Mitt knippe av erfarenheter, det finns många liknande men detta är mitt

Vi lever våra liv som ett pärlband av händelser. Mellan dessa sick-sackar vi i tankar och känslor, mer eller mindre anknutet till det vi nyss upplevt eller det vi väntar oss av framtiden. Vilken del är i så fall mest formativt för våra personligheter? Är det i upplevelserna eller i reflektionen över dem?

Det finns människor för vilka livet bara tycks inträffa. Som enbart sällan förmedlar en avsikt eller uttrycker en vilja. (Och med detta menar jag inte enbart i ord utan också i handling. Att hålla tyst om sin avsikt men ändå handla avsiktligt, är inte detta.) Jag föreställer mig att detta hänger samman med att tankeprocesserna sällan riktas inåt, sällan handlar om att tolka de egna handlingarna eller fokusera på att förstå den egna rollen i det inträffade.

För upplevelsen av att vara en individ som handlar, är konstruerad. David Hume menade att vi är ”nothing but a bundle of impressions”. Modern hjärnforskning talar om att känslan av att fatta ett beslut följer först kort efter att beslutet redan börjat utföras av hjärnan.

Och så måste det vara. Allt annat än att detronisera ”jaget”, skapar bara homunculus-problem. Vi förflyttar bara frågan till en ny nivå. Vi är summan av alla de funktioner som samlar in, bearbetar och handlar baserat på den bearbetade informationen. Upplevelsen av att det är detta vi gör, är en sidofunktion.

Det utesluter inte att våra personligheter är genuina. De är en del av den process som formar besluten. De är reglerna för vad vi värderar positivt och negativt. Hur vi sorterar, baserat på tidigare erfarenheter, våra intryck och hur vi utformar våra handlingar.

Vi kan tolka och förstå detta mönster, om vi i tiden mellan alla de händelser då vi uttrycker det i handling, har vår uppmärksamhet på vad vi gör och varför och om vi i våra tankar formar planer och mönster för liknande situationer som kan inträffa eller skulle kunnat inträffa istället. En slags ständigt pågående inre utfrågning av oss själva.

I handlingarna uttrycks våra preferenser, i reflektionen över dem byggs vår upplevelse av att de förenas av värden och principer.

Det är mönstret som är vår vilja, att vi har en hög grad av förutsägbarhet åtminstone i situationer vi har erfarenhet av. Viljans frihet finns att söka i oföränderlighet, eller åtminstone en mycket gradvis förändring över tiden, inte i dess motsats – oförutsägbarhet och tvära kast. Att vi förblir trogna vårt eget mönster. Att jag är en person som reagerar på det här sättet, medan en annan person reagerar annorlunda. Det är den enda frihetsgraden som viljan har.

Annonser

Varför talas det så lite om kompatibilism?

Via lästips på skeptikerbloggen Orsakverkan hittade jag häromdagen till ett blogginlägg om medvetandefilosofi på Scientific American med en intressant poäng. I ett kort sammandrag av innehållet, kan man säga att många forskare lutar åt att den fria viljan inte finns – men samtidigt åt att tron på att den finns har positiva effekter på människors beteende (via ett ganska långt och i mitt tycka ganska ovidkommande tankeexperiment om ifall det rätta vore att strypa Adolf Hitler vid sex års ålder eller informera hans föräldrar om vad han annars skulle kunnat växa upp till).

Paradoxen är inte ny – oavsett hur det egentligen ligger till med den fria viljan, är vi förmodligen tvingade att agera som om fri vilja var en förutsättning – eftersom så mycket av individualismen, som är grundligen inlemmad i vårt samhälle, är beroende av den tanken. Det finns naturligen också reaktioner mot detta, vilket också innebär reaktioner mot individualismen som sådan (t.ex. i Arenas första nummer i år, som jag kommenterat tidigare.)

