Eftervalsdebatt

Jag diskuterade Folkpartiets eftervalsdebatt med en bekant häromdagen. Också han är engagerad i Folkpartiet och var valledare i sin kommun. Jag uttryckte mig som vanligt med en vass cynism, som lätt kan misstas för bitterhet. Jag kände dock att det mesta av min ironi passerade obemärkt förbi.

– Folkpartiet borde satsa på att vinna fler röster i valen, inte färre, sa jag till exempel.

– Jag vet inte, svarade min vän bekymrat. Det är ett ganska djärvt förslag.

– Men ni hade väl som mål att ta makten ihop i alliansen? Frågade jag förundrat.

– Jo, jo. Moderaterna ville ha det så, försvarade sig vännen.

Efter en stunds palaver gick min bekante med på att det vore bra att ha en konkret plan för varje val. Och kanske inte helt fel om de aktiva medlemmarna kände till att det fanns en sådan. Eventuellt kunde han sträcka sig så långt, som att de också kunde känna till innehållet. I alla fall i stora drag.

– Formeln 50-40-30 vore nog bra, sa min vän.

– Hur menar du då?

– Ja, behålla 50% av de gamla väljarna. Värva minst 40% nya och 30% av befolkningen ska tycka vi är deras andrahandsparti.

– Men du är beredd att acceptera 40-30-27? Undrade jag.

– Ja, det är kanske bättre? Sa han tveksamt. Målen ska inte vara för högt ställda. Det är bättre att nå mål planmässigt även om de innebär en tillbakagång. Jag menar, tänk om vi i ett val får 13 procent men målet var 14? Då har vi ju misslyckats!

Sapient

(Detta har publicerats i Tidningen Nu, under rubriken ”Borde vinna röster” 2014-10-30. Av någon anledning försvann första versionen av inlägget och ersattes med ett utkast till ett helt annat. Detta är rekonstruerat.)

 

Annonser

Glad påsk?

Jag har redan hört ett och annat tillrop om ”glad påsk”, fast vi ännu bara är mitt uppe i stilla veckan. Då kommer det från vänner och kollegor som passar på att påbörja en lite längre semester.  Bara en sån sak vore ju egentligen helt otänkbar, om man nu skulle ta det här med påsken som en kristen högtid på lite allvar.

Det är en märklig helg den där pjåsken, säger ateisten vanvördigt.

I början av veckan ska vi vara ledsna för att romarna spikade upp en kille på en bräda – men egentligen hade han själv bestämt alltihop i förväg och romarna bara spelade med i hans plan. Men det är inte det enda konstiga. Den allra viktigaste medspelaren var ju i själva verket Judas, utan honom hade alltihop spruckit och utan tillgång vare sig fingeravtryck eller DNA-teknik hade de aldrig fått fatt på gossen Jesus där i Getsemane.

Ändå fick han skulden för alltihop. (Och sen i många hundra år judarna. Om man nu ska anklaga någon part för att ha ”dödat Jesus” – fast korsspikandet och lidandet var hela poängen med påsken – så borde man väl åtminstone lasta skulden på romarna? De har ändå behandlats med silkesvantar och respekt – eller ja, fram till Goscinny och Uderzo åtminstone…)

Och inte mer än 30 silverpengar? Så snål skulle ju inte ens Karin Götblad ha varit – och Tyreiska tetradrachma (som det lär ha varit fråga om) stod dessutom inte högt i kurs. Visserligen silverrika, men tydligen bara gångbara som valuta att betala tempelskatten (därav alla privata växlingskontor i templet, som den allt annat än småföretagsvänlige Jesus vräkte). Det är ju som att riskera sitt liv för att tjalla på den ryska maffian och få betalt i biocheckar!

Sen uppstod han från det döda, som en annan Gandalf. Och då kan man ju tycka att åtminstone vid det laget så skulle alla parter låta udda vara jämt – avrättningen genomförd, Jesus knallar på gästabud och visar Tomas sitt nya partytrick med såren. Men nej, skulden för att ha dödat någon som inte längre var död, som dessutom själv hade hittat på alltihop, läggs fortfarande på en stackars oskyldig församlingskassör (visserligen kanske lite girig och inte alldeles lojal) som inte hade ett dugg med mordet att göra.

