Trumps strategi lyckades – lär av det!

Det finns viktigs slutsatser att dra av utslaget i USAs presidentval, för svenska förhållanden. Vi får inte låta oss distraheras av extrema budskap riktade till marginalväljare, utan identifiera vilka frågor det är som håller kvar väljare som egentligen inte attraheras av den extrema politiken. Om vi inte gör det, kan vi luras att begå samma misstag 2018. 

Jag ska inte påstå att jag förutsåg Trumps valseger. Det gjorde jag inte. Jag valde bort all information som talade för hans valseger och valde istället att fördjupa mig i den information som talade för att Hillary Clinton skulle ta hem det. Jag försökte särskilt stärka mig i övertygelsen om att det snarare var hennes väljare som var underrepresenterade i opinionsundersökningarna. Visst hade hon chans att ta hem både North Carolina och Arizona? Visst var Michigan säkert ändå? Och fanns det inte chans till 50-50 eller tom 51-49 i senaten?

Men om jag så här i efterhand ska försöka rädda ansiktet inför mig själv, så var jag i alla fall medveten om att det fanns information som talade emot det – och var den mest sannolika felkällan i opinionsmätningarna fanns. Låt oss börja där.

Varför vann Trump?

Trump var tydlig med sin strategi. Hans målgrupp var vita, lågutbildade väljare som röstat sällan under de senaste decennierna. Han vann dem. Han fick dem att gå till vallokalerna och rösta, i tillräckligt antal för att få ett flertal som var större än den koalition Clinton kunde skrapa ihop, trots att en del av hennes styrkor faktiskt också slog ut – hon tog röster i minoritetsgrupper som väntat. (Dock inte tillräckligt mycket, på tillräckligt många ställen – framför allt lyckades hon inte få tillräckligt många att gå till vallokalerna i de kritiska delstaterna Florida, North Carolina och Virginia. Ja, hon vann ju faktiskt Virginia – men bara knappt.)

Trump å sin sida lyckades med att vinna både Pennsylvania och Michigan, som ingen räknade med. Och där var det ”game over”.

Hur kunde opinionsinstituten undgå att märka det? 

För att det handlade om väljare som visserligen var registrerade, men som i många fall inte röstat på länge – eller i alla fall så sällan att de tillhörde de mest osannolika att faktiskt realisera sin preferens för Trump i vallokalen. Och därmed fanns det en kombination av faktorer som dolde dem.

I den mån opinionsinstituten påverkar urvalet i en undersökning, det vill säga inte ringer upp helt slumpmässigt och först därefter viktar resultaten, så togs antagligen alldeles för få i den gruppen med i urvalet. (Det är en sämre metod att ”rigga” urvalet, men det är väldigt frestande att göra det – annars måste antalet deltagare vara så stort att viktningen i efterhand kan ske utan risk för att fullständigt vanställa resultatet och kanske skapa trender som inte alls finns i verkligheten…) Många undersökningar baserade sig på urval runt 400-600 i en viss delstat och jag har svårt att föreställa mig att det inte är ett ”strukturerat urval” där det finns pooler sammansatta av olika demografier redan från början. Ungefär ”vi vill ha 200 svar från dessa countys, 200 från dessa och sen 100 röster resten”. Slumpen får avgöra inom del-demografierna, men inte på det övergripande planet – och då har alltför många Trumpväljare sorterats bort.

Det är ett logiskt val, i ljuset av hur väljarbeteenden brukar se ut, valsystemet mm – det stöder sig på historiska mönster. Men i detta fall slog det helt fel.

Även de institut som inte gör så, viktar som sagt resultatet i efterhand mot en profil på hur väljarna antas se ut. Även om de fick svar från fler Trumpväljare, så har de sannolikt viktat ned det.

Det är vanligt – till och med ett tecken på kvalitet – att ha en så kallad ”likely voter screen” som försöker ta hänsyn till sannolikheten att just denne svarande väljaren verkligen kommer att gå och rösta. Det ska fungera som en motvikt mot att riskera att missa en trend bland mer osannolika väljare genom viktningen. Men uppenbarligen har det inte fungerat.

Hur ser Trumps koalition ut? 

Många har pratat om Demokraternas ”väljarkoalition”, men få om republikanernas. Det är kanske lite tröstande att tänka på att även Republikanernas stöd beror på många olika grupper, med delvis skiftande åsikter.

