Konsten att förlora en debatt

Imorgon, 21:a mars, kommer riksdagen att rösta om Polisen ska få fortsätta att ha så gott som obegränsad tillgång till uppgifter om  privatpersoners telekommunikation och internetanvändning.

Som tur är kommer riksdagen att rösta ned detta förslag.

Riksdagen kommer nämligen – med all sannolikhet – att rösta ja till lagförslaget om ”trafikdatalagring”.

Vad för något? Du trodde – som så många andra – att det är införandet av lagen som är problemet. Jo, jag förstår att du är förvirrad. Du är inte ensam. I alla fall inte helt. (Men som tur är, är ni inte många heller. Jag återkommer till det…)

Så här är det. Trafikdata finns redan. Polisen får redan ut den, utan problem, av nästan alla it- och telekomoperatörer. (Utom några få, med ett litet antal kunder, som av ett eller annat skäl så gott det går undviker att lagra data. Men de är få och de är små.)

Så – att rösta ”nej” till förslaget i riksdagen är inte ett sätt att stoppa någonting alls. Tvärtom. Det är en röst för att låta polisen få ut uppgifter utan hinder, utan prövning och utan insyn. 

Det är detta som är så märkligt. Det finns – eller fanns, jag tror den är död nu – en spontan, oorganiserad och genuint folklig ”integritetsrörelse” i Sverige. Den uppstod med FRA-debatten. Sedan dess har de självutnämnda ledarna för den jobbat hårt på att göra sig så irrelevanta som möjligt.

Förlora debatten så fort som möjligt, så stort som möjligt!

Om du börjar en debatt med att säga något som omedelbart avslöjar för alla som vet vad debatten handlar om, att du inte gör det. Och om du sen raskt följer upp med att föreslå något som egentligen leder till raka motsatsen till det du vill. Och om du också gärna avslutar med att förolämpa och förtala en hel del av dem som tycker som du (men, som sagt, vet vad debatten handlar om och inte föreslår något kontraproduktivt) – förtjänar du då något annat än att förlora, stort och spektakulärt?

Nej, givetvis inte.

Det är där vi är nu. Den genomsnittliga debattartikeln, blogginlägget eller mejlet om datalagringsdirektivet innehåller allt av ovanstående. Låt oss därför gå, å vad sägs om 30 år tillbaka i tiden?

Statliga Televerket, anno 1980

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Statliga telefoner anno 1980 (Foto: Holger Ellgaard/Wikipedia)

Det finns nu inget internet. Mobiltelefoni kommer om något år att lanseras (för annat bruk än i polisens ”radiobilar”) under namnet ”Nordisk MobilTelefoni (NMT, eller ”1G” som vi kanske skulle kalla det retroaktivt, fast det egentligen redan var tredje generationen teknik.) En genomsnittlig mobiltelefon väger 4 kg.

Statliga Televerket har fortfarande monopol, men det börjar ifrågasättas. De grå standardtelefonerna, som man inte fick äga utan lånades ut tillsammans med abonnemanget, har så sakta börjat ersättas av nya och piffiga modeller – men inom några år ska det helt braka samman, när privata aktörer börjar sälja alla möjliga telefoner utan godkännande!

Televerket var ingenting om inte noggranna. En vanlig abonnemangsfaktura specificerade exakt hur många minuter och sekunder de samlade samtalen varat, och till vilka riktnummerområden (det kostade nämligen olika). För en liten merkostnad, kunde man få en total specifikation över varenda samtal – hur länge det varat och till vilket nummer osv. Mer än en familj som överraskades av ovanligt höga teleräkningar, när barnen ringt för mycket till ”heta linjen” har säkert gjort det.

Och självklart har Polisen ända sedan Televerkets tillkomst också insett att man kan ha nytta av att veta om X ringt Y. Alla som tror att statliga Televerket hindrade dem från att få ut lika detaljerade samtalslistor som abonnenterna kunde få, hand upp? Nej, just det. ”Trafikdatalagring” är ingenting nytt.

