Privata sjukhus är en bra idé

Av någon anledning finns det ett motstånd mot privata sjukhus i Sverige. De flesta som yttrar den åsikten, verkar dock inte veta riktigt hur många privata sjukhus vi har eller har haft, utan verkar mest basera sig på någon slags principiellt resonemang.

(Exemplen här kommer att uteslutande handla om Stockholms Läns Landsting, eftersom det är här jag bor och någon slags kunskap om förhållandena. Jag vill mena att de principiella resonemangen är allmängiltiga, så länge villkoren är jämförbara. ) 

Låt vara att två av de privata sjukhus vi haft i decennier (Röda Korsets sjukhus i Stockholm och Ersta sjukhus) inte är några akutsjukhus utan mer specialiserade – framför allt mot geriatrik och en hel del rehabilitering. De är inga inrättningar som vem som helst kan komma i kontakt med hur som helst, så okunskapen kan iaf delvis vara förlåten av det skälet.

De är också uppskattade specialistinstitutioner och någon kritik mot dem kan sällan eller aldrig skönjas i det offentliga samtalet. När frågan om privatvård kommer upp, så förbigår den dessa exempel på hur privat vård finns och har funnits under lång tid. Det är inte så märkligt att kritikerna av privat vård inte nämner dem, men lite märkligt att förespråkarna så sällan ger dessa välskötta institutioner uppmärksamhet för de goda exempel de är.

När Sankt Görans sjukhus först upphandlades, gick debattens vågor höga med farhågor om nära förestående sammanbrott för vårdens allmäntillgänglighet. Den debatten ser vi inte mycket av idag. Det beror på att Sankt Göran också är ett exempel ett överlag väldigt välskött och välfungerande sjukhus. I den mån det finns kritik, tex mot köer, dålig tillgänglighet med mera, så är det inget som beror på att sjukhuset bedrivs i privat regi.

Sophiahemmet är däremot en rätt intressant historia, för den här debatten. Kärnan i det var en gång en världsberömd institution – ”radiumhemmet”. Världsledande i att utveckla och bedriva cancervård genom bestrålning. Den finns fortfarande, men dess verksamhet är separerad från de övriga som bedrivs på samma plats. Stora delar av den övriga verksamheten bedrivs, enligt tillgänglig information, istället i små separata företag (med visst samarbete). Närmare 50 stycken olika företag – från mycket små till ganska stora – delar lokaler på sjukhusområdet vid Valhallavägen.

En stor del av verksamheten inriktas på områden där det finns god ekonomi – tex företagshälsovård och en del specialiserad ”vård på uppdrag”. Det intressanta är att där en del i detta ser snikenhet och illasinnad profithunger, ser andra att det är följden av en hårt reglerad och styvmoderligt – periodvis väldigt styvmoderligt – behandlad verksamhet. Om det är den smala sektor där de ekonomiska villkoren medger företaget att överleva, var annars skulle det existera?

Sophiahemmet är en modern koncern, med en ideell förening i toppen av pyramiden. Föreningen är en sammanslutning av de olika ingående företagen. I koncernen finns en hel del intressant saker – till exempel bedrivs en privat vårdhögskola, för utbildning av sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor.

Tidvis har Sophiahemmet stått i skottgluggen för ett par initiativ – bland annat nyligen nedlagda BB Sophia, men kanske framför allt barnsjukhuset Martina som öppnade för ett par år sedan med uttalad inriktning att erbjuda vård vid sidan om den offentliga. Barnsjukhuset Martinas akutvård ingår inte i vårdvalet. Det erbjuder akut barnsjukvård till ”medlemmar”. (Deras medicinska utredningar mm ingår i vårdavtalet – alla kan remitteras dit för utredning, men inte alla kan få akutsjukvård. Barn under ett år kan dock alltid ges akutsjukvård.)

Det är klart att detta stör bilden av att alla ska ges vård på lika villkor. Ett medlemskap kostar en slant, ca 900 kr/månad för ett barn. Det är inget som alla kan betala utan problem. Hur se på detta?

Jag tror att det finns ett mycket enkelt svar på varför den privata vården inte är, inte har varit och med största sannolikhet aldrig kommer att bli förbjuden, hur mycket ”politisk stridsfråga” den än är. Alla som sysslar med sjukvårdspolitik inser att den nivå debatten rör sig på, inte har ett dugg att göra med sjukvårdens vardag. Där är frågan en helt annan.

Uppdragsvård mot betalning har för övrigt bedrivits, också det i decennier, av minst ett landstingsägt bolag – och i dess styrelse sitter länets sjukvårdspolitiker av alla färger och kulörter, så väl de som säger sig vara motståndare till ”privat vård” som de som iaf lite försiktigt närmar sig åsikten att det är fullt okej att bedriva privat vård i vinstsyfte. Vilket ju borde kunna ses som rätt basalt – när en sitter i styrelsen för ett bolag som gör just det…

Anledningen till att BB Sophia stängde var (enligt deras egna uppgifter, i viss mån offentligt vidimerade av bla bolagets revisorer) att den ekonomiska kalkylen var helt ohållbar. (Den var tom så pass grovt felräknad att det måste ha skett något riktigt basalt misstag på ett tidigt stadium som ingen därefter granskat. Eller så var det helt enkelt så, som DN skriver, att det var dyra ”stafettläkare” som spräckte budgeten.)

