God Jul – men vilken jul?

Ja, bloggen har ju fått självdö under halvannat år. Hade inte tänkt återuppta bloggandet. Men. Efter ett antal diskussioner om jultraditioner och deras historia i framför allt olika sociala media så känns det på sin plats med åtminstone ett inlägg, om den saken. Det inlägg jag tidigare skrivit om midsommarfirandet tillhör dem som fortfarande får en del träffar via sökmotorer, så varför inte ett om julen?

Är julen en kristen högtid?

Idag, i Sverige, är julen en blandning – de kristna inslagen är tydliga, även om en stor del, troligen en majoritet, av befolkningen i allt högre grad väljer bort de mest märkbart kristna inslagen.

Även om antalet besökare i kyrkan går upp så här till jul, så är det fortfarande på det hela taget lågt. Och en del av uppsvinget består i besök vid körspel och andra konsertformer, som kan antas locka folk av andra skäl än de strikt religiösa.

Det är inget i sig konstigt. Sverige tillhör världens mest sekulära länder och det praktiska utövandet av en religion har liksom ingen större plats i livet, ens hos en del människor som ändå anser sig religiösa. Hur är det då inte för dem som inte aktivt identifierar sig med en religion, utan mer har den som kulturell bakgrund? Det är nog inte konstigt att man prioriterar gran, glögg, julklappar och mat före sådana aktiviteter som inte bidrar till en mysig stämning?

Det klagas på att julen är för kommersiell. Jag skulle nog vilja framhålla att det är en av våra främsta sociala högtider, med en stark släkt- och familjekoppling. (Många andra högtider firar vi ju mer med den sociala krets som vi själva skapat – vänner, vänners vänner, kollegor och eventuella partners diton.)

Är julen en hednisk högtid?

Knappast. Den har förkristna rötter. Men det finns ingen koppling mellan det hedniska firandet och den jul vi firar idag. Fast man vid flera tillfällen försökt rekonstruera olika äldre inslag och delvis lyckats återinföra dem.

Men skinkan? Granen som fertilitetssymbol? Julbockar..?

Påhitt från 17/1800-tal. Låt oss ta dem i tur och ordning.

Skinkan Visst har grisens olika ätbara delar haft en stadig plats på matbordet sedan Hedenhös. Men det beror till största delen på nödvändighet – det har varit vårt främsta matdjur under lång tid. Det har inte funnits en tid då inte grisen utgjort något inslag i vår basföda. (Utom för den som varit för fattig. Då har sillen varit den främsta källan till protein.)

Kopplingen till asatidens julfirande finns. I julfirandet ingick slaktandet av en julgalt, sonargoltr, som omnämns i bla. Hervararsagan och Håkon den godes saga. (Betydelsen av ”sonar-” har diskuterats. Det tolkades tidigare som en slags motsvarighet till kristusmytens sonande av synder, men ordet har andra betydelser och källorna som finns nämner ingen sådan symbolik utan istället en koppling till avgivandet av högtidliga löften, heitstrengingar, med handen på galtens borst.)

Att vi äter just skinkan till jul, är ett modernt påfund. Djur som slaktades till blot åts i regel upp, men om en viss del föredrogs eller serverades på ett speciellt sätt har vi ingen aning om. Sannolikt berodde det på hur pass rik gården var och vad man behövde spara till de senare, magra tiderna innan våren. Vad jag kunnat läsa mig till, började ”julskinka” förekomma i bättre ställda hem tidigast på sent 1700-tal, men blev inte vanlig förrän på 1900-talet. I brist på skinka, har andra delar av djuret tagits tillvara – olika varianter av sylta (som till stor del kan bestå av mindre ädla delar, kanske ganska lite kött) var och är vanliga inslag. De lär ha förekommit långt tidigare än andra rätter på dagens julbord. (Julbord förresten… Mer om det senare.) Grisfötter lär dock fortfarande ingå som traditionell julmat i några delar av landet.