Det Televerket sysslade med då, det sysslar fortfarande i princip varje it- och telekomoperatör med idag. Både att notera trafiken och lagra uppgifterna och att lämna ut den till Polisen. (Som sagt, utom ett fåtal. Om ens de klarar att helt undvika det…)

Ett företag som på något sätt har avgiften kopplad till användningen, måste nämligen det. Om inte annat så för att kunna styrka sina krav på abonnenten om fakturan inte betalas. (Spårbarhet.) Alltså lagras uppgifterna. Alltså kan de lämnas ut. Och det gör de.

Det som bara alltför gärna kallas för ”införande av massövervakning” har alltså redan skett. Sen typ 1950.

Det är typiskt dåligt när den händelse som ens argument ska skrämmas med, redan har passerat åldern på nästan alla det ska övertyga.

”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”

Det är klart att man kan vilja vara emot det här. Man kan vilja att en sådan lagring inte får ske alls, eller åtminstone inte mer än för företagets behov och sen förstöras, inte kunna lämnas ut.

Ja, men då är det också upp till den som vill det att lägga fram ett sånt förslag. ”Nej till datalagring” är inte det. Det är, som sagt, faktiskt raka motsatsen – nämligen ”ja till fortsatt oregelerad utlämning till Polisen”.

Det är typiskt dumt att föreslå raka motsatsen till vad man egentligen vill åstadkomma.

Och det är, med tanke på Sveriges försening med införandet och inte minst riksdagens senaste beslut för ett år sedan om bordläggning i 12 månader, lite sent att inte ha kommit upp med det förslaget.

Det är inte som det inte framgått att utlämning redan sker. I till exempel utredning, proposition och betänkande.

När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet för en hel del år sedan, satte vi vid något extra debattsuget årsmöte upp en skylt med texten: ”Yrkanden ändrar texten, inte verkligheten”. Det var en liten påminnelse om att debatten bör handla om det som debatten handlar om, nämligen vilka förslag man ska besluta om.

Det är så lätt att glömma.

Om man inte på fem år* kan formulera ett förslag som faktiskt innebär att man får som man vill, för den händelse att någon skulle vilja rösta för det, kan man inte direkt klaga på att inte tas seriöst.

(* Utredningen kom 2007. Nu är det 2012.)

”Ropen skalla! Vargar komma!”

Det är ju inte första gången det här händer.

IPRED skulle – förklarades med fullkomlig säkerhet – leda till att varje användare som någonsin laddat ned så mycket som en olaglig jingel, dömas till bötesbelopp stora som den grekiska statsskulden. Privata polisarméer i Hollywoods tjänst skulle storma in i människors hem i gryningsräder för att förhöra farmor om hon följt §36 A, stycke IV i användaravtalet.

Det blev varken privata polisarméer eller fantasiböter. Det blev inte ens några spektakulära utlämnanden av uppgifter om privatpersoner (och antipiratbyrån packade ihop sin verksamhet).

Varför blev det inte så? Därför att svensk rättstradition inte innehåller allt det som man sent om natten genom konsumtion av amerikanska polisserier kan få för sig.

ACTA skulle – förklarades med lika stor säkerhet (trots att det ju ansågs vara hemligt…) – hota yttrandefriheten, leda till att Tullen norpar iPod:ar och iPad:ar till höger och vänster och (det mest bisarra) att hemliga kommittéer skrev om länders lagar, när som helst, utan insyn.

Också det mesta av dessa felaktigheter – särskilt det där med hemlighetsmakeriet – har redan börjat tas tillbaka.

Jag ska avslöja en sak. Det är typiskt dumt att börja en debatt med att avslöja att man inte vet vad den handlar om, utan bara hittar på.

Ändå tycks det som om integritetsdebatter måste följa samma formell. De flesta som uppträder, måste ha högt tonläge och måste påstå att just detta, just nu, hotar allt som är gott.

Och följaktligen är alla som inte ropar att ”vargen kommer”, i själva verket i färd med att snitsla vägen till barnkrubban med fläskkotletter för att locka dit maximalt med vargar!

