Trumps strategi lyckades – lär av det!

Det finns viktigs slutsatser att dra av utslaget i USAs presidentval, för svenska förhållanden. Vi får inte låta oss distraheras av extrema budskap riktade till marginalväljare, utan identifiera vilka frågor det är som håller kvar väljare som egentligen inte attraheras av den extrema politiken. Om vi inte gör det, kan vi luras att begå samma misstag 2018. 

Jag ska inte påstå att jag förutsåg Trumps valseger. Det gjorde jag inte. Jag valde bort all information som talade för hans valseger och valde istället att fördjupa mig i den information som talade för att Hillary Clinton skulle ta hem det. Jag försökte särskilt stärka mig i övertygelsen om att det snarare var hennes väljare som var underrepresenterade i opinionsundersökningarna. Visst hade hon chans att ta hem både North Carolina och Arizona? Visst var Michigan säkert ändå? Och fanns det inte chans till 50-50 eller tom 51-49 i senaten?

Men om jag så här i efterhand ska försöka rädda ansiktet inför mig själv, så var jag i alla fall medveten om att det fanns information som talade emot det – och var den mest sannolika felkällan i opinionsmätningarna fanns. Låt oss börja där.

Varför vann Trump?

Trump var tydlig med sin strategi. Hans målgrupp var vita, lågutbildade väljare som röstat sällan under de senaste decennierna. Han vann dem. Han fick dem att gå till vallokalerna och rösta, i tillräckligt antal för att få ett flertal som var större än den koalition Clinton kunde skrapa ihop, trots att en del av hennes styrkor faktiskt också slog ut – hon tog röster i minoritetsgrupper som väntat. (Dock inte tillräckligt mycket, på tillräckligt många ställen – framför allt lyckades hon inte få tillräckligt många att gå till vallokalerna i de kritiska delstaterna Florida, North Carolina och Virginia. Ja, hon vann ju faktiskt Virginia – men bara knappt.)

Trump å sin sida lyckades med att vinna både Pennsylvania och Michigan, som ingen räknade med. Och där var det ”game over”.

Hur kunde opinionsinstituten undgå att märka det? 

För att det handlade om väljare som visserligen var registrerade, men som i många fall inte röstat på länge – eller i alla fall så sällan att de tillhörde de mest osannolika att faktiskt realisera sin preferens för Trump i vallokalen. Och därmed fanns det en kombination av faktorer som dolde dem.

I den mån opinionsinstituten påverkar urvalet i en undersökning, det vill säga inte ringer upp helt slumpmässigt och först därefter viktar resultaten, så togs antagligen alldeles för få i den gruppen med i urvalet. (Det är en sämre metod att ”rigga” urvalet, men det är väldigt frestande att göra det – annars måste antalet deltagare vara så stort att viktningen i efterhand kan ske utan risk för att fullständigt vanställa resultatet och kanske skapa trender som inte alls finns i verkligheten…) Många undersökningar baserade sig på urval runt 400-600 i en viss delstat och jag har svårt att föreställa mig att det inte är ett ”strukturerat urval” där det finns pooler sammansatta av olika demografier redan från början. Ungefär ”vi vill ha 200 svar från dessa countys, 200 från dessa och sen 100 röster resten”. Slumpen får avgöra inom del-demografierna, men inte på det övergripande planet – och då har alltför många Trumpväljare sorterats bort.

Det är ett logiskt val, i ljuset av hur väljarbeteenden brukar se ut, valsystemet mm – det stöder sig på historiska mönster. Men i detta fall slog det helt fel.

Även de institut som inte gör så, viktar som sagt resultatet i efterhand mot en profil på hur väljarna antas se ut. Även om de fick svar från fler Trumpväljare, så har de sannolikt viktat ned det.

Det är vanligt – till och med ett tecken på kvalitet – att ha en så kallad ”likely voter screen” som försöker ta hänsyn till sannolikheten att just denne svarande väljaren verkligen kommer att gå och rösta. Det ska fungera som en motvikt mot att riskera att missa en trend bland mer osannolika väljare genom viktningen. Men uppenbarligen har det inte fungerat.

Hur ser Trumps koalition ut? 

Många har pratat om Demokraternas ”väljarkoalition”, men få om republikanernas. Det är kanske lite tröstande att tänka på att även Republikanernas stöd beror på många olika grupper, med delvis skiftande åsikter.

Grunden i den Republikanska koalitionen är fortfarande väljare med värdekonservativa men i övrigt respektabla åsikter. (Låt oss kalla dem för ”hygglo-konservativa”.) Det verkar för övrigt vara förhållandevis få som tagit till sig att Republikanerna de senaste decennierna varit större bland högutbildade väljare. Vi verkar utgå ifrån att väljare med akademisk utbildning automatiskt tenderar att rösta mer vänster – men så har det inte alls varit.