Grunden i den Republikanska koalitionen är fortfarande väljare med värdekonservativa men i övrigt respektabla åsikter. (Låt oss kalla dem för ”hygglo-konservativa”.) Det verkar för övrigt vara förhållandevis få som tagit till sig att Republikanerna de senaste decennierna varit större bland högutbildade väljare. Vi verkar utgå ifrån att väljare med akademisk utbildning automatiskt tenderar att rösta mer vänster – men så har det inte alls varit.

I själva verket var det en ganska stor grej att det länge såg ut som Clinton skulle fortsätta att utmana Republikanerna om dessa väljare. (Jag ska återkomma till varför jag tror hon misslyckades med det.)

En stor del av dessa väljare har röstat på Republikanerna av två skäl. Dels på grund av en lika stor andel konservativa värderingar som i befolkningen i stort (vilket är det många väljer att bortse från). Dels på grund av egennytta – högre utbildning leder ofta till högre lön, vilket gör skattesänkningar mer attraktiva. Och USA är ingen välfärdsstat i den meningen att det talas om en allmän nytta av social och ekonomisk trygghet, av att tillgång till fri sjukvård till exempel är bra även för den som inte behöver den.

Men många av dessa personer är välutbildade och har värderingar som inte skiljer sig väldigt mycket från de som dominerar i Europa – eller ens i Sverige. I alla fall inte förrän vi kommer ned på väldigt praktiska ”konsekvenser” av dem. En stor del av dem är tex för jämställdhet mellan könen och för hbt-personers rättigheter, inklusive rätten att gifta sig. (Även i USA har ju nu stödet för det blivit en majoritetsuppfattning.) Och i de frågor där det kanske märks en skillnad, så beror det då snarare på misstänksamhet mot en stor stat och höga skatter.

Till exempel kan vi ha väljare som är för jämställdhet, som är beredda att ifrågasätta iaf en hel del könsstereotyper på arbetsmarknaden osv. Och om de är emot sådana reformer som i praktiken skulle behövas för att stärka kvinnors ställning – tex utbyggd och subventionerad barnomsorg, utbyggd föräldraledighet etc. – så beror det alltså inte på värderingen (jämställdhet) utan på den rent praktiska politiken – skattetrycket.

Men det gör ju att de, i den konkreta sakpolitiken, har lättare att liera sig med de väljargrupper som har mer traditionella värderingar, som ser jämställdheten som ett hot, att ”feminismen gått för långt” osv. Alltså en omvänd koalition mot den som råder hos oss.

Extremister som vågmästare

Problemet – och det är iofs stort – är att den ”hygglo-konservativa” gruppen trots allt riskerar att domineras av den betydligt mindre men väldigt högljudda marginalväljargruppen som framför allt attraherats av de rasistiska och extremt misogyna tonerna i Trumps retorik.

Det är lite som Tea party-vågen när den var som värst. Det är illa, eftersom den visade att hårdföra politiska grupper som är beredda att driva ”chicken race” med sina egna, kan dominera oproportionerligt mycket. En trend som pågått under de senaste åren, är att polariseringen ökat. Det är vanligare nu att väljare röstar på samma parti rakt igenom, stället för att rösta på presidentkandidaten från ett parti och guvenör, senator eller kongressledamot från ett annat. Under lång tid har också moderata representanter som haft ”fel partifärg” i förhållande till sin delstat haft svårare att bli omvalda. Flera har tappat sina platser.

(Till exempel var den enda senatsplats som på valnatten verkade bytas ut en moderat Republikan i Demokratiskt dominerade Illinois, Mark Kirk.)

Polariseringen skyddade Trumps moderata väljare

Polariseringen gjorde att Trump kunde ta extrema positioner och ändå inte riskera att tappa så mycket väljare som befarat. Motståndet mot att byta part var stort. Och ett tecken på det, var att många Republikanska väljare uppgav att ett starkt skäl till deras röst var att rösta mot Clinton snarare än för Trump.

Trump gjorde motsatsen till att triangulera – han intog en extrem position, för att utvidga sin väljarkoalition. Lite som när besättningen hänger över relingen på en segelbåt, som motvikt, för att utnyttja vindstyrkan maximalt.

Om Trumps strategi ska ”belönas” för något, så var det i så fall identifierandet av att det krävdes extrema argument och en mycket uppskruvad retorik, för att nå de marginalväljare som kunde påverka valet. Den demografiska utvecklingen med starkt växande minoritetsgrupper har annars varit en trend som långsiktigt gynnat Demokraterna – och med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra det.