Men är fysikalisk determinism verkligen ett hot mot den fria viljan? Varför talas det så lite om kompatibilism? (Ja, gissningsvis kunde ett mer lättbegripligt namn kanske påverka saken, men frånsett det…)

Slumpen har ingen plats i den fria viljan

Låt oss börja med att reda ut varför slumpen inte kan ha något att göra med fri vilja. Av någon anledning tycks slumphändelser vara något som många anser som en nödvändig förutsättning för att acceptera fri vilja. (Det får i sin tur en hel del som ”borde veta bättre” att omfamna nån slags mysticism i synen på medvetandet – en vilja att bygga upp en metafysik kring betydelsen av slumphändelser – som t.ex. saluförs i Danah Zohars bok ”kvantjaget”, som seglade upp i i nån slags pop-New Age-anda på 1990-talet.)

Jag tror uppfattningen bygger på en för stor fixering vid ”fri” och för liten förståelse av ”vilja”. Antag att du står inför ett enkelt val – jordgubbsglass eller chokladglass. Vad är ditt spontana svar? Är det rimligt att tänka sig att du, varje gång du står i en sådan situation, beslutar dig för vilken smak du tar helt slumpmässigt? Nej, knappast. Den spontana reaktionen är väl antingen ”jag gillar smaken x, jag tar den” – alternativt, så klart, att du inte gillar vare sig jordgubb eller choklad (men det finns ändå definitiva preferenser med i bilden…)

Varför ska då slumpen, snarare än preferenserna, vara det viktiga i bilden?

Det tycks finnas en hang-up vid att det individuella svaret ska vara omöjligt att förutse. (Och därför, för att greppa efter halmstån, för att övertolka kvantmekanisk obestämbarhet.) Varför kan jag inte riktigt förstå – oavsett hur många gånger jag frågat personer som tycker att oförutsägbarheten är en nyckelkomponent i den fria viljan (och inte sällan är beredda att förkasta tron på fri vilja, på grund av att determinism kräver åtminstone teoretisk förutsägbarhet) har jag inte fått ett svar som jag till fullo kan acceptera. Det tycks helt enkelt vara en dold premiss, utan närmare motivering.

Fri – till vad?

Då invänder givetvis den fria viljans vedersakare, att fysikalisk determinism inte enbart utesluter oförutsägbarhet, utan också variation överhuvudtaget. Om fri vilja ska vara just fri, då måste det någonstans finnas en möjlighet att handla annorlunda. Vi kan inte – för att lätt parafrasera Martin Luther – säga att ”här handlar jag och kan inte annat”. Var finns då friheten?

Om det inte gives en handlande agent att faktiskt välja mellan / besluta mellan / två olika handlingsalternativ, hur kan vi då utkräva moraliskt ansvar för att agenten väljer det ena alternativet – när det var förutsbestämt?

Möjligen är det så att det här finns två helt olika uppfattningar om vad ett beslut innebär, eller kanske i vilket ögonblick det bestäms (och vad det får för följd).

Bergson och varaktigheten

Tanken att förena fri vilja med ett deterministiskt universum finns hos t.ex. Hume och Hobbes, men den moderna kompatibilismen börjar hos Henri Bergson, som i polemik mot Kants syn på tid och medvetande utvecklade begreppet varaktighet. För Kant förblev tron på den fria viljan en metafysisk fråga – men en där han (i samma paradoxala anda som ovan) ansåg tron på fri vilja i stort sett nödvändig. Kant kunde dock inte lösa problemet med determinismen, utan föll i fällan att postulera det som något principellt otillgängligt – utanför tid och rum i vanlig bemärkelse.

Bergsons uppfattningar påverkade också den amerikanske filosofen William James och paragmatismen. James i sin tur, gav en föresläsning 1884 som ända sedan dess påverkat debatten om fri vilja, genom indelning i ”hård” respektive ”mjuk determinism”.