Att man tog tillvara tex blodet och gjorde blodkorv av vet vi. Intill början av 1900-talet var ”lussekatt” en form av blodkorv som bland annat innehöll russin. Den seden kan ha varit mer ursprunglig än julskinkan, och kanske har namnet ursprungligen haft med annat att göra än lucia eller så har det tillkommit senare. Men inte heller detta vet vi med någon säkerhet.

Granen Detta fenomen uppstod i Tyskland, sannolikt strax efter reformationen. Granen har ingen som helst koppling till asatron. Men träd eller växter som är vintergröna, har i många kulturer ovh vid många tider ansetts ha en symboliskt innebörd i besegrandet av vintern. Detta kan ha spelat in i konstruktionen av granen som en slags överförd uppståndelsemyt. Om det alltså finns ett underliggande mytiskt innehåll, går det snarare att hänföra till ”folkmagiska” tolkningar av kristendomen, än asatron.

Julbocken Det här är en symbol som har gamla anor. Precis som flera andra inslag av ”skrämsel” i julfirandet – Krampus eller Zwarte Piet – går det tillbaka till att onda väsen ansågs vara extra aktiva under de långa, mörka nätterna. (Även vissa av de goda, kunde det innebära otur att möta om man inte skyddade sig, tex. genom att alltid bära en bit stål i fickan.)

Fram till och med tidigt 1900-tal, ingick det att unga män dolde sig bakom halmmasker med horn och drog runt på en slags ”trick-or-treat” runda. Dessa masker är ursprunget till julbockar i flätad halm. (Getens horn och skägg, och dess aggressivitet även i ”tamt” tillstånd, har ibland ansetts ge dem ett inslag av diabolisk natur, men symboliken härör alltså snarare från andra väsen som under kristendomen fått extra djävulska drag.)

Kopplingar har gjorts till föreställningar om ”den vilda jakten”. Om detta kan jag dock inte säga så mycket, eftersom jag helt enkelt inte vet. Det finns inga belägg, vad jag vet, för någon liknande ”trick-or-treat”-tradition i förkristen tid. Men symboliken och vissa delar av temat kan ha äldre rötter och hittat formen under inflytande av kristendomens tryck att anpassa sedvänjorna.

Hur var det med julbordet?

Julbordet, i formen av en buffé, är ett modernt påfund som hör samman med brännvinsborden som kom på 1700-talet. De åtföljdes av en buffé med smårätter, kallskuret och andra former av tilltugg som höll gästerna på gott humör i väntan på middagen som kanske serverades flera timmar senare. Restiderna gjorde ju att om gästerna kom långväga ifrån, så kunde de anlända både hungriga och lite närsom på dagen, långt innan middagen var redo att serveras. Då undfägnades gästerna istället med kryddad sprit och smårätter. Självklart gällde detta även i samband med julfirandet.

Brännvinsborden var något som framför allt förknippas med en medel- och överklass som hade råd med ett sådant överdåd. På allmogens gårdar var förplägnaden mer återhållsam.

Detta ”förrättsbord” har sedan svällt ut till en egen form – parallellt med den årstidsoberoende varianten smörgåsbordet. Det har vi förmodligen våra gästgiverier att tacka för, när dessa övergick till att bli krog- och hotelliknande inrättningar istället för att vara ett ansvar för bönderna som råkade bo vid allfarvägar. Det var en passande form av servering för en verksamhet som hade en ojämn tillströmning av gäster.

Det mesta som finns på julbordet idag, men några undantag, är moderna eller halvmoderna rätter. Särskilt efter upptäckten av konserveringstekniker, utvidgades mängden råvaror som kunde användas. Men till de rätter som har gamla anor hör korvar och syltor. Dessa var förhållandevis ”köttbilliga” och oftast hållbara. Lutfisk är känt sedan medeltiden.

