – hur paradoxalt det än kan låta – ett led i det.

I dagsläget är det faktiskt väljarna som är det största hindret mot att bryta blockpolitiken. Låt oss se bakåt. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg talade i valrörelsen 1994 om att göra upp med Socialdemokraterna. Folkpartiet tappade då var femte väljare i valet -94. Bengt Westerberg avgick.

Centern gjorde upp med Socialdemokraterna efter valet 1994. I valet 1998 tappade de mer än var tredje väljare (från 7,7% till 5,1%). Och under mandatperioden låg de flera gånger under 4%-spärren. (Det är därför Alliansen varit så viktig för C, att visa för väljarna att de nu stabilt hör hemma på den borgerliga sidan. De har insett att det är ett existensvillkor för dem.)

S tappar till V när de gör upp höger ut. Ingvar Carlssons ”motflirt” med Bengt Westerberg stoppades av LO. Det finns motstånd mot att regera över blockgränsen än idag. Även om åtminstone delar av partiledningen skulle vilja, är deras allt överskuggande ansvar att hålla uppe valresultatet. Detta kommer att gälla, ändå till S slutligen accepterar att de inte längre kan nå upp till 40 procent – men deras balansgång kommer fortfarande att vara svår.

Så det som framför allt behövs för att bryta upp blockpolitiken är en vilja hos väljarna att se något annat. För att åstadkomma den viljan, måste det ske någon form av chockterapi.

Att bryta blockpolitiken under tre år, för att sedan se ett eller två partier försvinna ur riksdagen pga att deras väljare överger dem, kan vid första påseende tyckas vara guld för S strateger. Och på kort sikt kan det tyckas garantera större S-övervikter.

Men det mesta sannolika är att de borgerliga väljarna då går till moderaterna, vilket bara betyder att det är en temporär framgång. (Det är osannolikt att det kommer att finnas två borgerliga partier utanför riskdagen som har resurser och ork att harva runt på 2-3 procent i flera mandatperioder.)

Det enda som händer på lång sikt är att det blir mer av ett tvåpartisystem och därför ännu mer blockpolitik.

Alltså är slutsatsen att det krävs chockterapi. Detta är chockterapin. 

*) Nu är det ju sällan samtliga ledamöter närvarar, pga kvittningsreglerna. Den här budgetomröstningen kan dock sannolikt tänkas vara en då kvittningsförbud råder. Särskilt som SD inte ingår i kvittningssystemet, och det gör det än mer oförutsägbart att hantera dem… 

Det är integrationen det handlar om

David Nyström på Gävle Dagblads ledarsidan sammanfattade ett antal tankar som jag själv haft.

När ett parti som Sverigedemokraterna får nära 13 procent i ett allmänt val, då kommer merparten av väljarna från andra partier. Det är ett faktum. SD har tidigare rekryterat en stor del från ”soffan”, dvs. de som kanske inte röstade alls eller om de någon gång gjorde det, så var det på olika andra hårt nischade missnöjespartier.

Men dessa väljare är förhållandevis få, har inte kraften att bära ett parti över spärren på fyra procent. Alla partier som sitter i riksdagen konkurrerar i huvudsak om den grupp på lite drygt 80 procent som röstar regelbundet i de flesta val. (Men att de mobiliserat kanske halvannan procentenhet som tidigare inte röstade regelbundet, har bidragit till ökat valdeltagande.)

Jag anser att det är en viktig ståndpunkt att slå fast att SD:s partiprogram innehåller rasistiska föreställningar. Det bör inte hymlas om. De är förvisso delvis nedtonade och delvis maskerade. Men de finns där, för den som kan sin historia och inte förväxlar rastänkande med genetik. (Tips: Det står inte längre ”ras”, men ras- i rasismen betyder heller inte det samma som det biologiska begreppet och har aldrig gjort.)

Så är deras väljare rasister? Sannolikt inte.

Det är förhållandevis få människor som ger uttryck för ett sådant tänkande som strikt delar in människor med avseende på härkomst och anser dem orubbligt färgade av den bakgrund de råkar ha. De flesta medger att människor är föränderliga, kan anpassa sig – och är mer lika i grunden än olikheterna som skiljer oss åt.

De flesta är således inte rasister. Däremot har de röstat på Sverigedemokraterna för att de vill se en minskad invandring.

Det finns heller ingen grund för att tro att de har blivit fler. Det sker rörelser på marginalen, när olika opinionsinstitut ställer frågan om hur stor andel som vill se ökad respektive minskad invandring. På marginalen har andelen som vill se minskad invandring ökat något. Men över tiden är trenden den motsatta.

Sverige har sedan 1990-talet haft en fallande andel som vill skärpa migrationspolitiken och ta emot färre flyktingar eller som motsätter sig annan form av invandring.