I någon slags överförd mening av begreppet ”varaktighet”, menar jag att det är ofullständigt att betrakta ett val som en isolerad händelse, utfallet av en presenterad situation i ett visst ögonblick. Den referensram inom vilket det är relevant att säga om en person att hon ”kunde handlat annorlunda” är längre än så. I något visst ögonblick överväger individens hittillsvarande erfarenheter och prefenser över för ett alternativ (helt förutsägbart), t.ex. ”personen X föredrar choklad” och väljer därför chokladglass. Men saker kan inträffa som ändrar detta, t.ex. ”X får höra att artificiell chokladsmak innehåller ett farligt ämne”, så att det vid en annan tidpunkt väger över för en annan preferens.

Därmed är det irrelevant att tala om att X ska ha mer än en möjlig handling att tillgripa vid en godtyckligt vald tidpunkt. Men det är fortfarande rimligt att – åtminstone för en tillräckligt vuxen individ – utkräva ett moraliskt ansvar för handlingar. För givet att X vid en viss tidpunkt begår en handling som kan anses moraliskt förkastlig (och vid tidpunkten var bunden till det och endast det alternativet) så har individen fortfarande ansvar för att ha de uppfattningar som ledde fram till handlandet vid tidpunkten och inte några andra.

Jag håller det för uppenbart att vi kan byta åsikt om saker och ting – den person kan knappast finnas som förnekar det. Men givetvis kan man ifrågasätta ifall bytet av åsikt sker ”fritt”. Givet att vi antar att psykologiska tillstånd (som ”att tro att X”) är determinerade, så är ju våra valmöjligheter över tiden också en fråga om en förutbestämd process.

Mitt svar är ja, men det ändrar inte på saken. Det är fråga om en process med så många faktorer och möjliga (i samma betydelse av ”möjliga” som ovan) utfall, att det fortfarande uppfyller det väsentliga kriteriet att individen ”kunde ha handlat annorlunda”. Det kräver bara ett annat synsätt på hur det är möjligt. Att kräva någon slags oförutsägbarhet i hur individen kommit fram till sina prefenser, är lika irrelevant som att dra in oförutsägbarheten i själva beslutsögonblicket.

Att två olika individer med ungefär samma livserfarenheter, ungefär samma skolgång, kulturella referenser etcetera, kan hysa snarlika men lite olika uppfattningar och motivera dem gångbart med lite olika skäl, är ett rimligt skäl att tänka sig att individerna – givet andra omständigheter – kunnat byta uppfattning med varandra, även om det bevisligen inte är så här och nu.

Viljan och medvetandet

När inträffar beslut?

Måste vi vara medvetna om våra beslut? Även om det i sig inte var en helt ny upptäckt, kunde en artikel från forskare vid Max Planck-institutet för ett par år sedan – som blev rejält omskriven – lätt tolkas som ett neurologiskt argument mot fri vilja. Det är dock snarare ett ”homunculus-problem”.

Det är helt andra förväntningar om medvetandets natur som upptäckter som denna slår mot – uppfattningen att medvetandet är den högsta av våra hjärnfunktioner och inte enbart en i mängden.

För min del, som kompatibilist, känns det inte svårt att acceptera att beslutsprocessen har flera steg – där det inte ens är säkert att den medvetna delen är den viktigaste. Jag skulle tro att den acceptansen beror på att redan kompatibiliteten som ståndpunkt gör upp med förgivettaganden som är nära besläktade med var i medvetandetprocessen ett beslut ligger. Att acceptera determinism och att ett beslut i någon principiell mening är helt och fullt förutsägbart, gör det lätt att också ”decentralisera” funktionen till en del av hjärnan som inte är direkt medveten, där medvetenheten om beslutet är något som inträder först i efterhand.

”Fri vilja” enligt den gamla, naiva uppfattningen borde vara på utdöende – där är jag helt överens med Jesse Bering, författaren till bloggen Bering in Mind, som jag nämnde i inledningen – men frågan är vad som borde komma istället. Att förkasta en naiv uppfattning på grund av nya data – men utan att överväga alternativa möjligheter – slår mig som minst lika naivt. Det borde verkligen talas mer om kompatibilism…

Individens död?