Och där spelade media honom i händerna. Fokus på hans extrema budskap, riktat till väljare som sannolikt behövde en ”rejäl dos” för att mobiliseras, var mer värdefullt än Demokraternas många gånger större valbudget och bättre organisation.

Det var dessa väljare – inte väljare i Republikanernas mittfåra – som vann valet för Trump.

Fokus på extrema marginalväljare vann valet åt Trump

Det var ”puckeln” till höger på den Republikanska väljarkurvan som vann valet – inte att Trump vann fler väljare i mittfåran.

Vilka frågor avgjorde? 

Det är alltså knappast Trumps extremism som majoriteten av de republikanska väljarna vill ha. Och en positiv sak är därför kanske att med en republikansk president kan det vara möjligt att hitta demokrater som nu är beredda att kompromissa för vad de kan få, vilket öppnar möjligheter för Ryan och McConnell mfl i kongressen att moderera vad Trump gör. (Givet att Ryan och McConnell blir kvar och inte manövreras ut av mer Trump-lojala ledare.)

Det kommer inte att vara en demokratisk agenda, men det finns iaf en möjlighet att det inte är den agenda som hägrat som det värsta hotet vid horisonten.

Så vad, rent praktiskt, hindrade Clinton från att skrämma fler väljare (framför allt högutbildade, vita kvinnor tex) över partilinjen? Jag tror att Republikanernas skrämsel med hotande kollaps och kraftigt ökade kostnader för ”Obamacare” byggde det stängsel som förhindrade väljarrörelser.

Jag gissar att den frågan också var mycket väl genomtänkt, testad och planerad. Det var nämligen så att strax efter första debatten och fram till dess FBI-chefen Comeys brev om nya mejl, dök det upp en lång rad artiklar som varnade för just ett sådant sammanbrott. En ”koncentrerad skur”, som måste ha planerats och förberetts. Och det fanns ju även under andra debatten mellan presidentkandidaterna en publikfråga om ”the rising cost of premiums”, som styrker att detta varit en viktig fråga.

Det är ungefär 15% av befolkningen som riskerar att drabbas av ökade premiekostnader själva, för att de varken omfattas av en försäkring som arbetsgivaren betalar eller av statliga subventioner. Och vilka är det då? Ja, bland annat egenföretagare och andra som ligger över inkomstgränsen för subventioner. Utan att undersöka det, gissar jag att detta var en nyckeldemografi. Och även andra lät sig antagligen också påverkas, när tidningarna fylldes av artiklar om de ökade kostnaderna.

Den frågan var stängslet som hägnade in de ”hygglo-konservativa”, medan Trump ägnade sig åt att elda upp ”the deplorables” med en aggressiv, homofobisk, xenofobisk, misogyn retorik.

Mellan dessa två poler låg valsegern och väntade. Det är ingen upplyftande slutsats, men det ger lärdomar som kan vara nyttiga och överförbara på Sverige. Vi får inte låta oss distraheras av att fixera på skruvade budskap riktade mot extra marginalväljargrupper. Vi måste identifiera de ”stängselfrågor” som hägnar in väljarna åt andra hållet.

Varför valsystemet inte bör ändras

Valresultatet gav upphov till en sak som glädjer mig lika mycket som säkert en handfull andra matematiknördar – medierna fylldes med räkneexempel och beskrivningar av hur mandatfördelning enligt den ”jämkade uddatalsmetoden”. (Jag kan erkänna att jag var en av dem som räknade och delgav media olika scenarier och, så gott det går inom ramen för hur systemet fungerar, försökte svara på frågor som ”hur många röster hade det krävts för att..?”.)

Visst är det så att mandatfördelningen i riksdagen inte är helt proportionerlig i förhållande till valresultatet. (Om nu någon skulle ha missat det, så se tabellen nedan…) Alliansen har förlorat ett mandat till vänsteroppositionen (S, V och MP). Bara Centern och Sverigedemokraterna har fått exakt de mandat de skulle fått enligt en striktare proportionerlig fördelning. (Valmyndighetens valsimulator fungerar bra för att testa olika ”case”, men ger bara ett proportionerligt resultat – felfördelningar av den typ som nu inträffat kräver att man räknar valkrets för valkrets och sedan fördelar utjämningsmandat efter alla konstens regler.)