Detta är en viktig pusselbit. I takt med denna utveckling, har framför allt de stora partierna anpassat sig och blivit tydliga. Det var förut oftast Socialdemokraterna och Moderaterna som gjorde upp om skärpningar. (Eller S själva, när de kunde.) I praktiken har borgerliga regeringar alltid haft öppnare gränser än S-regeringar, så länge invandringen varit reglerad (vilket också skedde under S-regering.)

Det är klart att många människor som motsatt sig en generös flyktingpolitik under sådana villkor inte hade något som helst behov av att rösta på ett extremt missnöjesparti med rasistiska rötter. Det dög ju gott att rösta på S eller M. Det gav dessutom resultat. De kunde påverka politiken – det kunde inte SD. (Då utanför riksdagen.)

Det som alltså hänt, är att i takt med att alla andra riksdagspartier blivit solitt övertygade om att slå vakt om den generösa flyktingpolitiken, och flera dessutom övervunnit motståndet mot arbetskraftsinvandring, så har väljarna inte bytt uppfattning i någon särskild utsträckning. Det är snarare partierna som blivit mer radikala, väljarna är de samma.

Partierna har brustit
Partierna har brustit i att förklara för sina väljare varför dessa ståndpunkter är riktiga och varför väljarna borde acceptera dem. Och efterhand har då väljare valt det enda andra alternativ som står till buds för åsikten att invandringen borde minska.

Det är ett extremt dåligt betyg åt alliansregeringen att den till exempel, trots åtta års regeringsinnehav, inte ens kunde producera ett eget svar på frågan ”hur mycket kostar invandringen?”. Det hymlades och hummades i åtminstone sju och ett halvt år, från motanklagelser att frågan i sig skulle vara rasistisk till att den inte gick att ställa.

Istället överlämnades problemformuleringsprivilegiet till de rasistiska krafterna bakom SD. Och de påstående som cirkulerade omkring i allt vidare sammanhang, bemöttes inte alls eller på ett sätt som snarare befäste dem.

Det hade gått att svara. Svaret finns ju. En lite bättre kartläggning av vad det faktiskt kostar för kommunerna hade kunnat behövas. (En anledning att den inte gjordes, kan en misstänka, är att då hade kommunerna fått ett vapen för att kräva högre ersättning.)

Och ett realistiskt svar hade fortfarande varit en tiondel, eller mindre, av de siffror som kastas omkring i kommentarsfält och på ljusskygga bloggar. Summor på i storleksordningen 200, 250 eller rent av 500 miljarder är så verklighetsfrämmande att de – om det bara gjorts ett allvarligt försök – hade gått att bemöta.

BNP var 2012 drygt 3 600 mdr kronor, varav den offentliga sektorn stod för knappt 51 procent, dvs. ca 1 800 mdr. Att då omkring var fjärde eller var sjunde skattekrona skulle gå till invandringens kostnader är inte särskilt svårt att motbevisa. Alla kanske inte låter sig övertygas, men jag tror de flesta inser det orimliga i påståendet. Men vi försökte inte ens.

Ta ansvar först
Dessvärre kan det vara så att utvecklingen nu inte låter sig brytas. I elfte timmen försökte framför allt Fredrik Reinfeldt stå upp för och förklara varför den förda politiken var riktig. Det var rätt, men det var för sent.

Dessvärre var reaktionen från S och MP – de partier som nu sitter i regeringen – beklämmande. Det var viktigare att förhålla sig till SD än att försvara och förklara värderingarna de sade sig stå bakom.

Integrationspolitiken har problem. Beskrivningarna är legio. För många människor placeras på små orter nästan utan näringsliv. Här saknas allt – det finns helt enkelt ingen infrastruktur för att klara av åtagandet.

En kommun som har svårt att leva upp till sina åtaganden i vanliga fall, svårt att rekrytera behöriga lärare, brister i omsorgen, små marginaler i administrationen osv. och nästan helt saknar arbetsmarknad för akademiker, ska plötsligt klara av att lösa ett antal saker som är svårare än genomsnittet.

Det ställer högre krav på socialsekreterare och arbetsförmedlare att ta hand om de människor som helt saknar förutsättningar på arbetsmarknaden. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på lärare och skolpersonal att ta hand om elever som saknar språk och kanske också andra viktiga färdigheter. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på vård- och omsorgsinstitutioner att ta hand om människor som både saknar språk och kanske också har en problematik av trauma mm som de flesta saknar utbildning för. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

En enskild kommun har helt enkelt inga verktyg för att lösa många av de situationer som nu uppstår på dussintals platser runt om i landet. En storstadskommun eller kranskommun skulle kunna det betydligt bättre – för här finns åtminstone arbetsmarknaden att rekrytera de kompetenser som behövs. Och förmodligen också skatteunderlaget för att finansiera den del som inte staten står för. (Även om det gruffas över det också.)

Det är därför i sin ordning att påminna om att så länge migrationspolitiken är ett statligt ansvar så måste staten ta det ansvaret, fullt ut.