Och all denna bildliga – och för bokstavstroende också bokstavliga – uppståndelse firar vi med att frossa på en keltisk alternativt germansk (oklart vilket, möjligen båda) fruktbarhetsgudinnas fertilitetssymboler – hönsägg.

De är inte kloka de där kristna…

———–

Detta inlägg har även publicerats, i något kortare version, som ”Baktanke” i Tidningen NU, 2010-04-01

Folkrätt och folkvett

I debatten om Sveriges ”närvaro” (vilket i sig är en fascinerande omskrivning för ett deltagande i en militär operation, oavsett vad man tycker om legitimiteten) i Afghanistan har allt fler kritiker på vänsterkanten börjat påstå att FN-missionen står i strid med folkrätten. Själva begreppet folkrätt för tankarna till tjocka lagböcker och snåriga juridiska tolkningar. Folkrätten är dock inte alls så ut- eller invecklad som många vill tro.

Men låt oss för all del exercera våra rättsmedvetanden med en liten folkrättslig härledningsövning. Grunden är den Westfaliska fredens diktat att en laglig regim (en furste, i traditionell syn) har rätt att ta sig för det mesta, utan att grannstaterna har rätt att lägga sig i. För att starta ett rättfärdigt krig, krävs en välgrundad anledning – en casus belli. Dynastiska anspråk är ofta utnyttjade och för det mesta ansedda som helt legitima.

Vilken är den legitima regimen över Afghanistan? Ja, inte talibanerna. Inte heller den sovjetiska marionettregimen som styrde landet tidigare. Ännu tidigare var landet en republik – men eftersom denna initierades genom en statskupp 1973 är det osäkert om vi kan anse den legitim. Det föregående kungadömet var också en salig härva av kupper, utmanövreranden och lönnmord. Vi hamnar alltså i det brittiska styret på 1800-talet.

Men hur är det med de brittiska monarkernas legitimitet egentligen? Wilhelm erövrarens invasion av England och efterföljande styre kan vi knappast godkänna. Faktum är att bland dem som hade anspråk på tronen efter kung Edward ”bekännaren” hittar vi den norske kungen Harald Hårdråde. Det är alltså det norska – eller med tanke på många seklers union med Danmark – det danska kungahuset som genom arv är den legitima makten över Afghanistan.

Detta smått oväntade resultat reser så klart en massa frågor. Har Lars Ohly underrättat Lars Løkke Rassmusen att vi, enligt Ohlys uppfattning, befinner oss i krig med Danmark?

Sapient

(Publicerad i Tidningen Nu 2010-03-05)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

The plot thickens…

Ett särskilt tillägg för er, kära bloggläsare: Varför är det så viktigt att det är just det danska kungahuset? Jo, man måste självklart gå till botten med alla frågor. Låt oss granska det danska kungahuset (”Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg” heter det för övrigt) anspråk.

Ja, för det första bryter den kvinnliga tronföljden mot Salisk lag. Att kronan ärvdes via en kvinnlig ättelinje – utan att en kvinna ens tillträtt – räckte, enligt legenden, för Henrik V anspråk på den franska kronan. Danmark har i de båda Margaretorna haft två regerande drottningar. Det kan alltså inte räknas. (Och därmed inte heller Sverige eller Norge – då den första Margareta regerade över Kalmarunionen 1389-1488.)

Vi måste gå längre tillbaka i tiden. Vilken är den allra äldsta danska kungasläkten? Jo, Sköldungarna. Den döljer sig allra längst bak i förhistoriens fantasifulla dunkel, ungefär som Ynglingaätten i Sverige. För metodfundamentalistiska historiker tas hänvisningar till Sköldungarna på ungefär lika stort allvar som Asterix, men den sorgligt snäva uppfattningen kan vi lämna därhän för ögonblicket.

Och hur stavas då dess grundares namn, på anglosaxiskt mål? Jo, ”Scyld”. Give or take en bokstav eller två – ni fattar galoppen!

Beowulf-manuskriptets förstasida

Beowulfmanuskriptet. Observera fjärde ordet på fjärde raden.