Parti/Mandat Proportionerligt
antal
Verkligt antal Avvikelse
Moderaterna 106 107 +1
Centern 23 23 +/-0
Folkpartiet 25 24 -1
Kristdemokraterna 20 19 -1
Socialdemokraterna 109 112 +3
Vänsterpartiet 20 19 -1
Miljöpartiet 26 25 -1
Sverigedemokraterna 20 20 +/-0
Totalt 349 349

Efter detta valresultat har det rests krav på att valsystemet ska göras om. Det tycker inte jag – även om både Alliansen och Folkpartiet, som jag ju jobbar för, har förlorat på fördelningen. Att företrädare för S och M som vinner på systemet håller tillbaka, är ju föga överraskande. Men det finns betydligt fler frågor i detta.

Det finns dessutom flera lokala exempel – Örebro, Göteborg för att nämna två – där liknande situationer inträffat. (Kommunalval saknar dock utjämningsmandat, och det problemet hade varit en förhållandevis enkel sak att åtgärda.)

Visserligen håller jag med om att det är eftersträvansvärt att valsystemet har en hög proportionalitet. Men det vi nu ser är ett inte utslag av ”klumpig matematik” utan av beslut som en gång fattades (långt innan det här valresultatet eller något liknande det var aktuellt) med vissa baktankar. Jag skulle vilja hävda att de motiv som då fanns ännu gäller – och att det står långt viktigare värden på spel än bara ett enstaka valutslag, när man börjar mickla med valsystemet.

Proportionalitet – hur mycket är ”hög”?

Det huvudsakliga skälet att ha en hög proportionalitet i valsystemet, är argumentet att ”alla röster ska spela lika stor roll”. Detta skiljer i grunden alla proportionerliga system från ”first past the post”-system, som är vanliga i f.d. brittiska kolonier. (Jag har tidigare bloggat om det brittiska valsystemets effekter. Man kan ju notera att min förutsägelse om LibDems framgångar var helt åt helsike…)

Det måste dock konstateras att det inte existerar någon perfekt proportionalitet så länge som systemet har färre mandat att fördela än antalet väljare. Frågan är var vi sätter nivån. (Gör tankeexperimentet att riksdagen hade 349 000 mandat. Löser det problemet? Njae, sannolikt skulle någon klaga på att det blev 400 för många moderater invalda i Gislaved…)

Marginalen som skilde vid de sista (fasta) mandatens fördelning i ett antal valkretsar (liksom i de omnämnda kommunala valen) var påfallande litet – sju röster i Värmland, 19 i Göteborg. I Dalarna svängde ett mandat vid kontrollräkningen. (Det gick från S till V, men innebar i sin tur att ett utjämningsmandat som V haft gick till C, som ökade från 22 till 23 mandat.) Detta kastas ibland in som ett skäl i diskussionen om att göra om systemet. Men det är feltänkt – alla valsystem slutar med en sista röst. Det kan alltid vara den det hänger på – och även om man kontrollräknar aldrig så många gånger, eller tänker sig ett system med annat antal mandat, kommer risken för små marginaler att vara oförändrad.

Vi måste acceptera att om det så hänger på en enda röst, så hänger det på en enda röst. Och, hör och häpna, att alla röster skulle spela roll (om än inte kanske just så) var ju en poäng med proportionerliga val. Jag kan sannerligen inte tänka mig att det här valresultatet på något sätt minskat röstbenägenheten i Sverige – tvärtom. Jag tror alla partier kommer att mobilisera ännu hårdare, alla valarbetare att mata ut uppmaningen att gå och rösta.

Därför kan dessa resultat i sig inte motivera någon ändring av systemet.

Felfördelningen då? Det är resultatet av två mekanismer – dels indelningen i valkretsar och dels jämkningen i ”det jämkade uddatalssystemet”.

Valkretsar och uddatal

Valkretsar är ingen nödvändighet. Matematiskt är de stökiga, uppför sig sällan helt smidigt och ger därför – som i detta val – upphov till en massa besvärligheter. Varför finns de då? Jo, framför allt för att vi har behov av att rösta på ”någon” och inte i största allmänhet avge en röst om abstrakta värderingar. Vi vill se de personer vi röstar på och hålla dem ansvariga. Och det handlar inte bara om psykologi utan om grunden för att demokratin ska fungera.

