Snurrigt om cancer och mat

Ingen människa vill få cancer. Även om överlevnaden har ökat – och fortsätter att öka – så innebär det ändå för flertalet cancerpatienter ett helvete under månader och kanske år.  Självfallet borde alla glädjas när det kommer nyheter om att en tredjedel av alla cancerfall går att förebygga. Eller..?

På DN Debatt skriver Ursula Tengelin och Bengt Westermark från Cancerfonden om att kunskapsskillnader gör cancer till en klassfråga. Det är kanske inte så mycket att förvånas över – klassskillnader finns i de flesta medicinska diagnoser. (Om inte i epidemiologin så i vården. Ofta både ock.) Föga förvånande visar det sig då att vad Tengelin & Westmark egentligen torgför, är ökad paternalism. För dennan gång är den vanliga ”fettskatten” dock nedtonad tillförmån för skatteavdrag på fiberrik kost… 

NEO-redaktören Mattias Svensson har gjort en stor insats för att granska denna ständiga skuldbeläggning och krav på paternalistiska åtgärder. (Den som ännu inte läst hans bok ”Peta inte i maten” bör genast göra det.)

När artikelförfattarna Tengelin & Westmark (helt enligt PR-handbokens råd 1A) hänvisar till en SIFO-mätning, som de menar säger att 86 procent av svenska folket stöder tanken på att ”sänka skatten på nyttiga livsmedel” är de väl medvetna om att en så vag fråga lätt får ett ja-svar. Den sortens frågor är aldrig seriösa. Svaret är givet på förhand.

En majoritet håller också med om att höjd skatt på onyttiga livsmedel är önskvärt, men – konstaterar författarna besviket – enbart en tredjedel av lagstiftarna håller med.

Givetvis vet Tengelin & Westermark att kostnaden för att äta nyttigt redan är lägre än att äta onyttigt! Godis kostar mer än frukt. Chips är dyrare än havregryn. Men människor föredrar ändå att sätta i sig lite godis lite då och då.

Paternalismens tunna fernissa blir sorgligt genomskinligt när man läser vidare i aritkeln. I ett citat säger artikelförfattarna: ”Två av tre säger sig beredda att ändra sina kost- och motionsvanor när de får reda på att överviktiga personer löper 30 till 40 procents ökad risk att drabbas av cancer.”

Men i så fall är det väl bara att börja informera? Men nej, det är det tydligen inte.

Även om hela 86 procent alltså säger sig stödja tanken på en selektiv skattesänkning på nyttig mat, är det bara 75 procent som säger att de de skulle välja nyttigare livsmedel om så skedde.  Hela elva procent svarade alltså att de gärna ser en sänkning men ändå tänker fortsätta köpa fet och onyttig mat. (Det är ju glädjande att en så stor andel av de svarande har lite humor och distans…) Det räcker inte ens att det är de lågutbildade – alltså den mest utsatta gruppen enligt författarna – som säger sig vara mest beredda att ändra beteende. Tengelin & Westermark anser ändå att ”det räcker inte med individbaserad information och rådgivning”. 

Något skäl för att det trots deras egna undersökningsresultat  inte skulle räcka presenteras överhuvudtaget inte.  

Problemet med sådana här undersökningar, är att de inte är det minsta seriösa. Det syns på fråegställningen. Uppdragsgivarna behöver bara resultatet för at skriva en ny rapport, få in en debattartikel – och därmed göra sig förtjänta av lite mer anslag, lite högre donationer eller liknande. Åsikten är alltid klar från början. 

Människor förstår inte sitt eget bästa och äter inte tillräckligt nyttigt. Och ju lägre inkomst, desto mindre förstånd. Alltså måste staten gripa in och med hot och lämpor styra upp konsumtionen. Mindre socker på gröten och hellre havregrynsgröt än manngryn!

En seriös undersöknig hade ställt tuffare frågor. Är man beredd att ändra sina vanor om det innebär att lägga x antal timmar på motion och friskvård? Att ersätta potatisgratängen med bakad potatis till helgmiddagen? Är man beredd att betala 150 kronor mer i månaden för den nyttigare maten? 200?

Tvivelsutan hade man då fått annorlunda svar. Och däri ligger det egentliga svaret på varför ”individuell information och rådgivning” inte räcker till. Vi är helt enkelt inte beredda att ändra våra vanor så mycket som paternalisterna vill, när det kommer till kritan.  Undra på.

Varning för döden!!

I montern bredvid på Folkpartiets riksmöte står nån slags kampanj mot tobak. Det är diverse organisationer och myndigheter som står bakom, svårt att se vilka på de amatörmässigt ihopkokade flygbladen som ligger på bordet.

Men en hel del av argumentationen bär omisskännligen prägel av de huvudlösa överdrifter som sådana kampanjer brukar bestå av.  Den här gången står det på framsidan, i demonstrativa röda bokstäver: ”SKYLTA INTE MED DÖDSMEDEL I LIVSMEDELSBUTIKER!”

Jaha. Livet är farligt. Man kan dö av många saker.

Men värst av allt är bilden som hör till. Två menlösa ungdomar står framför cigaretthyllan i en generisk butik, med en pratbubbla som säger ”Vem vill att vi ska börja röka eller snusa?”.

Ja, för själva vill de nog ingenting. De framställs som fullständigt viljelösa kärl, utsatta för att fyllas av ”dödsmedelsindustrins” propaganda.

Vilken människosyn ligger bakom sådana här kampanjer? Nog för att myndigheternas olika uppdrag att påverka den allmänna opinionen formligen exploderat det senaste decenniet, men för den skull behöver de inte framställa människor som viljelösa mähän.

Jag kramar en snus i protest!