Och så förlorar man debatten. Och så kommer inte vargen. Den gången. Och så kommer en ny debatt. Och så förlorar man den. Och så kommer inte vargen. Den gången. Heller.

Men ingenstans har detta lett till minsta självinsikt och omprövning?

Verkligen?

Nej, tvärtom, för varje gång har tonläget höjts något, övertygelsen om att man är frihetens fanbärare befästs – genom glada tillrop till varandra (på samma bloggar, som upprepar varandras budskap i evig kretsgång…)

Det saknas inte hot mot integriteten

Det är inte det att jag anklagar alla som engagerat sig mot någon av dessa frågor för att vara opåläst. Nej, med tanke på hur mycket det skrivits, bloggats, twittrats et.c. så finns det energi och engagemang så det räcker.

Det är bara det att för att vara påläst, är det typiskt bra att inte bara läsa varandras alster, utan också, åh, till exempel förslaget det handlar om?

I så fall hade samtliga dessa grundläggande, pinsamma misstag kunnat undvikas. Enkelt. Inget av det har egentligen varit särskilt svårt att ta reda på (som att de ”privata poliserna” var ett påhitt och handlade om Kronofogden, att ACTA inte var hemligt osv.)

(Hade det kunnat undvikas, hade man inte heller fjärmat sig från en massa potentiellt allierade beslutsfattare. Dvs. dem som man nu försöker påverka genom att kalla vid öknamn. Typiskt dumt sätt att vinna sympati…)

Det är inte det att allt är frid och fröjd. Det saknas verkligen inte hot mot integriteten…

Så vi har trafikdatalagring, vad gör vi nu då?

Vi har lagring av trafikuppgifter. De lämnas ut till Polisen. Vad gör vi nu då?

Jo, det första steget bör vara att reglera när utlämning får ske vad som får lämnas ut*. (Och det gör ju propositionen.)

Idag finns det, kortfattat, två grunder. Dels utlämning av uppgifter om enskild där det finns en konkret, skälig misstanke. Denna utlämning sker enligt Rättegångsbalken (RB). Det är bra, därför att Rättegångsbalken innehåller många centrala, fungerande skydd mot onödiga intrång, så som:

– Domstolsförhandling

– Allmänt ombud som företräder den som det berör

– Krav på skälig misstanke

– Innebär tydligt, spårbart beslut och medför god möjlighet till uppföljning

Dels finns utlämning enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation (LEK). Det är mindre bra. Där är kraven betydligt mindre rigorösa. Det behöver inte föreligga någon konkret misstanke, det förs ingen förhandling eller prövning om behovet överstiger allmänintresset osv.

Här finns en uppenbar fråga att ta itu med. Kraven på utlämning enligt LEK måste stramas åt. Åtminstone måste en prövning ske. Och, även om inte hela RB:s skyddsapparat kan tas in, så behöver kriteriet stramas åt.

Här kommer att komma en debatt i vår. Detta är nämligen föremål för en kommande proposition.

Här finns alltså en möjlighet för en mer sansad debatt – utan obefogade påhopp, onödiga överdrifter, missförstånd osv.

Mitt stalltips?

Det finns de som kommer att göra allt för att undvika en sån debatt.

Det sorgliga är bara att de säger sig (och tror sig) värna om integriteten i Sverige.

– – – –

Edit, ons 13:53:

Blev uppmärksammad på att jag sent igår skrev fel. Jag skrev att den förhandenvarande propositionen reglerade när trafikdata får lämnas ut. Det var ett misstag (det är vad som behandlas i den proposition 2011/12:55 som nämns senare.) Jag syftade snarare på att genom ändringen i Lagen om elektronisk kommunikation införs en bestämmelse att de exakta uppgifterna som ska lagras, ska bestämmas i en förordning (utfärdad av regeringen). Det skäper istället ”vad”, men inte ”när”.

Beklagar misstaget.