Visserligen kunde vi tänka oss ett valsystem utan valkretsar, lika gärna som vi kan tänka oss ett valsystem utan partier. Men där partier inte finns, brukar de uppstå på ett eller annat sätt. Vad händer om valkretsarna försvinner? Ja, det blir svårare för lokala opinioner att slå igenom synligt.

Ett tydligt exempel som också diskuteras flitigt med anledning av årets resultat, är den allt mer markanta uppdelningen i ett blått och ett rött Sverige. Man kan kanske sörja att detta är ett tecken på splittring av de politiska åsikterna och värderingarna i samhället. Men när den sortens uppdelningar finns, är det rimligt att de återspeglas i valresultatet. Att det numera bara finns två FP-mandat norr om Dalälven (Gävleborg och Västerbotten) kan naturligtvis beklagas av många folkpartister i de län som saknar en ”egen” riksdagsledamot – men man kan inte anklaga valsystemet för den effekten.

Ingenting skulle förmodligen döda intresset av att delta i val lika snabbt som att avskaffa de geografiska valkretsarna. De ger ett tydligt – om än ibland lite för stort – kvitto på de skiftande lokala viljorna.

Den jämkade uddatalsmetoden infördes 1954 i Sverige. Innan dess hade heltalsmetoden använts (också känd som d’Hondts metod). I heltalsmetoden delas ett partis röstetal efter varje mandat med stigande heltal (2, 3, 4 osv.) I uddatalsmetoden delas det med de uddatalen (3, 5, 7 osv.). Ju snabbare divisorn ökar, desto tidigare tar små partier mandat. Den jämkade uddatalsmetoden ansågs därför mer proportionerlig och bättre för små partier.

Jämkningen (som innebär att partiernas röstetal, utom vid fördelning av utjämningsmandat, delas med 1,4 innan mandatfördelningen påbörjas) gjordes dock för att lite grand minska denna gynnsamhet. Om antalet små partier skulle öka, skulle det finns en risk att systemet skulle skapa ett splittrat och oöverskådligt parlamentariskt läge där ett eller flera vågmästarpartier skulle få oberättigat stort inflytande. (En situation som inte var obekant då och inte är det nu heller, t.ex. Italien.) Därför borde det finnas en effekt som ger större partier en viss fördel, vilket löstes genom att införa den första delningen med 1,4.

Detta argument gäller i högsta grad än idag. Nu är vi i en situation där åtta partier har mandat i riksdagen – betydligt fler än vi hade på 1950-talet. Flertalet av partierna är också mindre (5 – 8 procent) och två är lite större. Vi är med andra ord precis i en sådan situation som man förutsåg för ett halvt sekel sedan. Och därför inträder effekten mycket riktigt just i det här valet.

Visserligen råkar vi idag ha en ganska robust allians som redan regerat ihop i fyra år och en, om än något lösare, vänsterallians som konkurrerar med regeringen. Det kan man dock inte räkna med. Vi hade precis lika gärna kunnat sitta med en riksdag med åtta partier tycker precis så mycket om varandra som borgerliga ledarskribenter spekulerade om samarbetsklimatet i den rödgröna alliansen. Och hur hade vi löst det?

Allianser i politiken brukar vara efemära skapelser. Utsikterna att det kan bildas någon slags regeringsduglig koalition ökar om de stora partierna gynnas något. Det är rent av lättare för det största minoritetspartiet ett regera ensam – så som Socialdemokraterna gjort under en stor del av efterkrigstiden. Det måste tillmätas betydligt större betydelse, än att vi just nu råkar ha en situation med en regeringsallians som, vore det inte för mandatfördelningens tillkortakommanden, skulle kunnat bilda en majoritetsregering, kanske, eventuellt… (Vi ska ju minnas att det trots allt inte riktigt räckte med röster för att nå 175 mandat, ens om valkretsarna inte hade stökat till fördelningen.)

Det viktiga är att vi har ett system som inte behöver betyda totalt parlamentariskt kaos den dag vi inte har en klar och tydlig eller ens en antydan till en fungerande regeringsallians.

Respekten för det parlamentariska systemet är viktigare än majoritetsregeringar!

I själva verket är Sverige världsmästare på minoritetsregeringar. Så till den milda grad att årets valresultat mycket väl hade kunnat gå rätt obemärkt förbi, om det inte varit för att regeringsfrågan spelat så stor roll och Sverigedemokraternas intåg. Likt Göran Persson 2002 hade Reinfeldt lugnt kunnat deklarera ”Jag regerar vidare!” och så hade det blivit så.