Det barnsjukhuset Martina kan erbjuda, genom sitt medlemskap för dyra pengar, är något alla skulle vilja ha – löften som överträffar vårdgarantin rejält. Korta väntetider, flexibilitet i tidsbokningssystemen som finns via appar istället för långa väntetider i telefonköer.

Att få den offentliga vården att komma dithän, kommer att ta tid och kosta pengar. (När den så småningom gör det, så kommer så klart också de privata aktörerna att ha rört sig framåt – iaf om de ska lyckas försvara att de tar ut en extra premie.) Och det är ett av de viktiga skälen till att privat vård, ifrågasättande till trots, är accepterad bortom debattartikelflosklerna. Den driver vården framåt.

En annan viktig anledning är att privat vård, även den på tex barnsjukhuset Martina, bidrar med vårdplatser som annars kanske inte skulle ha funnits. I ett bristläge – och vårdplatser är en brist, i Sverige generellt och i Stockholm i synnerhet –  finns faktiskt en allmän nytta i att ”gräddfiler” iaf något litet avlastar den allmänt tillgängliga vården. Jag tror även andra som är kritiskt inställda till existensen av sådana alternativ, inser att det i dagens läge inte är en lösning att förbjuda dem – det löser inte grundproblemet utan gör en dålig situation sämre.

Det finns ingen garanti för att samma personal i annan sysselsättning, skulle ha gett lika många platser – det finns inte ens någon garanti för att de skulle ha varit sysselsatta inom vården. Iaf inte i Sverige. Som tiotusen andra sjuksköterskor hade de kanske annars lockats till Norge?

Det är kanske inte fullt lika uppskattat att de privata vårdgivarna driver löneutvecklingen också. Men minst lika nödvändigt.

Dessa tre faktorer – driva den tekniska och medicinska utvecklingen framåt, utöka antalet tillgängliga vårdplatser och driva bättre anställningsvillkor – är sannolikt skälet att den privata vård vi har är så lite ifrågasatt i praktiken utan bara i teorin.

Och därför är det på det hela taget ett väldigt välkommet besked att Liberalerna i Stockholms Läns Landsting vill låta ännu ett akutsjukhus drivas i privat regi.  Också tydligt varför kritiken mot detta förslag låter som den låter. Oppositionen pekar på allmänna problem och vädrar trötta ideologiska ståndpunkter.

 

 

 

Om asyldebatten

En diskussion på Facebook tidigare idag påminde mig om en sak få tänker på i asyldebatten. Idag tolkar vi de konventioner (och multilaterala avtal) som asylrätten ursprungligen grundar sig på, på ett annat sätt än de tolkades när de skrevs. De skrevs för att försöka få länder att enas om att ge flyktingar tillfällig respit i länder inte i omedelbar närhet av krigszonen. Några grundläggande behov, borde staterna förpliktiga sig att uppfylla, men det gavs knappast några särskilt utsträckta rättigheter.

Något annat hade den tidens stater knappast accepterat. De flesta stater accepterade inte existensen av universella rättigheter, när den första Geneve-konventionen skrevs under 1864. Den har sen kompletterats flera gånger, 1906, 1929 och 1949. Det är bara vid den senaste av dem, som ett antal stater hade enats bakom FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna (som inte ens är ett bindande dokument!).

Detta inte sagt för att på något sätt försöka undermina frågan om asylsökande har rättigheter, utan för att påminna om att vägen till idag har varit ganska lång. Det är väldigt ohistoriskt att argumentera som om den tolkning som fått fäste de senaste decennierna, i våra liberala demokratiska stater i västvärlden, är vad dessa dokument bygger på. Det är det inte. De representerar, i bästa fall, en strävan mot den tolkning vi gör idag.

När UNHCR byggdes upp var perspektivet kortsiktigt (först tänktes organisationen finnas i tre år!) och verkade i princip bara i Europa. Med tiden blev den permanent och omfattar (nästan) hela världen. (Den israelisk-palestinska konflitken har tex fortfarande ett separat organ, eftersom det fanns när UNHCR bildades.) Men UNHCR och de avtal som organisationen bygger på innehåller fortfarande i mycket på ett tänkande som många idag inte tycks beredda att acceptera, till och med fördömer. Flyktingar fördelas till exempel till mottagande länder efter ett kvotsystem. (Vi benämner det ofta så också, det är därför det talas om ”kvotflyktingar”…)

UNHCR kan så klart göra prioriteringar av vilka de fördelar – och gör det, såvitt jag vet, utifrån humanitära utgångspunkter. Men poängen är att de verkar efter ett system som många idag helt avvisar, när det gäller andra asylfall. Kvoter framställs som något inhumant.