Självklart är det jag som, ytterst anspråkslöst, har arvsrätt till de allra flesta Europeiska kungahus (fler för varje gång jag räknar faktiskt) liksom, givetvis, också de kolonier, landområden eller besittningar som de någon gång eller annan lagt beslag på. (Förutom Japan har jag hittills lyckats inkludera det mesta av jordklotet.)

Undrar om jag blir utesluten ur Republikanska föreningen nu?

”Bli onödigt full”

Tänk att regeringen hade hanterat Systembolaget på samma sätt som spelmonopolet. När Anitra Steen utlöser sin gyllene fallskärm och blir godsägarinna på heltid ersätts hon inte av ännu en partipolitisk trotjänare. Nej, istället väljer man en yngre man med examen från Handels och en så långt framgångsrik karriär som vd för olika bolag i näringslivet bakom sig. Genast inrättar ’systemet’ flera hundra nya återförsäljare. I vilken ICA-kassa som helst kan du nu köpa vin till maten. Eftersom man slår in vinförsäljningen på en särskild kassaapparat, som är direktkopplad till Systembolagets huvudkontor, kan man kringgå frågan om vem som tar ansvar för försäljningen.

Sen delar man in försäljningen i tre stycken ”divisioner” som ges direkt uttalade mål om att öka omsättningen och var sin marknadsföringsbudget. Division ”starköl, cider och alkoläsk” satsar på tv-reklam. I tevereklamen är det två medelålders – till synes arbetslösa – gotländska män som får personifiera starkölsdrickandet i Sverige. Alla kan snart citera ”Starkbire – lett å dricke” och ölhinkandet når raskt samma nivåer som glassförsäljningen under sommaren.

Vindrickarna brukar vara mer konservativa och snobbiga, tänker chefen för affärsområdet ”jästa drycker”. I reklamen ser vi människor som sitter vid stora middagsbord och ser uttråkade ut. Men när någon tar en smutt av vinet så lyser ansiktet upp av glädje, och bilden tonar över i ”pay-offen” som det heter på modern reklamsvenska, ”Plötsligt händer det”. Chefen för den tyngsta divisionen, den som kränger destillerade drycker av alla de slag, kapitulerar helt enkelt för trycket och överger allt vad märken heter. Hans försäljningsstrategi bygger istället på insikten att sprit säljer på alkoholinnehåll. ”Bli onödigt full”, trumpetar hans annonser. Ty så olika kan man tydligen uppfatta ”socialt ansvarstagande” om man är socialdemokrat idag…

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Att dö är en dyr affär

Det sägs att det är dyrt att leva, men frågan är om det inte ändå i längden är billigare än alternativet. Visserligen blir matkontot rejält mycket mindre hinsides. Klädkontot kan också beskäras radikalt. Men gratis är det rakt inte. Själva begravningen är ofta en dyr affär. Och av alla ritualer i livet är det den enda man kan vara säker på inträffar enbart en gång. De flesta vill självklart ha en begravning dit vänner och bekanta kan komma. Sådant kostar på. Även om vi – åtminstone inte ännu – fått se en liknande utveckling med alltmer påkostade ceremonier och kringutrustning som när det t.ex. gäller bröllop.

En utgiftspost som många nog förbiser är den vistelse efter döden som de flesta av oss fortfarande föredrar – en gravplats på någon kyrkogård eller allmän begravningsplats. Vi har ju det systemet att alla oavsett trostillhörighet eller önskemål om efterlivets ordnande ska betala en begravningsavgift. Begravningsavgiften är visserligen liten – mindre än en procent av den beskattningsbara inkomsten – men man betalar den under ganska många år. Och för det får man i regel bara hyra en bit mark, ungefär 2 kvadratmeter, i 25 år.

Utslaget över så lång tid är det inte fråga om någon särskilt hög hyreskostnad. Man måste ju dock väga in vad som ingår i priset. En skärgårdstomt må kosta betydligt mer – men då ingår utsikt, läge och en rad andra eftertraktade egenskaper. Okej, för en och annan skärgårdsbo kan det väl vara aktuellt med detta i nära anslutning till gravplatsen också. Men man kan ju ändå inte utnyttja förmånerna under de omständigheterna.