 

Annonser

Yttrandefrihet med förhinder

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Rank och ojämn är den bro som leder mellan tryck- och yttrandefrihetens två lagar

Antag att du bygger en bro över ett litet vattendrag och börjar byggandet på bägge sidor för att mötas i mitten. När brons valv slutligen ska mötas uppdagas att de inte är helt kompatibla – den ena brohalvan är något högre. Två sätt för att lösa problemet är uppenbara – att sänka den högra halvan eller att höja den lägre halvan. Är någondera lösningen objektivt bättre än den andra? Inte nödvändigtvis, men kanske (beroende på vattendraget) finns en liten preferens för att höja – om vårfloden är stormig är det bra att slippa få vatten över anklarna. Men en alltför hög bro kan bli rank, kanske bättre låg och bastant?

Om det nu inte handlar om broar utan om lagskyddet för yttrandefriheten – som i Sverige skyddas av två olika grundlagar: Tryckfrihetsförordningen (TF, 1949:105) för tryckta medier, dvs. böcker och tidningar huvudsakligen, och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL, 1991:1469) som framför allt från början avsåg radio och tv, men som genom de digitala mediernas utveckling kommit att omfatta en enormt stor och viktig del av vår dagliga nyhetsförmedling och samhällsdebatt – är det inte bara vanskligt att försöka sig på en jämkning av de två lagarnas skyddsnivå, det är också oerhört känsligt.

Bakgrunden är givetvis att Yttrandefrihetskommittén presenterat ett s.k. debattbetänkande, med olika modeller för en sammanslagen – och därmed teknikneutral – yttrandefrihetsreglering. Den ojämna bron ska göras jämn och rak – om det går. Det har, inte oväntat, mötts med skepsis i media.

Lager på lager av lagar

Debatten har redan i vissa stycken hunnit bli en smula förvirrad och vissa saker kan behöva förklaras. Yttrandefriheten slås fast i Regeringsformen (RF 2:1) och Europakonventionen (artikel 10). Det är där yttrandefriheten ”finns” – där den etableras som princip. TF och YGL är lagar som ska skydda yttrandefriheten genom att framför allt sätta tydliga regler för hur den ska skyddas, hur den ska avgränsas osv.

Detta skydd kan naturligtvis utformas på en rad olika sätt, mer eller mindre utförligt och mer eller mindre ”generöst”. Det påverkar i sin tur den praktiska betydelsen av yttrandefrihet. Med ett starkt skydd är den garanterad under betydligt fler omständigheter. Men flera olika varianter kan i och för sig vara förenliga med den grundläggande friheten.

Sveriges tryckfrihet är ett exempel på ett långtgående och starkt skydd. Det omgärdas av betydligt mer begränsningar mot intrång än de flesta länder i EU. Storbritannien har t.ex. fortfarande en indragningsmakt som kan tillämpas mot såväl tidningar som böcker. (Så drogs senast för ett par år sedan hela upplagan av en bok som kritiserade den brittiska militärens insats i Afghanistan in. Den gavs ut i andra länder – men i Storbritannien var det stopp.)

YGL har dock inte alla TF:s skyddsmekanismer. Det betyder naturligtvis inte att inte yttrandefrihet föreligger i t.ex. radio. Men skyddet är svagare. Det finns omständigheter där det kan vara mer riskabelt att yttra en åsikt i tv än att skriva det i en tidning. Vilket i sig kan vara ett problem – om yttrandefriheten regleras i olika lagar, finns det ingen uppenbar anledning att skyddet ska se olika ut. Alltså strävan efter en gemensam nivå i en sammanhållen, teknikneutral lag.

Enter, stage left: The European Union

Frågan om att hitta en jämkad nivå i en ny, teknikneutral lag kompliceras därför att det finns en inte osannolik risk att EU kan tänkas ha synpunkter. Som det, smått lakoniskt, står i betänkandet: ”Det finns konfliktytor mellan EU-rätten och den svenska regleringen av yttrandefriheten.”

Båda de lagstifntingar som reglerar den svenska tryck- och yttrandefriheten fanns vid EU-inträdet. Redan då fanns en medvetenhet om att det fanns vissa konfliktpunkter, vilket bl.a. ledde till den ensidiga svenska deklarationen om yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, men EU har de facto accepterat den svenska lagstiftningen. Om ny lagstiftning skrivs, kan dock EU hävda rätten att granska att den överensstämmer med de grundläggande fördragstexterna. Det är då konflikt kan uppstå.