Någon tradition tillbaka till förkristen tid eller en bakgrund i midvinterblotet existerar inte alls, trots flitigt förekommande påståenden om motsatsen.  De jämförelser som sådana i regel bygger på, är så allmänna att det totalt saknar relevans. I så fall är varje större festlighet, där någon del av en gris äts, en reminiscens av vikingatida festligheter…

Vad innebar julen i förkristen tid?

Julfirandets historia kan vara äldre än asatron. Ordet för jul, återfinns i alla germanska språk inkl. de utdöda. Det har en sannolikt ursprunglig betydelse i ”festlighet, högtid”. (Via franskan (där ordet är ett inlån) lär engelskan ha fått ”jolly”.)

I finskan finns, mig veterligen, två inlån som antyder en lång historia. Joulu och juhla. Eftersom båda dessa har två stavelser (precis som engelskans yule) kan det tyda på att inlånet skedde så tidigt att den andra stavelsen inte hade hunnit skalas bort i urnordiskan. Det torde då sannolikt ha skett inte senare än ca. 500-tal, då språket tycks ha genomgått en genomgripande stavelsereduktion. Den kulturella kontakten som lett fram till finskans lån av jul, borde då alltså ha skett inte senare än mellan ca. 100-500 evt. Vi är då i en tidsperiod som i Sverige brukar kallas Romersk järnålder. Det var begynnelsen av det samhälle som senare skulle komma att bilda vikingatidens Norden. Under den här tiden saknas i princip skriftliga källor, förutom svårtolkade och kontroversiella återgivningar i en del romerska skrifter.

Här återfinns tidsmässigt de allra äldsta användningarna av jul/juletid, som syftande på en tidsperiod under vintern.

Om alltså inlån i finskan skedde vid den tiden, så var julfirandet etablerat vid den tiden. I så fall kan vi dra slutsatsen att  introduktionen av denna tidsperiod, och med den sannolikt ett firande – eftersom tycks vara innebörden i namnet – inte kan ha skett senare än så. Och det placerar oss i tiden strax före den germanska mytologin antog den form som vi oftast kallar asatro. Denna direkta föregångare till de gudar och myter vi brukar läsa om, var inte så särskilt olik. Delvis ingick samma gudar, men deras namn och symbolik kan ha varit annorlunda. Samtidigt existerade det gudar som vi efterhand inte vet så mycket om (guden Ull tex.).

Julen betecknade som sagt en tidsperiod. Denna tolkas lite olika (och kan ha betytt olika saker) i olika källor. Dels kan den beteckna hela perioden från ung. månadsskiftet november/december (eller tidigare?) enligt dagens almanacka till åtminstone mitten/slutet av januari. Dels kan det också syfta på en mer specifik tidsperiod inom denna, en festlighet som varade en längre tid, 12-14 dagar.

Dessa kan ha använts parallellt, på så sätt att ”jul” i snävare mening syftade på firandet, medan ”julmånad” (som också kunde delas in i ”förejul” och ”efterjul”) syftade på hela den period inom vilket firandet inföll.

I likhet med jag tidigare skrivit om midsommars infallande i förhållande till almanackan, så låg nog tidpunkten senare än dagens jul. Detta kan vi veta ganska säkert (och är också ett av de huvudsakliga skälen att misstänka att det samma gällde midsommar) eftersom det finns historiska källor som förknippar kristendomens införande med en tidigareläggning av firandet. (Bla. Håkon den godes saga. Väl att notera inföll julen då, enligt den julianska kalendern, i januari. Dessa kalenderbyten ger svårigheter att i modern tid läsa ut när en viss högtid inföll, om man inte håller reda på vilken kalender som var i bruk och hur den förhåller sig till vår – och till det astronomiska året.)

Vintersolståndet kan snarare ha utgjort startpunkten för firandet, eller åtminstone nedräkning till firandet. Men det har aldrig infallit ”mitt i vintern”. Midvinter var därför den andra änden på perioden – kulmen på juletidens firande.