Idag har vi andra värderingar och synen på individuella rättigheter har stärkts. Därför menar vi att asylfall vid gränsen, ska skötas på ett annat sätt – varje individ ska få sina skäl prövade, efter i förväg uppställda kriterier.

Det är bra. Det är en mer humanitär och liberal syn, än den som skapade UNHCR. Men det betyder inte att vi helt kan förkasta tex avtalstexter, konventioner eller ens resonemang som har gällt fram till nu som ”rasism” eller ”främlingsfientligt” utan att ens motivera den tolkning som görs nu. Förkastar vi det, så förkastar vi alltså UNHCR. Något talesätt om barn och badvatten, kommer till minnes.

Jag har tidigare bloggat om en annan, men delvis relaterad fråga, nämligen att borgerliga regeringar i praktiken alltid haft en generösare syn än Socialdemokratiska, när det gäller invandring generellt och även när det gäller asylmigration. Diagrammet i den bloggposten (som iofs har några år på nacken nu) visar en annan sak – vi har haft en hårt reglerad asylpolitik under mycket lång tid. Det har handlat om betydligt lägre nivåer, även på 2000-talet, trots flera stora krig (Afghanistan, Irak, Kongo, Somalia, Tchad, Sudan).

En politik motsvarande den som Sverige förde – med ganska bred politisk uppslutning då – förs nu av många länder i Europa. (Plus att många länder ger tillfälliga uppehållstillstånd, som med tiden kan omvandlas till permanenta om skälen kvarstår. Något som många totalt förkastar som ”inhumant”, ”att köpa en främlingsfientliga agenda” eller liknande idag. Fast, som sagt, det var det som var förutsättningen i Geneve-konventionerna och de flesta andra dokument som utgör den folkrättsliga grunden för asylsystemet…)

Jag tycker inte att detta kan fördömas som ”främlingsfientligt”. Än mindre som ”rasistiskt”. Jag tycker att vi ska hålla fast vid en så generös och humanitär tolkning som vi kan mäkta med, vilket är där vi är idag. Men jag kan inte förkasta alla som argumenterar för den politik vi hade igår (och som de flesta länder har idag) som ”rasister”. Det är inte seriöst – och det är inte rimligt.

Ändå tycker jag att jag ser det, nästan varje dag. Det och andra avsiktliga misstolkningar av vad folk skriver, säger, twittrar eller bloggar om. Allt tolkas med minimalt utrymme för generositet. Det är beklämmande.

De misstolkningarna (för att inte säga anklagelserna…) inkluderar att jämställa de som argumenterar för att ”ta människors oro på allvar” med ”att köpa Sverigedemokraternas problemformuleringar”. Så, att svara på att någon är orolig, är att köpa ett rasistiskt partis värderingar? Det förstår inte jag.

Framför allt ser jag inte hur det på något sätt försvarar det asylsystem vi har idag. Och det bör försvaras.

Och det bör försvaras med en viss ödmjukhet. Det är Sverige som avviker, det är våra uppfattningar nu som avviker från vår egen historia. Det är bra att vi kommit hit, men vi kan inte bara visa förakt mot dem som kanske inte hängt med hela vägen.

Mer försvar för pengarna – men mer pengar till försvaret!

Att försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i såväl nyhetsflöde som i den allmänna debatten är på en och samma gång glädjande och sorgligt. Det är sorgligt därför att anledningen är att så lite hänt, trots så stor uppmärksamhet. Det glädjande är att det trots allt fortfarande får uppmärksamhet och att fler och fler håller med om att Försvarsmakten behöver mer resurser.

Dessvärre ser det, inför den kommande försvarsuppgörelsen, inte ut att bli bättre. Det står mellan en rad olika förslag som i princip alla innebär fortsatt underfinansiering, bara i olika hög grad.

Även Sverigedemokraterna? Ja. De skulle säkert hävda att deras förslag – som i och för sig innebär ett förhållandevis stort påslag – verkligen innebär en väsentlig upprustning. Men även deras budgetmotion om försvarspolitiken innehåller betydligt högre krav än motsvarande tillskott av pengar.

Underfinansieringen måste tas på allvar. Sverige lägger varje år knappt 40 miljarder på ett försvar som inte håller måttet, som är i konstant omorganisation och ständigt ”lappar och lagar”. Den reella effekten är kanske mellan halva eller så lite som en tredjedel av det satsade beloppet, om vi jämför med andra länder. 

Den uppgörelse som i skrivande stund förhandlas om, handlar om finansieringen av ett helt annat försvar än det vi behöver. i själva verket är alla försvarsbeslut sedan 2004 fattade under förutsättningar som inte längre gäller.

Efter 2004 påbörjade Ryssland i allt väsentligt den marsch mot allt mer auktoritärt styre, militär upprustning och ökad aggression mot omvärlden som vi nu ser utgöra ett överhängande hot. Och trots att alla varningsklockor borde ringa, trots att det som Försvarsberedningen 2007/08 själv omtalade som ett ”lackmustest”* inom mindre än ett år blev invasionen i Georgien, trots pågående krig i Ukraina, föreslås ingen väsentlig ökning av vår förmåga.