Det är framför allt på två områden som EU haft känd kritik. Det första gäller vissa gränsdragningar av offentlighetsprincipen, där t.ex. handlingar som i EU anses hemliga (enligt principen om arbetsdokument) i Sverige behandlas som offentliga.

Det andra – och kanske för stunden svårare området – gäller avgränsningen mot personlig integritet. I den avvägningen har Sverige gått mycket långt mot pressfriheten, på bekostnad av skyddet för enskildas integritet. Det är – för att göra det enkelt – den ständigt aktuella frågan om publiceringar av namn och bilder. Det gäller både t.ex. paparazzibilder och t.ex. att lämna ut misstänkta gärningsmän i samband med uppmärksammade brott.

I tillämpningen är den så kallade ”Caroline av Monaco-domen” betydelsefull. Avgörandet i Europadomstolen slår fast att det ska vara ett tydligt allmänintresse i publiceringen av en bild, att den ”för debatten framåt” eller motsvarande, för att publicering (utan tillstånd av den fotograferade) ska varav försvarligt. Det skulle kräva ett stort inskränkande av dagens svenska yttrandefrihet, att ställa sådana krav.

Hur neutralt är teknikneutralt?

Jag brukade anse att det var önskvärt med en teknikoberoende lagstiftning. Det är svårt att acceptera att yttrandefriheten inte ska vara lika starkt skyddad, oavsett vilket medium som en viss åsikt uttrycks i. Jag har dock kommit att allt mer betvivla att det går att skapa en sådan teknikneutralitet, utan att väsentliga skyddsmekanismer går förlorade. Alltså att all jämkning i princip leder till en ”minsta gemensamma nämnare” – det skydd som inte kan ges i alla fall, ska inte ges i något enskilt fall.

Ungefär samma inställning uttrycker Folkpartiets två ledamöter och fyra av experterna, i utredningsbetänkandets särskilda yttrande.

Det finns – såvitt jag idag kan se – ingen realistisk möjlighet att överföra allt skydd som idag omgärdar det tryckta ordet, till nya medier. Det vore t.ex. orealistiskt och sannolikt ogörligt att utsträcka sådana specifika skyddande åtgärder som meddelarfrihet till alla bloggar – utan att samtidigt kräva att vad som är en blogg är lika strikt definerat som exempelvis en dagstidning (t.ex. med utgivarbevis) – ungefär som det redan fungerar med YGL.

Det vill säga, för en stor del av de nya medierna som tillkommit och som mycket tydligt är ”lågtröskel-medier” i betydelsen att istort sett vem som helst kan starta en utan någon nämnvärd kostnad, kommer det nog att även i framtiden krävas mer av den enskilde för att garantera samma skydd – att man ansöker om utgivningsbevis för sin blogg osv.

Det är givetvis en smula problematiskt. För många som bloggar är detta okänt – de räknar med att de med automatik innehar allt de skydd som vi vet att svensk lag ändå erbjuder. Men om de enda sätten detta kan ske, är genom metoder som i praktiken urholkar skyddet för mer traditionella medier, så är det inte värt det.

Tredjemansrevision – varför vi inte bör lita på myndigheter

Sverige har – i jämförelse med många andra länder – ett relativt svagt skydd för individuella fri- och rättigheter. De skrivningar som finns i Regeringsformen, vår viktigaste grundlag, är ofta inte bindande i den meningen att en domstol kan upphäva en lag som står i strid med den.

(Detta kallas ”lagprövningsrätt” och är dels inskränkt av att grundlagsbrottet – när den prövningen skulle kunna tillämpas – måste vara ”uppenbart”. Det får alltså inte vara fråga om en konflikt mellan principer som domstolen först vid granskandet av ett knepigt ärende inser finns dold i lagen. Dels är svenska domstolar extremt motvilliga mot att utnyttja lagprövningsrätten.)