Det är svårt att säga något med säkerhet. Allt detta bygger på tolkningar, som kan vara tokiga eller ta fasta på helt fel saker. Benämningar. tex. midvinter, som tolkas som genuina och ursprungliga, kan ha tillfogats av utomstående och senare inkorporerats och accepterats som historiska fakta. (Som mycket tyder på skett med delar av uppfattningarna om goternas historia.)

Kultur utvecklas genom inlån och nytolkningar

För säkerhets skull, kanske jag ska avsluta med att framhålla att jag inte på något sätt anser att det är särskilt eftersträvansvärt att bevara traditioner eller sedvänjor, bara för bevarandets skull. Tvärtom. Också julen som den firades på 100-talet evt. har säkerligen bestått av en mix av inlånade seder, nyuppfunna och äldre inslag. Genom ständig förändring, bevarar kulturen sin relevans. Ett konservativt försök att ”låsa” sedvänjor så som de var vid en viss tidpunkt, leder bara till att dessa tappar i betydelse.

Däremot intresserar det mig att gräva i de eventuella förhistoriska rötterna till de seder och traditioner vi har idag. Just därför att mixen mellan (ur-)gammalt och nytt är så fascinerande.

Just nu tycks julens betydelse vara på väg att utvecklas i riktning mot en rent sekulär högtid, tid för släkt- och familj att umgås med fokus på god mat och presenter. Det är ingen dålig utveckling. Tvärtom. Det breddar firandet iom. att dess mest tydliga kristna kopplingar luckras upp, och det är bara positivt. Diskussionen om det ena eller andra inslaget därför kan väcka anstöt för människor med en annan trosuppfattning, kan gott tonas ned till förmån för att framhäva de inslag i julfirandet som är rent sekulära. (Eller kan omvandlas att bli sekulära.)

– – –

Liten uppdatering – på YouTube finns en kort film med Edward Blom som nämner julbordets historia:

Annonser

Glatt sommarsolstånd…

Idag firas midsommar i Sverige. Men varför? Är det inte en smula underligt att fira en helg vars namn uttryckligen betyder ”mitt-i-sommaren”, när den i själva verket just har börjat?

Jo, det är mycket riktigt. Midsommar firades i gamla hedniska tider inte alls vid den här tiden utan senare. Däremot är det möjligt att sommarsolståndet uppmärksammades på något sätt även i vårt land, även om det inte verkar ha varit någon stor högtid alls.

Sommarsolståndet var ett viktigt datum för att hålla reda på årets indelningar, för att kalendern skulle hållas i ordning. Men varken midvinter eller midsommar inföll vid de tider vi tänker oss idag. Och det är relativt lätt att se varför, om man tänker på att säsongerna uppenbart är förskjutna mot det astronomiska årets hållpunkter. Midvinter är snarare en bit in i januari och midsommar i juli.

Varför fira nu?

Den troligaste orsaken till att vi i senare tid kommit att tidigarelägga midsommar är för att hitta en passande kristen helgdag att uppmärksamma, men förskjutningen kan ha börjat redan under sen järnålder och vikingatid, under influenser från andra länder där sommarsolståndet varit en större högtid.

Det finns en biblisk referens till att Johannes döparen ska ha fötts ett halvår innan Jesus. När den kristna kyrkan alltså fixerat kristifödelse till jultid, var det en naturlig följd att förlägga firandet av Johannes döparen till någon tidpunkt i det motsatta halvåret. (Visserligen strider placeringen av kristi födelse vid jul mot en hel del andra påståenden i ”jul”-evangelierna, som att det var nära lammningstiden, vilken infaller under våren. Men behovet av en stor kristen helgdag under vintern var större än behovet av att göra en riktig tolkning…)

Kelter och Sol Invictus

Midvinter firades som sagt också senare än idag. Men såväl vinter- som sommarsolståndet var viktigare datum i andra hedniska kalendrar än den nordiska. Bland annat fanns starka keltiska traditioner kring sommar- och vintersolstånden. Och delvis under inflytande av den traditionen kom den senromerska kulten av Sol Invictus (från 200-talet) att ha en högtid kring 25 december. Och det var för att överflygla den kultens utbredning, som den tidiga kristna kyrkan utmanade dem om festdagen 25 december.

