Stopover New York

Äntligen! På lördagen började årets resa till utgrävningarna vid Egg Mountain. Det blir inte raka vägen dock. Två stopp är inplanerade på vägen. Det första är ett dygn i New York. Det andra är firandet av 4th of July, i Rudyard ihop med de andra grävlagen. (Mer om det senare.)

Central Park

Central Park

Förra gången tog immigrationskontrollen så lång tid att jag missade anslutningsflyget och fick göra ett oplanerat stopp på ett flygplatshotell i Queens. Men den här gången hade jag planerat att stanna i New York. Där träffade jag också Sara Svanström och Gulan Avci som spenderat en vecka i staden. (Sara ska sen följa med på utgrävningarna.)

Central Park West

Central Park West

JFK är den enda flygplatsen i New York som har reglerade taxor för taxibilarna. Det hindrar inte mer självständiga entrprenörer från att försöka rekrytera kunder lite vid sidan av systemet. (Precis som i Stockholm frodas svarttaxi-förarna där det finns gott om turister som kanske inte är lika vaksamma.) Men den Yellow-cab som jag tog var väl värd sin avgift eftersom han – så gott det gick mellan vägarbeten och trafikomläggningar – tog ”the senic route”, över Queensboro bridge och genom Central Park.

Vad gör man med bara en kväll i New York? Hur prioriterar man mellan allt som finns att se?

Svaret är att det gör man inte. Det är inte lönt att försöka. Särskilt inte med tidsomställningen från Sverige i ryggen, som gör att när man landar på eftermiddagen och klockan bara visar ett par timmar mer än i Stockholm, är det efter en mycket lååång dag. (Hur man kan bli så trött bara av att sitta still, i en flygplansfåtölj, är en gåta.) Ett besök på Museum of Natural History (AMNH på paleo-slang, den förkortning av institutionen som bl.a. används för att beteckna fossil som lagras där) hade varit trevligt, men det får vänta till någon annan gång.

Trump Tower

Trump Tower

Istället slappade vi någon timme på hotellets Pool Deck. (Uppenbarligen något som man kommit på i efterhand, då vi fick trava upp för ett antal trappor för att komma ut på det ombyggda taket.) Med en drink i handen 12 våningar ovanför Broadway, lyckades jag alltså få in lite lyxliv innan det är dags för fyra spartanska veckor i tält.

Vi avslutade kvällen med att äta middag och ta en promenad i kvarteren runt Central Park West (och en avstickare i parken så klart).

New York på sex timmar – innan det var det dags att sova inför morgondagens resa. Om den inre klockan säger 03:00 är det inte svårt även om den lokala tiden är 23:00.

 

 

 

Egg Mountain vecka 1

Med Klippiga bergen som fond, har både lägret och utgrävningsplatsen en otrolig inramning. Vädret har varierat en hel del första veckan. Från regn och blåst till solsken 30 graders värme. Vi delar området med ett hundratal kor. Och minst en grupp coyote, som brukar vakna till liv i skymningen.

Lägerplatsen – en 80 miljoner år gammal sjöbotten – ligger mitt i ett av världens fossilrikaste områden. När utgrävningarna på 1980-talet startade, hittade man en ny dinosaurieart på grund av att en av deltagarna hade svårt att få ned sina tältpinnar i marken och trodde det var stenar. De började gräva och hittade mängder av ben. (Den arten fick namnet ”Camposaurus”.)

Vi gräver i direkt anslutning till den plats där Jack Horner hittade Maiasaura bon och ägg i slutet av 1970-talet och kunde visa att Maiasaura tog hand om sina ungar. Marken är full av äggskal. Minst fyra olika arter förekommer, Maiasaura, Troodon, Orodromeus och ytterligare en än så länge oidentifierad art. Becky Schaff, som är en av utgrävningsledarna, skriver sin masteruppsats om denna oidentifierade art, så vi hoppas så klart hitta så mycket som möjligt av den. Allra helst ett helt bo med bevarade ägg, precis som Horner gjorde med Maiasaura.

Ett halvt Troodon-bo

För att komma åt bon i rätt lager, måste vi gräva oss ned i jorden. Det betyder att vi först gräver undan ytlagret, för att komma ned i rätt skikt. Men även ytjorden är full av rester av äggskal, puppor från insekter och andra biologiska rester som visar att marken varit aktiv biologiskt. Själva boplatsen var en liten ö nära stranden av en stor insjö. Förmodligen valdes den för att försvåra för rovdjur.