På sistone har det kommit flera artiklar om ”individens upplösning”, så som i senaste arena (dock ej på nätet) eller Jan Söderqvists presentation av Thomas Metzinger i SvD.

Frågorna är intressanta. Bilden av jaget är, som många av skribenterna uttrycker, central för vår världsbild. Men jag blir i stort besviken på utförandet.

Karl Palmås vinkling i sitt bidrag till Arena, utgår från liknelser och allegorier när han framställer övervakningssamhället och den globala masskommunikationen som en väg mot individens upplösning. I vissa delar fingrar han på något intressant, vår sammansatthet som människor.

Individ är latin för odelbar. Men individen är inte alls odelbar (…) Vår kropp uppstår ur samverkan mellan fler kroppar – exempelvis de mikroorganismer som sörjer för vår matspjälkning – vilka lever egna liv. På samma sätt uppstår vår subjektivitet ur de idéer och föreställningar som man ”smittats” av (…) Individen är inget mer än en godtyckligt vald figur som klippts ut ur ett sammanhang. (Karl Palmås, arena 1/2010)

Det första tecknet på att denna iakttagelse  övertolkas grovt, kommer någon sida senare när Palmås avhandlat att ”hjärnor” står i kontakt med varandra genom olika kommunikationsmedel:

Det mänskliga subjektet är alltså en hjärna, som är en del av en större hjärna som uppstår genom kommunikationsteknologier. Sinnet är helt öppet för världen – det finns ingen skillnad mellan det som händer innanför och utanför människans kranium.

Jag är ledsen, men så är det inte. Visst är det fantastiskt att vi kan kommunicera enklare, snabbare och rikare än någonsin – och varje tidsålder har sannolikt uppfattat sin kommunikationsform som revolutionerande, från grottmålningar till telegrafen till internet – men det upphäver inte skillnaden mellan ”det som händer innanför och utanför människans kranium”. Det är inte alls där det intressanta i neurologins frammarsch ligger. Snarare kanske att vi som formats av evolutionära processer för lång tid sedan, trots dagens extremt snabba utveckling fortfarande kan just hålla isär allting. Att vi inte behöver göra det minsta avkall på vår individualitet i detta enorma informationstryck. (Utrymmet för individualitet har aldrig varit större.) Det är en imponerande överkapacitet som evolutionen försett våra hjärnor med.

Även Isobel Hadley-Kamptz utgår från kommunikation, hjärnans funktion och problemet med originalitet. Hon inleder med ett exempel och en rad retoriska frågor:

Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?

Svaret på alla dessa frågor är enligt Isobel Hedley-Kamptz nej. Även om hon har intressantare glimtar senare i texten, är det redan här dags att stanna upp och ifrågasätta om den stegringen håller, från problemet med originalitet till att se problem att urskilja enskilda individer.

Vi kan samverka med andra. Möjligheterna är fler nu än för tio år sedan – eller tiotusen år sedan. Men skulle det förändra våran individualitet? Nej, det är bara genom flitigt glidande mellan olika allegorier som man kan lockas att tro det.

Sociologer och historiker såväl som psykologer har alltid fascinerats av fenomen som ”tidsandan”, till synes spontana och oberoende händelser som sammanfaller och verkar skapa ett gåtfullt mönster. Om individer, oberoende av varandra, samtidigt kan komma fram till samma idéer, göra samma uppfinningar, influeras av samma ideal et.c. – är det då inte ett tecken på att individerna inte finns på riktigt, att vi förenas av något primalt? Ett jungianskt kollektivt undermedvetet? Eller en global kommunikation?

Jo, förenas gör vi ju just – men det är inte något gåtfullt alls över det. Vi ser och influeras av samma idéer. Vi tänker i, åtminstone delvis, samma banor – eftersom vi har ungefär samma utbildningsbakgrunder, inspirationskällor och så vidare. Vi tar efter, härmas, plagierar, stjäl – och bidrar då och då med lite egna idéer. Verklig originalitet har alltid varit rätt så sällsynt. Det krävs inte något kollektivt fenomen för att förklara likheter eller synkronistiska tidsandor när vi just har all denna kommunikation att peka på.