I själva verket var det en ganska stor grej att det länge såg ut som Clinton skulle fortsätta att utmana Republikanerna om dessa väljare. (Jag ska återkomma till varför jag tror hon misslyckades med det.)

En stor del av dessa väljare har röstat på Republikanerna av två skäl. Dels på grund av en lika stor andel konservativa värderingar som i befolkningen i stort (vilket är det många väljer att bortse från). Dels på grund av egennytta – högre utbildning leder ofta till högre lön, vilket gör skattesänkningar mer attraktiva. Och USA är ingen välfärdsstat i den meningen att det talas om en allmän nytta av social och ekonomisk trygghet, av att tillgång till fri sjukvård till exempel är bra även för den som inte behöver den.

Men många av dessa personer är välutbildade och har värderingar som inte skiljer sig väldigt mycket från de som dominerar i Europa – eller ens i Sverige. I alla fall inte förrän vi kommer ned på väldigt praktiska ”konsekvenser” av dem. En stor del av dem är tex för jämställdhet mellan könen och för hbt-personers rättigheter, inklusive rätten att gifta sig. (Även i USA har ju nu stödet för det blivit en majoritetsuppfattning.) Och i de frågor där det kanske märks en skillnad, så beror det då snarare på misstänksamhet mot en stor stat och höga skatter.

Till exempel kan vi ha väljare som är för jämställdhet, som är beredda att ifrågasätta iaf en hel del könsstereotyper på arbetsmarknaden osv. Och om de är emot sådana reformer som i praktiken skulle behövas för att stärka kvinnors ställning – tex utbyggd och subventionerad barnomsorg, utbyggd föräldraledighet etc. – så beror det alltså inte på värderingen (jämställdhet) utan på den rent praktiska politiken – skattetrycket.

Men det gör ju att de, i den konkreta sakpolitiken, har lättare att liera sig med de väljargrupper som har mer traditionella värderingar, som ser jämställdheten som ett hot, att ”feminismen gått för långt” osv. Alltså en omvänd koalition mot den som råder hos oss.

Extremister som vågmästare

Problemet – och det är iofs stort – är att den ”hygglo-konservativa” gruppen trots allt riskerar att domineras av den betydligt mindre men väldigt högljudda marginalväljargruppen som framför allt attraherats av de rasistiska och extremt misogyna tonerna i Trumps retorik.

Det är lite som Tea party-vågen när den var som värst. Det är illa, eftersom den visade att hårdföra politiska grupper som är beredda att driva ”chicken race” med sina egna, kan dominera oproportionerligt mycket. En trend som pågått under de senaste åren, är att polariseringen ökat. Det är vanligare nu att väljare röstar på samma parti rakt igenom, stället för att rösta på presidentkandidaten från ett parti och guvenör, senator eller kongressledamot från ett annat. Under lång tid har också moderata representanter som haft ”fel partifärg” i förhållande till sin delstat haft svårare att bli omvalda. Flera har tappat sina platser.

(Till exempel var den enda senatsplats som på valnatten verkade bytas ut en moderat Republikan i Demokratiskt dominerade Illinois, Mark Kirk.)

Polariseringen skyddade Trumps moderata väljare

Polariseringen gjorde att Trump kunde ta extrema positioner och ändå inte riskera att tappa så mycket väljare som befarat. Motståndet mot att byta part var stort. Och ett tecken på det, var att många Republikanska väljare uppgav att ett starkt skäl till deras röst var att rösta mot Clinton snarare än för Trump.

Trump gjorde motsatsen till att triangulera – han intog en extrem position, för att utvidga sin väljarkoalition. Lite som när besättningen hänger över relingen på en segelbåt, som motvikt, för att utnyttja vindstyrkan maximalt.

Om Trumps strategi ska ”belönas” för något, så var det i så fall identifierandet av att det krävdes extrema argument och en mycket uppskruvad retorik, för att nå de marginalväljare som kunde påverka valet. Den demografiska utvecklingen med starkt växande minoritetsgrupper har annars varit en trend som långsiktigt gynnat Demokraterna – och med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra det.

Och där spelade media honom i händerna. Fokus på hans extrema budskap, riktat till väljare som sannolikt behövde en ”rejäl dos” för att mobiliseras, var mer värdefullt än Demokraternas många gånger större valbudget och bättre organisation.

Det var dessa väljare – inte väljare i Republikanernas mittfåra – som vann valet för Trump.