Det leder till att när riksdagen fattar beslut om lagar och tilldelar myndigheter rätten att använda olika tvångsmedel mot individer, så är inte varken grundlagen eller domstolarna riktigt de skydd mot överutnyttjande som man skulle kunna tro om en rättsstat.

Ett lysande exempel på hur myndigheter aktivistiskt använder sig av de medel som de ges möjlighet till, är den så kallade tredjemansrevisionen. Det betyder att Skatteverket har tillåtelse att granska en person (tredje personen) och därför begära in uppgifter om dennes affärer som finns hos t.ex. banker och internetleverantörer, för att få fram uppgifter om affärer mellan andra parter (som är den första personen, den som granskas).

Exempel: Adam är utsatt för en skattekontroll. Skatteverket begär då in uppgifter om Bertils, Cecilias och Davids affärer från deras respektive banker. Dessa uppgifter används för att kontrollera att det Adam sagt stämmer.

Notera här att Adam inte behöver vara misstänkt för något brott. Det säger nämligen lagens förarbeten uttryckligen – i en minnesvärd tankevurpa. Om det hade handlat om ett tvångsmedel för utredande av brott – sånt som polis och och åklagare begagnar sig av – så hade det (menar utredningen när tredjemansrevision återinfördes) förmodligen behövts regler och kontroller mot hur detta utnyttjades. Men nu handlar det ju inte om brottsutredning, som ju Skatteverket inte bedriver, och därför behövs inte säkerhetsspärrar!

Hur används då detta potenta övervakningsmedel? Jo, sommaren 2006 bestämde sig Skatteverket för att granska kontona för klientmedel som ca. 300 advokatbyråer hade hos SEB. Den som trodde att advokaters relationer med sina klienter omfattas av betydande sekretess glömde att ta med Skatteverket i beräkningen… Sedan dess har för övrigt advokatbyråer fått problem med lagstiftningen om pengatvätt.

2007 inledde Skatteverket med hjälp av detta regelverk en granskning av Internetleverantören Bahnhofs alla kunder. Kundregister och alla uppgifter fick vackert överlämnas till Skatteverket.  (Dessa uppgifter kan man läsa om i Advokatsamfundets remissyttrande över ”Skatteförfarandeutredningen”.)

Om Skatteverket skulle misstänka brott – och därför behöver begära in uppgifter för att styrka sina misstankar (innan man lämnar över ärendet till polis och åklagare) så finns det motsvarande tvångsmedel. Dessa måste dock preciseras till att gälla specifika personer eller transaktioner som misstankarna rör.

Det behöver man inte bry sig om vid tredjemansrevision. Därför ökar antalet begäranden enligt detta stadigt. Det är lätt att – tillsammans med många inom bankvärlden, advokatkretsar och IT-branschen – misstänka att Skattemyndigheten begär in uppgifter mer eller mindre på måfå. Det skulle därmed strida mot förbudet mot så kallade ”fishing expeditions”. Något som Skatteverket tillbakavisar.

Tredjemansrevision är ett tydligt exempel på hur otillräckligt reglerade tvångsmedel som en myndighet tillåts använda sig av, kommer att användas allt mer och och till allt tveksammare syften. Skatteverket står på sig mot alla kritiker – mot Lagrådet, mot domstolars, mot Advokatsamfundet och andra instansers invändningar mot detta tvångsmedel. Det visar också att myndigheter idag inte är lika benägna att ta varandras kritik på allvar – vilket ofta är det enda medel som finns, eftersom myndigheter generellt inte övervakar varandra och inte kan använda sanktioner mot varandra. Men minskad respekt för kritik, betyder också att kritiken från våra medborgerliga övervakningsorgan – som JO och JK – allt oftare förblir ohörda.

Så länge myndigheter som Skatteverket visar att de inte bryr sig om sådan kritik, måste det vara ett mycket starkt skäl till att helt enkelt inte ge dem utökade befogenheter. De visar ju att de inte kan hantera dem! Ska en myndighet nödvändigtvis ha ”bättre verktyg” måste den avkrävas betydligt starkare bevis för att detta verktyg inte kommer att missbrukas, så som sker med tredjemansrevision.