Att göra om valsystemet som ett utslag av en dagsaktuell debatt, kan därför vara betydligt mer riskabelt och ge återkommande problem. Ilar vi till ritbordet för att designa ett nytt valsystem nu, riskerar vi att glömma bort betydelsen av att partierna i riksdagen uppträder ansvarsfullt också som opposition. Enligt den etablerade praxisen i riksdagen, är det mycket små utsikter att Sverigedemokraterna kan bli vågmästare.

Den här valrörelsen har inneburit att många partier prövats i nya och delvis obekväma roller.

  • FP, C och KD har gått tillval delvis i skuggan av ett växande moderatparti och aldrig mer än en opinionsmätning från tal om att ”halka ur riksdagen” och trots det avstått från att göra de desperata profileringsutspel som det kanonsäkert ropats om i de egna leden. Moderaterna å sin sida har fått försöka att visa en återhållsamhet och att lyfta fram andra koalitionsföreträdare som få hade trott. (Peter Wolodarksi skriver insiktsfullt om detta dilemma på DN:s ledarsida.)
  • Inom oppositionen har det också inneburit mycket prövningar. För S att mentalt ställa om till en modernare världsbild, där inte alla velat acceptera att S idag är ett parti jämnstort med Moderaterna. (Och om det finns något bakom allt tal om ”Mosa Mona”-kampanjer, är det inom S egna led detta ska sökas. Mona Sahlin har blivit syndabocken för den omställning många i det längsta vägrat göra, som om hon orsakat den snarare än insett dess betydelse.)
  • Miljöpartiet fick till sist ett kvitto på det arbete för regeringsduglighet som de strävat efter och som första gången testades efter valet 2002, när Folkpartiet tog initiativ till förhandlingar om en blå-grön mittenregering. Om det frestat på många i partiet att avstå från en hel del orealistiska krav, så märktes det sällan på de rutinerade språkrören. (Utom när de, mot slutet av valrörelsen, hamnade i debatt om åtgärder för att minska koldioxidutsläpp och en del av det gamla världsfrånvända lös igenom när det märktes att de saknades en konkret politik för att nå de egna målen.)
  • Vänsterpartiet accepterade, om än motvilligt och med uttalade reservationer, budgetlagen – åtminstone som en förutsättning för samarbetet. (Vi får väl se hur det är med den saken på längre sikt.)

På det hela taget är allt detta bra. Det är något liknande som den process vi gick igenom efter finanskrisen på 90-talet. I valet mellan populistisk opposition (som Ny Demokrati stod för) och ansvarstagande, insåg de flesta partierna värdet av ansvar. Det är den här sortens kriser och processer som skapar stabila politiska system. Inte valsystemen.

Detta kommer också att fortsätta prövas. Sverigedemokraterna är inte vågmästare förrän någon gör dem till det – det vill säga förrän det finns en möjlighet att en majoritet röstar mot regering. Här kommer både Mona Sahlin och Wettertrand/Eriksson att ställas inför många val mellan populism och ansvar den kommande perioden.

Det har framförts en del ”hotelser” från (får man förmoda) besviket rödgrönt håll. Först talades det om framtiden för den svenska afghanistanstyrkan. Sedan kom talmansvalet på tapeten. Trots Björn von Sydows tydliga och raka nej, tycks det trots allt klia i knapp-fingrarna på den rödgröna sidan.

Låt oss hoppas att all besvikelse agerats ut efter morgondagens talmansval, oavsett hur det går, och att åtminstone Socialdemokrater och Miljöpartister sen återgår till det ansvarsfulla beteende som annars normalt präglar riksdagen.

Om inte, så finns det inga ändringar av valsystemet som kommer att rädda oss.

Go LibDems!

Som en del andra liberaler noterat, rönte brittiska Liberaldemokraterna en stor framgång i den tv-sända partiledardebatten häromdagen. The Guardian går så långt som till att utnämna Nick Clegg till ”utmanare om premiärministerposten”.

Det är att ta i. Det återstår att se i hur hög grad framgången omsätts i röster. UK Pollingreport har publicerat en första analys av vilka grupper som framför allt attraheras av Clegg, och nämner kvinnor och ungdomar. The Guardian instämmer och påpekar ett problem med det – att ungdomar röster i betydligt mindre utsträckning.