Sannolikt passade det då alldeles utmärkt att dra fram Johannes döparen när kristendomen nådde de brittiska öarna och behövde en motsvarande fest för att utmana den kvardröjande traditionen att uppmärksamma sommarsolståndet.

När detta skedde, på 500-talet, var den rådande julianska kalendern ordentligt ur fas med det astronomiska året. Sommarsolståndet inföll då omkring snarare i mitten av juni än runt 21:a. Ibland anförs detta som ett skäl mot teorin att kristendomen försökte ursupera befintliga kulters helgdagar. Man ska dock komma ihåg att den druidiska kulten tillhörde det som romarna förföljde hårdast vid ankomsten till de brittiska öarna, och att det på 500-talet alltså sannolikt var flera hundra år sedan de sista verkliga druiderna utrotades från det romerska området. Det är alltså lika sannolikt att den återstående traditionen också låtit sig förflyttas i takt med kalenderglidningen och därför också inföll försenat.

Fertilitetsfirande?

De vaga, återskapade referenserna till hedniska seder som vi talar om idag, tyder på att dagens midsommar blivit en blandning av två högtider. Dels har vi det betydelsefulla firandet av vårens ankomst med förhoppningar om god fertilitet som sannolikt hållits någon gång i maj – men som vi delvis tagit upp också i valborgseldarna 30 april och sedvänjan med påskris. (De allra spädaste gröna skotten som signalerar vårens ankomst.) Hit hör med största sannolikhet också den pre-kristna traditionen med ägg-ätande, med sin klara koppling till fertilitet och dessutom till våren. (Se bl.a. mitt tidigare inlägg om högtider och kåseriet om påsk.)

Midsommareldar är en tradition i t.ex. Danmark, Norge och Finland.

Dels har vi ”riktiga” midsommar, sommarens högtid. Den var snarare en högtid för att fira de första resultaten av vårens förhoppningar om god avkastning från jordbruket. Det är först nu som man kan börja skörda de tidigaste resultaten av vårens slit. Våren är den magraste delen av året i ett samhälle centrerat kring jordbruk – det är då vinterns förråd börjar sina medan det ännu är för tidigt att skörda. (Och det är därför äggens betydelse – och fisk i kustlandskap – är så stor under våren.) Midsommar betyder därför överflödets återkomst.

Kring sommarsolståndet är det alldeles för sent att fira en fertilitetshögtid när alla grödor redan måste vara i jorden, men samtidigt knappast tidigt nog att vänta sig några skördar. (Nypotatis fanns ju inte…) Det är kanske det starkaste skälet till att misstänka att placeringen av högtiden kommit att avvika från det historiska firandet. Men också ett skäl till att ritualerna och attributen kastats omkring och blandats samman – när festandet sker lite mitt emellan de rimliga och ursprungliga datumen är det betydligt svårare att se var de hör hemma i den ursprungliga kontexten.

I den mån majstången har en koppling bakåt till järn- eller rent av bronsålderns kult, kan den ha haft en koppling till båda högtiderna. Höga stänger, med eller utan tvärslå, kan nämligen ha varit centralpunkten på åtminstone lokala kultplatser. Senare, under det vi oftast kallar vikingatiden, lär dessa pålar ha krympt och i regel ha varit snidade för att efterlikna respektive gudom. Men i den tidiga nordiska/germanska kulten kan en ensam påle, som eventuellt smyckades olika beroende på vilken guds högtid som stod inpå, ha utgjort den fysiska representationen.