Första nivån av ytjordsskiktet på Egg Mountain

All jord som grävs upp måste skiktas och sorteras så att vi hittar de fossil som finns där. Det är huvudsakligen det vi gör under de åtta timmar vi arbetar på utgrävningsplatsen. Det blir något monotont med tiden, ska jag erkänna. Men det är samtidigt otroligt spännande. Och att faktiskt hitta en massa fossil och lära mig mer om vilka arter som fanns här och vilka typer av lämningar som vi ser, är fantastiskt.

Becky och Travis skiktar ytjorden

De fossil vi hanterar för det mesta är lätta att känna igen. Äggskalen ser verkligen ut som äggskal, puppor och bevarade gångar i jorden, ser också i stort ut som de gjorde när de bevarades. Av de ben vi ser, framför allt omkring lägerplatsen, är de flesta deformerade, brutna eller liknande. Det beror till stor del på fossileringsprocessen – så gott som alla fossil blir deformerade på något sätt. Det beror också på fyndplatsen. Nära ytan, eller till och med ovanpå jordytan, blir benen åter utsatta för väder och vind. Hittills har vi bara funnit ett par benrester vid utgrävningsplatsen, men desto mer benmaterial runt lägret.

En hel del av de benrester och annat som återfinns på ytan är inte användbara för vetenskapliga ändamål. De är helt enkelt för slitna eller förstörda för att kunna analyseras meningsfullt. Dessutom är de enstaka benen sällan intressanta för utställningsändamål. Tack vare det, fick vi lov att ta några souvenirer i området runt lägret.

Medan de tvättade fossilen torkar på pappersbitar, förbereder vi grillspett inför middagen.

De lösa fynd vi hittar på utgrävningsplatsen, samlas in och sorteras närmare när vi kommer tillbaka till lägret på kvällen. Det räcker oftast att blötlägga dem för att få bort jordrester. Skulle det behövas, kan man tvätta ben eller äggskal med syra för att få bort kalkrester som samlats. Samtidigt pågår alla övriga delar av lägerlivet runtomkring, med middagsförberedelser et.c. så det kan bli trångt ibland.

En gång i veckan åker vi in till stan för att tvätta, handla och ha ledigt. Den här veckan gjorde vi en extra lång tur, till Bozeman i den sydvästra delen av Montana. Där har delstatens universitet  ett av sina campus, något mindre än Stockholms Universitet. Tack vare Becky, fick vi dessutom besöka laboratorierna och förråden. Det blir förhoppningsvis ännu ett blogginlägg inom kort om det besöket. (Om vi har fått ordning på internetförbindelsen till lägerplatsen ännu.)

I Great Falls, Montana

Meningen var att jag efter två byten skulle kommit fram igår. Men redan på Arlanda blev vi ca. 45 minuter försenade i starten. När vi sedan landade på JFK var vår flight så klart placerad längst bak i kön. Vi fick dessutom veta att det var lång kö i immigrationskontrollen. (Vilket verkligen var sant. Jag ska nog aldrig beklaga mig över att stå i kö igen…) Det var dessutom varmt och närmast klaustrofobiskt lågt i tak. Om de byggt lokalen särskilt för att få människor att känna sig obekväma, så 100 poäng för utförandet.

Trots dessa förseningar så lyckades inte bagaget komma fram förrän efter ytterligare 45 minuters väntetid. Då hade anslutningsplanet lyft för länge sedan. Och några fler flighter som (vare sig via Salt Lake City, som planerat, eller någon annanstans) kunde ta mig till Great Falls i tid fanns det inte.

I efterhand fick vi ju veta att FBI arresterat en grupp män på väg till Somalia, som misstänkta för terrorism. Tror att det gjorde sitt till med noggrannare kontroll också.

Så det blev en natt på flygplatshotell utanför New York. Det är i det läget man kan beklaga jetlag. Lokal tid är det tidig kväll – klockan var runt fem när jag kom fram till hotellet – men det börjar bli sen natt enligt svensk tid. Att ta sig in till New York skulle ta ca. en timme från hotellet (först tillbaka till flygplatsen, sen ca. 35 min. in till stan). Men att komma fram till New York på kvällen – och känna sig mör efter 7 timmar på flyg och dessutom som klockan är ett, två på natten? Nej, motvilligt fick det bli en middag (Delta bjöd ju pga. förseningen) och sen amerikansk tv.