Till och med de saker som presenteras som  ”satsningar”, tex fler moderniserade JAS-plan, innebär snarare en mindre minskning än någon ökning. (Från 80 plan ned till 70, istället för 60. Hur som helst färre, när vi borde öka antalet.)

Försvarsutgifterna måste ofrånkomligen ökas – på sikt rejält

Vi är idag ett ”säkerhetsvakuum”, som är en belastning snarare än en tillgång för säkerheten i vårt närområde. Det finns gott om scenarier som pekar på Östersjöns ökade strategiska betydelse. (I ett tidigare blogginlägg har jag länkat till flera sådana.) Gotland utgör nyckeln till kontroll över flyg- och sjövägarna i norra Östersjön och därmed till kontrollen över Baltikum. Den som sitter på Gotland, behärskar både luften och havet.

På sikt behöver vi återta en försvarsförmåga värd namnet. Istället för det ÖB häromåret kallade för ”enveckas-försvaret”, måste vi ha ett försvar som:

  • I varje strategiskt utsatt del av landet, förmår ta upp och föra striden med en kvalificerad fiende. (6-7 dagars uthållighet.) Detta samtidigt som mobilisering av de egna stridskrafterna pågår.
  • Som efter tillförande av egna strategiska förstärkningar, klarar av att upprätthålla striden under längre tid, i minst två riktningar. (8-14 dagars uthållighet.)

Som därefter kan:

  • Kraftsamla för att slå en fiende i minst en riktning, om ett angrepp visar sig begränsat.
  • Ta emot förstärkningar av utländska förband och förnödenheter, och fortsätta striden tillsammans med dessa.

Att göra detta, framstår som fullständigt ogörligt med dagens resurser. Det måste därför till stora anslagshöjningar. På tio, femton års sikt bör försvarsutgifterna ligga i storleksordningen 1,5 – 2% av BNP mot dagens 1,17%.

Varför just dessa mål? Försvarsbloggare som Johan Wiktorin och Wiseman’s Wisdoms (Carl Bergqvist) har övertygande visat i både artiklar och olika blogginlägg, att det tar tid och är förenat med problem att ta emot utländska förband utan ordentliga förberedelser. Två veckor är den tid vi måste kunna hålla ut, om vi inte är NATO-medlemmar och väljer att förbereda för förband att verka i vårt land.

Förutom en generell fördubbling (och lite till inom vissa nyckelområden och förmågor) av våra stridskrafter, vilket ovanstående kräver, måste vi också förbereda oss på att skydda vårt samhälle och dess infrastruktur på olika sätt.

Vi måste kunna uthärda en längre tids tilltagande ”problem”, som yttrar sig i exempelvis cyberattacker och riktade sabotage mot nyckelpunkter i vår infrastruktur, främst el och telekommunikationer. Vi måste kunna upprätthålla import av mat och förnödenheter (bränsle, inte minst) under ett förhöjt säkerhetsläge.

Vi måste kunna göra allt detta, och ändå när detta pågått under en längre tid vara beredda att plötsligt mobilisera för väpnad strid. Det finns inga förutsättningar idag. När infrastrukturen börjar krokna, när Göteborgs hamn tvingats stänga för utländsk sjöfart (vi saknar i praktiken resurser att skydda sjöfarten mot ens enkla hot) med mera, då börjar klockan för vår uthållighet ticka. När det är dags för mobilisering, kan förråden redan vara tömda.

Vår fiende vet detta – och räknar med det.

Ett återkommande mantra i försvarspolitiken har varit att vi ska få ut mer för pengarna. Det är ett rimligt krav. Idag dras vi med stora effektivitetsförluster. (Jag beskriver en del i denna artikel, från tidskriften Vårt försvar.) Men flera av dem beror på ”dumsnålhet”. Effekten uteblir, när investeringar hålls inne, plattformar blir dyrare än beräknat – så pengarna till deras beväpning stryks och liknande.

Ett effektivare försvar kräver reformer för ökad effektivitet. Men i många fall kräver det också ökade resurser. Vi måste satsa mer pengar, för att få ut maximal effekt av de resurser vi satsar. 

 

* I DS 2008:48 ”Försvar i användning”, stod: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.” (Sid 23)

Blanda inte roller

Under alliansregeringens första mandatperiod påverkade jag ett regeringsbeslut. Det var inget stort beslut och jag var kanske inte ensam om synpunkten som framfördes, men jag tyckte det var en viktig sak. Det som blev ”Myndigheten för Radio- och tv” skulle inte innehålla Presstödsnämnden.

Presstöd är i och för sig ett ingrepp i den fria konkurrensen mellan medier. Dessutom skapades, när den infördes, en särskild reklamskatt på tidningsannonser, som motverkar samma syfte som presstödet har – dvs. att stödja tidningar för att ”öka mångfalden” av pressröster.