Fokus på extrema marginalväljare vann valet åt Trump

Det var ”puckeln” till höger på den Republikanska väljarkurvan som vann valet – inte att Trump vann fler väljare i mittfåran.

Vilka frågor avgjorde? 

Det är alltså knappast Trumps extremism som majoriteten av de republikanska väljarna vill ha. Och en positiv sak är därför kanske att med en republikansk president kan det vara möjligt att hitta demokrater som nu är beredda att kompromissa för vad de kan få, vilket öppnar möjligheter för Ryan och McConnell mfl i kongressen att moderera vad Trump gör. (Givet att Ryan och McConnell blir kvar och inte manövreras ut av mer Trump-lojala ledare.)

Det kommer inte att vara en demokratisk agenda, men det finns iaf en möjlighet att det inte är den agenda som hägrat som det värsta hotet vid horisonten.

Så vad, rent praktiskt, hindrade Clinton från att skrämma fler väljare (framför allt högutbildade, vita kvinnor tex) över partilinjen? Jag tror att Republikanernas skrämsel med hotande kollaps och kraftigt ökade kostnader för ”Obamacare” byggde det stängsel som förhindrade väljarrörelser.

Jag gissar att den frågan också var mycket väl genomtänkt, testad och planerad. Det var nämligen så att strax efter första debatten och fram till dess FBI-chefen Comeys brev om nya mejl, dök det upp en lång rad artiklar som varnade för just ett sådant sammanbrott. En ”koncentrerad skur”, som måste ha planerats och förberetts. Och det fanns ju även under andra debatten mellan presidentkandidaterna en publikfråga om ”the rising cost of premiums”, som styrker att detta varit en viktig fråga.

Det är ungefär 15% av befolkningen som riskerar att drabbas av ökade premiekostnader själva, för att de varken omfattas av en försäkring som arbetsgivaren betalar eller av statliga subventioner. Och vilka är det då? Ja, bland annat egenföretagare och andra som ligger över inkomstgränsen för subventioner. Utan att undersöka det, gissar jag att detta var en nyckeldemografi. Och även andra lät sig antagligen också påverkas, när tidningarna fylldes av artiklar om de ökade kostnaderna.

Den frågan var stängslet som hägnade in de ”hygglo-konservativa”, medan Trump ägnade sig åt att elda upp ”the deplorables” med en aggressiv, homofobisk, xenofobisk, misogyn retorik.

Mellan dessa två poler låg valsegern och väntade. Det är ingen upplyftande slutsats, men det ger lärdomar som kan vara nyttiga och överförbara på Sverige. Vi får inte låta oss distraheras av att fixera på skruvade budskap riktade mot extra marginalväljargrupper. Vi måste identifiera de ”stängselfrågor” som hägnar in väljarna åt andra hållet.

Annonser

Eftervalsdebatt

Jag diskuterade Folkpartiets eftervalsdebatt med en bekant häromdagen. Också han är engagerad i Folkpartiet och var valledare i sin kommun. Jag uttryckte mig som vanligt med en vass cynism, som lätt kan misstas för bitterhet. Jag kände dock att det mesta av min ironi passerade obemärkt förbi.

– Folkpartiet borde satsa på att vinna fler röster i valen, inte färre, sa jag till exempel.

– Jag vet inte, svarade min vän bekymrat. Det är ett ganska djärvt förslag.

– Men ni hade väl som mål att ta makten ihop i alliansen? Frågade jag förundrat.

– Jo, jo. Moderaterna ville ha det så, försvarade sig vännen.

Efter en stunds palaver gick min bekante med på att det vore bra att ha en konkret plan för varje val. Och kanske inte helt fel om de aktiva medlemmarna kände till att det fanns en sådan. Eventuellt kunde han sträcka sig så långt, som att de också kunde känna till innehållet. I alla fall i stora drag.

– Formeln 50-40-30 vore nog bra, sa min vän.

– Hur menar du då?

– Ja, behålla 50% av de gamla väljarna. Värva minst 40% nya och 30% av befolkningen ska tycka vi är deras andrahandsparti.

– Men du är beredd att acceptera 40-30-27? Undrade jag.

– Ja, det är kanske bättre? Sa han tveksamt. Målen ska inte vara för högt ställda. Det är bättre att nå mål planmässigt även om de innebär en tillbakagång. Jag menar, tänk om vi i ett val får 13 procent men målet var 14? Då har vi ju misslyckats!

Sapient

(Detta har publicerats i Tidningen Nu, under rubriken ”Borde vinna röster” 2014-10-30. Av någon anledning försvann första versionen av inlägget och ersattes med ett utkast till ett helt annat. Detta är rekonstruerat.)