Idag flög jag så ca. fem timmar väster ut och en och halv norrut. I den ordningen. Först till Salt Lake city – över precis hela kontinenten kändes det som. (Ja, det är väl nån liten landsnutt kvar, sluttningen ut mot havet och så…) och sen norrut över klippiga bergen. Och till på köpet i ett mindre flygplan, på lägre höjd och med fantastisk utsikt nästan hela vägen.

Great Falls är en amerikansk småstad, ungefär lika stor som Täby befolkningsmässigt. Men den ser verkligen ut som en amerikansk småstad förväntas göra – de delar av den jag hunnit se i alla fall. (Vilket ju sannerligen inte är mycket.) Och omgivningarna man kunde se från luften är precis som förväntat – eroderade berg med slingrande åar och floder. Fast grönt. (Det har regnat någon vecka fram tills nu, och grässtäppen står i full blom så att säga.)

Den största slingrande floden är för övrigt Missouri, som börjar i de här trakterna. (Den börjar iofs. när tre andra, mindre floder slår sig samman. Men dess källor ligger också i delstaten.) Det är resterna efter den södra gränsen av den senaste nedisningen, där smältvatten från istidens glaciär samlades i stora smältvattensjöar och sedan, när isen började smälta och låglandet blottades, snabbt urholkade den flodfåra som floden i princip följer idag.

Med tanke på att resten av den här resan kommer att tillbringas i tält ute i vildmarken, och dagarna kommer att bestå av tidiga morgnar följda av långa dagar, valde jag ett ganska bra hotell. Ska man säga farväl till lyxen, vill man åtminstone känna det så länge det går. När jag hade checkat in kunde jag snabbt konstatera att rummet jag fått måste vara lika stort som min första lägenhet. Jag har bott i många små hotellrum genom åren – och flera av dem skulle rymmas i detta…

Så nu är det sista kvällen med tv, med microvågsugn, med alla möjliga bekvämligheter. Och med fyra, fem restauranger runt hörnet. Och med mobiltäckning. Nu följer fyra veckor i tält.

”En grad Hökmark”

Vi får hoppas att vädret består. Det är nämligen alldeles utmärkt – precis en grad Hökmark.

(Gunnar Hökmark underhöll en gång för några år sedan åhörarna på en försenad presskonferens genom att lansera sin relativa temperaturskala. När temperaturen är precis perfekt balanserad, så där så att man känner att det är absolut lagom varmt, då är temperaturen en Hökmark. Min slutsats är att luftfuktigheten spelar stor roll också. Enligt termometern var det precis samma temperatur i New York, innan jag åkte på morgonen. Men där var det fuktigare. Här var vinden torr och då kändes samma temperatur precis lagom… Hökmark-skalan förenar således temperatur och luftfuktighet i ett.)

Fler rapporter följer…

Whaaaat?

Vad gör jag i Great Falls? Det har att göra med det här.

Egg mountain, Choteau, Montana

Egg Mountain i nordvästra Montana är döpt efter de lämningar av ägg och bon som upptäcktes i slutet av 1970-talet. John ”Jack” Horner blev därmed den förste som kunde visa att en dinosaurieart tog hand om sina ungar efter födseln. Arten döptes därför till Maiasaura.

Geologiskt är Egg Mountain en del av Two Medicine Formation, som bildades när erosionsmaterial från de nybildade Klippiga bergen deponerades över det befintliga landskapet under sen kritaperiod, 83-70 miljoner år sedan.

Varför skriver jag nu det här? Jo, därför att det är där jag kommer att tillbringa min sommarsemester! Under hela juni månad åker jag som volontär i Museum of the Rockies grävarlag till Egg Mountain. Sex dagar vi veckan, från tidig morgon till sen eftermiddag (det är ingen lyxsemester precis) ska vi gräva efter bon, ägg och skelett av Maiasaura och kanske även andra arter som Troodon.

Att det blir en fantastisk upplevelse vad som än händer, är givet. Trots de spartanska villkoren i fältlägret under veckorna så kommer jag försöka uppdatera bloggen med bilder på naturen och utgrävningarna.

Närmaste stad är Choteau, som inte direkt är någon metropol.