Inledningsvis, när det inte fanns många andra reklamkanaler utom tidningar, gjorde skatten kanske inte så stort skada. Den omfördelade mest annonsintäkter från de mer framgångsrika tidningarna* (dvs. i regel det samma som större upplaga, då det i regel är det som spelar störst roll för reklamköpare) till de mindre framgångsrika. Men så fort det fanns andra kanaler som konkurrerade med dagstidningar, ledde skatten också till en skevhet mellan olika annonsslag, eftersom den inte drabbade all slags reklam lika. Alltså var reklamskatten på tidningsannonser något som drev annonsörer att söka efter andra medier där annonserna inte drabbades av samma skatt och därför var billigare – vilket så klart ledde till att alla tidningar, stora som små (men mindre tidningar i synnerhet) drabbades av minskade intäkter.

Alltnog. Presstödet finns. Det borde avvecklas – och reklamskatten slopas samtidigt. Men nu finns det. Min enkla slutsats är att det i så fall ska handläggas utan minsta risk att blanda in andra hänsyn än ett rent tabulerande av utgivningsstatistik, kostnader och intäkter. Absolut inget som luktar annan styrning får blandas in.

Därför var det viktigt att se till att presstödet inte ens administreras av samma myndighet som har en övervakande roll, inom massmediaområdet.

Nu har den röd-gröna regeringen kommit fram till något annat:

"Regeringen har idag gett Myndigheten för radio och tv i uppdrag att förbereda 
inordnande av uppgifter från Presstödsnämnden och inrättande av en nämnd för 
presstöd som ett särskilt beslutsorgan inom myndigheten från den 1 juli 2015."

Det är tråkigt att respekten för att hålla en klar rågång mellan statens olika funktioner inte respekteras bättre på ett så känsligt område som mediaområdet.

Risken är så klart inte överhängande att våra dagstidningar redan i morgon dag blir följsamma ”Pravda”-kopior eller att Myndigheten för radio och tv förvandlas till ett organ för att kontrollera och domptera den fria pressen. Men maktdelning och säkerhetsspärrar finns av en anledning. Det här luktar lite ”det skedde inga olyckor, så vi tog ned varningsskylten…” På sikt kan förtroendet för mediafriheten försvagas (ytterligare) om samma myndighet som har en övervakande roll, granskar innehåll och beviljar utgivningsbevis också är den som betalar ut ett för många redaktioner fullständigt nödvändigt stöd.

Lyckligtvis avslutas pressmeddelandet med orden: ”Uppdragen gäller med förbehåll för riksdagens beslut i nödvändiga delar.”

Utan att vara närmare insatt i ärendet, antar jag att dessa ”beslut i nödvändiga delar” är något som kan tänkas komma upp i Kulturutskottets kommande betänkande över mediafrågor. Detta ska justeras den 26 mars. Det bör då innehålla ett skarpt avvisande av förslaget.

 

* Reklamskatten idag omfattar även så kallade ”annonsblad”. Det vill säga de kolorerade tryck som vi får hem med enbart annonser och inga nyheter. Att utvidga skatten till sådana, var så klart en nödvändighet när annonser i tidningar väl beskattades. Annars hade samma annons varit billigare om den trycktes i ett blad utan nyheter än med nyheter.

Så småningom sänktes reklamskatten på tidningar, för att något litet missgynna den negativa effekten. Den är nu tre procent på tidningsannonser och åtta på andra tryckta annonser som omfattas av skatten. Men den borde vara noll procent oavsett – en helt onödig skatt som bara har negativa effekter.

Budgetkaoschocken – och vägen ur blockpolitiken?

Jag har inte riktigt insikt att kommentera alla aspekter av det spel som just nu pågår kring budgeten. Men jag ska försöka analysera, och sen peka på vad jag tror krävs för att – så småningom – bryta upp blockpolitiken.

Vad kommer att hända?

Ingen aning, egentligen. Men några alternativ verkar troligare än andra. Jag tycker det verkar osannolikt att det skulle bli regeringskris på riktigt. Det vore utomordentligt dåligt skött av Socialdemokraterna.

När budgeten kommer upp till votering, har Sverigedemokraterna deklarerat att de kommer att rösta på Alliansens budget, vilket innebär att den får majoritet. (141* röster från Allianspartierna plus 49 från SD ger 190 röster – väl över 175-gränsen.) Men de kommer aldrig att få chansen till det!

Innan dess, tror jag, kommer S att ”taktikrösta” på SDs budgetförslag, i den förberedande omröstningen (sk. ”kontrapropositionsvotering”). När fler än två förslag finns i en omröstning, är regeringens förslag alltid huvudförslag per automatik. Därefter elimineras motförslagen tills bara ett återstår att ställa mot huvudförslaget – vilket i praktiken betyder att det kommer att ske en förberedande omröstning mellan Alliansens budget och SD:s.

Och om S där röstar för SD:s förslag får det 49 + 113 röster, dvs. 162 mot Alliansens 141. SD:s vinner.

Och Alliansens kommer inte att rösta för SD:s förslag i huvudvoteringen. S och MP:s budget vinner. Regeringskrisen avvärjd.