(Anledningen till detta förmodande, synes framför allt vara att traditionen med majpålar et.c. har delvis bevarats även i de områden som under folkvandringstid blivit slaviska. Framför allt runt södra Österjön, Preusssen och Pommern, tycks en blandkult mellan slaviskt och germanskt ursprung ha uppstått. Se t.ex. kulten av Svetovid (”Svantevit”) centrerad i områdena kring Pommern.)

När firades då midsommar?

Midsommar lär ha firats ”vid första nymånen, efter första fullmånen efter sommarsolståndet”. Det vill säga mellan två och fem veckor senare.

Hällristning från Aspeberget, Bohuslän. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand.

Hällristning från Aspeberget, Bohuslän. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand.

Indikationerna på detta är framför allt arkeologiska. Skandinaviska fynd från stenålder och bronsålder fram till järnåldern ger vägledningar, om än svårtolkade (det finns ju inga förklarande texter…) till hur man räknade fram rätt datum. En sådan indikation finns i ristningar, såväl hällristningar som avbildningar på föremål, av personer med överdrivet stora händer.

Bilden till höger visar en sån. En humanoid figur med kraftigt förstorad hand. Betydelsen av de många skålgroparna ovanför handen kan ha med kalenderräkning att göra. (Sådana små skålgropar kan ha olika betydelser i olika sammahang, men i detta förefaller de ganska uppenbart som en räknehjälp…)

Även inristningar på föremål från bronsåldern och yngre järnåldern bär liknande bilder, vilket kan tolkas som att en kontinuitet existerar. Men för vad?

Jo, en hand hållen mot horisonten är ett primitivt sätt att räkna framåt, baserat på solens och månens rörelser. Lite på samma sätt som man i gamla SoldF lärde ut angivelser genom att räkna på knogarna av en utsträckt hand. (”Mål, trädet, två knogar höger” betyder t.ex. att det finns ett mål ungefär sextio streck – motsvarande bredden på två knogar – till höger om ”trädet”.)

Nebra-skivan visar astronomiskt kunnande redan 1600 fvt.

Nebra-skivan

Solen rör sig horisonten runt (360°, eller 6 300 streck) på ett år. Det motsvarar en förflyttning av en knoge per två dagar ungefär, eller en handbredd per vecka. Likadant kan man räkna fram månens position, genom att mäta dess förflyttning gentemot en känd position i förhållande till solen. Om man t.ex. vill räkna ut när en nymåne infaller (som ju är mycket svår att se, och därför kan missas) man man utgå från den position solen har vid fullmåne, och flytta fram positionen två händer (dvs. 14 dagar). När solen går upp vid den positionen, infaller nymånen.

Detta tillsammans med artefakter som t.ex. Nebra-skivan, vittnar om en avancerad kunskap om astronomiska förhållanden redan på bronsåldern. Men Nebra-skivan ger också indikationer på hur kunskapen har använts, som t.ex. för att beräkna kalendariska tidpunkter.

Midsommar 2011 infaller 30 juli

I år skulle midsommar infalla sent, omkring 30 juli. Det infaller visserligen en nymåne redan 1 juli. Men det är som sagt första nymånen efter första fullmånen som gäller – alltså en hel månad senare.

Och eftersom det är gott om tid dit, är det ett utmärkt tillfälle att träna färdigheten att räkna fram tiden på knogarna. Ta sikte på en punkt (soluppgången, solens position mitt på dagen et.c.) den 15 juli (då det är fullmåne) och räkna sedan fram detta två händer medsols. Vänta fjorton (femton) dagar och kontrollera.

Själv kommer jag att befinna mig vid Egg Mountain i Montana, precis som förra året, men jag är säker på att några av de andra deltagarna är pigga på att utöva lite hednisk astronomi med mig, så jag återkommer med en rapport…