Det slår mig att det oftast inte är själva kostnadernas storlek som är problemet, utan skillnaderna mellan utgifternas och inkomsternas storlek. Efter döden tjänar de flesta av oss inte någonting, men kostnaderna fortsätter alltså att ticka på. Kan man låta ärva sig själv så man får någon möjlighet att betala kalaset tro?

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Uppdatera Folkpartimarschen

Jag tror att folkpartiets svårigheter att erövra ledartröjan i det borgerliga lägret helt och hållet kan skyllas på en sak: Den alltför gammalmodiga och nästan okända ”folkpartimarschen”. Det är det som gör att vi, i prövningens stund, inte förmår ta ut det där extra som skulle säkra inte bara ett regeringsskifte utan ett större folkparti och i största allmänhet leda till dagar av mjölk och honung.

Vi behöver något modernt. Något alla kan stämma in i. Och något som bättre fångar partiets ”själ”. Ett tag tänkte jag att den – till nytta för alla som absolut inte kan sjunga – inte skulle ha en egen melodi. Istället sjunger alla efter sin egen favorit. Det känns så liberalt. Men efter att ha hört med musikkunniga vänner har jag förstått att melodin gör sången.

Därför måste vi så klart ha en nyskriven melodi. Själv kan jag inte bidra med det. Men jag kan inspirera med vissa idéer. Den ska som sagt vara modern. Lagom pampig och lagom ödmjuk. Helst ska den kunna vinna både schlagerfestivalen och framföras i Konserthuset.

Det ska vara två stämmor, har jag kommit på. En lite enklare, man skulle kunna kalla det för en körstämma. Återigen tänker jag på oss som är lika taktlösa som tondöva. Körstämman ska bara mässa ”krav, krav, krav, krav” under det att huvudstämman sjunger om sådant som symboliserar det moderna folkpartiet. Även om det är en utmaning får vi hitta rimord på ”globalisering”, ”rättstrygghet” och ”läsa.skriva-räkna-garanti”.

Om sången blir färdigskriven i tid, så kan Lars Leijonborg få sjunga den på valnatten. Till det uruppförandet funderar jag på en specialskriven vers om ”teknisk valsamverkan”.

Körstämman och huvudstämman ska också gå i olika takt. Den ena kan gå i tre fjärdedels takt och den andra i fyra fjärdedelar. Detta ska helt enkelt symbolisera att i det nya folkpartiet går ledningen inte alltid i takt med resten av partiet.  

Sapient

(Tidigare publicerat i Tidningen Nu)

Nya Stockholmssyndromet

Tre saker finns som jag ej kan förstå – ja, fyra som gör mig förbannad. Folk som tränger sig före, de som inte kan säga ”ursäkta”, de som blockerar dörrar och de som stannar i trånga utrymmen.

Det kanske beror på trängselavgifterna. Trängseln har blivit värre i tunnelbanan och på andra håll. Med trängseln kommer också fler som orsakar problem för andra. Ja, jag talar om ohyfsat beteende. Jag tror inte det är ett storstadsfenomen – men i storstaden finns det mindre utrymme att dela på. Då går det som det går, när vissa människor stannar upp just där en gång är som smalast och samlar flera hundra stressade morgonpendlare bakom sig.

Det är som något slags regel. En Murphys lag för kollektivresenärer. Det som kan gå fel kommer att gå fel. Om man bygger uppgången från en tunnelbanestation så att det finns en kritisk passage, så är det just där som någon kommer att stanna och undra över vägen. Det slår aldrig fel.

Vissa medresenärer – någon vis människa dristade sig för några år sedan att istället kalla dem ”motresenärer”, ett synnerligen passande epitet – har istället blivit burdusare. Om du sätter din armbåge i min nacke på väg nedför rulltrappan, nåväl det kan jag leva med. Jag skulle gärna höra dig säga ”ursäkta” så jag kunde flytta på mig. Så sluppe du förmodligen vara sur och jag slapp ha ont i nacken.

Jag tillhör de saktmodigas skara. Därför ser jag fram emot att en dag ”ärva jorden” som det heter. Då kommer jag att ströva längs tomma perronger och härligt trängselbefriade korridorer. Som jag kommer att njuta!

Sapient

(Tidigare publicerad i Tidningen Nu)