Det som kan hända är att ett eller flera partier börjar bete sig riktigt oförutsägbart och att slutomröstningen därför inte blir S+MP mot SD. I så fall har vi fortfarande en hotande regeringskris.

Vilka motiv finns det bakom partiernas handlande?

Det är så klart vanskligt att spekulera. Men omöjligt att låta bli.

S vill pressa Alliansen. Jag tror S inte är särskilt lockade av tanken på att regera ihop med C eller FP – men de börjar nog bli än mindre lockade av MP. MP har visat sig fullständigt inkapabla att agera lojalt med överenskommelser och tar varje chans att obstruera. MPs tillväxtfientlighet är en black om foten för S, som de inser på sikt kan få S-väljare att lockas över till Alliansen.

Därför är detta ett ”chicken race”. S vill testa om något alliansparti kan förmås att vika ned sig. Då vet de att de kan regera vidare. Liknande situationer i framtiden, kan hanteras genom att hänvisa till att Alliansen splittrades i det kritiska ögonblicket – och gissa att det kommer att vevas oupphörligt i valet 2018.

Alliansen vill pressa S att kicka ut MP. Alla allianspartier kan tåla S-regeringar. Vi har lång vana. Det går att göra upp i enstaka frågor, tex för att rädda valfriheten eller satsa på försvaret. Försvinner MPs tillväxtfientlighet räddas Bromma, Förbifarten och det blir iaf tänkbart att göra upp om energipolitiken.

Dessutom ger det parlamentarisk ”lugn och ro” att bedriva oppositionspolitik och se om de egna husen (varav några börjat bli väl små…) inför 2018.

Nackdelen är att det nuvarande kaoset ger SD väldigt mycket uppmärksamhet, vilket ingen vill. Desperationen i vänsterns försök att kleta fast SD på allt som har med Alliansen att göra är uppenbar. Det passade dem väl att idka krypskytte mot Allianspolitiken i riksdagens utskott (Anders Ygeman i trafikutskottet var särskilt duktig på att skapa uppgörelser som lockade SD.) Men nu är rollerna omvända.

De vänsterdebattörer som aldrig under fyra år kom sig för att kalla detta för ”samarbete”, pekar nu på betydligt vagare saker för att låtsas som om allting Alliansen gör handlar om att samarbeta med SD.

(Att detta är en total värderingskollaps är uppenbart. För den som bryr sig mer om politiken än twitter-kommentarerna.)

Går blockpolitiken att bryta?

Ja. Och detta är – hur paradoxalt det än kan låta – ett led i det.

I dagsläget är det faktiskt väljarna som är det största hindret mot att bryta blockpolitiken. Låt oss se bakåt. Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg talade i valrörelsen 1994 om att göra upp med Socialdemokraterna. Folkpartiet tappade då var femte väljare i valet -94. Bengt Westerberg avgick.

Centern gjorde upp med Socialdemokraterna efter valet 1994. I valet 1998 tappade de mer än var tredje väljare (från 7,7% till 5,1%). Och under mandatperioden låg de flera gånger under 4%-spärren. (Det är därför Alliansen varit så viktig för C, att visa för väljarna att de nu stabilt hör hemma på den borgerliga sidan. De har insett att det är ett existensvillkor för dem.)

S tappar till V när de gör upp höger ut. Ingvar Carlssons ”motflirt” med Bengt Westerberg stoppades av LO. Det finns motstånd mot att regera över blockgränsen än idag. Även om åtminstone delar av partiledningen skulle vilja, är deras allt överskuggande ansvar att hålla uppe valresultatet. Detta kommer att gälla, ändå till S slutligen accepterar att de inte längre kan nå upp till 40 procent – men deras balansgång kommer fortfarande att vara svår.

Så det som framför allt behövs för att bryta upp blockpolitiken är en vilja hos väljarna att se något annat. För att åstadkomma den viljan, måste det ske någon form av chockterapi.

Att bryta blockpolitiken under tre år, för att sedan se ett eller två partier försvinna ur riksdagen pga att deras väljare överger dem, kan vid första påseende tyckas vara guld för S strateger. Och på kort sikt kan det tyckas garantera större S-övervikter.

Men det mesta sannolika är att de borgerliga väljarna då går till moderaterna, vilket bara betyder att det är en temporär framgång. (Det är osannolikt att det kommer att finnas två borgerliga partier utanför riskdagen som har resurser och ork att harva runt på 2-3 procent i flera mandatperioder.)

Det enda som händer på lång sikt är att det blir mer av ett tvåpartisystem och därför ännu mer blockpolitik.

Alltså är slutsatsen att det krävs chockterapi. Detta är chockterapin. 

*) Nu är det ju sällan samtliga ledamöter närvarar, pga kvittningsreglerna. Den här budgetomröstningen kan dock sannolikt tänkas vara en då kvittningsförbud råder. Särskilt som SD inte ingår i kvittningssystemet, och det gör det än mer oförutsägbart att hantera dem… 

Det är integrationen det handlar om

David Nyström på Gävle Dagblads ledarsidan sammanfattade ett antal tankar som jag själv haft.