Det kan finnas flera positiva följder av att befolkningen på en tidigare avfolkningsort plötsligt ökar igen. Det finns ökat underlag för butiker och samhällsservice. Det skapas därigenom något fler arbetstillfällen, inom bla handel och omsorg. Skolor som hotades av vikande elevunderlag kan andas ut.

Men det förutsätter att resurserna som krävs faktiskt följer med och stannar kvar under den tid som vi faktiskt vet att det behövs extra resurser.

Fungerade detta, är jag övertygad om att den andel av befolkningen som anser att minskad invandring är deras kanske viktigaste skäl till partival skulle minska. Det är alltså ett sätt att beröva SD stora delar av deras väljarunderlag, utan att på minsta sätt anpassa den förda politiken efter deras agenda.

Dessvärre kräver det ett förmodligen oöverstigligt hinder – att erkänna att det finns ett problem.

Den borgerliga ondskan i teori och praktik

Jag har de senaste dagarna läst en lång rad mycket intressanta inlägg (som vanligt) på Peter Santessons utmärkta blogg inslag.se, med anledning av debatten i programmet ”Betnér direkt” med Sd:s partiledare Jimmie Åkesson. Inledningsvis konstaterar Peter, helt riktigt, att inte sällan har försvarare av en förhållandevis generös invandringspolitik mycket svårt att reda ut sina argument mot främlingsmotståndarna i Sd.

Som uppföljning till det, kommer först ett inlägg om invandringens ursprungsländer. Därefter ännu en uppföljning som påpekar det märkliga (men faktiskt en smula felaktiga) i att trots påståenden om motsatsen så tycks flyktingströmmarna snarare anpassa sig till svensk politik än tvärtom.

Kanske är det för att jag är partipolitiskt engagerad som jag snarare ser ett tydligt annat mönster bakom den senaste av Peters slutsatser. Jag skulle nämligen säga att den faktiska verkligheten torpederar den vanliga myten om att det finns ett gjutet borgerligt motstånd mot solidaritet och generös flyktingpolitik.

Jag roade mig med att göra om Peters kurvor till stapeldiagram, färgade efter den politiska majoriteten vid ett givet år. Det ser ut som följer:

Invandring, 1980-2011 Källa: Migrationsverket

Jag har gjort det enkelt för mig och gått på den redovisade bruttosiffran för antalet beviljade uppehållstillstånd respektive år. De grön-röda staplarna visar de år då den Socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 2006, då staplarna tar ett rejält skutt uppåt, var året då den tillfälliga lagen om förnyade möjligheter för barnfamiljer att söka uppehållstillstånd gällde. Det vill säga det som kom istället för den allmänna amnesti för gömda flytkingar, som FP, C, KD, MP och V krävde – tillsammans med ett drygt 20-tal andra organisationer i stora kampanjer under 2005.

Frestande att övertolka

Det vore frestande att övertolka dessa data och försöka vända på resonemanget – att Alliansens partier är långt mer generösa och humanitära än Socialdemokraterna – men det håller inte riktigt. Visst, det finns en till viss del synlig skillnad mellan praktik och retorik. Men den går inte så exakt vid blockgränserna. Inskränkningar i flyktingpolitiken har alltid röstats igenom av Socialdemokraterna och Moderaterna, som ju också röstade ned förslaget om amnesti 2005 trots att samtliga andra partier var för.

Snarare säger det något om samarbetsklimatet. Under borgerliga regeringar har det varit mer jämställda samarbetsformer, varför Moderaternas traditionellt strama syn inte har kunnat dominera. Under Socialdemokratiska minoritetsregeringar har Vänsterpartiet inte kunnat få gehör för sina åsikter. Det är inte förrän MP och V tillsammans kan kräva en mer humanitär tillämpning, som en förändring i praktiken sker.

Men myten i detta fall, är ju den att Socialdemokraterna står för solidaritet. Det gäller inte, vare sig i flykting- eller i biståndspolitiken. Det är något de gärna talar om – men inte något de lever upp till i praktiken. (Eller, för att åter hänvisa till inslag.se, vad de säger i slutna rum.)

Övertar Moderaterna Socialdemokraternas splittring?

När jag ovan skrev ”Moderaternas traditionellt strama syn” var det medvetet. Idag finns det många moderater som absolut delar Folkpartiets värderingar, när det gäller synen på en humanitär flykting- och invandringspolitik. Precis som det finns väldigt många socialdemokratiska gräsrötter där solidariteten inte stannar vid fina ord på första maj.

Den stora frågan för oss som värnar humanitära värden är därför vilken väg Moderaterna kommer att gå. Kommer de att bli lika cyniska som S, så att partiledningen i praktiken kommer att se till att M röstar för nya inskränkningar när tillfälle ges, eller kommer ”nya Moderaterna” att innebära en ny hållning även här?