Den flyktiga individen

Vad Palmås och Hedley-Kamptz tycks vilja göra, är att säga att utifrån detta och utifrån teorin att mänskligt tänkande lika gärna kunde vara distribuerat som lokaliserat, ska vi avskaffa individen. Men det är ju alldeles tokigt. Här misstar de sig gravt på hjärnans funktion. Palmås, som vi sett tidigare, postulerar helt enkelt att det inte finns någon skillnad mellan ”det som händer innanför och utanför människans kranium”. Hedley-Kamptz om att ”hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla”. De har båda fel – därför att de inte tycks förstå vad de själva säger.

En stor del av hjärnans intryck – via sinnesorgan eller nervsystem – uppstår mycket riktigt utanför vårt kranium. Det är svårt att tänka sig en fungerande, tänkande hjärna utan dessa intryck.  Och det är riktigt att hjärnans verksamhet till mycket större del består av att filtrera, sortera och behandla dessa externa intryck, än att producera helt unika, ”egna” signaler. Men so what?

Individualitet består i att var och en av oss är utrustad med en signalfiltreringsapparat, som är programerbar via intryck och erfarenheter vi gör. Det är, på det hela taget, inte mycket som skiljer den åt från alla andra liknande signalfilter. Men, som det heter på engelska: ”There’s many like it, but this one’s mine!”

När jag väl har programmerats med mina erfarenheter, av min skolgång, tagit in min beskärda del av  samtidens kultur osv. så behandlar jag förmodligen signalerna i rätt hög utsträckning precis som andra som genomgått samma processer. Men av detta följer inte att vi är mindre individer.

Individualitet består inte i att vara unik i varje ögonblick. Inte i att skapa utifrån ett intet. Det är ju tvärtom själva den genikult som Hedley-Kamptz själv förkastar.

Kravet på unicitet, som också återfinns i det tredje bidraget i Arena av genusforskaren Cecilia Åsberg, men som då utgår från genetiken, är i själva verket en halmdocka. ”Det finns inte!” skriker motståndarna, men varför är det ett problem? Varför är det nödvändigt för att se individerna i massan?

Medvetandefilosofin

Jag anar att en delförklaring kanske ligger i det lilla utrymme som i Sverige ägnats åt idéer och filosofer som hävdar att medvetandet och determinismen är fullt förenliga – att medvetandet i sig är en helt beskrivbar och därmed teoretiskt förutsägbar process som följer fysikens lagar, men som ändå i allt väsentligt är fritt. Det grundläggande misstaget är att blanda samman medvetandets frihet med oförutsägbarhet, vilket inte har något alls med varandra att göra.

Men detta är föreställningar som rör sig på en populärkulturell nivå. Det är bilder som mer formats av författare än av forskare. Mer av Freud och vårt eviga ältande av dennes ”arv” än av verklig psykologisk forskning. Här tycker jag att Jan Söderqvist med Metzinger är betydligt mer på spåren:

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande.

Visst är vår individualism en föreställning som vi lärt in. Visst är ”jaget” en konstruktion, och delvis en skadlig sådan. Och delar av vår föreställningsapparat behöver ruskas om av sådana besked som att ett beslut i hjärnan uppstår redan innan vi är medvetna om det.

Men det säger bara något om att våra föreställningar är fel – att våra modeller av tänkandet och medvetandet (där Freud kommer in och spökar) med sin uppdelning i jaget, överjaget och det omedvetna, är ganska primitiva och felaktiga. Det är inte föreställningar på samma nivå som individualismen. Och följdaktligen hotas den inte  heller av att de revideras – lika lite som atomfysiken kullkastades av upptäckten att atomer är delbara…