När ett parti som Sverigedemokraterna får nära 13 procent i ett allmänt val, då kommer merparten av väljarna från andra partier. Det är ett faktum. SD har tidigare rekryterat en stor del från ”soffan”, dvs. de som kanske inte röstade alls eller om de någon gång gjorde det, så var det på olika andra hårt nischade missnöjespartier.

Men dessa väljare är förhållandevis få, har inte kraften att bära ett parti över spärren på fyra procent. Alla partier som sitter i riksdagen konkurrerar i huvudsak om den grupp på lite drygt 80 procent som röstar regelbundet i de flesta val. (Men att de mobiliserat kanske halvannan procentenhet som tidigare inte röstade regelbundet, har bidragit till ökat valdeltagande.)

Jag anser att det är en viktig ståndpunkt att slå fast att SD:s partiprogram innehåller rasistiska föreställningar. Det bör inte hymlas om. De är förvisso delvis nedtonade och delvis maskerade. Men de finns där, för den som kan sin historia och inte förväxlar rastänkande med genetik. (Tips: Det står inte längre ”ras”, men ras- i rasismen betyder heller inte det samma som det biologiska begreppet och har aldrig gjort.)

Så är deras väljare rasister? Sannolikt inte.

Det är förhållandevis få människor som ger uttryck för ett sådant tänkande som strikt delar in människor med avseende på härkomst och anser dem orubbligt färgade av den bakgrund de råkar ha. De flesta medger att människor är föränderliga, kan anpassa sig – och är mer lika i grunden än olikheterna som skiljer oss åt.

De flesta är således inte rasister. Däremot har de röstat på Sverigedemokraterna för att de vill se en minskad invandring.

Det finns heller ingen grund för att tro att de har blivit fler. Det sker rörelser på marginalen, när olika opinionsinstitut ställer frågan om hur stor andel som vill se ökad respektive minskad invandring. På marginalen har andelen som vill se minskad invandring ökat något. Men över tiden är trenden den motsatta.

Sverige har sedan 1990-talet haft en fallande andel som vill skärpa migrationspolitiken och ta emot färre flyktingar eller som motsätter sig annan form av invandring.

Detta är en viktig pusselbit. I takt med denna utveckling, har framför allt de stora partierna anpassat sig och blivit tydliga. Det var förut oftast Socialdemokraterna och Moderaterna som gjorde upp om skärpningar. (Eller S själva, när de kunde.) I praktiken har borgerliga regeringar alltid haft öppnare gränser än S-regeringar, så länge invandringen varit reglerad (vilket också skedde under S-regering.)

Det är klart att många människor som motsatt sig en generös flyktingpolitik under sådana villkor inte hade något som helst behov av att rösta på ett extremt missnöjesparti med rasistiska rötter. Det dög ju gott att rösta på S eller M. Det gav dessutom resultat. De kunde påverka politiken – det kunde inte SD. (Då utanför riksdagen.)

Det som alltså hänt, är att i takt med att alla andra riksdagspartier blivit solitt övertygade om att slå vakt om den generösa flyktingpolitiken, och flera dessutom övervunnit motståndet mot arbetskraftsinvandring, så har väljarna inte bytt uppfattning i någon särskild utsträckning. Det är snarare partierna som blivit mer radikala, väljarna är de samma.

Partierna har brustit
Partierna har brustit i att förklara för sina väljare varför dessa ståndpunkter är riktiga och varför väljarna borde acceptera dem. Och efterhand har då väljare valt det enda andra alternativ som står till buds för åsikten att invandringen borde minska.

Det är ett extremt dåligt betyg åt alliansregeringen att den till exempel, trots åtta års regeringsinnehav, inte ens kunde producera ett eget svar på frågan ”hur mycket kostar invandringen?”. Det hymlades och hummades i åtminstone sju och ett halvt år, från motanklagelser att frågan i sig skulle vara rasistisk till att den inte gick att ställa.

Istället överlämnades problemformuleringsprivilegiet till de rasistiska krafterna bakom SD. Och de påstående som cirkulerade omkring i allt vidare sammanhang, bemöttes inte alls eller på ett sätt som snarare befäste dem.

Det hade gått att svara. Svaret finns ju. En lite bättre kartläggning av vad det faktiskt kostar för kommunerna hade kunnat behövas. (En anledning att den inte gjordes, kan en misstänka, är att då hade kommunerna fått ett vapen för att kräva högre ersättning.)

Och ett realistiskt svar hade fortfarande varit en tiondel, eller mindre, av de siffror som kastas omkring i kommentarsfält och på ljusskygga bloggar. Summor på i storleksordningen 200, 250 eller rent av 500 miljarder är så verklighetsfrämmande att de – om det bara gjorts ett allvarligt försök – hade gått att bemöta.