Oaktat hur det går, en framgång för LibDems är det – och därmed är det sannolikt att de lyckas bättre i valet än de annars hade gjort. Resultatet från 2005 (där jag, liksom Niklas Frykman ”praoade” lite åt LibDems) var 63 mandat och hittills pekade prognoserna mot ett litet tapp, ca. 55 – 57 mandat. Det verkar nu troligare att LibDems snarare kan ta några ”marginal seats” än tappa.

Enkelt valsystem ger komplex process

Men om LibDems leder opinionsmätningarna, är det då inte troligt att de blir en valvinnare? Nja, valmatematiken i ett ”first past the post”-system är snarare mer komplicerad (!) än i ett proportionellt valsystem. Två faktorer avgör detta. Trots – eller tack vare – det enkla systemet där vinnaren tar allt, spelar psykologin större roll. Röstbenägenheten är en av faktorna.

I det läget att det ser mörkt ut för förstahandskandidaten, är det många som struntar i att rösta på något alls. (Vilket innebär att dåliga opinionsresultat ännu lättare blir självuppfyllande…) För en del andra, där aversionen mot den ledande kandidaten är större än mot att göra ett andrahandsval, innebär det att man hellre röstar på en kandidat som tycks ha en chans även om man egentligen hade föredragit någon annan.

Detta ger helt andra utslag än i ett proportionellt valsystem, där det visserligen kan förekomma taktikröstning (”kamrat fyra procent”) eller preferensförändringar av andra skäl, men sällan i den omfattningen.

Den andra viktiga faktorn, är mer matematisk till sin natur. Utfallet i en enskild valkrets är beroende av hur rösterna faller mellan alla kandidaterna – rörelser på marginalen kan därför skifta i en riktning som är svår att förutse. I en valkrets där den liberale kandidaten tar röster från båda sidor, men inte nog för att vinna, gynnas den sida som förlorar minst. Och det beror på om flödet från Labour eller de konservativa är jämt eller inte.

Liberaldemokraternas väljare brukar ligga aningen närmare Labour än de konservativa, både när det kommer till åsikter och socioekonomisk sammansättning. Därför kan man tänka sig att flödet från Labour till LibDems skulle bli större, och framgången därför skulle ske framför allt på Labours bekostnad. Gynnas då de konservativa indirekt av LibDems framgång? Nej, så enkelt är det inte – återigen beroende på röstbenägenhet, bland annat. Det beror också på vilka kandidater som i första hand står emot varandra i en specifik valkrets.

Cleggs framgång gynnar Brown

I de konservativas prospekt för att ta hem en majoritet i parlamentet, låg att ta åtminstone ett tiotal LibDem-mandat. Helst så många som 23, men det beror på hur många Labourmandat som kunde vinnas. Eftersom LibDem nu går fram och därför, sannolikt, kommer att behålla fler mandat gynnar det i första hand Gordon Brown, och spekulationerna om en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna, ”Lib/Labs” är i full gång.

Störst betydelse för valresultatet har de valkretsar där valets huvudmotståndare ligger relativt nära varandra – ”marginal seats”. En undersökning dagen före tv-debatten visade att Tories hade ledningen i en klar majoritet av dessa (Cons. 100, Lab: 80, Libdems: 20). Därmed var de konservativa inom räckhåll för en majoritet (vid en ökning med 117 mandat). Med omvänd matematik, är det också Toires som förlorar mest på att endera Labour eller LibDems tar fler marginalkretsar.

LibDems vågmästare med 80 mandat?

LibDems kan förmodligen inte behålla alla mandat de vann 2005 eller har vunnit därefter (LibDems brukar vinna lättare i fyllnadsval då kampen är mer öppen), men om deras opinionsframgångar håller i sig kommer de ändå att nå en större framgång. Den utmärkta sajten Electoral Calculus förutspår baserat på opinionsmätningar efter tv-debatten ett slutligt resultat för liberaldemokraterna kring 80 mandat (67 – 3 +15=79) mot de konservativas 296 och Labours 243. I det läget blir Liberaldemokraterna vågmästare. Och det är ett utfall som, idagsläget, ser realistiskt ut. Men att Liberaldemokraterna skulle bli mer eller mindre jämnstort med Labour eller de konservativa, är inte det – än så länge, är väl bäst att tillägga. Om swingen blir kraftigare, lär fler valkretsar röra på sig. Men det är osannolikt.

(På Electoral Calculus kan man också laborera med egna siffror, och får resultatet presenterat både som en lista och på en karta. Överhuvudtaget en sajt värd att besöka för den intresserade…)