BNP var 2012 drygt 3 600 mdr kronor, varav den offentliga sektorn stod för knappt 51 procent, dvs. ca 1 800 mdr. Att då omkring var fjärde eller var sjunde skattekrona skulle gå till invandringens kostnader är inte särskilt svårt att motbevisa. Alla kanske inte låter sig övertygas, men jag tror de flesta inser det orimliga i påståendet. Men vi försökte inte ens.

Ta ansvar först
Dessvärre kan det vara så att utvecklingen nu inte låter sig brytas. I elfte timmen försökte framför allt Fredrik Reinfeldt stå upp för och förklara varför den förda politiken var riktig. Det var rätt, men det var för sent.

Dessvärre var reaktionen från S och MP – de partier som nu sitter i regeringen – beklämmande. Det var viktigare att förhålla sig till SD än att försvara och förklara värderingarna de sade sig stå bakom.

Integrationspolitiken har problem. Beskrivningarna är legio. För många människor placeras på små orter nästan utan näringsliv. Här saknas allt – det finns helt enkelt ingen infrastruktur för att klara av åtagandet.

En kommun som har svårt att leva upp till sina åtaganden i vanliga fall, svårt att rekrytera behöriga lärare, brister i omsorgen, små marginaler i administrationen osv. och nästan helt saknar arbetsmarknad för akademiker, ska plötsligt klara av att lösa ett antal saker som är svårare än genomsnittet.

Det ställer högre krav på socialsekreterare och arbetsförmedlare att ta hand om de människor som helt saknar förutsättningar på arbetsmarknaden. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på lärare och skolpersonal att ta hand om elever som saknar språk och kanske också andra viktiga färdigheter. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

Det ställer högre krav på vård- och omsorgsinstitutioner att ta hand om människor som både saknar språk och kanske också har en problematik av trauma mm som de flesta saknar utbildning för. Sköts inte detta, går det ut över flyktingarna.

En enskild kommun har helt enkelt inga verktyg för att lösa många av de situationer som nu uppstår på dussintals platser runt om i landet. En storstadskommun eller kranskommun skulle kunna det betydligt bättre – för här finns åtminstone arbetsmarknaden att rekrytera de kompetenser som behövs. Och förmodligen också skatteunderlaget för att finansiera den del som inte staten står för. (Även om det gruffas över det också.)

Det är därför i sin ordning att påminna om att så länge migrationspolitiken är ett statligt ansvar så måste staten ta det ansvaret, fullt ut.

Det kan finnas flera positiva följder av att befolkningen på en tidigare avfolkningsort plötsligt ökar igen. Det finns ökat underlag för butiker och samhällsservice. Det skapas därigenom något fler arbetstillfällen, inom bla handel och omsorg. Skolor som hotades av vikande elevunderlag kan andas ut.

Men det förutsätter att resurserna som krävs faktiskt följer med och stannar kvar under den tid som vi faktiskt vet att det behövs extra resurser.

Fungerade detta, är jag övertygad om att den andel av befolkningen som anser att minskad invandring är deras kanske viktigaste skäl till partival skulle minska. Det är alltså ett sätt att beröva SD stora delar av deras väljarunderlag, utan att på minsta sätt anpassa den förda politiken efter deras agenda.

Dessvärre kräver det ett förmodligen oöverstigligt hinder – att erkänna att det finns ett problem.

Eftervalsdebatt

Jag diskuterade Folkpartiets eftervalsdebatt med en bekant häromdagen. Också han är engagerad i Folkpartiet och var valledare i sin kommun. Jag uttryckte mig som vanligt med en vass cynism, som lätt kan misstas för bitterhet. Jag kände dock att det mesta av min ironi passerade obemärkt förbi.

– Folkpartiet borde satsa på att vinna fler röster i valen, inte färre, sa jag till exempel.

– Jag vet inte, svarade min vän bekymrat. Det är ett ganska djärvt förslag.

– Men ni hade väl som mål att ta makten ihop i alliansen? Frågade jag förundrat.

– Jo, jo. Moderaterna ville ha det så, försvarade sig vännen.

Efter en stunds palaver gick min bekante med på att det vore bra att ha en konkret plan för varje val. Och kanske inte helt fel om de aktiva medlemmarna kände till att det fanns en sådan. Eventuellt kunde han sträcka sig så långt, som att de också kunde känna till innehållet. I alla fall i stora drag.

– Formeln 50-40-30 vore nog bra, sa min vän.

– Hur menar du då?

– Ja, behålla 50% av de gamla väljarna. Värva minst 40% nya och 30% av befolkningen ska tycka vi är deras andrahandsparti.

– Men du är beredd att acceptera 40-30-27? Undrade jag.

– Ja, det är kanske bättre? Sa han tveksamt. Målen ska inte vara för högt ställda. Det är bättre att nå mål planmässigt även om de innebär en tillbakagång. Jag menar, tänk om vi i ett val får 13 procent men målet var 14? Då har vi ju misslyckats!

Sapient

(Detta har publicerats i Tidningen Nu, under rubriken ”Borde vinna röster” 2014-10-30. Av någon anledning försvann första versionen av inlägget och ersattes med ett utkast till ett helt annat. Detta är rekonstruerat.)

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.